(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 35/36 |
Kapitel 35
Oliver Stone
”Kan ni ta det från början nu då?” Oliver höll två fingrar mot tinningarna och masserade dem frustrerat. Framför honom stod fem brådmogna ungdomar med noll procents taktkänsla. Den ena värre än den andra, han behövde ett nytt jobb. Han hade tackat nej till det på Dominion och antagligen begått sitt största misstag någonsin, men han kunde alltid jobba på Tesco eller något annat. Vad som helst var bättre än detta.
De spelade, den ena sämre än den andra och han visste ärligt talat inte vad han skulle göra. Han visste inte ens vad han gjorde själv när han spelade, hur skulle han kunna förklara det för någon annan? Dessutom hade han världens baksmälla och kände inte direkt för att sitta där. Han tryckte öronpropparna längre in i öronen och blundade. Om de visade upp detta på en välgörenhetskonsert skulle han garanterat få sparken, han behövde byta taktik för att få de där ungarna lite mer intresserade. Det fanns bara en person som kunde hjälpa honom med det. Max. Max kunde få vem som helst intresserad av musik genom att bara prata om det. Han kanske kunde hyra in honom som inspirationstalare eller bara någon som kunde skrämma dem till att spela bättre.
När de var klara reste han sig upp och tog med sig sin väska.
”Nästa gång vill jag ha lite mer entusiasm” Muttrade han utan en tanke på att det kanske var hans bristande entusiasm som fick allt att låta skit.
Nu skulle han bara stå ut med sin egen röst i ett par timmar innan han kunde gå hem till sig och sova som om det aldrig mer skulle bli morgon.
Ruby Johnson
Ruby hade hunnit hem och duscha väldigt snabbt, bytt om och sprungit ner i tunnelbanan. Terry stod redan och trampade otåligt, okej, så lite sen var hon.
”Förlåt” Sa hon och drog på sig jackan innan hon klev in i biljettbåset och satte sig på stolen. Hon satte armbågen i bordet och vilade handen mot handflatan.
Försjunken i tankar reagerade hon knappt när en man utanför knackade på rutan. Det var aldrig någon annan än turister som envisades med att köpa en biljett som tog dem till en specifik plats och ingen annanstans.
Just denna man bröt på franska, det var en ganska sexig brytning och han såg inte alls dum ut. Ruby tänkte honom med en baguette, en basker och en lite tunn mustasch, helt plötsligt var han inte alls lika tilltalande.
Hon gav honom biljetten och öppnade spärren så han kunde ta sig förbi och sedan sjönk hon in i sina egna tankar.
Hennes tankar drog sig hela tiden till Brandon och hon visste inte varför. Egentligen var det inget speciellt med Brandon, han var en vanlig kille, som hade sina problem, precis som alla andra hade. Utseendemässigt var han inte anmärkningsvärd, och hade Ruby gått förbi honom på Brewer street hade hon antagligen inte lagt märke till honom om hon inte känt honom. Men nu gjorde hon det och det var hon glad för.
Även om han inte hade den där kroppen tjejer normalt sett drogs till, var den ändå inbjudande. Och hans läppar, och hans tunga och…
Ruby slog pannan mot bordet för att komma på andra tankar. Om det var något hon förstått var det att om hon stressade Brandon skulle allt gå åt helvete, så det var bra att hon gått när hon gjort det.
Där satt hon och var allmänt tankspridd och oengagerad ända tills hon fick gå hem. Det enda hon gjorde när hon kom hem var att hämta basen och sin bror för att sedan gå igen. Hur detta skulle sluta hade hon ingen aning om, men förhoppningsvis fick de ut något av det.
Ruby satte i ett par öronproppar och ställde sig på sin vanliga plats i den alldeles för inskränkta replokalen. Hon gjorde sig redo med basen och kände hur det dunkade i huvudet för varje gång Jacob slog ihop trumpinnarna. Oliver såg minst lika plågad ut, men han stod ut. Den enda som inte såg det minsta bekymrad ut var Riley. Ruby hade inget minne av att han varit speciellt nykter, men pigg, det var han. Han kanske hade sovit fram till för en halvtimme sedan.
Riley Johnson
Riley följde Benjamins minsta rörelse, från händerna till axlarna. Benjamin spelade på en ljus träfärgad telecaster. Telecastern var betydligt större än den Benjamin vanligtvis använde och Riley hade aldrig sett den tidigare. Den såg ny ut, och framför allt dyr. För ett par sekunder släppte han blicken från den andra gitarristen och tittade ned på sin egen gitarr. En sliten Hagström, en av många gitarrer som prydde hans väggar i rummet.
”Riley” Rubys röst fick honom att vakna och han insåg att låten var slut. Han kände sig mer tankspridd än vanligt. Det kanske var det molande huvudet, eller något annat.
”Fin gitarr, den ser ny ut” Han riktigt blicken mot Benjamin som nickade såg för en sekund lite missnöjd ut.
”Ja… jag fick den av farmor” Sa han lite skamset och tittade ner på fötterna innan han lyfte blicken igen.
”Vi kanske ska bestämma en låtlista till give it a name?”
De andra nickade och började prata om låtar. För Rileys del spelade det ingen roll vilka låtar de tog. Han gillade alla och hade lika roligt vad han än spelade.
”Oliver kanske ska få sista ordet, jag menar, de han tycker att han sjunger bäst” Riley var alltid noga med att ta hand om Oliver på det sättet, så att allt blev bra för honom.
Innan Oliver, hade han sjungit, och det var verkligen påfrestande att sjunga en låt som inte riktigt kändes rätt, ännu värre var det att sjunga den när någon lyssnade.
Oliver såg tacksam ut och fortsatte att prata om den uppsjö av låtar de hade att välja mellan. Jacob protesterade inte, utan satt passivt bakom trummorna och slängde in en kommentar emellanåt.
Medan de spelade studerande Riley vartenda andetag Benjamin tog. Varför la han märke till det nu? Det hade han aldrig gjort tidigare, hade inte ens reflekterat över det. Men nu, det kanske var Telecastern som gjorde det, eller hade Benjamin fått lite skägg, som fick honom att se äldre ut. Det ljusbruna håret var det ingen större skillnad på, han såg nyklippt ut, i samma frisyr som han haft första gången de träffades. På en överdimensionerad audition för vad som kändes som en evighet sedan, men i själva verket inte kunde vara mer än några veckor bakåt i tiden. De kanske hade hunnit med så mycket under de där veckorna att Riley inte märkt så mycket av det.
Benjamins haka stack ut lite i profil, men inte för mycket, och de där grå ögonen såg alltid så glada ut. Riley var inte säker på att en människa ständigt kunde vara så exalterad och glad utan att vara det för att dölja något.
”Riley!” Ännu en gång slängde Riley upp huvudet och insåg att det var Benjamin som han stått och stirrat på var den som tilltalade honom.
”Vi tänkte att vi är klara för idag” Benjamins lite rossliga röst rev behagligt i öronen på Riley och nickade. Han packade ner sin gitarr och slängde den över ryggen. Han hade varit vaken i så många timmar att han tappat räkningen vid det här laget. Riley ville kalla det dygna deluxe, av någon anledning kunde han aldrig riktigt sova när han var full och nu var han egentligen bara övertrött. Men hem och sova, det skulle han definitivt.
Benjamin Baileys
Benjamin satt på tunnelbanan med ett stadigt tag om gitarren, han ville inte att någon skulle ta den för honom. Risken fanns alltid, vem viste vad som hände nere i en tunnelbana? Sådär utan förvarning.
Efter att ha bytt tunnelbana två gånger klev han av vid Surrey Quays. Med gitarren på ryggen gick hans längst en väg tills han hamnade framför stugan med mossa på taket. I trädgården hade blommor redan slagit ut och en rosenbuske slog honom i ansiktet på vägen mot dörren.
Så tyst han kunde, låste han upp dörren och klev in i den mörka hallen. Hela stugan var mörk så han antog att hans farmor Barbara sov. Han gick upp för den lilla trappan och öppnade dörren till sitt rum. Det var inget särskilt rum, han hade en säng och ett skrivbord med en lampa på. En bokhylla längst ena väggen och lite sporadisk konst av landskap på väggarna.
På ena väggen hängde även hans Aria och i ett ställ stod en akustisk gitarr. Den som han kämpat så för att kunna köpa. Telecastern som hans farmor köpt åt honom fick stå lutade mot väggen i ett av hörnen. Egentligen hade han lite dåligt samvete över den där gitarren. Men enda sedan han var liten, hade han pekat på en Telecaster och berättat för henne att någon dag, skulle han köpa en. Nu hade han fått en, för att hans farmor ville att han skulle ha en ordentlig gitarr när de skulle spela på en festival.
Benjamin visste att hon egentligen borde ha lagt pengarna på annat. Nu hade han den i alla fall och han hade lovat sin farmor att om det var någon gitarr han skulle lyckas med så var det den.
Benjamin gick in det lilla badrummet de delade för att duscha, om det fanns något varmvatten kvar.
När han stod framför spegeln studerade han sig själv en stund, så som människor hade för vana att göra när de råkade se en bild av sig själva.
Hans farmor hade klippt honom för några dagar sedan. Barbara var ingen frisör men duktig ändå. Det var väl för alla får hon klippt i sina dagar.
Lite skägg hade han fått också, men det var verkligen inget att skryta med. Eftersom det var så ljust syntes det knappast att han hade sparat i en vecka minst.
I sitt rum la han sig på rygg i sängen med ett par hörlurar över öronen. Han blundade och hoppades att han skulle somna fort. Det kändes som att i det rummet, hans rum, var det enda stället han kunde slappna av på och vara sig själv. Eller det hade känts så tills han började spela i ett band, spela på riktigt. Och att spela tillsammans med Riley kändes självklart på något sätt, rätt, enkelt, befriande kanske. Allting kändes så bra ibland, han hade sin farmor, sina gitarrer, katten som säkert var ute och jagade råttor, fåren, sitt meningslösa jobb i grannens lanthandel och vad mer kunde han vilka ha? Han log lite för sig själv och tittade upp i sprickan i tacket. När han såg den kunde han lite låta bli att tänka, att vissa människor var så fattiga att de bara hade pengar.
Kapitel 36
Brandon Frost
”Vi borde fixa en avskedspresent till Oliver” Max bläddrade bland kanalerna på tv och fastnade för en repris av never mind the buzzcocks.
”Varför?” Brandon tittade ointresserat Noel Fieldning som sa något fyndigt om någon i motståndarlaget.
”Ja men, för att de ska spela på festival, och snart fyller han ju år. Vi borde ge honom en gitarr”
”Vi?” Brandon visste inte varför han blev indragen i detta. Han hade ingen avsikt att tigga till sig ett redigt hej då-knull från Oliver innan de åkte. Och vad sa ”knulla mig” mer än en gitarr.
”Ja”
”Jaså, tycker du vi har råd med det?”
”Vi får väl äta mindre”
”Så jag ska äta mindre för att Oliver kommer vara borta i tre dagar?”
”Ja precis” Nickade Max och log.
”Okej, då kan väl alla få en present då, så kan vi skita i att äta resten av denna månad och hela nästa”
”Gud vad bittert” Max sa inget mer efter det.
Brandon sa inget på en lång stund, han kunde förstå varför Max ville ge honom en gitarr, för att Jacob förstört den enda elgitarr han hade. Men han visste även att Riley hade ungefär fem stycken som prydde väggarna i hans sovrum, Riley kunde väl dela med sig?
”Och vad ska vi ge Ruby då, hon ska ju också vara borta i tre dagar”
”Du kan väl ge henne ett knull, fan på tiden” Max flinade, men Brandon tyckte inte det var det minsta roligt. Tanken hade slagit honom hundra gånger, men han var helt enkelt för feg. Egentligen var det så enkelt för honom att trycka på den där knappen och bara göra. Det var det efter han var rädd för, han ville inte sitta hos Charlotte och för, vem viste vilken nummer i ordningen, berätta om vilken ångest han hade.
Max såg alltid så lätt på sånt, han var nog världens kåtaste människa. För att vara ärlig var han lite orolig över Olivers hälsa, han verkade inte på långa vägar lite sugen. Eller så kanske det bara var något Brandon hade fått för sig och Max var en supergrabb i sängen som visade hänsyn vid alla tillfällen.
”Du Max?”
”Ja”
”Hur känns det?”
”Vadå?” Max stängde av tvn och vände sig mot honom.
”Sex”
”Men det vet du väl?”
”Jo, men efteråt” Brandon visste inte hur han skulle fråga, eller formulera sig över huvud taget, ha visste bara att allt han kände inte var rätt.
Max ryckte på axlarna, som om inte han heller visste vad han skulle säga.
”Bra antar jag, jag vet faktiskt inte, det är väl olika, men någon form av bra”
”Så du och Oliver, hur känns det”
”Awesome” Max flinade och såg ut att börja tänka på det, och den effekten ville Brandon inte att frågan skulle ha.
”Men mer” Envisades Brandon och petade på honom på knät.
”Ja jag vet inte uppskattat kanske, du vet, att vi lyckats, fullbordats och ändå inte tröttnat på varandra, svettigt, äckligt, underbart, lite fult, skamlöst, förträffligt, uttömmande och som att det skulle vara så himla trevligt att göra det igen och igen och igen.”
Brandon nickade bara och suckade djupt.
”Det kommer Brandon, jag vet att det gör det” Max gav honom en uppmuntrande kram och satte igång tvn igen. Brandon var inte klar, han stängde envist av tvn och tittade lite strängt på Max.
”Brandon du är inte jag” Max såg menande på honom och höjde lite på ögonbrynen.
”Jag vet” Brandon suckade och accepterade att han antagligen inte skulle bli så mycket klokare.
”Du kanske ska skaffa en hobby Brandon” Föreslog Max glatt, som om det skulle lösa problemet på fattigdom, svält och Brandons uppenbara problem med sexuella relationer.
”Jag har en hobby” Sa han lite stött och rynkade ihop hela ansiktet.
”Verkligen, vadå?”
”Cykla”
”Det är ingen hobby, det är ditt färdmedel till jobbet”
Brandon tänkte efter en stund och insåg att Max hade rätt, han hade ingen hobby. Han gick till jobbet, gick hem, läste samma böcker, aldrig någon ny, lyssnade på samma musik och matade samma igelkott. Pratade med samma människor och föraktade sociala medier.
”Du har inte heller någon hobby” Kontrade han lite hurtigt och knyckte på nacken.
”Jag behöver ingen… om inte sex räknas… då har jag världens bästa hobby” Max log lite och lutade sig tillbaka i soffan.
”Så… okej, ingen gitarr till Oliver, vi ska väl leva också”
Brandon nickade kort, ett mycket klokt beslut av Max, som kunde vara smart om han valde att tänka efter.
Max Lowsley
Max hade en usel dag på jobbet, och då menade han värre än vanligt. Stendött till att börja med, vilket kunde ses som en bonus, men det gjorde honom bara uttråkad. En tjej stod i det lilla caféet och såg lika dyster ut, men han ville inte gå dit och prata med henne. Hon var ny och okänd mark, dumt att skaffa en ny vän på grund av ren olycka. Det var bättre att han höll sig bakom kassan och bläddrade i boken han läst flera gånger. Så sönderbläddrad att sidorna antagligen skulle ramla ut vilken sekund som helst, men det var inte hans fel, utan Brandons. Brandon hade läst boken fler gånger än honom, tvingat den på Max, som av en händelse råkat gilla den.
Det var inte en typisk Brandon-bok, utan en med lite text och många bilder. Alltså, en typisk Max-bok. Uttråkat trummade han lite på tiden och väntade på att tiden skulle gå. Om det inte vore för att han skulle stänga, som han hatade och undvek som pesten, hade han unnat sig själv en tidig dag och gått hem, skamlöst.
Han suckade och bestämde sig ändå för att prata med tjejen. Hon kanske hade något intressant att komma med. Dessutom behövde han öva på sitt kallpratande, vad han skulle säga däremot, det fick han helt enkelt se när han kom dit.
Med lite studs i stegen gick han mot dörren och tjejen, undrandes om hon började frysa varje gång dörren öppnades.
”Hej” Sa han och ställde sig mitt emot henne. Hon tittade på honom en lång stund. Max kände sig nästan lite obekväm, han kanske skulle stannat bakom disken istället. Sedan påminde han sig om att det var helt okej att vara mänsklig och visa intresse för andra individer som Oliver sa var en viktig del av det sociala samhället.
Han lutade sig framåt för att kunna läsa på hennes namnskylt. Själv hade han tröttnat på sin och använde den inte längre.
”Hej Jenna” Sa han med den mjukaste rösten han kunde uppbåda och funderade på om hans uttryck såg lika milt ut.
”Hej…” Sa hon och tittade på honom med nyfikna ögon.
”Max” Sa han och pekade på en av kakorna som låg bakom glaset.
”Kan jag få en sån?” Frågade han och tittade upp med de största hundvalpsögonen han kunde. Vilket var onödigt, han jobbade där och kunde lika gärna ta en, det skulle inte vara första gången. Egentligen fick han inte det för chefen, men han brydde sig lika lite som alla andra.
”Visst” Jenna ryckte lite på axlarna och gav honom en. Hon tog den med handen och la den framför honom. Vanligtvis skulle Max inte tagit emot den, de enda baciller han ville ha på sin mat var sina egna, Brandons eller Olivers. Men fascinerad av hennes bekymmerslöshet tog han den ändå och stoppade den i munnen.
Några minuter satt de vid ett av borden och tittade i tidningar som precis hade kommit in, men som Max varit för lat för att packa upp. I en av tidningarna stod det om give it a name. Det var inga bilder, bara vilka som skulle spela och någonstans i mitten stod det Liquid Monkeys. Han bestämde sig för att testa Jenna lite, hon verkade vara en bra person. Men Max dömde människor baserat på deras musiksmak.
”Tycker inte du dom är bra?” Sa han och pekade på bandnamnet, hoppfull om att Jena skulle skrika att det var det bästa hon hört. Han fick inte den reaktionen, snarare en fundersam reaktion, hon tänkte alldeles för länge.
”Jag vet inte, jag har inte hört dom” Det var i alla fall något Max kunde arbeta med. Så länge hon inte sa att de var dåliga var det okej.
”Synd”
”Har dom släppt något album?”
”Nej, men snart kanske”
”Du får visa mig när dom gör det” Sa hon bara och bläddrade vidare i en tidning. Hon stannade upp vid en bild på en kille och tittade lite väl länge. Max lutade sig över tidningen och tittade han också. Det var en bild på en blond gosse som Max ville minnas varit med eller vad med i Westlife, vad som nu hade hänt med dem.
”Har inte dom gått ut i datum?” Max såg misstroget på bilden och försökte komma underfund med varför han var på en bild i en musiktidning. Musiktidningsdelen kunde han förstå, om tidningen varit från 2001.
”Jo, men han är väldigt söt”
”Ja det är han väl, men jag var mer av en backstreet boys-kille”
”Jag med… fast tjej”
Oliver Stone
”Är du säker på att du inte kan komma?” Oliver såg hoppfull ut, men hoppet dog lika snabbt när Max skakade på huvudet. Han hade frågat flera gånger men Max höll fast vid att han skulle jobba. Vilket han antog var okej, Max hade sett honom fler gånger än någon annan. Men det var inte själva spelningen som var viktig, utan det efteråt. Den där euforin som kändes så viktig att uppleva tillsammans med Max. Något han nämnt och förklarat för Max, hur underbart det skulle vara med ett knull i en redan upphetsad stämning.
”Oliver” Max lät vuxen, den röst han använde när Oliver behövde förstå någonting som han inte vill höra. Som att Max inte kunde dyka upp när de spelade, den andra dagen på världens häftigaste festival.
”Jag vill verkligen, verkligen”
Oliver nickade bara stumt och vände sig mot bussen där de andra redan stod och vevade med armarna.
”Okej” Oliver slog armarna kring Max och kramade honom så hårt han kunde. Max skrattade lågt och kramade mjukt tillbaka.
”Det är bara tre dagar” Försäkrade Max och släppte honom, motade honom mot bussen och ställde sig bredvid Brandon.
Oliver vinkade hela vägen från Max, tills det han gått på bussen, satt sig och bussen åkt. Det gick så långt att han till och med tryckte sig mot rutan längst bak för en sista skymt av Max.
”Det är bara tre dagar” Upprepade Benjamin och skrattade roat. Oliver ansåg att Benjamin kunde hålla käften, Riley satt ju där bredvid honom. Som om han inte sett hur de stirrat på varandra den senaste tiden. Ingen hade undgått det, utom Riley förstås som inte ens verkade vara medveten om det.
”Tre dagar utan sex… det är inte mitt fel att inte ni får nått” Muttrade Oliver och funderade på hur han skulle klara sig själv nu när han varit så bortskämd, så länge.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Selinka - 21 nov 14 - 03:49- Betyg:  | | Haha stackars Oliver och Max, tre dagar utan sex, haha! xD |
|
|
|
