Ljudet av ett brustet hjärta - Del 1! |
Hösten. En av dom säsongerna på året som jag älskade mest. Löven på träden färgades om till en härlig orange färg. Från röd till orange med en gnutta grön. Doften av hösten och dess kyla. Löven som dansar runt med vinden och som för dom så långt bort från deras moder, som fött fram dem sen våras. Om hösten ändå kunde ha funnit kvar för evigt, men mycket snart så kommer det bli ett vitt täcke av snö och hösten granna färger kommer begravas.
Jag drog ett djupt andetag när jag tittade ut genom fönstret. Utsikten jag hade var den stora motorvägen där bilarna varje dag körde förbi. Jag är bosatt i en liten by som ligger söder om den stora huvudstaden Sundsvall. Som inte för långt tag sen blev benämd för Sveriges norra huvudstad. Jag trivdes i den här lilla byn. Den var trivsam och alltid fullt med liv och rörelser. Även om byn inte kändes så stor, så hade den här byn allt. Vårdcentral, en mack, livsmedelaffär, klädbutiker, apotek, ja den hade allt.
Jag vände mig om när nyckeln i dörren vreds upp och ett klick hördes. In genom dörren kom Maria. Maria var en lång kvinna, runt 35 år. Hon har brunt kort hår och var alltid klädd proppert. Kakikacaj och Kakibyxor med matchande svarta snygga klackskor. Maria är en släkting till mig, eller hon är en släkting till min bror, som somnade in för många år sen. Hann han bli 90 år innan han somna in fridfullt hemma. Det var den kvällen som jag besökte honom innan och lät honom se mig för första gången på 87 år. Att se honom le och sen tro att han var död, fick mig fortfarande att skratta åt det. Men, det var länge sen min bror dog.
Han dog för snart 150 år sen.
Jag satte mig mer till rätta vid fönsterbrädan då Maria kom in i den lilla lägenheten, med ansiktet i väskan. När hon tittade upp hoppade hon till när hon såg mig.
"Maggan! Vad du skräms!" Sade hon med handen över sitt hjärta. "Och hur kom du in? Jag hade dörren låst? Du skulle inte komma tillbaka först om några veckor!" Jag log och kastade med mitt röda lockiga hår.
"Ändrade planer. Och jag kom in genom dörren. Du gav mig en extra nykel, som du måste ha glömt bort!" Log jag och hoppade ner sittandes i hennes skottish färgade soffa. Soffan var riktigt bekväm.
Hon skrattade och la ifrån sig sin bruna handväska på kökstolen.
"Ändrade planer som sagt. Jag hittade varken Ray eller Kit!" Sa jag och startade teven och tittade ointressant på vad dom sa på nyheterna. Det var alltid samma sak, krig, rån och mord. Dem visade aldrig något bra nu för tiden. "Jag tänkte överraska dig och komma lite tidigare, jag tror jag lyckades!" Skrattade jag och sträckte på mig lite.
"Jo, nog överraskade du mig alltid." Hon satte sig ner bredvid mig och lutade sig tillbaka i soffan.
"Jäktig dag?" Frågade jag henne. Hon nickade.
"Kan man säga, jag gör inget annat än springer ärenden åt folk." Maria jobbade som assistent på en advokatbyrå i Sundsvall. Hon hade en sorts hatkärlek till sitt jobb. Hennes chef var sträng och satte alltid Maria i arbete och hon fick aldrig en lugn stund eller hinna äta lunch.
"Kan jag hjälpa dig med något?" Frågade jag henne. Hon skakade häftigt på huvudet!
"Nej tack! Jag får sköta detta själv utan övernaturlig hjälp!" Sa hon fort och öppnade ögonen.
Jag glömde berätta. Även om jag ser ut som vilken oskyldig människa som helst, så är jag inte det. Jag är en av världens mest farligaste rovdjur som bara existerar i folks fantasi, men jag är av äkta vara. Man ska inte tro på allt som folk skriver om. I alla sagor man läser om oss, tål vi inte vitlök, en påle genom hjärtat dödar oss och vi brinner upp i solen. Eller det sista kan nog stämma. Det beror på hur länge vi stannar i solen. Vi brinner inte upp, istället förlorar vi energi och efter några timmar kan vi somna in och sen ruttna långsamt bort.
Jag rör mig snabbt och är otrolig lättfotad, jag lämnar inga ljud ifrån mig när jag rör mig. Jag har högt anpassat luktsinne och kan lukta mig till allt. Jag är som en blodhund, men mycket farligare. Jag är vampyr och föddes om på nytt för 237 år sen i England, Carlisle. Jag var bara 17 år gammal och blind då. Året var 1777, samma år som min bror gifte sig och samma dag som en mystisk man kidnappade mig från bröllopet.
Han som förvandlade mig, tyckte synd om mig att jag var född blind och han ändrade på det. Jag såg på världen genom helt nya ögon. Men en viss dimighet fanns kvar i mina ögon efter förvandlingen. Egentligen borde mina ögon ha vart röda, röda efter blodet från människor jag åt av. Men istället hade dom en orange nyans som gjorde mig helt unik i jämnförelse med alla andra. Jag är en blodsugare, en varelse som människor i andra länder kallar min sort för, Dom kalla, mitt namn är Margret Papillon och jag är vampyr.
Maria är en mänsklig släkting till mig. Hon är en avkomma efter min bror. Hon och alla kvinnliga människor efter henne har fått vetat om min existens. Jag kallar min själv väktare och ser till att ingen stör min familj. Fast, jag hade en som redan gjorde det och jag gillade honom inte alls. Oavsett hur vänlig han var.
"Ska du träffa han idag?" Frågade jag henne plötsligt. Hon log när hon tittade på mig.
"Maggan, var inte svartsjuk nu!" Log hon.
"Det är jag inte! Svara på min fråga!" Muttrade jag åt henne. Så klart Maria redan visste om vem han var. Jag kunde inte låta bli en dag att lägga mig i deras dejt och han berättade vem han egentligen var. Det förvånade inte Maria ett dugg. Hon är väl medveten om våran existens. Bara att Walther, som hon träffade, var inte som mig. Han var den sjunde sonens sjunde son och var född till något helt annat, som också många tror är en myt och yr all mänsklig fantasi. Walther var en varulv.
"Ja, han bjöd ut mig på middag idag på Tapas!" Svarade hon på min fråga. "Och du måste släppa det där nu! Hade Walther velat göra mig illa, tycker du inte att han borde ha gjort det för länge sen?" Sa hon och ställde sig upp. "Jag ska ta en dusch. Du får göra som du vill." Maria reste sig upp och gick till badrummet och stängde dörren om sig.
Jag kastade mig ner på soffan, grävde ner mitt ansikte i kuddarna och vrålade och önskade slita kudden mitt itu. Men jag lät bli. Satte mig upp istället och tittade efter på badrumsdörren. En dusch startades. Jag vände mig om och tittade ut genom fönstret igen. Solen gick ner bakom bergen i Nolby. Jag pustade ut och försvann fort från lägenheten. Jag behövde äta för att lugna ner mina nerver.
|
| Kommentarer | | Selinka - 19 nov 14 - 19:28 | | BrokenCase: Tack! :D |
|
|
|
