(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 32/33/34 |
Finaste Bea som är världens bästa inspirationskälla. Bäst <3
Kapitel 32
Max Lowsley
Max höll ett hårt tag om Brandons pakethållare medan han stod på skateboarden och rullade ner för backen. Brandon bromsade inte in, utan trampade som om det vore uppförsbacke.
När de närmande sig Rought Trade släppte Max taget och hoppades på att skateboarden skulle stanna av sig själv.
”Tack för skjutsen” Skrek han efter Brandon som höll upp en hand och försvann längre ner på gatan.
Max tog tag i en lyktstolpe eftersom han inte riktigt hade rätt teknik för att ens stå på en skateboard till att börja med. Skateboarden stannade abrupt och Max plockade upp den från marken innan han gick in för att påbörja en ny dag på jobbet.
Den som jobbade tillsammans med honom den dagen var en ung kille som serverade kaffe och en tjej, som var en kvinna eller en tant. Hon kändes i alla fall för gammal för att jobba där. En typisk människa som verkade ha fastnat på ett ställe och inte tog sig därifrån.
Max hade motvilligt gått med på att stänga den kvällen, vilket betydde att han var fast där till klockan nio. Han som hade så mycket bättre saker för sig. Dessutom gillade han inte att vara ensam där, han började bli som Poppy.
I vanlig ordning, dök Julian upp någon timme senare, satte sig vid ett bord och slog upp sina böcker. Max såg sig omkring en stund innan han gick dit och satte sig mitt emot. Han harklade sig högt för att få sin brors uppmärksamhet.
Julian tittade upp och såg både stressad och irriterad ut, men Max hade viktiga saker att diskutera.
”Så…du och Poppy” Sa han och lät så råbarkad att han förvånade sig själv.
”Inte dirket”
”Vadå inte direkt? Antingen knullar ni eller så gör ni det inte” Max var mest irriterad över att Julian inte sagt något till honom. Han kände ju Poppy numera och hade bestämt sig för att hur trevlig hon än var, och hur mycket hon verkade betyda för Oliver och hur mycket han själv uppskattade henne, var hon inget för Julian.
”Vad spelar det för roll?” Julian slog ned blicken i boken som en markering för att han ville vara ifred. Max lät honom inte.
”Hon byter ju killar hela tiden, du är inte sån, du vill ha någon på riktigt”
”Hur vet du att hon gör det?”
”Jag bara vet det, jag vet det, Oliver vet det, Brandon om någon vet det”
”Vad har Brandon med mig och Poppy att göra?”
”Ni kommer snart ligga på samma hög av använda killar” Max menade inte att låta som en skitsnackade tonårstjej, men han kunde inte hjälpa det. Det var hans jobb att skydda sin bror.
”Det är precis därför jag inte säger något till dig” Julian satte på sig sina hörlurar och slog ner blicken i boken igen.
Oliver Stone
Kullerstenar uppträdde som lagen om all jävlighet. Oliver lyckades snubbla i varje steg han tog, medan han korsade sig fram mellan cyklar och gångtrafikanter.
När han nådde Rough Trade tog han tag i handtaget, men hann inte öppna dörren innan han sprang rätt in i glasrutan. Nonchalant backade han ett steg och öppnade dörren innan han störtade in.
Fem par ögon stannade upp med vad de gjorde och bara stirrade på Oliver, men han hade inte tid att bry sig. Ansträngt tog han sig fram till Max, som stod där med ett höjt ögonbryn och stirrade på honom.
Oliver satte en hand på disken och böjde sig fram för att andas ett par gången innan han tittade upp.
”Vet du vad?” Flåsade han och torkade svetten ur pannan.
”Nej?” Max såg oförstående ut.
”Du kommer aldrig att tro det!” Oliver svalde en gång och försökte få ner hjärtrytmen till någorlunda normal.
”Tro vadå?” Max lät irriterad.
”Give it a name!”
”Vem behöver ett namn?”
”Nej, GIVE IT A NAME!”
”VEM SKA JAG GE ETT NAMN?”
”Festivalen!” Skrek Oliver och tystnade.
”Åh vad är det med den?” Max började lägga fram små lappar på disken som Oliver inte hade tid att läsa.
”Jo… Benjamin du vet… och han sa… att någon… i all fall… VI SKA SPELA PÅ GIVE IT A NAME” Oliver flåsade fortfarande. Han behövde verkligen jobba på konditionen. Max sa ingenting, bara tittade på honom med en borrande blick.
”Jag sprang hela vägen hit för att berätta, så du kan väl säga något!” Sa han lite bittert och blängde på Max
”Sprang du hela vägen från Notting Hill?”
”Nej från tunnelbanan”
”Åh, du borde jobba på din kondition”
”Tack”
”verkligen jätteroligt för er” Max log och fortsatte lägga upp saker på disken. Oliver sjönk ner på golvet och flåsade ett par sista andetag.
Efter en stund gick Max runt disken och sjönk ned bredvid honom, men ryggen lutande mot den onödigt höga disken.
”Verkligen jätteroligt” Sa Max mer övertygande denna gång.
”Hallå, kan jag få betala eller?” En tjej stod framför dem och Oliver såg inte mycket mer än knäskålarna precis nedanför en kjol. Max släpade sig upp och gav ifrån sig ett missnöjt ljud. Oliver tyckte han påminde om Poppy när hon jobbade. Rough Trade verkade inte ha så hög standard på sina anställda.
”39,99” Hörde han Max muttra och det plingade till bakom honom, sedan försvann knäskålarna och de långa vaderna.
Brandon Frost
Brandon balanserade en bricka på handflatan och flyttade sig mot ett bord. Där satt hans pappa och Erin. Han kände sig provocerad bara av att titta på henne. Egentligen visste han inte varför han kände ett så starkt ogillade mot henne. Det kanske var för att hon alltid var passivt aggressiv, eller sarkastisk hela tiden. Om det inte vore för att Max också vad passivt aggressiv och sarkastisk, hade det varit en bra anledning. Det var väl helt enkelt för att hon inte var Max, eller för att hans pappa förtjänade någon annan, eller snarare någon bättre.
När han tog sig till bordet ställde han ner två Diner Best Red framför dem. Personligen tyckte han att de smakade skit, men det var väl deras problem.
”Vad vill ni äta?” Muttrade han och blängde snabbt på Erin innan han tittade på sin pappa. George hade ett betydligt trevligare ansiktsuttryck.
”Vi har inte bestämt oss än” Väste Erin från hans vänstra sida.
”Okej” Brandon gick därifrån och slet tag i Tom som var på väg ut från köket.
”Ta mitt bord snälla”
Tom som var en förstående kille och dessutom väldigt trevlig nickade bara. Det var inte första gången Brandon gav bort sina bord. Han hörde trots allt till bakom baren och inte som en servitör.
När det plingade i dörren såg han Poppy kliva in med långa steg. Hon satte sig på en stol i baren och snurrade det numera lila håret mellan fingrarna. Brandon visste inte vad han tyckte om de konstant nya hårfärgerna. Det var en fin omväxling, färg sas ju ha många betydelser och lite färg gjorde oftast Brandon glad.
”Hej Poppy, vill du ha något?”
”Long Island… väldigt lång”
”Vi har bara en längd” Brandon såg sig förvirrat omkring, men Poppys blick genomborrade honom där han stod med en flaska i handen.
”Jag tar det jag får”
”Väntar du på någon?” Brandon var inte speciellt bra på konversationer och försökte koncentrera sig på det han hade i händerna istället.
”Vet inte, gör jag det?” Poppy stirrade fortfarande på honom och han fattade ingenting.
”Jag vet inte, jag frågar ju dig”
”När slutar du?”
”Halv 12”
”Mhm, vad ska du göra efter det?”
”Sova” Brandon ställde ner glaset framför henne och gick därifrån. Tjejer, han skulle aldrig förstå sig på dem, utom Ruby, han förstod nästan Ruby.
När han äntligen fick gå därifrån, ställde han sig och väntade på Max. Brandon gillade inte att gå själv, inte cykla heller och Max hade lovat att komma när han slutade.
Självklart kom inte Max själv utan hade Oliver klistrad vid sin sida. Han kände för att fråga varför, men det var väl lite onödigt, ibland kändes det som att de inte kunde vara utan varandra. Så länge Brandon inte blev åsidosatt var det okej, Max behövde något, han såg gladare ut än vanligt.
”Ska vi gå?” Brandon nickade bara och drog sin cykel vid sidan om sig.
”Vi borde fira” Sa Max högt.
”Fira vaddå”
”Liquid Monkeys ska spela på Give it a name”
”Verkligen, vi bjöd hem lite folk… dom är redan där” Max lät trevande. Det kanske var därför Poppy frågat ut honom innan. Eller så var det något annat och han fattade helt enkelt inte. Vilket som ville han egentligen bara hem och sova, men hans vilja hade tydligen ingen betydelse.
”Vad kul för er” Sa han och försökte låta autentisk, vilket var svårt när han såg i kors av utmattning. Så trött att han inte ens reflekterade över att Max lämnat deras hem med massa människor i.
Ruby Johnson
Ruby satt i soffan hemma hos Max och Brandon, tillsammans med Riley och Benji. Som vanligt satt Jacob också där, utan att ha blivit inbjuden. Egentligen var det ganska taskigt att utesluta honom. De skulle ju ändå spela på en festival tillsammans. Antagligen inte mer än ett par timmar, men sedan skulle de ju se alla andra band och träffa häftiga människor. De kunde behöva det för att kanske acceptera varandra, så småningom. I ett hörn stod Poppy med Max bror, hon hade en känsla av att Max inte gillade tanken på det.
Max hade bjudit fler, hon hade ingen aning om vilka de var, men de verkade ha roligt. Någon envisades med att spela dålig musik, men hon hade en känsla av att det skulle ändras så fort Max kom hem.
Efter en bra stund öppnades äntligen dörren och Max klev in med Oliver tätt bakom sig, följt av Brandon. Brandon såg sliten ut, trött och lite bitter. Hon log för sig själv. Så fort Max fick chansen bytte han musik och någon bad Brandon att blanda en drink. Brandon såg förstörd ut, som om det var det sista han ville göra.
”Fixa din egen drink, Brandon har slutat jobba för idag” Hon hade ingen aning vem hon skrek det till, men det kändes som rätt sak att göra. Brandon såg tacksam ut när han ramlade ihop i en hög i soffan.
Kapitel 33
Oliver Stone
Oliver satt i soffan med sin tredje drink i handen, eller femte, han kunde inte riktigt säga vilket nummer i ordningen. Så mycket som han visste kunde han lika gärna ha två drinkar, eller två i varje hand. Framför honom stod Max och gjorde någon slags hemmasnickrad dans. Det såg fint ut, inte alls sådär stelt som Max brukade se ut när han rörde sig. Utom när de hade sex förstås, då var ingenting stelt.
Han lutade huvudet på sned och flinade fånigt för sig själv. Med tanke på Max promillehalt skulle han nog inte så speciellt mycket den kvällen, eller natten, vilket inte gjorde något. Han hade absolut ingen koll på sina egna kroppsdelar, ännu mindre Max kroppsdelar.
”Maxshi” Fick han fram tillräckligt högt för att Max skulle reagera och på ett väldigt vinglig spår kom fram till soffan, slängde sig ned med huvudet i Olivers knä och blundade några sekunder.
”Världen står inte still” Sa han upprört och blundade igen. Oliver flinade och kunde inte annat än att hålla med.
”Världen står aldrig still” Sa han viktigt och strök Max över håret.
”Ska du vara filosofisk nu?”
”Om du vill”
”Ja tack”
Oliver suckade, det var svårt att vara filosofisk på beställning men han kunde försöka, för Max skull.
”Jorden, Tellus…snurrar runt sig själv och runt solen” Nickade han bestämt och lutade huvudet bakåt så han stirrade rätt upp i taket.
”Det var ju vetenskapligt och inte filosofiskt”
Max satte sig upp och såg allvarligt på honom, så allvarligt att Oliver blev lite nervös.
”Nu när du kommer bli känd…” började Max och försökte hålla den allvarliga minen, vilket verkade vara svårt.
”… kommer du ligga med massa B-kändisar då?” Oliver flinade lite innan han försökte återgå till sitt allvarliga ansikte.
”Det kanske jag redan gjort” Flinade Oliver tillbaka.
”Hur var det?” Max såg nyfiken ut och Oliver var inte säker på om han talade sanning nu, eller om det var något han fantiserade ihop på fyllan.
”Åh, han luktade anspråkslöst, och smakade skam, baksmälla och ångestfyllda cigaretter. Han var som en stor flaska med dåliga beslut” Oliver trodde på sig själv när han sa det. Så det kanske var sant ändå, något sånt bra hade han inte lyckats fantisera ihop på mindre än en sekund tidigare.
”Woooow” Max såg fascinerad ut.
”Häftigt” Sa han tyst och la sina händer på Oliver kinder och tittade på honom med stora, vattniga ögon.
”Mm” Svarade Oliver och nickade viktigt. Han kände sig nästan son Nikki Sixx i en skändad lägenhet någonstans i universum.
Max flyttade sina händer och la armarna runt Olivers hals, sedan la han huvudet mot Olivers axel.
Först trodde Oliver att han skulle få en mysig och mycket gosig kram, men det verkade som att Max somnat.
Brandon Frost
Det fanns antagligen ingen i hela världen som var sämre på att vara full än Brandon. Så mycket för att gå hem och lägga sig, och om han inte mindes fel skulle Max öppna. Något sa honom att han skulle sjukskriva sig.
Just vid det värdelösa ögonblicket satt Brandon på knä, mitt på vardagsrumsgolvet med en av Max dammvippor i handen.
”Du är den eeeenda schom förschtår mig” Sa han och strök handen över dammvippan, sedan log han och försökte krama den.
”Alla andra dom är…du föschtår va? Klart du gör dammvippa, du är så klok” Han drog dammvippan genom håret innan han la den under bordet och kröp iväg på alla fyra.
Brandon lutade sig mot väggen och slöt ögonen, han skulle inte sova. Bara vila lite, så att han orkade tills alla andra antingen somnade utspritt i lägenheten eller gick hem.
När han öppnade ögonen igen hade rummet slutat snurra, men musiken dånade fortfarande i öronen på honom och han kände ett lätt illamående.
”Brandon” Samma röst som väckt honom sa hans namn igen. Det var Ruby som satt bredvid och ryckte honom i armen för att få upp honom på fötterna. Brandon var definitivt inte i tillstånd för att stå upp, så han satt kvar. Ruby gav sig inte och på något sätt lyckades han kravla sig upp i en stående position och följde efter Ruby så gott han kunde
Max Lowsley
Max gned kinden mot Oliver axel innan han rätade på sig och reste sig upp.
”Vänta här” Sa han och försökte gå runt bordet, vilket visade sig vara svårare än han trott. Men efter lite fumlande med händerna lyckades han ta sig runt och fram till stereon. Där bläddrade han bland sin favoritmusik och bestämde sig för en passande låt.
”POPPY” skrek han tvärs över rummet och hon kom springandes, eller det såg ut som det i alla fall.
När hon nådde Max började de sjunga tillsammans, en låt som de kunde bättre än tunnelbanesystemet. Nu var Max förvisso väldigt dålig på det, men låten, den var han bra på.
Belinda Mae Fender”s got a Cadillac Bone
Jenny”s lost her cherry walking all the way home
The passions of the Earth blasted it”s mind
Now it”s neat sweet ready for the moon based grind
När han sjungit en stund såg han att Oliver inte alls satt kvar i soffan. Han stod på bordet och skrek att hans specialitet var Jitterbug, sedan dansade han precis som han gjorde på scenen. Det var som fylleversionen av Flashdance och Max tyckte det var underbart. Så underbart han att han med långa och ostadiga kliv gick fram till Oliver och tryckte sig mot honom med all kraft han hade kvar i kroppen, vilket var ungefär lika med noll, det kunde till och med hända att han låg på minusskalan.
”Du är så sexig” Mumlade han och tog Olivers glas och svepte det. Det smakade sött, sliskigt och en liten antydan till alkohol.
”Mmm…sött och sliskigt, precis som jag vill ha det” Viskade han i Olivers öra och tyckte själv att han var hur fyndig som helst.
”Max jag måste på dass” Oliver reste sig upp och Max följde tätt efter.
”Jag kan pissa själv” Sa han när han gick in i badrummet och motade de hånglade paret mot dörren och ut i hallen.
”Ja” Max stod kvar i badrummet, framför spegeln och började fixa med håret. Max hade ju inte direkt följt med för att vara publik, han behövde också gå på toan men ville inte vänta utanför.
Lite nyfiket vände han sig mot Oliver som verkade ha fullt upp.
”Fy fan vad dåligt du siktar” Max tog ett tag runt handleden på Oliver för att få det hela lite stadigare.
”Nej jag siktar bra”
Max skakade på huvudet och vägrade gå med på det, Oliver kunde inte ens stå upp rätt. Det såg nästan ut som han vävde, från huvudet ner till fötterna.
När det var Max tur knuffade han Oliver ut genom dörren med den lilla kraft han hade kvar i domnade armarna.
”Men varför får inte jag stanna” Oliver gnällde och gick motvilligt ut genom dörren.
”Jag är en nervös kissare” Sedan drämde Max igen dörren och låste. Han kunde knappt kissa om han visste att någon stod utanför dörren.
Ruby Johnson
Ruby såg sig omkring i lägenheten, som var ungefär lika stor som den bodde i, men inte lika många rum. Det kändes som att hon, hennes bror och Oliver bodde packade på varandra ibland.
Hon tittade roat på när en tjej och en kille låg i soffan och tog på varandra under kläderna. Ruby var inte direkt blyg men hon skulle nog inte göra så där ändå. Mest för att det inte såg särskilt trevligt ut när de bytte saliv och klämde på varandra.
För en sekund undrade hon om det var Max kompisar som var där, eller om Brandon faktiskt också hade någon där som han kände lite extra. Något sa henne att hon inte skulle fråga.
Medan folk dansade, drack för mycket och gjorde bort sig. Gick hon mest runt och bytte ord med folk för att inte verka osocial, av en kille fick hon ett nummer som hon slängde när han inte såg. De flesta verkade veta vem hon var, vilket var konstigt, för hon hade ingen aning om vilka de som hon hälsade på var.
När hon tröttnat på att dricka, tröttnat på musiken och tröttnat på människorna började hon leta efter Brandon. Förvisso var festen till för Liquid Monkeys, det trodde hon i alla fall. Eller så var det bara en diskret anledning till att få festa lite mitt i veckan. Brandon hittade hon i alla fall lutad mot en vägg, i en lite säckig position. Hon drog honom i armen för att få kontakt med honom, men han grymtade mest.
Ruby lyckades tillslut få med Brandon in på hans rum och låsa dörren. Dels för att hon inte ville vara med och festa längre. Så fort rum började snurra hade hon fått nog, och dels för att Brandon verkade vara färdigfestad han också. Dörren låste hon så att ingen skulle kunna flytta festen in till dem.
Brandon hade redan kastat sig i sängen med huvudet i en kudde. Ruby knuffade på honom så att han inte skulle kvävas. Sedan gav hon sig själv en inbjudan och la sig bredvid.
”Jag gillar dig också” Viskade hon, precis som om hon inte ville att han skulle höra.
”Bra”
Kapitel 34
Oliver Stone
Det var tomt på gatan, inte tomt som i folktomt, det var mer som att de människor som gick där, inte levde. Eller de levde, levde utan att riktigt leva. Oliver kunde inte beskriva det, där han gick melankolisk och kände sig som något ur en film, en dystopi, där människor bara låtit allt förfalla och nu gick på autopilot.
En äldre man, som hasade sig fram med ena benet lite släpandes efter det andra, passerade Oliver. Mannen såg inte ut att ha ont, trots oförmågan att kunna gå upprätt.
”Ursäkta” Sa Oliver, förvånad över kraften i rösten. Mannen stannade till och vände sig långsamt om. Hans grå ögon stirrade tomt på Oliver. De insjunka kinderna såg nästan ihåliga ut och det stripiga håret rörde sig motvilligt i den lätta vinden. Om möjligt sjönk mannen ihop ännu mer och den skrumpna ryggen såg ut som en puckel.
Det konstiga var att Oliver inte kände sig rädd. Trots mannens utseende, såg han fredlig ut. Oliver visste inte ens vad han ville säga till mannen, varför han hade tilltalat honom till att börja med.
När Oliver inte sa något, tog mannen ett hasade steg mot Oliver, som kunde se knotorna på händerna, där tröjärmen glidit upp en bit på den tunna underarmen.
Oliver fick en känsla av att han såg rätt igenom mannen, fast det gjorde han såklart inte, mannen var inte ett spöke, spöken fanns inte.
”Vad gör du här?” Mannens röst passade honom inte, den var alldeles för klar och mjuk mot de skarpa anletsdragen. Vad gjorde Oliver där egentligen? Han visste inte, hade ingen aning, han hade bara hamnat där av någon anledning.
”Jag vet inte” Svarade han mer vilsen än någonsin.
Bakom sig, hörde Oliver ett skratt, ett glädjelöst skratt, han vände sig om och såg tre barn. De sprang efter en boll i gatan, barfota och dammet nådde Olivers ögon. Han gnuggade dem och vände sig mot mannen igen. Mannen var borta, det fanns inga spår av honom heller, hur kunde han ha försvunnit så fort? Oliver vände sig om för att gå samma väg tillbaka som han kommit, om han bara kunde ta sig till tunnelbanan, så skulle han snart vara hemma i tryggheten.
Oliver hann inte mer än ett par meter innan något träffade hans fot, det var bollen. En av barnen vinkade till honom och log, men leendet nådde aldrig riktigt ögonen. Det såg framtvingat ut och barnets ögon liknade mannens, grå och tomma. Men om det var en sak Oliver visste, så var det att om ett barn vinkar, då vinkar man tillbaka. Det var precis vad han gjorde också, vinkade och sparkade tillbaka bollen, sedan började han gå igen.
Även om han inte kändes sig rädd, spred sig en obehagskänsla, vad gjorde han där egentligen? Hur kunde han ha hamnat så fel, hur långt utanför London befann han sig? Helt plötsligt saknade han de hetsiga gatorna, det ständiga livet, stressen, pressen och framför allt Max. Han såg det framför sig, Max ansikte, inte alls som de grå ögonen alla på denna plats hade. Max bruna ögon som blev ljusare de få förunnade dagar då solen faktiskt visade sig i London. Håret som stack ut på sidorna under hatten och hans Ray-Ban som envist gled ner på näsan. Oliver kunde se Max framför sig, hur de svarta jeansen satt lite väl tight och en t-shirt. Det var ovanligt att se Max i en t-skirt, han hade oftast skjorta på sig. Men nu visste ju Oliver att Max inte stod framför honom, inte mer än som en hägring.
Oliver fortsatte att gå, men han kunde svära på att ju längre han gick, desto längre blev gatan och människorna passerade honom, lika livlösa som han kände sig. Levde de verkligen? Det måste de väl ändå göra?
Oliver svängde in på en tvärgata, han visste inte varför, men det kändes rätt. Den var kullestensbeklädd med lampor som gav ett svagt sken längtan, när hade det börjat skymma? Han hade tappat all tidsuppfattning och klockan som alltid satt på armen gick inte att tyda.
Så hörde han ett tjut som skar i öronen, blicken som han riktat mot marken for upp och han såg sig omkring. Det var ingen där, det enda han såg var övergiva hus med igenspikade fönster. I något av husen bodde säkert någon, men de ansträngde sig för att inte upptäckas.
Oliver drog upp kragen på jackan och stoppade ner händerna i fickorna, han började känna sig lätt panikslagen, han ville inte vara där. Men det värsta var att han inte visste helt säkert hur han hamnat där, hade han vetat det, skulle det vara lättare att ta sig hem.
En Kvinna i trettioårsåldern stod i ett gatuhörn med en sjal över huvudet. Hon hade chokladhy som såg len ut. Oliver fick anstränga sig för att inte sträcka ut handen och smeka henne över kinden. Kvinnan log, och hon var den enda på den plats han befann sig som faktiskt såg genuin ut i sitt leende.
”Kan jag hjälpa dig med något, du ser vilsen ut?” Hon log igen och rasslade med armbanden. Det vågiga håret som hängde ner till midjan hade trasslat in sig i halsband i klara färger.
”Jag har aldrig sett dig här förut…” Hennes röst lät som honung och gospelkör.
”Vart ligger närmaste tunnelbana?” Oliver kunde inte slita blicken från ögonen, som hade samma färg som Max ögon. Kvinnan log och pekade. Oliver följde fingret och längst ner på gatan kunde han se en skylt i blått, vitt och rött underground. Oliver log lättat och tackade kvinnan. Så fort han kunde, sprang han över de hala stenarna och tog sig lättat ner för trappen.
Plattformen var tom där han stod, om 3 minuter skulle det gå ett tåg som tog honom till Oxford Circus, därifrån kunde han åka hem, eller åka till Max. Han hade nog aldrig saknat Max så mycket i hela sitt liv, fast och andra sidan hade han inte träffat honom på en hel evighet heller. Hans Max, tanken fick honom att rysa och han märkte knappt när tåget stannade framför honom och öppnade dörrarna. Gråögda människor klev av och Oliver satte sig på ett blått säte i en tom vagn. Han andades ut när tåget ryckte till och började röra sig. När han tittade upp från händerna han studerat tidigare kände han den där paniken komma tillbaka. Mannen han mött satt mitt emot honom och stirrade, precis som han gjort innan. Vart hade han kommit ifrån? De åkte igenom en tunnel och när ljuset kom tillbaka satt mannen lite närmare, han hade flyttat på sig. En tunnel till och mannen satt ännu närmare. Allting kändes så luddigt, att han inte kunde avgöra vart han slutade och var omgivningen började.
Oliver sa ingenting, han gjorde ingenting, han rörde sig inte. Bara gungade med lätt när tåget vickade. Han kunde se hur en tunnel till närmade sig. Osäkert tittade han upp på mannen, en tunnel till och mannen skulle sitta bredvid honom, eller i knät på honom? En tunnel till, som närmade sig, snabbt. Oliver tog ett djupt andetag och blundade när ljuset dämpades. Han var rädd för att öppna ögonen, men han visste att han var tvungen.
Snabbt, som om det skulle göra någon skillnad slog han upp ögonen. Det var mörkt runt omkring honom. Han blinkade envist och försökte vänja sig vid mörkret. Bredvid sig hörde han ett lågt stönande och någon som rörde på sig. Panikslaget och utan att riktigt veta vad han gjorde, vände han och vred på sig samtidigt som han slog med armarna, han skulle aldrig ha öppnat ögonen. Så kom ljuset tillbaka och Oliver satte handen för ögonen som sved av den plötsliga omvändningen.
”Vad är det?” Hörde han en orolig röst. Han kände igen rösten, den var välbekant, så välbekant att han skulle känna igen den vart som helst. Max. Oliver tog bort handen och kisade, Max satt bredvid honom i sängen och såg orolig, nyvaken och trött ut, allt på samma gång.
”Hade du en mardröm?”
Oliver satte sig långsamt upp och skakade fundersamt på huvudet.
”Jag tror inte det, den var… ” Oliver rynkade pannan och försökte minnas, men han fick inte riktigt ihop det. Allt han visste var att han inte vill somna igen. Drömmen hade inte var skrämmande, mer deprimerande, ledsam eller tom kanske. Tom var nog ett bra ord, utpumpad på känslor, så på ett sätt kanske det var en mardröm ändå.
”Ja kanske…” Sa han tillslut och sjönk ner på rygg igen men tvingade ögonen att hålla sig öppna. Han kände sig verkligen som en tönt nu.
”När jag blir lite mörkrädd brukar jag sjunga en sång, den hjälper alltid”
”Vilken?” Oliver grävde runt i sängen tills han hittade Max hand och höll den onödigt hårt. Men om det var något han mindes från drömmen var det att Max hade varit alldeles för långt bort.
Efter vad som kändes som en evighet hörde han ett lågt ljud som kom från Max.
”Well, i left my home on hollow bones while you were curled and sleeping And i wandered far beneath a concret star and slept along the higway” Oliver hade kanske inte direkt menat att Max skulle sjunga låten men han klagade inte. Det lät fint på något sätt, inte för att Max hade någon vidare sångröst, mest för att det var Max. Låten däremot, hade Oliver inte en jävla aning om vad det var för någon. Vilket inte heller spelade någon roll. Max hade likagärna kunnat sjunga en barnlåt med falsk operasång och det hade antagligen ändå låtit förjävla vackert i Olivers öron.
” But even though i am lost in time i”ve got hooks in my sides that you left there But you”re not the same, you died along the way Now we”re ghost and we”re praying for winter” Oliver vände sig på sidan och la kinden mot Max bröstkorg. Han kunde höra hjärtat där inne, det slog alldeles för långsamt, när Oliver sjöng gick hans hjärta på högvarv, men det kanske var för att han hamnade i någon slags extas över att stå på scenen och få vara i centrum. Just vid det tillfället tyckte han att hans tillfälliga mörkrädsla var pinsam nog för att han aldrig mer skulle vilja visa sig.
”Well, i found a wheel that squeacks and squeaks And i left it on your doorstep Becaus i heard that you might be broken, too And i thought it”d keep you company” Mer hörde inte Oliver innan han motvilligt somnade.
Max Lowsley
Max tystnade och släckte lampan när Oliver somnat. Han låg kvar på rygg med det lösa greppet kring Olivers hand. Nu när han vaknat kändes det som att han inte skulle kunna somna igen. Han sneglade på de röda siffrorna bredvid sängen, 04:17. Som för att undvika att väcka de döda suckade han försiktigt och vände sig på sidan, blundade och väntade. Inget hände. För att höra bättre, utan att veta vad han lyssnade efter, höll han andan en stund. Inte många meter från där han låg, på andra sidan väggen, kunde han höra Brandons säng knarra.
Det var länge sedan de hade varit så nära varandra, Brandon verkade alltid så upptagen nu förtiden, och det var väl förvisso bra. Max hade ju Oliver och Brandon hade… Max var inte ens säker på att han viste vad Brandon hade. Hans bästa väns liv hade tydligen gjort en helomvändning och Max hade glömt att svänga runt med honom, eller inte hunnit med, men han skulle säkerligen komma ikapp, så småningom.
Max kände en ihärdig baksmälla krypa i huvudet på honom. Det värsta med att vakna med baksmälla, var att den tog över och gjorde det omöjligt att somna igen. Han ville ha vatten, men vågade inte röra sig ifall Oliver vaknade igen. Det var dumt om de båda skulle ligga vakna med en trägen huvudvärk.
Oliver gav från sig ett lågt hummande ljud som fick Max att nyfiket studera honom. Han såg sådär fridfull ut igen, som han nästan alltid gjorde när han sov, med ett litet leende på läpparna. Det kanske var en betydligt trevligare dröm denna gången.
Max strök bort lite hår som låg över Olivers ena öga. Oliver såg så liten ut när han sov, ändå var han bara ett par centimeter kortare än Max. Fast Max såg i alla fall proportionerlig ut till sin längd. Vilket var mer än han kunde säga om Oliver, som hade kroppsform som Tommy Lee. Självfallet en mycket vacker Tommy Lee, tillskillnad mot originalet.
Efter ungefär tjugo minuter kom irritationen tillbaka, han hade inte lyckats somna än. Värre var att han var på gränsen till att kissa ner sig och halsen kändes som ett sandpapper. Max var tvungen att göra något åt det. Så försiktigt han bara kunde satte han sig upp och kravlade sig över Oliver och ner på golvet. Olivers händer greppade i luften och han mumlade något om att inte lämna honom. Max hjärta smälte en aning men han hade viktiga saker för sig. Dessutom verkade inte Oliver ha vaknat, så han fortsatte på tå, ut genom dörren, genom vardagsrummet och in i badrummet.
Vad om kändes som tre liter senare, tvättade han händerna och råkade få en skymt av sig själv i spegeln. Han hade mörka ringar under ögonen och håret låg platt mot huvudet och pannan, utom på vänstra sidan, där det såg ut som en stor tova.
Max gjorde sitt bästa för att platta till den också, så att det åtminstone skulle se konsekvent ut, men det var svårt. Sedan kom han fram till att han hade baksmälla och skulle förmodligen ha det de kommande tjugofyra timmarna, därför var det hans rättighet att se ut som ett grottmongo.
Istället för att lägga ner mer tid på sin fyllefrisyr gick han ut i köket och satte på kranen. Han hängde över diskbänken ett par minuter innan han lyckades ta ner ett glas och dricka lika mycket han precis gjort sig av med, vilket var cirka tre liter.
Det var kallt i lägenheten och hans fötter höll på att lossna från fotlederna samtidigt som gåshud spred sig över hela kroppen. Precis så kändes allting efter i onödig fylla. Minsta lilla sak växte och blev större än universum.
Med armarna runt sig själv trippade han tillbaka till sitt rum för att se Oliver inrullad i täcket som en burito, dessutom tog han upp 75% av sängen. Max bet sig i underläppen och funderade över bästa strategi för att lösa situationen. När han inte kom på någon så knuffade han på Oliver som rullade iväg mot väggen så Max åtminstone kunde få lite plats.
”Kan jag få lite täcke?” Sa han och knuffade till Oliver hårdare, som motvilligt gav Max ett hörn. Max ryckte till hårt och fick tillräckligt mycket för att känna sig nöjd och tillräckligt lite för att kunna ligga extra nära Oliver.
Brandon Frost
Brandon vaknade med en stork klump precis över hjärtat. Det var Rubys huvud. Han kunde inte minnas något, men han hade fortfarande jobbkläderna på sig och Ruby hade sina jeans och sin tröja på sig. Vilket betydde att han inte hade något att få ångest över.
Ruby rörde sig lite men hon vaknade inte, så Brandon bestämde sig för att så diskret som möjligt ta sig upp och springan in i duschen innan Max hann före, för då var antagligen Oliver också där och Brandon skulle få ringa ett saneringsteam innan han kunde använda den.
Ingen verkade vara vaken, vilket betydde att Brandon skulle få vara ifred en liten stund. Det långa inte utspridda människor överallt heller, vilket tydde på att alla tagit sig hem, eller åtminstone ut.
Inne i badrummet tog han av sig jobbkläderna och slängde dem i en hög på golvet. Han studerade sin monstruösa kuk i spegeln ett par sekunder för att konstatera att han hade något att stoltsera över, innan han klev in i duschen.
Vattnet var varmt och snällt mot de bultande tinningarna. Han ville egentligen inte lämna det ångande badrummet. Men efter han borstat tänderna för att bli av med den avslagna ölsmaken i munnen innan han satte fast handduken runt höfterna och gick tillbaka till sitt rum.
Brandon stannade tvärt i dörren när han såg Ruby sitta i sängen och titta på honom, och där stod han och visade upp motsatsen till Tarzans torso. Varför hade han inte tagit med sig kläder till badrummet? Han fick alltid utseendekomplex när någon tittade på honom sådär som Ruby gjorde just då, genomgående, uppifrån och ned och sedan upp igen. Så egentligen fanns det ju bara en sak att göra.
Ruby Johnson
Ruby gnuggade sig i ögonen och drog en hand genom det mörka håret, den fastnade i en tova. Hon såg sig omkring och konstaterade att Brandon inte var i närheten. Hon kontrollerade även att hon var anständig och inte hade tappat bort mobiltelefonen. Som tur var hade hon inte baksmälla från helvetet vilket var en bonus, eftersom hon skulle jobba. Men det betydde inte att den inte fanns där.
När Brandon klev in i rummet vände hon huvudet mot dörren och kom sig själv med att stirra. Men det var inte hennes fel att Brandon inte hade vett nog att klä på sig. Det var ganska svårt att inte fundera på vad han hade under den där handduken som hängde runt höfterna. Brandon såg förskräckt ut, så Ruby vände bort blicken och fäste den på Manfred istället. Han körde runt nosen i buren och verkade leta efter något, mat kanske.
Istället för att klä på sig, gick Brandon fram till henne och sate sig bredvid, va fan var det om? Ruby kände ett plötsligt begär att ta på honom men hon vågade inte. Eller, vågade gjorde hon, men hon lät bli för att inte skrämma iväg Brandon.
Brandon satt nära, väldigt nära, de hade hänt förut, men nu var det någon slags spänning i luften och Ruby ansträngde sig för att inte titta ner i Barndons knä. Om hon flyttade handen bara lite, skulle den ligga på Brandons lår och det var minst sagt frestande. Hon svalde en gång och vände huvudet mot honom. De krockade nästan eftersom att han hade gjort samma sak.
”Jag måste jobba snart” Mumlade hon och bet sig hårt i underläppen för att tänka på något som inte involverade hennes händer på Brandon.
”Varför?” Mumlade han tillbaka.
”Du vet, för att världen ska fortsätta snurra”
”Jag kan nog hålla igång världen om du stannar”
Ruby fattade inte vart Brandon fick allting ifrån, men det bekräftade ju definitivt vad Poppy berättat.
”Det tror jag säkert” viskade hon mot Brandons läppar och bet sig själv i sin egen läpp så hårt att hon nästan kände blodsmaken. Hon var tvungen att gå, men lite kunde hon väl få känna innan hon gick, det var inte mer än rätt. Bara några millimeter.
Ruby satte händerna mot hans bröstkorg, den var len, inte alls som hon väntat sig att den skulle vara. Försiktigt pressade hon sina läppar mot Brandons och mötte hans tunga. Den var också mjuk och rätt blöt med en smak av mint, själv ville hon inte tänka på vad hon smakade. Tanken försvann rätt fort när hon kände Brandons händer på sin rygg och hon pressades närmare honom. För att komma ännu närmare la hon armarna runt Brandons nacke. Allt för tidigt insåg hon att hon inte hade råd att vara sen till jobbet. Ruby la en hand på Brandons kind och avbröt kyssen.
”Behåll den tanken, jag måste gå nu” Hon reste sig motvilligt upp och gick mot dörren utan att vända sig om, för då hade hon antagligen stannat.
I vardagsrummet halvlåg Oliver i ena änden av soffan och Max i den andra. De såg slitna ut och Max verkade ha stannat hemma från jobbet. Hon önskade att hon också kunde göra det.
”Oliver ska du med?” Oliver tittade upp och nickade, reste sig upp och gick ut i hallen.
”Hej då” Mumlade han till Max som bara slängde med handen och fortsatte titta på tv. Så mycket för det avskedet.
”Ska vi repa senare ikväll?”
”Ja vi måste väl” Oliver lät inte så sugen, men om de skulle ta sig genom en festival utan större katastrofer var det väl lika bra.
Låtar
I love to boogie-t.rex.
Homesick-Radical Face
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Selinka - 17 nov 14 - 00:25- Betyg:  | Haha!
Alltså, vad får du allt ifrån? xD Höll på dö när Brandon pratade med Max dammvippa xD Hahaha!!! | | beatriceni - 16 nov 14 - 15:13 | IIIIIHHH jag blev så glad när Radical Face dök upp, särskilt i det sammanhanget <3
Du är världens bästa Johanna och allt du skriver är lika bäst!
(men måste medge att jag skrattade när Brandy studerade sin monstruösa kuk i spegeln) |
|
|
|
