(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 24/25 |
Kapitel 24
Oliver Stone
”Jag är hungrig” Oliver sa det innan hans mage gjorde det. Den lät alltid som en slagborr när han väl blev hungrig. Han hade hört något om att gå dit Brandon jobbar för att äta, och nu ville han äta. Hemlagad mat hände liksom inte England om det inte var hans mammas hem, där hände det alltid av någon outgrundlig anledning. Max och Brandons kylskåp var lika tomt som hans eget. Det enda engelska hushåll hade var te och socker, vilken matkultur.
Max bankade bara i väggen ett par gånger så tavlorna på Blondie och Fleetwood Mac nästan ramlade ner.
”Brandon mat” Max skrek det inte, han sa det i en ganska vanlig samtalston, kanske en aning högre.
”Ät då för fan” Hörde han Brandons röst på andra sidan.
”Du skulle ju med, kommer du inte nu, tänker jag åka till Shoreditch och äta där istället”
”Kommer du inte alls det jävla svikare”
Oliver insåg hur tunna väggarna var och bestämde sig för att inte göra något oanständigt som krävde hög volym. Max såg inte ut att ha en cd-spelare i sitt rum. Så det gick inte att dränka stön med musik precis.
”Pratar ni alltid genom väggen?”
”Ibland”
Oliver hörde Brandon fortsätta prata där inne, men han hörde inte var Brandon sa, det var alldeles för otydligt. Ett mumlande.
Oliver som satt i Max säng, som inte alls var lika mjuk som hans, kröp närmare väggen och tryckte örat mot den.
”Vem pratar han med?” Han såg frågande på Max som ryckte lite förstrött på axlarna.
”Manfred, antar jag”
”Vem är det?”
”Hans igelkott”
”Har han en igelkott, en tam, som går att ta i?”
”Ja”
”Alltså, en riktig? En levande?”
”Ja”
Max Lowsley
Oliver försvann på två sekunder, och Max satt kvar och såg dum ut. Vad hände med det där om att äta? Genom väggen kunde han höra en blandning av Olivers och Brandons röster som sa saker i stil med ”Åååååh” ”Vad söt” ”Hihihi” och lite fler ”Åååh” Max funderade på om han också skulle skaffa något litet och hårigt. Det verkade dra fram den mest töntiga och villiga sida hos alla. När Brandon hade tjejer där inne brukade det gå från ”Åhh vad söt” till ”Åhh vad skönt, hårdare” Max antog att det inte var Brandons penis som var söt.
Den där igelkotten hade det lyxigare än vad Max hade, en stor bur som han sov i och som han kunde lämna när han ville. Fri tillgång till Brandons hela sovrum där han med glädje kunde skita i vartenda hörn. Vilket fick Max att städa i Brandons rum så fort Brandon inte var där.
En gång hade Max frågade varför han inte alltid var i buren, så han inte använde hela världen som toalett. Då hade han fått en lång utläggning om hur Manfred minsann inte skulle sitta och trycka i en bur. Det var mot lagen och omoraliskt. Manfred skulle vara en så fri kotte som möjligt, som sov hela dagen och sket på golvet hela natten. Brandon hade fått honom relativt rumsren, men långt ifrån 100%. Det var av den anledningen Max fått nöja sig med en liten garderob och Brandon fick rummet som var dubbelt så stort om inte större, så att Manfred skulle få plats.
Några minuter senare kom Oliver tillbaka och såg ut som om han vunnit något väldigt exklusivt.
”Varför ser du så nöjd ut?”
”Jag klappade den! På näsan!” Oliver log fånigt och såg mer nöjd ut än innan. Max nickade och ville säga något, men det hade antagligen kommit ut som spydigt, därför nickade han bara. Det enda stället som det gick att klappa Manfred på var ju på nosen, eller undersidan. Max litade inte på de där taggarna, även om Brandon påstod att Manfred var den snällaste igelkotten i hela Storbritannien inkluderat Irland. Enligt Brandon var det uppdelat i rövhål. Storbritannien som världens rövhål, Irland som Storbritanniens rövhål och Nordirland som Irlands rövhål. En förklaring han antagligen sett på tv, eller läst någonstans. Max gillade Storbritannien, speciellt England. Vilket som var han tacksam för att Brandon inte hörde Oliver som refererade Manfred som ”den” och inte ”honom”.
Brandon Frost
Tillslut hade Brandon lyckats slita sig från Manfred så de kunde gå och äta. Det hade varit ett bra tag sedan och han såg fram emot frukost på kvällen. Om det inte vore för det, skulle han inte gått till jobbet en ledig dag för att äta. Spitalfield market, men det fanns rätt många ställen att äta på där.
Det var som vanligt fullt där inne, så de fick sitta i baren en stund. Brandon vande sig aldrig vid att sitta på fel sidan om baren. Han ville hellre stå bakom och kasta runt på flaskor och blanda spännande drinkar som för det mesta såg ut som en giftinjektion.
”Brandy vad ska du ha?”
”Lumber Jill, du då?”
”Lumber Jack” Max var ganska förutsägbar, det var antingen Arch burger eller Lumber Jack.
”Oliver?”
”Jag vet inte, det finns så mycket”
”Ta frukost” Max pekade på den lilla rutan med frukost, det var inte den där vanligtvis tråkiga frukosten som fanns på hotell. Det fanns fin frukost där Brandon jobbade, ägg, som man ville ha dem, bacon, våfflor, pannkakor och vilken juice som föll en i smaken.
”Men klockan är ju typ åtta på kvällen”
”Ja, precis, frukost är bäst” Brandon nickade instämmande med Max och Oliver gav med sig. Oliver hann inte ens säga vilken han ville ha förrän Max beställt The big one has it all till Oliver. Förhoppningsvis gillade han bönor, bacon, ägg, svamp och lite annat som följde med. Om inte annat ställde Max säkert upp och åt lite från alla tallrikar, det var oftast så det slutade. Egentligen var det lika bra för Max del, att beställa all frukost de hade, så han blev nöjd.
Brandon fann en viss underhållning i att se Max plocka från allas tallrikar, inklusive sin egen. Den stackars pojken hade inte ätit på länge. Det hade ingen av dem, men Max brände energi som ingen annan. Även om han bara satt ner hela dagen rann det av honom. En ämnesomsättning alla tjejer skulle vara tacksam över.
”Fy fan vad jag är hungrig” Max stoppade ett sugrör i Brandons glas och sög praktiskt taget upp allt som var kvar i glaset. Sedan vinkade han till en servitör som fått stå ut med Max många gånger. Isaac jobbade oftast samtidigt som Brandon och Brandon gillade honom. Mest för att han stod ut med att Max alltid ropade på honom för påfyllning av glas.
”Vill du ha något mer?” Frågade han servitörtrevligt efter han fyllt på glasen.
”Sen kanske” Sa Max med en våffla i munnen och brydde sig knappt om att tugga innan han svalde. Som tur var åt han inte sådär när han var hemma hos någon. Men att skylta med dåligt bordsskick där vem som helst kunde se var tydligen helt okej.
Manfred
Det hade varit en trevlig tillvaro för den enstöriga lilla igelkotten, när den håriga och den långa inte stört honom under varken ljus eller mörker. Det enda som stört honom var den där som han inte visste vem det var, som bara gett honom mat, det gillade Manfred. Maskar, flugor, lite av varje.
Det enda som var bra med den håriga var egentligen det faktum att han alltid räddade Manfred från att drunkna. Förvisso var det den håriga som la honom i vattnet till att börja med. Men det var han som räddade honom också och det kunde han inte glömma. Det var ändå ganska skönt att ha den håriga hemma, den långa också för den delen. Så någon städade upp skiten efter honom utan att gulla så förskräckligt.
Kapitel 25
Max Lowsley
När de äntligen nådde sista stationen blev Max lite nervös, tänk om Olivers föräldrar inte gillade honom. Han visste ju att han inte var den lättaste människa att tycka om. Därför bestämde han sig för att vara extra trevlig, om nu det skulle göra någon skillnad. Oliver måste ha märkt hur stirrig Max var för han skrattade lite.
”Jag tror du kommer överleva”
Max nickade stelt och följde efter Oliver, han hade ingen aning om vart de var, eller vart de skulle.
Husen stod tätt i en rad längst gatan och var betydligt högre än breda. De var i en ljust gul färg som såg ut att en gång ha varit klarare. Husen lutade en aning till vänster, sådär som i tecknade filmer.
Oliver ringde på klockan en gång innan han öppnade den slita trädörren och klev in i en mysig liten hall.
”Jag är i köket” Hörde han en klar röst och Max drogs med mot en dörröppning.
”Hej mamma” Oliver kramade sin mamma, (som var betydligt kortare) en lång stund, sedan släppte han. När hon även kramade Max, stelnade han till en aning och kände sig mer förvirrad än något annat. Kanske för att han väldigt sällan kramade sin mamma, det hände vid födelsedagar och jul. Dessutom kallade han henne för Sally mer än han kallade henne mamma.
Olivers mamma släppte honom och skakade sedan hans hand.
”Donna, vad trevligt att du ville komma” Olivers mamma hade en underlig dialekt som Max aldrig hört innan. Det lät som skotsk, fast ändå inte.
”Max” Hörde han sin klena röst pressa fram.
Donna såg mycket yngre ut än vad han hade väntat sig och hon var lika blond som Oliver, med samma ljusa ögon. Kort, och antagligen vad många skulle kalla snygg. Hon hade en häftig pagefrisyr och nästan obefintligt med smink. Kläderna kändes bohemiska och Max kunde inte annat än anta att hon varit en riktig hippie på den tiden. Den mönstrade klänningen matchade tapeterna i köket och Max kunde inte låta bli att gilla det.
”Vart är pappa?”
”Han är där uppe med Stacey, du kan väl gå och hämta honom?” Oliver nickade och försvann upp för trappan. De bodde verkligen på höjden, säkert tre våningar.
Om det var Max som skulle hämtat sin pappa, skulle han ställt sig på första trappsteget och skrikit ”pappa” så högt han kunde. Men Oliver studsade upp för trapporna smidig som en gasell och Max kände sig lämnad.
”Hoppas du gillar pulled pork” Sa hon med den konstiga dialekten och tog ut en lerkruka ur ugnen och stängde luckan med foten. Max nickade.
”Det är så jävla gott” Han tystnade några sekunder.
”Förlåt”
”För vadå?” Donna såg oförstående ut, om han hade sagt sådär när hans mamma hörde, hade hon antagligen dött i hjärtattack.
”För att jag svor”
”Jag tror Gud har annat att tänka på” Donna log.
Det kanske var därför Oliver svor så mycket, Max hade inte sagt det med flit. Han var så van vid att städa språket bland vuxna, att han nästan aldrig svor om det inte var för att understryka något. Oliver verkade svära på alla språk lite när som helst och helt utan anledning.
Efter en stund hörde han små steg i trappen och den flicka han träffat en gång tidigare dök upp. Hon var större än han mindes, men nu satt hon ju inte på golvet.
”Hej” Sa hon och försvann in i nästa rum innan Max hann svara.
Efter kom Oliver som såg ut som en stöttepelare där han gick med armen runt en man som förmodligen var Olivers pappa. Han sträckte fram handen och Max tog den.
”Alfred” Alfreds dialekt lät som en Londondialekt, bredare än Olivers.
”Max” Sa han ingen och släppte den kraftiga handen.
Olivers pappa hade tunt hår, mörkare än alla andra i familjen Stone och ojämna tänder. Inte så ojämna som britter hade i vanliga fall, men inte särskilt raka.
Precis som alla andra barn i hela England hade Max blivit tvingad till tandställning, nu klagade han inte, när det såg normalt ut, men under tiden han haft den, hade det inte gått en dag utan att alla fått veta vad han tyckte om det.
Inne i vardagsrummet var det redan dukat, det var litet och alla möbler var udda. Utom de sex stolar som stod runt bordet de satt vid. Men soffan matchade inte fåtöljen och bordet hörde inte ihop med någonting, allt verkade komma från olika tidsepoker och vara tillverkade av olika träslag. Helt enkelt allting som Max inte var van vid, men han gillade det. Det fanns något hemtrevligt över det, till skillnad mot hans och Brandons sterila och färglösa hem.
I hörnet stod ett gammalt piano, men det var inte dammigt, så han antog att någon använde det. Oliver måste ju ha fått sin musikaliska talang från någon.
”Vad gör dina föräldrar?” Donna såg intresserat på honom, Olivers familj var så långt ifrån hans egen. Olivers föräldrar kändes så autentiska och mänskliga. Max föräldrar struttade runt i sin egen värd och skärmade av allt som befann sig utanför, åtminstone hans mamma. Hans pappa var bara sån när Sally var i närheten, annars var han rätt rolig.
”Mamma jobbar på ett bokförlag, jag vet inte riktigt vad hon gör där. Pappa jobbar på Oxford universitet, engelska och engelsk litteratur. Min bror går där, han läser sociologi” Max var inte säker på vad sociologi innebar, men Julian pluggade alltid. Vilket han antog var bra, han själv hade ju inte ens brytt sig om att skaffa en utbildning.
Om han hade orkat anstränga sig, skulle han säkert också kunnat gå där, men han ville inte. Allting kändes så stort, och viktigt, han gillade det inte. Dessutom hade han ett jobb och om han någon dag skulle tvingas skaffa en utbildning, kunde han göra det då.
”Oj det låter spännande”
Max ryckte lite på axlarna, han var inte särskilt fascinerad av sina föräldrar och deras yrkesval. Mest för att han inte riktigt visste vad det innebar att jobba på bokförlag och undervisa med hjälp av Shakespeare.
”Men Oliver lägg ifrån dig telefonen… och ska du inte skaffa en modernare” Donna tittade strängt på Oliver och Max kunde inte låta bli att fnissa.
”Vad är det för fel på min telefon?”
”Den är så gammal, jag trodde alla hipsters hade den modernaste teknologin och det omodernaste av allt annat”
”Jag är ingen hipster”
”Nehe förlåt, jag trodde det” Max gjorde sitt bästa för att inte skratta, men det var svårt att låta bli. Oliver såg redan sårad ut för att ha blivit kallad hipster, Max behövde inte göra det värre. Dessutom hade han mat i munnen som han inte ville spotta ut på någon.
Oliver Stone
Oliver satt på sängen i sitt gamla rum tillsammans med Max, de bläddrade i en tidning som Olivers pappa gett dem. Den var full med olika gitarrmodeller och Oliver hade svårt att bestämma sig för vad han ville skaffa för någon.
”Vad gör dina föräldrar?”
”Pappa… Gör ingenting, han skadade ryggen, han var snickare… han ligger nog ner mest, ibland är det bättre, men inte alltid.” Sa han och log, nästan lite ursäktande.
”Mamma jobbar inne i London, hon håller gatorna rena” Så kom det där ursäktande leendet igen. Max sa ingenting på en lång stund, utan tittade bara på gitarrerna i tidningen.
”Min mamma städar också” Sa Max tillslut.
”Alltid, vart hon än är, det är så rent hemma hos henne och pappa att jag knappt vågar åka dit”
”Det är rent hemma hos dig också”
”Ja fast inte lika, din mamma är ju smart nog att ta betalt för det” Max tystnade, tvekade lite och fortsatte.
”Du vet när jag var liten, och alla mina kompisar gjorde saker tillsammans med sina kompisar, eller sin familj på helgerna, så var jag hemma med mamma och städade. Det fanns alltid något att städa. Tillslut blev det som en lek, jag behövde inga bilar eller så, bara städsaker” Max lät lite road, men Oliver tyckte det lät fruktansvärt. Donna hade alltid ägnat mer tid till honom, än att städa hemma. Max fortsatte.
”Det är nog därför jag och Brandon är så bra kompisar, båda våra mammor är lite maniska, eller ganska mycket, fast hans mamma samlar på saker, det är helt sjukt egentligen. Katter, prydnadssaker, snäckor, porslinsserviser.”
De sa inte så mycket på en lång stund. Oliver försökte mysa medan Max envist pekade ut gitarrer i tidningen. Oliver hade helt glömt gitarrer.
”Sluta då” Max fnissade och puttade bort Oliver.
”Dina föräldrar är ju precis under oss”
”Äh dom bryr sig inte” Oliver försökte igen, hans föräldrar hade aldrig brytt sig, de var den typen av föräldrar som applåderade när de lämnade rummet. Donerade kondomer och glidmedel med uppmuntrande klappar på axeln, sa åt honom att passa på medan han fortfarande var ung. Han hade inte trott att Max var så pryd, när de väl var igång var ju han nästan värre än vad Oliver var.
”Den här är ju supercool” Max pekade på en Epiphone Casino
”Eller den” en Rickenbacker
”Nej, nej denna, DEN!” Max pekade entusiastiskt på en röd gitarr.
”Jag vill inte ha en röd” Oliver hade bestämt sig för att han inte kunde ha en röd gitarr, inte efter Lady Les Paul.
”Den finns i svart också och…sun…burst, men svart, åh vad sexigt” Max pekade på en svart Hagström Viking och den var fin, inte särskilt dyr heller.
”Jättefin” Oliver drog tidningen ur handen på Max och kastade den på golvet. Han ville inte titta i den där tidningen. Den var ett hinder mellan honom och det han egentligen ville titta på. Max.
”Vart kommer dina föräldrar ifrån?” Max lät sig inte distraheras det minsta av Oliver oemotståndlighet.
”Pappa är från Essex… eller egentligen, Alfred är inte min riktiga pappa, eller jo det är han ju. Eller…nej”
”Va?” Max såg oförstående ut och Oliver kunde förstå honom”
”Ja… mamma träffade nån, som gjorde henne på smällen, sen stack han och mamma träffade Alfred innan jag föddes, så han är ju min pappa ändå…” Oliver såg Alfred som sin pappa, han hade alltid varit en pappa och Stacey var inget halvt syskon, hon var ett helt syskon.
”…och mamma är från Berwick”
”Din mamma är från vadå?”
”upon-tweed”
”Va?”
”Berwick -upon-tweed”
”Finns det ens?”
”Ja… det ligger högst upp i England, jättenära Skottland, längst kusten, vill du verkligen prata om min familj nu?”
Oliver stoppade in sina händer under Max tröja och följde ryggraden med fingrarna. Han lätt sina läppar nudda vid Max som envist fortsatte att prata.
”Ja dom är jättehäftiga, bättre än mina föräldrar”
”Mm-hmm, dom är säkert jätteroliga” Oliver gjorde verkligen sitt yttersta för att fresta Max som fortsatte att prata.
”Okej” Oliver nickade och tänkte precis knäppa upp Max byxor när han hörde sin mamma.
”Vill ni ha efterrätt” Och det var klart Max ville ha efterrätt, men inte förrän han retsamt klämt Oliver på kuken och sprungit ner för trappan.
Oliver följde motvilligt efter och satte sig vid bordet igen. Han hade mycket hellre använt Max som efterrätt än det hans mamma hade gjort.
Poppy
Poppy snurrade på telefonen i handen, hon tittade på den och började snurra igen. Ibland var det en bra idé att ringa gamla pojkvänner, ibland var det dåligt. Hon försökte bestämma sig. Nu var det ju inte så att Max storebror var en gammal pojkvän, han hade mer varit en oofficiell pojkvän, eller vad det nu gick att kalla det. Inte ens Max hade vetat om det, för det första hade inte Poppy vetat om att det var Max bror för än efter dem slutat träffas, och att berätta efteråt kändes bara onödigt.
Sedan funderade hon på att ringa Brandon, men hon hade en svag aning om att han hade annat för sig. Efter det där dumma lägret, hade han spenderat lite onödigt mycket tid med Ruby, det var därför hon funderade på Julian.
Om det var något hon inte riktigt stod ut med, var det att vara ensam och Julian var den enda hon kom att tänka på just då.
Hon suckade lite och slängde sig ned i den slitna soffan. Ett sms kunde hon väl i alla fall skicka, frågan var bara vad hon skulle skriva. Att skriva Hej hur är det? Kändes för fjantigt. Att fråga om han ville komma över var lite konstigt, de hade inte pratat med varandra på evigheter. De hade inte sett varandra på ännu längre. Fan. Egentligen kunde hon lika gärna skaffa ett parningsläte och sedan ställa sig mitt på Oxford Street och joddla tills killarna flockades runt henne. Patetiskt.
Hon bläddrade lite bland kontakterna i telefonen och funderade på om någon kunde hålla henne sällskap. Tillslut ringde hon till Oliver.
Okej, jag och Max kan komma ett tag, vi är på väg från Ealing nu.
”Ta med någon mer om ni vill”
Okej jag ringer runt lite
Brandon Frost
Ruby såg mer fascinerad ut än vad Brandon var, han var inte så insatt i basvärlden, inte så insatt som hon. Men han hade mer än gärna tagit med henne på basutställningen. Han kunde åtminstone gissa sig till vad Ruby pratade om utan att vara helt fel ute.
”Jag tycker det är roligare att spela kontrabas” Sa han efter att ha tittat på vad som kändes som hundra basar signerade av kända basister som Billy Sheehan, Paul McCartney och Bill Wyman.
”Jag hatar det” Sa Ruby och tittade in i en glasmonter för att titta på en svart blackbird tillhörande Nikki Sixx.
”Varför?”
”Det är svårt när instrumentet är större än mig”
”En ståbas är ju större än mig också”
”Ja, men du behöver väl ändå inte stå på en pall?”
”Du kan ju ha en halvbas eller åttondelsbas”
”Ja så ser jag ut som ett barn” Ruby fnös lite och gick vidare. Brandon följde efter som en hund och ställde sig vid nästa glasmonter.
”Vad har du för bas?” Brandon studerade Rubys profil och gillade det han såg.
”Vet du inte det? Jag vet vad du har för någon!”
”Ja, men jag har ju aldrig sett den, ordentligt”
”En Warwick Jack Bruce en röd och så har jag kvar min första lilla bas, en svart Gretsch jr, men den hänger mest på väggen…om jag inte känner mig nostalgisk”
”Okej, vad har jag för någon då?” Brandon ville kontrollera, så hon inte bara sa sådär för att göra honom nöjd. Han hade ingen aning om vad en Jack Bruce var, men han sa inget, om den saken.
”Fender, standard jazzbas, du ser inte ut som en Jazzkille”
”Det är jag inte”
”Jag vet, du gillar ju smokie… Oh Carol, you got me eatin my heart away” Hon sjöng lite lågt och gick vidare.
Brandon valde att gå åt andra hållet, för han ville titta på jazzbasarna, det var något med dem som han drog sig till. Telefonen ringde och han tittade surt på den. Max borde veta bättre än att ringa och störa. Det var ju hans idé att ta med Ruby dit till att börja med.
Så började han fundera på om det hänt något och svarade ändå.
”Hej” Svarade han utan att fundera på att presentera sig eller komma på en bättre hälsningsfras.
Jag och Oliver ska till Poppy, ska ni med, eller? Ni kan ju komma sen… om det inte är konstigt…
Brandon funderade en stund, jo det var konstigt, men och andra sidan, det var Poppy som sagt att de skulle vara kompisar. Ruby kanske inte ville, och då ville inte Brandon heller. Men om Ruby ville, då kunde han tänka sig.
”Kanske… vi får se” Sedan la han på luren och gick bort till Ruby igen. De hade gått tre varv där inne och hon verkade hitta något nytt hela tiden. Dessutom hade hon stannat och tittat på killarna som stod och spelade på snygga basar som inte en normal människa hade råd med. De skyltade med dem och skickade ut rekommendationer och felfria recensioner med högsta betyg. Brandons bas hade antagligen bara kostat en liten bråkdel av de där, och hans hade det aldrig varit fel på.
”Max ringde, han och Oliver undrar om vi vill med till Poppy, när vi är klara här”
”Jaha vad kul… eller?” Ruby lät uppriktigt entusiastisk.
”Ja… visst”
Tunnelbanetåget var proppfullt och Brandon gjorde sitt bästa för att inte ramla in i någon. Ruby gjorde likadant när hon pressade sig mot Brandon, för kort för att nå upp till stången i taket.
”Vad är det här?” Ruby höll i halsbandet som Brandon alltid hade på sig. Men oftast hade han det nedstoppat i tröjan. Han tog bara av det när han tog av sig vilken överdel han hade på sig vid det tillfället. Nu hade det visst rymt från tryggheten under Brandons färglösa tröja och dinglade fritt.
”Ett trollkors”
”Vad är det?”
”Det håller troll och onda andar borta”
Ruby såg skeptisk ut, Poppy hade inte sett skeptisk ut om han sagt så till henne. Han stoppade tanken innan den gick för långt och la till.
”Men jag har den bara för att den är fin, och jag fick den av Max när mina föräldrar skiljde sig, fast dom var inte ens gifta. Jag tror han tyckte synd om mig...”
När de stod i rulltrappan för att ta sig ur tunnelbanan kom Brandon på att han inte hade en aning om vart de skulle.
”Vet du vart hon bor?” Frågade han.
”Klart jag vet” Ruby tog hans hand när de gick längst gatan. Det kändes konstigt, som att de hade börjat i fel ände. Standard när det kom till Brandon var att börja med sex och avsluta med a) vänskap eller b) aldrig mer ses. Så det var väl han som var bakvänd, för det började ju oftast med vänskap och slutade med sex. Brandon hade bara kramat Ruby, eller snarare hon hade kramat honom medan han stått där med flyktig blick och funderat på om han skulle tvingas till att fria.
|
|
|
|
