Ljusets port |
Okej detta är min andra novell någonsin :p
Caroline var bara tre år när hon förlorade båda sina föräldrar. Hon hade därför inget minne av dem, det enda hon hade som gör henne påmind om att hon någonsin levt med sina föräldrar är ett fotografi på henne och hennes föräldrar tillsammans.
Hon bodde hos sin moster och hennes man, de har aldrig gjort henne illa, inte heller brytt sig om henne, men ändå brytt sig på något sätt.
Caroline var då fjorton år, det var inget speciellt med henne, inte hittills.
Hon var väl som de flesta andra tonårstjejer. Kläder och smink spelade alltid stor roll, vilket säkert också är vanligt i den åldern.
Hon bodde i London, det hade hon gjort ända sedan hon förlorade sina föräldrar.
Man kan inte säga att hon saknade dem precis, för hon hade inget minne av dem, men att se barn tillsammans med sina föräldrar var alltid en stor smärta för henne.
Det går inte förneka att hon ibland önskade att hennes föräldrar var vid liv.
Alla sade jämt att hon påminde mycket om sin mamma, samma ögon, samma hårfärg och kroppsbyggnad. Men Caroline själv kunde in hitta en enda likhet på det fotografiet hon hade.
Ibland kunde hon sitta och drömma i flera timmar om att hon en dag skulle hitta sina föräldrar, att dem var vid liv. Hon hoppades ofta att den drömmen skulle bli sann, även om hon hade sett sina föräldrars gravar. Hon var där så ofta hon kunde, hon kunde sitta i flera timmar på kyrkogården och drömma om sina föräldrar.
Hennes båda föräldrar dog i en olycka på sjön, de hade varit ute med båten då det hade börjat regna och åska. Det kom stora vågor som deras lilla båt inte klarade av. Man hade hittat deras kroppar senare på stranden, vågorna hade sköljt upp dem där. Caroline hade då varit hos sin moster under tiden de var ute på sjön, och där skulle hon också sedan stanna.
Hon började i skolan i sju års ålder, hon fick många vänner och var mycket omtyckt där. Det hände ofta att hon följde med sina vänner hem efter skolan, oftast varje dag. Det var betydligt roligare än att sitta hemma hos sin moster.
Nu kanske ni kan tycka att Caroline var en helt vanlig tjej, men så hände det, en helt vanlig regnig dag i oktober. Det var veckan efter hon hade fyllt femton.
Caroline hade alltid varit en mycket lycklig flicka, fast hon aldrig haft sina föräldrar vid sin sida.
Hon hade alltid älskat regnet, därför hade hon bestämt sig för att gå ut i skogen den dagen. Hon ville gå ensam just då, även om hon älskade att vara med sina vänner. Hon hade säkert gått i skogen i en timme då det hände, regnet hade fortsatt ösa ner under hela tiden hon varit ute. Det skulle säkert inte avta de närmsta timmarna heller.
Då såg hon det för första gången, hon hade aldrig trott på något övernaturligt, men detta fick henne att ändra sig.
Hon hade hört en saga när hon var liten, om ljusets port. Går man in där igenom, kommer man till ett ställe som inte ens finns i drömmarna. Det hade varit en av de sagor hon älskat mest, hon hörde den nästan varje kväll, alltid berättad med samma ord.
Det är den jag ska berätta för er nu, sagan om ljusets port.
”Det fanns en gång en stad, där olycka och krig inte existerade. Varje människa var lycklig, alla hade alltid någon. Alla visste att det var något speciellt med det stället, de sade att det en gång för längesedan funnits en trollkarl i staden. Han var mycket snäll, men blev en dag trött på allt ont som fanns i världen. All olycka och hat, alla eviga krig som aldrig tog slut, allt dödande och egoism. Folk som bara krävde mer och mer, han ville få slut på allt sådant. Så han bestämde sig för att försöka göra någonting åt det. Han höll på i dagar och nätter, folk hade alltid sagt att han var galen, men de gillade honom ändå. Trollkarlen hade alltid varit mycket trevlig och hade alltid hjälpt allt och alla.
En natt vaknade alla i staden av ett ljussken. Man visste då eller kunde ana att det var trollkarlen som var skyldig till detta, för ingen mer än han hade makt och vilja att göra detta. Ljuset upphörde på ett ögonblick, så man tänkte inte mer på det och somnade om. Dagen efter var inget som vanligt igen. Trollkarlen hade också försvunnit, ingen visste vart. Men det som var mest märkligt var att alla människor var så glada och lyckliga. Man försökte vara elaka mot varandra, men det gick inte. Likaså krigen, det hade tidigare varit krig mellan denna stad och staden bredvid. Nu syntes det inte ett spår av alla soldater. Hatet hade försvunnit, ingen människa kunde inte heller tänka sig att vara elaka mot varandra igen.
Men då var det så att i staden bredvid fanns det en mycket ond trollkarl. Han var naturligtvis mycket arg och upprörd över det den goda trollkarlen hade gjort. Han bestämde sig för att hitta ett sätt som skulle få lyckan att upphöra. Inget skulle få hindra honom. Den onda trollkarlen var illa omtyckt av alla. Han tillbringade den mesta tiden av sitt liv i ensamhet, ingen ville inte heller träffa honom. Han ägnade hela dagarna åt att kasta förbannelser över folk som han inte gillade. Men han ville göra något mer, något stort, som ingen skulle glömma. Något som skulle berättas i århundraden, en historia som aldrig skulle glömmas. Han satte igång och tänka, hur man skulle få lyckan att upphöra, hur man skulle få folk och börja hata varandra igen. Han kunde sitta i timmar och bara tänka. Det tog honom flera månader innan han kom på vad han skulle göra. Hans skulle göra det mest förbjudna inom magin, det mest fruktansvärda som finns. Den förbannelse som får all lycka att försvinna, den förbannelse alla fruktar. Den onda trollkarlen visste precis hur man skulle göra. Det skulle vara slutet för staden där alla var lyckliga. All lycka skulle försvinna helt. Det tog dagar, månader och år för honom att bli tillräckligt stark för att utöva förbannelsen. Han var uppe dagar och nätter, han sov bara några timmar i veckan. Till slut var han tillräckligt stark för att kunna lyckas. Nu skulle äntligen det onda få segra. Den goda trollkarlen hade aldrig kommit tillbaka, man vet fortfarande inte vart han hade tagit vägen. Den onda trollkarlen bestämde sig för att eftersom han nu var tillräckligt stark så skulle han kasta förbannelsen över staden redan samma dag. Han gjorde det med, och efter det såg man aldrig den lyckliga staden mer. Efter att den onda trollkarlen hade kastat förbannelsen försvann staden spårlöst. Än idag vet man inte vad som hände med staden. Så småningom växte det träd och gräs där staden tidigare varit. Om man går i den skogen kan man få se en skymt av ljusets port. Det sägs att det är ingången till den lyckliga staden.”
Nu kan ni själva få fantisera om vad som hände med Caroline.
Men jag vet…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sophie914522 - 14 jul 06 - 04:42- Betyg:  | | va e hon nu berätta! |
|
|
|
