När ska livet ta en ny vändning? Del 5 |
Han stod med ena handen i sin beigea byxficka. I munnen hade han en cigarett som han nyligen tänt. Det gråa, perfekta håret som låg kammat bakåt, blåste lätt upp i en sommarvind som drev långsamt förbi. Framför honom stod det en robust kvinna i svart kaki kostym. Det svarta, tunna håret hängde ner hennes axlar. Hennes ansikte var neutralt och det var svårt att läsa av hennes känslor. I handen höll hon en liten röd flaska med en brygd som guppade runt.
"Hur länge har det gått?" Undrade Mr. Kembell när Claire berättat vad som hänt.
"Det har gått ett par månader nu, jag behövde tiden för att göra brygden innan ni kunde återfå minnet tillbaka." Svarade hon honom stelt.
"Okej, kanske du kan berätta vad som hänt under denna tiden?" Claire nickade.
"Absolut" Sa hon och Mr. Kembell bjöd upp henne till huset.
Inne på Mr. Kembells kontor satte sig hon ner i en gammal ranglig stol och Mr. Kembell bjöd henne på whisky som hon tog emot. Mr. Kembell satte sig ner bakom sitt skrivbord i en mer bekväm skinn fåtölj och sköt undan massa ritningar som låg och stökade på skrivbordet.
Claire smuttade på whiskyn, den hade smak av apelsin som dolde sig bakom en rökig smak.
"Vad vill du veta?" Frågade hon honom först.
"Kanske ta det från början, när det där ljuset kom från beskyddarna och sen efter det." Mumlade han och drack en rejäl klunk från whiskyn.
"Flickan räddades av Aideens Beskyddare ganska snabbt innan ni hann avsluta deras liv och efter det miste ni era minnen då Avalon kastade en förtrollning på er så ni skulle kunna störa ungdomarna någon mer gång. Mycket efter det så började Emma få mardrömmar så hon sover aldrig ordentligt längre på nätterna och håller sig vaken. Det är just nu som hon är mest sårbar, men hon skyddas av Aideens Beskyddare och även Derek och alla omkring henne. Alla är på sin vakt efter våra spioner." Pratade Claire på.
Mr. Kembell lyssnade på henne. Han hade lutat sig tillbaka i stolen med whisky glaset i handen.
"Så, det slutade där, allt hon vart med om hemsöker henne just nu?" Claire nickade.
"Ja men hennes drömmar är helt andra saker. Hon drömmer tydligen om demoner men demonerna är kopplade till er." Sa hon och drack lite mer av den goda whiskyn. "Just därför har jag just nu ett uppdrag åt Ron." Fortsatte Claire och ställde ner det tomma glaset på skrivbordet och lutade sig försiktigt bak i den rangliga stolen.
"Varför just Ron?" Undrade Mr. Kembell.
"För han är den som kommer passa utmärkt för detta uppdraget och där i bland kommer även ni in och chefen! Denna planen kommer sätta Emmas liv på spel bland annat Dereks med." Mr. Kembells mun log till ett elakt leende.
"Ron, kom in!" Ropade han och en robust man kom in genom den öppna dörren. "Claire här, har ett arbete åt dig. Jag hoppas du fått tillbaka minnet!" Sa Mr. Kembell.
Mannen nickade och Claire kunde tydligt se hur han knöt ihop händerna så dom vittnade och hur tänderna gnisslade.
"Ja" sa han hest mellan tänderna. Hans blick var fäst på Mr. Kembell och ögonen sköt blixtrar och såg blod.
Mannen vände sitt ansikte ner mot den robusta kvinnan som ställde sig upp och gav han ett kuvert som var adresserat till Derek.
Ron tog emot kuvertet och tittade länge på det.
"Är mitt uppdrag att sända iväg ett brev som en jävla brevbärare?" Morrade han.
"Posta brevet direkt till utan att han vet om att det är från oss och ta dig tillbaka hit sen. Är det förstått?" Ron nickade. Kvinnas röst hade plötsligt förändrats och han fick inse att han vart tvungen att lyda henne.
"Vad händer efter detta?" Undrade han sen.
"Efter det så kommer du in i bilden igen och även vi andra. Efter det så får du se vad som händer." Nu var det första gången som dom fick se kvinnan le, men leendet var inte roande utan leendet var genom ond. Ron nickade och lämnade kontoret och gården. Även Claire vart tvungen att lämna Mr. Kembell.
"Kom ihåg nu att inte störa ungdomarna, ska planen bli som vi tänkt så behöver vi så lite kontakt som möjligt." Varnade hon Mr. Kembell när hon hade satt sig i en svart Mercedes-Benz som stod och väntade på henne. Hon tittade inte på honom när hon sa det utan vevade upp bilrutan och bilen körde ifrån gården.
Emma:
Jag och Derek satt på Stable Bucks café och fikade efter att vi badat. Från håret droppade det havsvatten ner över våra redan blöta kläder. Framför oss stod det en varsin tekopp och tårtbit på ett glasfat med två stycken skedar. En gräddtårta med en stor röd jordgubbe. Derek tog bort den från tårtan och vi delade på tårtbiten medan vi pratade om allt.
"Så vad mer vill du hitta på idag?" Frågade han då vi la ifrån skedarna på den tomma tårtassietten. Det enda som återstod av tårtan var den stora röda jordgubben.
"Jag vet inte, jag kanske måste hem och ta hand om Danne och Sasha." Mumlade jag och drack av det varma teet.
"Du behöver inte vara orolig för dom, Chiara lovade att ta hand om dom så du kunde umgås med mig." Log han. Jag funderade på vad vi skulle hitta på.
"Jag vet inte, har du några planer?" Han skakade på huvudet.
"Inte direkt, jag har funderat på att spendera all min lediga tid med dig. Jag har inge arbete att gå till förutom att hjälpa till på morfars gård." Jag log tillbaka och skulle just plocka upp jordgubben när Derek med stäckte sig efter den. Våra händer möttes över den röda jordgubben. Vi skrattade. Derek tog upp den och förde den mot min mun. Jag öppnade munnen och tog en tugga av den. Jordgubben smakade sött och svalkande mot den varma dagen. Derek tog resten av jordgubben.
Vi satt länge på caféet innan vi till slut drog oss tillbaka till Jakobs gård. Vi släppte ut Bronko och Sony i hagen med fåren och gick in i huset. Där inne satte Jakob i köket och läste dagens tidning och drack en kopp kaffe.
"Åh där är ni, Derek du har fått ett brev!" Jakob pekade mot bänken där det låg ett brev skrivet till Derek. Jag satte mig i köket och tog åt mig en äpple och tuggade på den.
Derek öppnade brevet och läste igenom det. Han suckade och la handen för ögonen.
"Vad?" Undrade jag. Även Jakob hade lagt ifrån sig tidningen och tittade på Derek.
"Det är från Heim i Tyskland, han jag jobbade åt på stuteriet." Mumlade han och tittade mot mig. "Han vill att jag kommer och hjälper honom att träna hans unghästar då han inte har personal så det räcker."
"Vad är det att sura över då?" Undrade Jakob som återgick till tidningen och tände sin pipa.
Derek sa inte emot honom utan satte sig ner vid bordet bredvid mig och tog min hand. Han kramade om den hårt. Hans blick var fortfarande fäst på brevet. Jag lutade mig över och försökte se det lite men det jag såg var inget jag kunde läsa. Brevet var på tyska.
"Åk" sa jag till slut. Derek fäste blicken direkt på mig. "Åk och hjälp Heim så kan vi umgås sen då du kommer tillbaka!" Log jag, även fast mitt hjärta började blöda med tanke på att han skulle lämna Jorvik.
"Är du säker på det?" Undrade han.
"Ja, jag klarar mig! Åk du!" Log jag och kramade om hans hand. Derek log tillbaka och släppte min hand. Han försvann in till vardagsrummet och vart borta en lång stund innan han kom tillbaka med en väska full med kläder. Han tittade upp på mig och vinkade efter mig.
Jag kom fort upp från stolen, hämtade mina saker och följde med Derek ut till jeepen.
Väl hemma på på Vingården var det fullt av liv och rörelse från alla elever som red runt på deras hästar eller lede dom runt. Derek stannade jeepen på sidan av biblioteket. Vi satt tyst i bilen och ingen av oss sa något. Till slut började Derek samtalet.
"Kommer du klara dig själv nu?" Undrade han. Jag tittade fortfarande ut genom bilrutan mot det vita biblioteket. Baronessans bil stod parkerad precis utanför och Godfrey stod där med ansiktet vänt mot jeepen.
"Jo jag kommer klara mig. Vi kan ju brevväxla med varandra och kanske prata på Skype?" Derek log men sen vart han allvarlig.
"Mottagning är dålig där ute och det är svårt att skicka brev ditt eftersom platsen ligger så ödsligt." Jag tittade ner i mina knän.
"Då får vi träffas när vi ses igen." Jag kände hur tårarna steg upp till mina ögon och jag torkade ilsket bort dom. Derek lutade sig över mig och hans läppar stötte i mina. Mitt blod rusade och jag kunde höra hur mitt hjärta bultade. Jag slöt ögonen och mötte hans. Han lutade sen pannan mot min och torkade bort en tår.
"Jag kommer bara vara borta några månader så jag är tillbaka innan snön faller." Log han. Jag nickade och kysste honom en gång till innan jag klev ur bilen och gick till biblioteket utan att vända mig om en enda gång.
|
|
|
|
