När ska livet ta en ny vändning? Del 6 |
Derek:
På vägen till Jorvik City så gick mina tankar hela tiden till Emma. Hon hade sorg i ögonen när jag lämnade henne och mitt löfte till henne var att vi skulle vara mer med varandra. Bilen rullade på en grusig och ojämn väg som skakade om hela insidan av jeepen. Ur ett dolt fack i solskyddet, ovanför huvudet, ramlade det ner ett gammalt foto. Jag hade behållit det som minne eftersom det var det enda fotot jag hade kvar av mina föräldrar.
Mina föräldrar dog hemsk bilolycka när jag bara var 10 år gammal och jag kommer ihåg det så tydligt.
Regnet öste ner och vi skulle åka hem från Firgrove. Regnet slog hårt mot bilrutan så vindrutetorkarna inte klarade av att skrapa bort vattnet så min pappa körde sig blint fram på den krokiga vägen. När vi kom till Firgrove bron så förlorade han kontrollen över bilen och vi körde över den låga relingen. Efter det kommer jag inte ihåg så mycket mer. Jag vaknade upp 2 veckor senare på Jorvik Sjukhuset och fick veta att mina föräldrar inte klarat sig. Hur jag klarade mig var ett under eftersom ingen hade sett olyckan först morgon efter. Jag satt på bron, blöt och medvetslös.
Jag skakade på huvudet och la undan fotot i handskfacket och fokuserade mig på att komma fram till Jorvik City. Vägen dit genom Firgrove var allt annat än rak eller jämn. Jag tittade i backspegeln och såg hur det kom bilar bakom mig. Damm efter gruset skapade stora moln bakom dom när bilarna kom körandes i hög hastighet. Jag lade extra märke till bilarna och jag ökade takten på Jeepen som drev igång till en högre hastighet på den krokiga och ojämna vägen.
De svarta bilarna bakom mig ökade takten ju mer jag ökade. Misstankarna kom och jag gasade på rejält. Tur att jeepen hade dom perfekta stötdämparna för den här sortens terräng.
Mycket snart kom jag till en kraftig kurva. Kurvan kom allt för hastigt att jag missade att gasa på och dra i handbromsen. Jag försökte på alla sätt att inte få in en krock med träden. När jag insåg att det var försent för att göra något slog jeepen in i dom första stora granarna med en rejäl smäll. Jag kastades runt och mitt huvud slog i rutan på förarsidan. En ilande smärta i huvudet och en behaglig värme spred sig ut från huvudet och ner på kroppen. Dammet från vägen yrde omkring jeepen som var kilad mellan två stora granar. Jag låg över ratten och försökte röra mig men varje liten rörelse gjorde ont. Med kraftansträngning, vände jag huvudet mot förarsidans fönster, som hade spruckit efter att mitt huvud slagit i. Jag såg hur dom svarta bilarna bromsade in. Min blick vart suddig men jag kunde se konturerna av hur män i gröna rockar, steg ut från bilarna. Ett flertal av skyndade sig till jeepen och ställde sig runt den.
Dom riktade svarta revolver med ljuddämpare mot bilen och var redo för att skjuta. Ur bilarna fortsatte det strömma ut folk och snart stod Mr. Kembell framför bilen och skrattade. Han tände en cigarett, med humor i blicken. Bakom honom klev det fram en bastant kvinna i svart kaki kostym, hon log inte men hennes ögon gjorde det åt henne.
"Ni vet vad ni ska göra!" Hörde jag henne säga. Bakom henne kom tre stycken nya män fram och alla bar en svart kostym och svarta glasögon. Dom skyndade fram till jeepen och öppnade dörren. Alla övermannade mig och tryckte ner på den barriga marken. Dom band fast armarna bakom ryggen på mig och lyfte upp mig på benen.
Mr. Kembell hade precis gått fram och han tittade länge in i mitt sårade ansikte med ett hånleende.
"En borta, en att tillgå!" Fortsatte han le. Jag kokade av ilska. Hur hade dom kunnat fått tillbaka minnet. Enligt Avalon var det inte möjligt. Jag skrattade. Mr. Kembells leende försvann när han hört mig skrattat.
"Fienden segrar aldrig!" Skrattade jag när mina ögon tittade in i hans. Hans ansikte vart rött och cigarettens glöd glödde kraftigt och cigaretten minskades. Han tittade på männen i svart, knäppte med fingrarna och vände sig om med ryggen emot mig.
Med en kraftig stött i nacken så förlorade jag medvetandet, sista jag mindes var Mr. Kembells beigea kostym som bleknade i mörkret.
"Hoppas din plan fungerar nu." Mumlade Mr. Kembell och såg på hur dom bar in Dereks medvetslösa kropp i en av bilarna.
Claire vinkade fram Ron.
"Tänd på bilen." Sa hon och drog sig själv tillbaka till sin Mercedes-Benz. Ron log och skyndade sig fram och slängde på bensin över jeepen. Med en gammal Omega tändare kastade han den över jeepen som fattade eld omedelbart.
Emma:
Jag vaknade med ett ryck och kippade efter luft. Svetten rann ner för nacken och håret klibbade mot pannan. Rummet var inte varmt utan väldigt svalt. Mina mardrömmar tycktes aldrig ta slut utan dom fortsatte i samma visa med några små ändringar från förgående natt.
Jag plockade upp mitt block och penna och letade slarvigt fram till en tom sida och skrev fort ner drömmen medan jag fortfarande kom ihåg den.
Tre olika demoner, en röd i eldens tecken, en mörkgrön i mörkrets tecken och en till, vars färg jag inte kunde sätt prick på vad den hade för färg.
Vit? Sandfärgad? Beige?
Min hjärna arbetade så jag fick ont i huvudet och vart illamående, mitt hjärta rusade och pumpade ut blod i ådrorna. Jag vart varmare fast rummet var svalt. Jag kastade undan blocket, sträckte mig efter min gråa morgonrock och lämnade rummet.
Inne på badrummet så tappade jag fort upp ljummet vatten i badkaret och fyllde på med tvål så det skummade upp ordentligt. Ingen av dom andra eleverna i lägenheten skulle uppskatta det men jag kände att min kropp behövde kylas ner. Jag satte mig på badkarskanten och tittade ner på mina bara fötter. Jag kände hur jag skakade, av räddsla? Nej, det var inge sådant. Jag vet hur det känns att vara rädd så det var inte sådana skakningar.
Jag åmade mig och höll mig för magen som höll på att vändas ut och in. Jag stålsatte mig för att inte luta mig över toaletten och tänkte på annat. Mina tankar gick direkt till Derek och jag kände hur mitt hjärta pumpade på mer men slagen var behagliga och jag vart varm i kroppen igen.
Jag tittade ner mot min mobil som låg på en pall bredvid badkaret. Inga missade samtal eller missade meddelanden. Han satt nog på flyget och var på väg till Tyskland. En tår trängde sig fram och rann ner för min kind. Jag torkade bort den och vred av kranen, hängde upp morgon rocken och la mig ner i under skummet. Det kände skönt och mycket snart slutade jag skaka och njöt istället av det sköna vattnet.
Jag öppnade ögonen när jag hörde att någon bankade på dörren in till badrummet.
"Hallå? Är det någon där inne? Det finns faktiskt fler som vill använda badrummet!" En arg elev bankade på dörren.
"Jag är snart klar." Mumlade jag och klev upp ur badet och tappade ut på det kalla vattnet, torkade av mig fort innan jag slog morgonrocken om mig och gick ut från badrummet.
"Tro inte att du äger stället, vi är fler än 1 som delar på samma badrum!" Muttrade hon och skyndade sig in på badrummet. Jag skyndade mig in till mitt rum där dagens första strålar sken in.
När jag kom ut från rummet, fullt påklädd med mina svarta jeansbyxor, grå långärmad tröja och lila väst, satt det redan elever i matsalen och alla pratade upphetsat med varandra och jag kunde se förundran och skräck i deras ögon. Jag tog åt mig en rost smörgås och ett litet paket yoghurt och satte mig ner vid ett av borden som stod bredvid elevernas bord. Jag öppnade yoghurt förpackningen när en av dom började prata.
"Brandkåren lyckades släcka elden fort innan den spred sig och nu kollar de efter kvarlevorna i bilen."
"Men hur kunde det gå till?" Undrade en annan.
Jag vände mig om och brunett tjej i papiljotter ryckte på axlarna.
"Det står inte mer i Jorvik Magazin. Dom vet inte ens om det fanns folk i bilen för bildörren stod öppen så personen som satt i den kan ha tagit sig ut."
"Var det föraren som kanske ringde efter brandkåren?"
"Nej, det var en kvinnlig röst som hade ringt." Mumlade hon. Nu hade fler samlats vid bordet och alla pratade hetsigt om branden.
"Vi kanske borde själva rida ditt och kolla efter ledtrådar?" Alla började hålla med om att det var en bra idé.
"Men, det kommer säkert vara poliser där så vi får kanske vänta 1-2 veckor innan vi får kolla efter ledtrådar." Sa en annan, rösten var densamma som hade bankat på dörren in till badrummet.
"En rost smörgås och yoghurt? Du kommer vara hungrig igen vid 10." Jag ryckte till när jag hörde Chiaras röst. Jag var så uppslukad av vad bordet intill pratade om att jag inte sett hon kom. "Hört något från Derek?"
Jag skakade på huvudet.
"Nej, ingenting alls." Mumlade jag och tog en tugga av yoghurten.
"Du behöver nog inte vara orolig, han ringer när han landat i Tyskland!" Log hon och skar upp ett stekt ägg och la det på sin smörgås. Jag kände mig äcklad vid tanken på stekta ägg.
"Jag hoppas det" svarade jag och försökte le medan jag försökte höra vad bordet intill sa.
Ute på gården så var det full fart på eleverna igen. Hästar som skulle ut i hagarna och boxar som skulle mockas.
Sasha och Danne gick fortfarande ute i en varsin hage tillsammans med alla andra. Sasha sprang i arabhagen och Danne gick i unghingst hagen och hade koll på alla bråkiga tonårshingstar.
Jag såg bara till dom två gånger om dagen för att se att dom hade det bra med vatten och mådde bra för övrigt. Inte att klaga för dom betade på som vanligt av det gräs som fanns kvar.
Chiara vart glad för min hjälp med hennes hästar och som tack så brukade hon ge mig gratis lektioner.
När vi precis mockat klart den sista boxen så kände jag hur fickan vibrerade och jag trevade efter telefonen som låg innan för västen. När jag fick upp den kollade på den lilla displayen och såg på att numret var från Jakobs telefon.
"Hallå!... Nej... Nej han har inte ringt mig än," pratade jag på med Jakob. Hans röst var oroligt eftersom Derek alltid brukade höra av sig. "Men du tror inte att han glömt bort det då? Alla kan göra bort sig en gång!" Log jag skevt och kände själv hur mitt hjärta börja dunka hårt mot bröstkorgen och jag med började känna mig orolig. "Jag kan söka lite på flygplatsens hemsida och prata lite med dom om du vill?, Ja men då gör jag det sen så fort jag är klar."
"Tack Emma, vad skulle jag göra utan dig?" Jag log och la på luren. Chiara som hört allt stod lutad mot grepen.
"Vad?"
"Det verkar som Derek inte har hört av sig till Jakob heller!" Mumlade jag. "Så efter jag är klart i stallet ska jag höra med flygplatsen om Derek kom ombord till Tyskland."
"Om du får det, dom är ju så hemlighetsfulla om vilka bordar ett flygplan!"
"Men jag måste ju försöka, Jakob ska inte behöva vara orolig för sitt eget barnbarn." Chiara nickade instämmande.
"Okej, vi blir klara här i stallet så kan vi sticka upp och kolla det direkt på ditt rum!"
"Du behöver inte hjälpa mig, du vill ju så gärna rida ut!" Sa jag genant och gömde en blond lock bakom örat.
"Jag hjälper gärna till, det är det vänner till för!" Jag log och var tacksam för hennes hjälp!
|
|
|
|
