Ljudet av ett brustet hjärta - Del 4! |
Elise satt fortfarande och äcklades över att hon ätit blod från en gammal människa. Blodet smakade inte lika rent och fräscht som ungt blod. Utan hade fått smaken av alkohol och droger. Hon torkade av tungan på sin gula klänning, för att försöka blir av med smaken, men som inte verkade vilja avta.
Kit stod lutade mot en staty på Rådhustaket och tittade ner på människorna, som inte anade att sex rovdjursögon tittade efter dom.
"Jag kommer känna den här smaken i all evighet!" Muttrade Elise och slutade att torka av sin tunga på klänning, som redan var förstörd av blodet hon torkade av sig. Denna fulla mannen fick sitt liv avslutat väldigt snabbt och fridfullt. Kroppen var som borta från världen.
"Du är bara löjlig, blod som blod!" Svarade Kit henne, med ögonen fortfarande riktad mot torget. "Maggan, är det inte Maria som går där?" Jag tittade upp bakom statyn jag gömt mig bakom och såg ner mot torget. Mycket riktigt, där gick Maria tillsammans med Walther, hand i hand.
Jag grimaserade och gömde mig bakom statyn igen. -"Ska du inte spionera på dom som du alltid brukar göra?" Frågade Kit mig nyfiket. Jag hade förr inte tvekat att följa efter dom, men efter den senaste utskällningen, så lät jag bli. Jag skakade på huvudet.
"Nej, hon litar på honom, jag får helt enkelt också lita på hennes omdöme." Svarade jag surt. Jag gillade honom fortfarande inte. Han var för snäll för att vara varulv. En varulv är inte snäll. Dom härjade runt som nyfödda vampyrer och struntade i vilka dom dödade. En varulv eller en flock varulvar jagar oftast människor för skojs skull och struntade i vad som sades om dom. Inte heller kunde dom dölja sin existens, så som vi gjorde.
Kit drog handen för näsan och hostade.
"Jag kan inte fatta att du tillåter henne umgås med en varulv!" Mumlade hon genom handflatan. Doften av Walther slog oss med häpnad. Fy fan!
"Jag har försökt att avleda henne, men hon valde honom framför mitt beslut. Vad ska jag göra då? Hon är inte 16 år direkt!" Svarade jag bittert och tittade fram från statyn igen. Maria och Walther hade gått till restaurangen vid Innergården.
Jag bet mig lite väl hårt i läppen och valde att följa efter i alla fall.
Varken Kit eller Elise sa något när jag lämnade dom. Smidigt och ljudlöst hoppade jag ner från taket och ner på trottoarkanten och försvann ljudlöst mot Innergården.
Där inne, gömde jag mig bakom en tidning och satte mig vid ett tomt bord på andra sidan restaurangen.
Innergården var en väldigt speciell plats i Sundsvall. Restaurangen såg ut som en uteservering på en inner gård. Kullerstenar som golv och härliga runda och söta bord med stolar i järn med vita sittkuddar. På varje bord stod det ett brinnande ljus och en kort meny på vad som erbjöds till drink under denna afton. På golvets mitt fanns en liten del av restaurangen där folk beställde små rätter och dryck.
Tapas är en väldigt populär smårätt att beställa, om man bara skulle ha lite snask till drycken.
Marias skrattade när Walther berättade om en händelse från jobbet tidigare idag. Walther var verkligen inte som andra varulvar. Han jobbade som vice manager på en av musikhandel här i Sundsvall. Han var mycket musikalisk och gillade all sorts musik. Jag hade hört honom sjunga och spela på en basgitarr, jag fick erkänna för mig själv att han var duktig, för att vara en varulv.
Men sen var ju hela Walther speciell. Han föddes för många år sen, kanske 50 år sen, men såg inte ut att vara en dag äldre över 30 år. Han är ju en sjunde sons sjunde son och att födas så, gav en oanade krafter. Han var en varulv som kunde välja när han ville förvandlas och behövde inte en fullmåne för det. Men vid fullmåne så sträcktes hans kraft istället.
Jag gömde mig bakom en tidning och låtsades läsa. Jag ville bara lyssna på dom och inge annat.
Jag suckade uppgivet när Walther nämnde att någon spionerade på dom. Fort lade jag ifrån mig tidningen och lämnade Innergården. Jag kunde aldrig stanna längre stunder. Vampyrer och Varulvar har väldigt speciella dofter och vi alla luktade olika. Min lukt, enligt Ray, doftade som nyklippt gräs. Så vad jag har hört, eller så drev han bara med mig.
Walther för mig, luktade som en äcklig blöt hund.
Jag sparkade på en gammal och tom ölburk, som sprakade och förde massa liv för sig, när den rullade fram på den tomma gatan. Jag hann inte höra så mycket av vad Maria och Walther pratade om. När Walther kände min doft, lämnade jag dom. Jag får hoppas att inget händer Maria. Walther vet redan vad jag tycker om honom, så han är väl medveten om vad jag kan göra om han skulle skada Maria.
Jag satte mig ner på kanten vid Ån som rann igenom Sundsvall och ut i havet. Jag sparkade lite med benen och började nyna på en på melodi.
Jag undrade vart Ray var? Han hade inte hört av sig på flera år och jag har aldrig sett skymten av honom. Jag tittade upp mot den svarta himmelen. Inte en stjärna syntes genom mörkret.
"Det gick inte som jag tänkt mig!" Mumlade jag när steg närmade sig bakom mig. Kit kom och satte sig ner bredvid mig.
"Jag jag hörde det!" Sa hon och klappade mig på axeln. "Du kanske bör lita på hennes omdöme då." Fortsatte hon och vi båda tittade över på andra sidan ån. En man gick skakigt med sin röda rullator och bredvid honom gick en gammal hund bredvid honom. Hunden hade tittat upp när den såg oss och morrade.
"Jo du har rätt. Jag kan alltid lita på Maria, men det är något som gnager mig. Det känns som om något är nära och döljer sig bland skuggorna." Suckade jag upprört åt henne. Kit skrattade lågt.
"Du brukar aldrig ha folk i skuggorna, det är oftast du som är skuggan!" Log hon åt mig och så klart hade hon rätt. Jag hade hört henne komma för länge sen och jag missade aldrig någon. Trafiken, skratten, ljudet av bäcken eller mannen som kastat en cigarett fimp på marken och släkte den med sina skor, allt var inom räckvidd för mig och jag missade aldrig något.
"Vart är Elise då?" Undrade jag eftersom Kit kom ensam.
"I samma stund som du försvann efter Maria, lämnade Elise mig ensam på taket. Jag hörde bara henne rusa iväg, sen var hon borta. Vem vet vad hon hittar på nu!" Hon himlade med ögonen och skakade på huvudet. Jag log åt henne. Jag var glad att jag funnit henne som en god vän, även om vi inte alltid sågs så ofta, att när vi väl gjorde det hängde vi ihop i vått och tort.
"Nej du, jag måste jaga nu innan jag attackerar den där stackars mannen!" Sa hon och sträckte på sig. Något knakade i henne, men ingen märkbart och ställde sig upp.
"Ha så roligt, jag tänker springa hem!" Log jag och följde hennes exempel och ställde mig upp. Vi gav varandra en kram innan hon försvann från platsen och liksom jag med. Det gick fort att springa hem, ännu en fördel med att vara vampyr. Vi rörde oss otroligt snabbt och ingen människa kunde snappa upp oss när vi sprang förbi dom.
Jag var hemma i Marias lägenhet före henne och jag låg ner i hennes färgglada soffa och stirrade i taket. Mina tankar gick till Ray och jag hoppades att han snart skulle dyka upp.
Jag hörde sen röster nerifrån trapphuset och Maria var på väg hem och Walther följde med henne upp. Jag grimaserade och började fundera ut en flyktväg ut genom ett av hennes tre fönster, men jag stålsatte mig för att stanna kvar. Att fly härifrån kändes inte så bra. Jag skulle få bli illa tvungen att acceptera Walther, men som vän eller fiende?
|
|
|
|
