ett rum |
Och nätterna då havet är svart
med undantag från mångatan är värst.
Då molnen skingrats för längesen och stjärnorna
tycks iaktta varje tungt steg jag tar.
Ute på klipporna,
just där stenarna börjar bli blanka och hala,
där finner du mig.
Natt efter natt söker jag med hjärtat efter svar,
något som kan leda mina slag mot det rätta.
Då nätterna är mörka med moln
känner jag mig trygg, dold.
Men när stjärnorna och månen bländar,
lyser de igenom mina gömmor.
Små vrår och hörn i en kammare
där dörren står på glänt.
Kanske den lämnades öppen,
i hopp om att någon skulle följa.
Hur fyller man ett hjärta med hål,
om man inte vet vad som fattas?
Jag söker mina svar ute på klipporna,
där havet och himlen möts.
Där stjärnorna och månen lyser upp mina rum,
som en fyr över vattnet.
Kanske någon ser mitt ljus
och stänger dörren efter sig.
|
|
|
|
