I hate (almost) everything about you-del 100 [m/m] |
är ni kvar?
det här är det sista kapitlet i storyn - Men! det är fortfarande en epilog kvar (som är uppdelad i två för att den blev så lång, så i princip är det två delar kvar.)
________________________________ _________________________
- kapitel 100
Liam var först med att släppa på greppet om honom och Andy lossade något oroligt på sina egna armar.
”Är du okej?”
Han hade varit rädd att den blonde skulle sluta in sig själv på det där sättet han ofta gjorde, att han skulle vägra berätta hur det hade gått och att Andy bara skulle ha fått gissa sig till vad som hänt genom att titta på hur hårt knutna hans nävar var och om det fanns något rödsprängt i hans ögon. Till hans lättnad hade det inte alls blivit fallet utan Liam hade pratat med honom. Han hade varit upprörd, ledsen, arg och kanske längst där inne lite, lite lättad – men han hade åtminstone pratat med honom och inte stängt honom ute. ”Vi kan..”
Han hann inte avsluta meningen förrän Liam tryckt upp honom mot trädet dom stått vid på Andys gård, och lika hastigt trycktes läpparna mot hans. Hårda och desperata men efter att han särat på sina egna och låtit tungan röra sig tillsammans med Liams verkade desperationen sakta avta och istället övergå till ren passion, och det var omöjligt för Andy att inte dras med. Fingrarna drog genom det blonda håret samtidigt som han kände den andres händer greppa hans ansikte.
”Ehe..” flämtade Andy fram med ett något generat leende när dom till sist dragit sig ifrån varandra. ”Jag undrade om..”
”Jag är okej”, intygade Liam. ”Jag vill bara festa nu, vi har ju trots allt tagit studenten.” Det kändes fruktansvärt skönt att se det där vanliga sneda leendet igen och han trodde honom när han sa att han var okej. Inte att han mådde superbra men att han var okej.
”Ja vi har tydligen det”, sa han innan blicken vandrade vidare till båda deras studentmössor som av någon anledning, hrm, låg bredvid deras fötter på gräset.
”Tydligen har morsan någon mer studentpresent så jag lär väl kolla det innan vi drar bara.”
”Min med! Alltså mamma sa att hon har en present till”, flinade han förvånat.
”Nej? Men gud, man kan ju undra vad det är för någonting ifall dom inte kunde ge det inför släkten. Vi kanske ska få en årsförbrukning med kondomer eller något? Det kunde ju ha blivit lite pinsamt liksom.”
Andy skrattade högt och knuffade till Liam innan han satte på sig sin mössa. ”Liam! Seriöst, man kan inte säga sånt där.”
”Kan man väl. Det kanske är ännu värre än så till och med. Sexleksaker..?”
”Okej det räcker! Du kan stanna här ute medans jag går in och får min säkert väldigt osexiga present.” Han började gå runt mot framsidan samtidigt som han flinande skakade på huvudet.
”Andy vänta!” skrattade Liam och var snart ikapp honom där han hakade i ett finger i en av byxhällorna efter att han slutit upp bredvid honom.
”Det är på sätt och vis en present till er tillsammans, men ni kan använda den var försig om ni skulle vilja.”
”Hinner jag gå och hämta en öl medans ni fortsätter med gåtorna?” undrade Liam och såg sedan på Andy. ”Du tycker säkert om gåtor, löser du det tills jag kommer tillbaks?”
”Liam sluta fåna dig”, sa Cathy men kunde inte hålla tillbaks sitt leende.
”Här får ni killar”, sa Magda med ett ännu större leende och gav dom ett varsitt kuvert som fick Liam att rynka pannan. Det var ett mörkrött kuvert precis som man fick på bion när man köpte ett presentkort. Visst det var mysigt att gå på bio men..
”Skojar ni?!” utbrast Andy som uppenbarligen hade öppnat kuvertet istället för att bara titta på det, vilket fick Liam att snabbt göra likadant.
”Jävlar.”
Cathy och Magdas leenden hade blivit ännu större.
”Vi tänkte att det kunde vara kul för er att åka iväg någonstans själva. Något roligare än stugsemestrarna när ni var små”, sa Magda innan Cathy fortsatte.
”Ni måste boka genom den där resebyrån men vart är helt erat val. Fast om jag får lägga mig i så skulle jag bli väldigt glad om ni låter bli Ayia Napa..”
Liam flinade till. ”Jag som precis tänkte på en riktig suparresa dit.”
Han hade aldrig kunnat gissa att det var deras hemliga present men det var minst sagt en häftig överraskning. Han och Andy skulle åka utomlands tillsammans och för honom spelade det inte någon som helst roll vart dom åkte – det skulle bli underbart i vilket fall.
Och just ja – dom hade tagit studenten idag. För tillfället kändes allt bara som ett lycklig kaos.
”Kungen har intagit parken!” Jake slängde upp en arm om hans axlar och flinade brett. ”Fan du skulle haft kronan på dig ju! Typ ovanpå mössan.”
”Skit också att jag inte tänkte på det, hade ju blivit jävligt sexigt”, flinade han tillbaks och slog en näve mot Jakes på deras vanliga sätt. ”Hade du kul hemma eller?”
”Första gången farmor sett mig full så ja det var rätt kul”, sa han med en axelryckning och ett roat leende över läpparna.
”Hey Jake!”
Dom vände sig om båda två vid Johans röst och den rödhårige verkade först då se att även Liam kommit dit och stämningen blev direkt kyligare – trots dom tjugo-någonting-graderna.
”Alltså du behöver inte.. du kan ju hänga med dom för det”, sa Liam och tvingade sig själv till att inte titta mot Johan igen. Förmodligen var även Pontus där i närheten.
”Lägg av, det är klart jag är med dig. Johan är fan en idiot, det kommer inte gå att umgås med honom förrän han skaffat sig en egen vilja och slutar slicka Pontus röv. Jag är alltid på din sida.”
Liam drog något på munnen och tog upp en ölburk ur kassen han hade med sig. ”Aw, så du menar att du stannar vid min sida. För alltid?” Han blinkade till med ögonfransarna.
Jake fnös till innan han drog åt sig den nyöppnade burken ur Liams hand och tog en klunk. ”Du ska vara glad att du har mig Romeo. Jag har dessutom hört att det är rätt hett med bromance. Men på tal om romance, vart har du din man?”
Det fåniga leendet var inte fejkat den här gången – det kändes bara fånigt bra att Jake kunde säga sånt där högt, att Liam inte behövde oroa sig för att någon hörde.
”Typ hela hans klass var..” han såg sig omkring men det var rätt svårt att hitta en specifik person bland alla hundratals studenter som samlats i parken. ”.. där borta någonstans. Så han gick dit.”
”Andyy!” tjöt Lisette till när dom båda föll till marken innan hon istället började skratta tillsammans med honom. ”Du är galen!”
”Jag?! Det var ditt fel ju”, skrattade han och tog stöd med handen mot gräset för att försöka komma upp. Det såg absolut värre ut än vad det var. Han var påverkad – absolut – men han var inte i närheten av så full som han varit efter den där senaste festen.
Mörkret hade börjat smyga sig på men natten var fortfarande varm och fastän dom flesta pratat om att gå vidare till en nattklubb inne i stan så verkade majoriteten ha bestämt sig för att stanna kvar i parken ändå. Känslan av samhörighet, att dom alla hörde ihop och att alla delade samma känsla just där och då var helt otrolig. Självklart var också en stor bidragande del faktumet att han och Liam kunde dela det här. Han behövde inte känna att det saknades några procent, en väldigt viktig del, för att han skulle kunna anse sig vara helt lycklig och det var en sådan obeskrivlig lättnad.
”Ledsen att störa men jag har faktiskt ensamrätt på att brottas med den där killen.”
Som att den blonde hade hört sitt namn tänkas och dragits ditåt stod han nu en bit bredvid Andy och Lisette som fortfarande inte hade tagit sig upp ifrån gräset. Den svarthårige flinade till något och hörde sedan sitt plötsliga, men låga, flämt lämna läpparna när Liam inom loppet av några sekunder hade greppat hans hand, dragit upp honom och sedan tätt, tätt intill. Så pass att han nu befann sig tryckt mot hans bröstkorg och med blicken riktad upp mot dom intensiva gröna ögonen.
”Eh hej”, andades han fram och blinkade samtidigt till. Det var som att han aldrig tidigare varit nära honom och nu blev alldeles nervös och pirrig. Kanske till och med lite skrämd.
”Ensamrätt på vissa saker kanske men brottning har jag inte godkänt som en uta..”
”Sh.” Liam höll upp en hand mot Lisette i bakgrunden utan att så mycket som ta blicken ifrån Andy.
Nu var han nervös på riktigt.
Vettskrämd.
Sättet Liam såg på honom. Det otroligt sexiga sättet han bet tag i piercingen. Blicken som nästan tycktes suga in honom, smaka på honom, dra honom ännu närmare..
Den blonde hade fortfarande Andys handled i ett hårt grepp och även om han velat skulle han inte kunna så mycket som backa ett steg. Han ville inte.
Han hörde fortfarande dom som pratade omkring, dom som skrattade, några som skriksjöng längre bort – men allt hade dämpats på samma sätt som man vred ner volymen på en stereo. Ljudet var där men det var ett bakgrundsljud. Inte det viktiga.
Långsamt, plågsamt långsamt, lutade sig Liam ner mot honom och värmde hans läppar med sin andredräkt. Gjorde honom yr. Fick det att snurra. Fick honom att vilja slita tag om den där skjortkragen för att dra honom mot sig den sista lilla, lilla biten som behövdes.. Innan han behövt ta till något våld tryckte så äntligen Liam sina läppar mot hans egna pulserande och placerade samtidigt den lediga handen mot hans nacke och håret som stack fram från mössan.
Det var nästan så att Andy kved till när tungspetsen letade sig in hans mun. Nästan.
Hans egna armar som tills nyligen bara hängt längs sidorna, lika nervösa och chockade som Andy själv, letade sig nu istället runt Liams midja tills händerna vilade mot hans höfter samtidigt som han lutade huvudet något åt sidan. Han lät sin egen tunga stryka över den andres och det behövdes inte mer än så för att kyssen skulle djupna, bli häftigare och få Liam att greppa hans ansikte istället.
”Fan det är tur att det inte är någon under femton här, det här börjar ju bli barnförbjudet..”, hördes Jake säga och det var först då dom drog sig ifrån varandra - hur länge dom hade stått där visste han inte – men tillräckligt för att hans läppar skulle ömma - med snabba andetag och något generade leenden.
”Käften, du är bara avundsjuk.”
”Kanske jag är”, skrattade Jake och la armen om Liams axlar innan han riktade blicken mot Andy. ”Vad säger du? Det här är vad jag erbjuder.” Han gjorde en svepande gest ner över sig själv. ”Om jag får säga det själv så är jag ett bra mycket bättre kap än Romeo här.”
Andy skakade roat på huvudet åt honom innan Jake fick Liams hand i bakhuvudet så att skärmen åkte ner i ögonen. ”Ledsen att göra dig besviken men hans kyss överträffade din”, sa han med en oskyldig axelryckning.
”Hah!” sa Liam men rynkade sedan pannan något. ”Inte för att jag vill föreställa mig er jävla kyss men..”
”Aw.” Andy flinade innan han ställde sig på tå för att lägga armarna om Liams hals och dra ner honom mot sig. Det fanns fortfarande en liten tvekan, det kändes inte som att det borde vara verkligt – att det var okej att göra så inför alla andra –, men han strök ändå sina läppar över Liams innan han placerade en lätt puss i hans mungipa.
”Älskar dig”, sa han lågt och fick ett stort leende tillbaks, den där sorten som alltid fick honom att tänka på den yngre Liam.
”Älskar dig med.”
”Kolla på dom där alltså.” Liam himlade med ögonen innan det roade flinet spred ut sig över läpparna.
”Då har han åtminstone kommit över mig”, skämtade Andy och följde hans blick mot Jake och Sarah som satt på kanten till fontänen. Jake drog ena handen genom vattnet medan den andra höll om blondinens hand, hon som i sin tur skrattande lutade huvudet mot hans axel åt något han sagt.
”Mm, något jag aldrig kommer göra.” Han visste inte om det var Liams sexigt, retsamma tonfall eller handen som strök över nederdelen av hans rygg som fick honom att rysa till mest. Kanske var det kombinationen och minnet från den heta kyssen tidigare. Om han bara kunde få känna den där handen innanför sina kläder istället.. Om dom bara kunde förflyttas tillbaks till när han stått upptryckt mot trädet på gården och om Liam kanske gått ne..
”Nu har jag hittat honom!” Simon avbröt hans allt annat än barntillåtna tankar när han dök upp bakom honom och Liam tillsammans med Nicholas.
”Det tog en jävla tid.. Jake! Sarah! Vi drar nu”, ropade Liam innan armen letade sig runt Andys midja.
Nattklubben som ordnat studentkväll skulle ha öppet enda fram till klockan fyra så det hade blivit bestämt att dom skulle gå dit en sväng ändå. En sväng som med största sannolikhet skulle bli till prick klockan fyra med efterföljande efterfest någonstans. Han var ju ändå Liam.
Det kändes mysigt. Och konstigt. Och väldigt, väldigt bra. Att det inte bara var han, Liam, Jake och Simon som ändå hade umgåtts den där lördagen i stugan. Utan att det var Nicholas och Lisette också. Minst lika bra kändes det att Sarah var där, att hon inte hade några som helst problem med vad Liam avslöjat. Och Chrille. Andy hade fortsatt känna sig skyldig över att Johan och Pontus så fruktansvärt tydligt ignorerade Liam, även om den blonde försäkrat honom redan imorse om att det inte spelade någon roll hur dom skulle reagera eftersom det dom hade betydde mer. Så när Chrille hade gjort dom sällskap under champagnefrukosten och nu följde med dom in till stan kändes det obeskrivligt bra inombords. Han visste att det betydde mycket för Liam och då betydde det för Andy.
”Fan förlåt att vi har blivit tvungna att undvika sånt här tidigare..”, mumlade Liam intill Andys öra. Trots att nattklubben var rätt stor var det totalt fullpackat och det märktes inte allra minst på dansgolvet där dom nu befann sig.
”Vi får ta igen det”, halvropade Andy tillbaks innan han greppade till om hans skjortkrage för att dra honom närmare.
Det lät som en bra plan. Och det lät väldigt bra att börja inatt.
snälla lämna en kommentar om vad ni tyckte (jag har ju ändå skrivit min hundrade del! ;D). Och som vanligt tycker jag det är jätteroligt ifall ni vill specificera er lite om Vad ni gillade/inte gillade osv =)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 27 okt 14 - 10:47 | | Tack för att du låter Liam prata med Andy. Att han inte döljer någonting, att han inte sluter sig och gömmer undan allting. Att han vill vara öppen och delar och visar hur jobbigt det är men även hur lättad han är. Och alltså – hur de står där vid trädet, hur han trycker upp Andy mot barken och hur de bara… tar del av varandra. Det är så fint skrivet, så fint skildrat och så mycket dem. Man riktigt känner kärleken! Och hur de skämtar med varandra, mitt bland allting – det är också väldigt fint. Att det inte bara är allvar, att det inte bara är de där laddade stunderna – men att de kan bryta av med skämt. Those boys will go far, my friend! Och hur Liam hakar i en av bykhällorna för att hänga med Andy. Jag dör vad fint! Och hur Liam driver med deras mammor och att det tar sådan tid för dem att berätta vad deras present är – så Liam. Känns bra att han inte är så ur gängorna efter mötet med hans pappa! Och sen kan jag ju säga att hela parkenbiten var bra och fin och mysig och det känns verkligen att nu är vi vid slutet! Nu mår alla bra, ändå, och de har utvecklats som de ska och här sitter vi. Med ett fånig leende och tänker tillbaka på allt de gått igenom. Återigen filmkänsla med hur vi får hoppa mellan konversationerna mellan Jake och Liam och Lisette och Andy och hur allting sedan sammanstrålar i Andy och Liam och åh. Och klassen som bestämmer sig för att stanna i parken en stund längre, för nu är det ju dem. En sista gång kommer de känna den där samhörigheten. Det är finast! Och SHIT ALLTSÅ! Hela biten när Liam bara kollar på Andy – man riktigt känner hur det vänder och vrider allra längst ner i magen och man sitter här med universums fånigaste leende och bara myser. Kanske mest för att nu kan de göra sådär bland folk, nu behöver de inte gömma sig längre. Nu kan de bara vara! Som vi har väntat på det! Och jag tycker om tanken på att dina pojkar nu har en hel del att ta igen ute bland folk. Att alla spärrar är borta och att de kan visa hela världen hur sjukt fina de är tillsammans. Tack, för det här. För dem. För den här historien. Tack. Tusen tack. |
|
|
|
