När ska livet ta en ny vändning? Del 7 |
Med stor besvikelse tackade jag för mig till kvinnan på andra sidan luren och la på. Ingen av dom kunde avslöja vilka personer som gått på planet och kunde därför inte ge ut information om det.
"Ett blankt nej alltså?" Chiara hade sett min besvikelse och lutade sig mot mitt skrivbord och tittade på data skärmen som visade adressen till Jorviks flygplats.
"Vad gör vi nu då?" Undrade jag.
"Du ska inte testa ringa igen? Han kanske har slagit igång telefonen!" Jag visste att det inte var någon mening att ens försöka då jag redan ringt tio gånger till honom men jag testade i alla fall. Signalerna gick inte fram utan kom direkt till en kvinnlig röst som talade om att numret inte gick att nå.
Jag suckade uppgivet och kände mig rädd för vad som hade kunnat hända. Jag stålsatte mig och tittade på Chiara.
"Vad?" Undrade hon nyfiket.
"Enda svar vi kan få är att rida och kolla på den där bilen eller att vi bryter oss in på flygplatsen och ta reda på det själv." Sa jag. Chiara log och började skratta.
"Bilen kan jag följa med att titta på, men flygplatsen? Emma, jag gillar att du är framåt men att bryta sig in i en dator på flygplatsen kommer vara omöjligt!" Jag log inte, jag var allvarlig och hade bestämt mig. "Sen är ingen av oss så duktig på datorer." Jag funderade en stund och fick en idé.
"Inte vi, men en annan jag vet kommer kanske hjälpa oss, men det kommer kosta något i gengäld!" Chiara funderade en stund hon med och funderade på vilken jag kunde mena.
"Antingen menar du spelnörden Ms. Moorse eller James." Hon vart tyst en stund tills jag såg hur hon fick skarpa ögon. "James! Är du dum på riktigt?" Morrade hon!
Chiara och James är två stycken som aldrig kommit överens med varandra och så fort dom såg varandra, stirrade dom blint innan en av dom vek av blicken och tittade åt ett annat håll, Chiara vann alltid den striden.
"James, den lilla idioten! Egoisten..." Hon knöt nävarna i luften och försökte strypa något.
"Jag vet, men han är den som kan sådana här saker. Han kan ta sig in på flygplatsen datorer genom sin datorn och ta reda på om Derek steg på planet eller inte."
Chiara var inte det minsta nöjd med planen och surade till, men hon slappnade av och tittade sen allvarligt på mig.
"Men du får sitta ensam med honom när han arbetar så rider jag och kollar bilen!" Jag nickade och vi skakade hand på det.
Fort Pinta stallet:
"Du vill alltså ha min hjälp att bryta dig in på Jorviks flygplats sida och ta reda på om din pojkvän stigit på ett flygplan till Tyskland?" James log när han sa det. Dom allt för stora glasögonen åkte ner en bit på näsan så han fick puta upp dom på plats igen. Inne i Fort Pinta stallet var det full hålligång på hyresgästerna som fick slita i stallet medan James satt på en höbal med sin iPed i handen och fifflade runt på internet. Sölaktig chef var han och lyfte aldrig ett finger för att hjälpa till i stallet, utan satt och gav order.
"Ja jag skulle uppskatta det, för varken jag eller Jakob har hört något från honom och han landade för flera timmar sen och har fortfarande inte ringt tillbaka. Det går inte att ringa honom eftersom numret kopplar inte!" Förklarade jag för honom. Han satt med näsan i telefonen och fifflade runt lite.
Jag kunde förstå Chiaras irritation för honom för nu kände jag själv hur min ilska växte inom mig. Han satt bara med telefonen och tycktes inte höra på vad jag sa.
"Hm, vad sa du förresten?" Han tittade upp och tryckte glasögonen på plats då dom återigen glidit ner på näsan. Jag flammade upp och gick med stora steg emot honom. James ryckte till och höll telefonen tryckt mot bröstet. "Vad gör du?" sade han förskräckt. Jga slet av han telefonen och höll den ovanför mitt huvudet och James, den mindre, försökte hoppa och förgäves få tag på sin kära ägodel. Jag tog tag om tröjan på honom och tryckte upp han mot väggen med mobiltelefonen fortfarande över mitt huvud. Jag spände blicken i honom. James skrek och bad om hjälp men ingen av hyresgästerna lyfte ett finger för att hjälpa honom.
"Nå?" Sa jag högt
"Ja jag ska hjälpa dig, slå mig inte bara!" Snyftade han och jag släppte taget om hans tröja och gav han telefonen som han la ner i byxfickan.
Jag tog upp min telefon och smsade till Chiara, som redan var på väg till bilen borta vid Jorvik City, jag fick ett svar direkt från henne att hon hade bara några mil kvar.
Jag följde med James till sitt rum ovanför frisörsalongen.
Inne på James lilla rum så var allt i oordning. Sängen var obäddad, smutsiga kläder låg överallt i rummet och leksaker som låg utströdda på golvet. På skrivbordet låg en gammal pizza kartong med en halv oäten pizza och massa tomma glas och tomma cola burkar. James placerade sig framför skrivbordet och grävde fram sitt svarta tangentbord och data mus, klickade till och startade upp skärmen.
Han tryckte upp glasögonen igen på näsan och med vana händer klickade han runt och drog fram massa krångliga koder på datorn. Jag stod bakom honom och studerade hans flitigt. För mig var allt obegripligt, massa grönt text, blå text, röd text och nummer i all världens färger. Jag skakade på huvudet och försökte fokusera blicken på annat. Bara att se på skärmen fick jag huvudvärk.
"Du kan få sätta dig ner." James pekade på en stol som knappt syntes under högen av smutskläder. Jag rynkade på näsan men satte mig ner på en synlig del av stolen och väntade.
Han hade klickat runt i 20 minuter innan hans till slut sträckte sig bakåt med händerna i luften och knäckte dom.
"Okej, jag är inne på sidan nu, men vi måste arbeta snabbt för dom har ett bra spion program!" Sa han och vände sig om mot mig.
"Skynda och ta reda på om Derek steg ombord då" sa jag trött. Hans trånga och stökiga rum gjorde mig yr.
Han nickade som svar och började åter igen klicka runt och efter bara några minuter så hade han hittat något.
"Enligt bordningen så steg aldrig Derek ombord på planet, han hade inte ens anmält sig i receptionen!" Mumlade James till mig och klickade vidare innan han till slut stängde ner allt.
"Men, fick du inte reda på mer?" Jag var gäll och såg sen att skärmen blinkade till ett par gånger innan den sen vart svart och en röd döskalle dök upp med en vit pratbubbla, Do Not Enter!
"Sablar" James klickade ner och stängde av datorn och startade den igen. Återigen dök den röda döskallen upp med prat bubbla.
"Vad hände?" James prövade igen, men stängde av internet, drog ut alla sladdar i datorn, väntade 5 minuter innan han satte tillbaka sladdarna, startade internet och datorn. Allt var som vanligt igen men på datorns skrivbord så hade det dykt upp en mall som han inte hade haft där tidigare. Han klickade lätt på den och sen på delete. "Men varför raderade du den?" James svarade inte fortsatte in på kontrollpanelen och avinstallerade hela mallen från datorn.
"Det var spionprogrammet jag pratade om, den tog över datorn för att ha koll på mig. Nu måste jag köpa en helt ny dator!" Suckade han. Men jag fick reda på det jag ville.
"Tack för hjälpen" sa jag sen. Han vinkade bort det och la sig över sitt överfulla skrivbord med tung anda.
Utanför frisörsalongen så ringde jag till Chiara som svarade efter två signaler.
"Jag fick reda på att Derek aldrig steg ombord planet! Något måste ha hänt!"
"Ja det har det också." Eftermiddagen närmade sig och snart skulle det läggas ett mörker runt Jorvik. "Bilen som brunnit upp är Dereks Jeep." Andan gick ur mig och jag började skaka. "Han måste ha tagit sig ut för bildörren är ju öppen."
"Jag kommer ditt, jag är där om några timmar!" Sa jag och slog igen skärmen. Jag skyndade mig till stallet och hämta Sasha och red iväg på henne mot Jorvik City.
Det tog ett par timmar att rida dit på häst och flera gånger fick jag stanna för mat och vatten pauser. Jag ville inte köra slut på Sasha, men av att döma så har hon massvis med energi att göra sig av med, så en lång tur i galopp var härligt enligt henne.
Chiara stod i en skogsdunge en bit ifrån platsen. Hon vinkade mig till henne och jag kom upp bredvid henne.
Jag tittade mot den nedbrunna Jeepen men kunde inte riktigt se i mörkret om det var Dereks eller inte.
"Jag passade på att undersöka platsen förut och jag hittade hans mobiltelefon och ett gammal foto. Det var nästan nedbrunnet men jag tycker det ser ut som Derek." Hon gav mig fotot och jag tittade länge på den. Trots att den var rökskadad så kunde jag ana Dereks barnsliga ansikte igenom det. Tårarna rann ner för mina kinder och jag kunde inte hejda mig.
Chiara lutade sig över och kramade om mig. Jag höll om henne länge och blötte ner hennes röda ridväst. Jag lutade mig tillbaka och vi båda tittade på Jeepen, grå sotig efter branden och nedbrunnen.
"Vad kan ha hänt?" Undrade jag och Chiara rykte på axlarna. Min telefon plingade till och jag tog upp den från fickan i västen. Numret var inget jag kände igen och ignorerade det. Men den fortsatte ringa så till slut svarade jag.
"Emma, kom till Valedale genast!" En kvinnlig röst la på luren. Jag tittade ner på skärmen igen och såg att numret inte fanns med i listan på uppringda samtal.
"Vad är det? Vem var det?" Undrade Chiara.
"Jag vet inte, jag hann inte svara, en kvinna i alla fall och vi skulle genast komma till Valedale." Sa jag förundrat. Jag torkade mig i ansiktet med min gråa tröja. Vi vände på hästarna och satte av i galopp bort ifrån Jorvik och till Valedale.
Valedale:
När vi väl kom fram så vart vi stoppade vid Valedale bron av Elisabeth och Avalon. Av att döma på Elisabeth ansiktsuttryck så var det inte goda nyheter.
"Emma, följ med mig hem, vi behöver prata ostört!" Avalons röst var mörkare än vad jag kom ihåg. Jag steg av Sasha och följde med Avalon till hans hus.
Chiara tog emot Sasha och red med Elisabeth till hennes hus utan att vända sig om efter mig.
Inne i Avalons hus så vart jag förvånad på hur det såg ut. Insidan av huset påminde lite av Mrs. Holdsworths hus och Jakobs. Gamla tapeter, gamla lampor, bord och stolar och tavlor. Även en gammal dammig radio som sprakade till dansmusik.
Avalon bjöd in mig till köket och bad mig sätta mig ner. Han försvann ut till hallen innan han kom tillbaka. Den gråa luvan till kåpan hade han tagit av sig och jag kunde nu se hans ansikte.
Ansiktet jag såg var inte som jag hade förväntat mig!
Avlångt, med höga kindben, rund haka med skäggstubb, ljusblåa ögon och svart axellångt hår. På ena kindbenet hade ett gammal ärr som syntes tydligt.
Hans ansiktsuttryck var trött men allvarligt då han satte sig ner mitt emot mig. Inget drickbart bjöd han på istället ställde han fram en liten blå flaska framför mig. Det tog en lång stund innan han tills slut pratade.
"Jag antar du vet vad som hänt?" Jag skakade på huvudet. Jag visste inte ens om vi tänkte på samma sak. "Du var borta vid Jorvik City och kollade på bilen som brunnit upp, Dereks Jeep." Jag nickade till slut. Jag vågade inte säga något. "Derek kom aldrig ombord på planet till Tyskland," han fortsatte titta på mig med sina blåa ögon. "Dina ögon är röda av gråt så du undrar säkert vad som hänt. Jag och Elisabeth har haft koll på Mr. Kembell och hans män dom här senaste månaderna efter händelsen och nu verkar det som att något har blockerat oss från att följa dom. Deras minnen är tillbaka." Jag svalde och kände hur rummet snurrade.
Tårarna steg upp till ögonen och rann över mina kinder och droppade ner på min lila väst. Jag tog ett djupt andetag och försökte samla mig.
"Vad ska vi göra?" Frågade jag honom genom tårarna.
Avalon tittade ut genom sitt köksfönster som var riktad mot stallet och Valedale ån.
"Vi vet inte, eftersom våra syner är blockerade kan vi inte se vad som hänt Derek. Men det har med Dark Core att göra och dom har tydligen en kraftig trollkvinna hos dom. Men vi känner på oss att om Derek finns i deras händer, dröjer det inte länge tills du med kanske är det!" Sa han och vände tillbaka sina ljusblåa ögon mot mig. "Emma, du går inte säker här längre, ditt liv är i fara."
Jag svalde och försökte hålla mig vaken. Min syn vart grumlig och jag försökte finna stöd med händerna genom att greppa bordet för att inte ramla ihop av utmattning.
|
| Kommentarer | | HanniO_o - 1 dec 14 - 16:15 | | fuck JAmes |
|
|
|
