I hate (almost) everything about you- del 99 [m/m] |
hoppas jag uppfyller eventuella förväntningar på det där son&pappa-samtalet någorlunda i alla fall! :)
______________________________________ ___________________
- kapitel 99
Liam hade tvekat när det plingat på dörren. Han hade stått med handen på handtaget och fortfarande inte bestämt sig för om han skulle öppna eller inte. Han hade velat öppna för att skrika honom i ansiktet. Han hade velat låta bli och bara sprungit och gömt sig under sängen som den sjuåriga Liam nog skulle ha gjort om pappa plötsligt stått på trappen.
Nu stod mannen som skulle förställa hans pappa lite awkward mitt på golvet medans Liam satt på sängkanten. Det var omöjligt att inte dra likheten vid ett förhör då den äldre utav dom såg ytterst nervös och malplacerad ut medans den yngre hade armarna i kors och en orubblig intensivitet i blicken. Om han var så självsäker som han förmodligen såg ut? Hell no.
Hans farsa hade sagt något i stil med att det kändes väldigt, väldigt skönt att han gått med på att ses och sedan något patetiskt grattis till studenten. Liam hade bara mumlat något till svar innan han styrt stegen mot sitt rum. Han hade knappast tänkt bjuda in honom i köket på en kopp kaffe, utan för stunden hade det känts som ett bra val att ta det surrealistiska samtalet på sitt rum - han hade trott att det skulle kännas lättare i tryggheten hans rum gav honom.
Det hade snarare blivit att kännas tvärtom. Hans rum var för intimt, för personligt, för mycket hans för att det skulle kännas okej. Det kändes inte okej att hans farsa stod där inne bland hans skivor, bland jeansen och huvtröjorna som låg slängda på stolen, bland skrivblocken som låg på sängbordet och dom många trubbiga blyertspennorna på golvet nedanför, bland konsertbiljetterna som satt fasttejpade på väggen och böckerna på skrivbordet som Andy lämnat kvar för att dom oftast sov hos honom..
”Jag förstår att du hatar mig Liam, och det har du full rätt till.”
”Tack”, sa han sarkastiskt men fortsatte sedan snabbt. Han var tvungen att ha kontroll över det här annars skulle han aldrig fixa det. Fejka, fejka, fejka. Han vet inte hur jävla rädd du är. ”Så vad är din ursäkt till att du kastade bort din familj? Till att du inte ens behövde se mig för att veta att du inte ville ha mig.”
Han tänkte inte vara så generös att han skulle ge David cred, men han steg kanske någon millitmeter på skalan när han åtminstone såg honom i ögonen. En djup suck, inte en suck av irritation för att Liam frågade utan gissningsvis mer för att han tyckte att det här var väldigt jobbigt. Bra. ”Vi var väldigt unga, jag och din mamma, när vi blev tillsammans och fortfarande väldigt unga när hon blev gravid. Det var inte planerat men vi var lika förväntansfulla båda två men också lika skräckslagna. Och när det började närma sig..”
Liam fortsatte se på honom utan att så mycket som röra på en fot men samtidigt rörde det konstigt på sig i bröstet när David än en gång drog handen genom det blonda håret på samma sätt som Liam själv så ofta gjorde. ”Jag blev mer skräckslagen än förväntansfull. Jag var rädd för att binda mig, jag blev rädd för hur framtiden skulle se ut. Jag vet att det inte är någon som helst ursäkt men det är sanningen, jag blev rädd och jag fegade ur.”
Liam bet hårt ihop men tvingade sedan läpparna att sära sig. ”Man fegar inte ur när man har en gravid flickvän och snart en unge som man är pappa åt.”
David nickade. ”Jag vet. Jag visste det nog egentligen då också men jag gjorde det ändå. Och det gick någon vecka av ångest, lättnad och panik och hemskt nog den där känslan av frihet. Men sedan kom ångern, och jag ångrar mig än idag.”
”Det där är bara skitsnack, om du ångrade dig skulle du ha.. fan du kunde ha kommit tillbaks, du kunde ha bett om ursäkt på dina bara knän och.. tänk om morsan inte skulle ha klarat av det? Du hade ingen aning om det, hon kunde ha fått missfall, hon kunde ha råkat ut för något under förlossningen.. Hon kanske inte fixade att ta hand om en unge själv.. ” Han höll fortfarande rösten förvånansvärt lugn men händerna var hårt knutna.
”Faktiskt så.. Det hade gått några månader efter din beräknade födsel och jag skämdes, jag mådde så otroligt dåligt över vad jag hade gjort. Jag tog bilen och körde hit, och jag såg din mamma ute på gården med dig. Det var sommar och du hade ett par babyblåa shorts på dig. Det var en till kvinna med en liten pojke där tillsammans med er och Cathy såg lycklig ut. Hon såg verkligen lycklig ut..” Han tycktes försvinna in i det där minnet för en liten stund men var snart tillbaks. ”Och det var precis i det ögonblicket jag insåg att jag inte var värd er. Jag hade inte gjort någonting bättre, jag var fortfarande alldeles för omogen och med den skada jag redan orsakat henne.. Jag hade velat hålla dig, om så bara för några minuter, men det hade varit fel av mig. Så jag åkte därifrån och jag åkte aldrig tillbaks.”
Det smakade lätt av metall i munnen när han bet i ringen och han försökte än en gång hålla sina känslor under kontroll. Han hade väntat sig ursäkter, någon form av förklaring, kanske lite skitsnack. Men han hade inte varit förberedd på att det skulle innehålla information om att hans pappa faktiskt hade sett honom. Hans farsa hade varit utanför deras gård och sett honom. En gång och aldrig mer. Han hade inte trott att det kännas så mycket men det gjorde det.
”Jag vet att det inte går att be om ursäkt för det jag gjort, och jag förstår om det är svårt att försöka se det som jag gjorde – att jag tyckte att det var för det bästa för er skull. Men jag vill att du ska veta att jag har ångrat mig så fruktansvärt mycket under åren. För jag har funderat över dig, jag undrade vilket som var det första ordet du sa, om du lärt dig cykla, vad din bästa kompis hette, om du var frisk, hur du tyckte det var att börja på mellanstadiet, vad du fick i present när du fyllde 13, om du körde moppe när du var 15, om du kanske höll på med någon sport, vilken linje du valde till gymnasiet..”
Det blev för mycket.
”Du kunde ha skrivit”, sa han sammanbitet. ”Du kunde ha visat på något enda jävla sätt att du tänkte det där! Du kanske bara tror att allt det där var jobbigt för dig? Men utav den större delen av mitt liv har jag trott att du bara sket i mig! Att du valde bort mig och att du sen glömde mig, att du inte brydde dig ett jävla dugg om jag ens levde! Fattar du det?!” Knogarna hade börjat vitna och det gjorde så ont att svälja. Så fruktansvärt ont.
David såg plågad ut, som att det smärtade lika mycket i honom. Han kunde inte ens föreställa sig! Det var inte han som blivit lämnad! Allt det här var hans fel.
”Jag är så ledsen Liam..”, sa han lågt. ”Jag valde nog att tro tvärtom. Att du tagit allt väldigt bra, att du inte funderade särskilt mycket över det, att du levde ditt liv och.. Jag valde att tro så för att det var enklast för mig på det sättet. Väldigt själviskt och jag skäms över det, jag ville aldrig att du skulle må dåligt och jag har saknat att.. att inte känna dig.”
”Lägg av. Bara.. sluta.” Han slöt ögonen samtidigt som han drog både händerna genom håret. Huvudet var nedböjt och han försökte, försökte, försökte att hålla sig samman. Allt kom tillbaks som i en enda stor våg. Alla känslor, alla tankar. ”Håll käften en stund bara.”
Han visste inte om det tog sekunder eller minuter, men när han såg upp igen var det nästan på ett provocerande sätt. Skulle han dra därifrån igen nu? Trodde han att han hade någon rätt att säga åt honom? Skulle han gå i försvarsställning? Men det kom ingenting sådant. Han såg bara väldigt splittrad ut. Dragen mellan förtvivlan, uppgivenhet, medlidande och skam.
”Det har bara varit jävligt jobbigt..” sa han till sist. Hest och med en blick som lika gärna hade kunnat tillhöra den sjuåriga Liam.
”Är det din?” frågade David och nickade mot hörnet där den svarta gitarren stod.
Liam fnös till. ”Försök inte bonda med mig eller något.”
Han var lättad över att dom pratat igenom en hel del mer om allt det där jobbiga. Inte så att Liam hade suttit där och blottat alla sina känslor, men han hade pratat och han hade lyssnat. Och höjt rösten ett flertal gånger. David hade ändå varit bra, det var kanske att ta i – han hade varit okej -, på att hantera det. Han hade inte börjat skrika tillbaks men han hade inte heller fått Liam att känna sig som att han överdrev. Med det sagt betydde det inte att Liam sänkt sin mur eller förlåtit honom och självklart var det därför den något kaxiga kommentaren lämnat hans läppar.
”Jag har en likadan, fast jag har aldrig känt mig tillräckligt modig för att ha en svart.”
”Vadå modig? Man har väl vilken färg man vill”, muttrade han utan att han riktigt hann med själv. Han hade ju inte tänkt svara.
”Det tycker inte jag, det krävs en viss attityd för att ha en svart gura. Åtminstone om man är seriös och kan spela.”
”Ja mitt spelande är det då inte något fel på.”
”Det är jag säker på att det int..”
”Fast du har fortfarande ingen aning om hur jag spelar”, sa han med en menande blick innan en suck lämnade hans läppar. ”Men jag fattar vad du menar.. Det finns ju dom där fjortisbrudarna som låtsas kunna spela gitarr och köper en svart för att det är snyggast, och sen har dom den stående i rummet för att det ser coolt ut, men dom har aldrig kunnat spela ett riktigt ackord.”
David började le och Liams känslor exploderade än en gång i bröstet. Han visste inte om han skulle bli provocerad, ledsen eller om det bara var okej att känna sig rätt bortkommen när han träffat sin riktiga pappa för första gången och att nu se honom le.
”Du fick fram din personlighet ganska bra i det där mailet tror jag. Jag menar inte att jag känner dig, för det gör jag tyvärr inte, men jag tror att du är en kille med ganska starka åsikter och..”
Liam höjde ett ögonbryn och såg på honom då han verkade ha svårt att avsluta meningen.
”.. med en jävligt dryg attityd?”
David skakade på huvudet, den här gången med ett lite mer roat leende men som ändå.. det var svårt att förklara men Liam såg att han hade lika svårt för det här som honom – bara på olika sätt. Medans Liam försökte hålla inne med sina känslor och på något envist sätt hålla tillbaks det som var honom själv – för att han inte ville ge David något utav det han valt bort – så hade nog hans farsa svårt att veta vad som var okej, hur han skulle bete sig, om det var att gå över gränsen att le på det där roade sättet, om han hade rätt att ta upp personliga saker, så som Liams musik, men att han ändå inte riktigt kunde låta bli. Han kanske faktiskt ville veta.
”Attityd ja, men inte en dryg sådan.”
Han frågade ingenting om hans familj. Om dom personerna som overkligt, och samtidigt äckligt verkligt, nog var hans halvsyskon. Han hade lyckats hålla sig samman rätt bra och han ville inte riskera något. Dessutom ville han inte veta något. Han ville inte veta namnen bakom dom glada jävla ansiktena i facebookalbumet. David, hans pappa.. hans farsa.. – han visste inte vad han skulle kalla honom ens i tankarna – verkade däremot vilja veta mer om pojken Liam nämnt i mailet mitt bland all ilska, men kanske var han samtidigt otroligt orolig över vilken reaktion det skulle få. Det om något var personligt.
”Din pojkvän.. var det Andy han hette?”
Liam blev direkt på sin vakt när namnet nämndes. ”Ja”, sa han med spända käkar.
”Är han lika gammal som dig?”
”Du hade förstås väntat dig att du hade en straight son va?” sa han istället för att svara på frågan.
”Absolut inte. Jag blev glad att höra i mailet att du hittat någon du tycker så mycket om, sen spelade det såklart ingen roll om det var en tjej eller en kille.”
Han väntade nästan på att det skulle komma någon fortsättning. Hela han var beredd på att försvara sig, att kasta tillbaks något lika sårande mot mannen som stod en bit framför honom, förberedd på att reaktionen skulle bli liknande den från Pontus och Johan. Men det kom ingen. Bara ett litet leende och en försiktig fråga om hur länge dom hade varit tillsammans. Som att han faktiskt undrade.
you know what to do :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 27 okt 14 - 02:24 | | Det är väldigt mycket jag gillar med den här delen. På något vis känns det som om vi får läsa om en äldre Liam när vi får läsa om hans pappa, man ser dem så otroligt tydligt framför sig där de står i hans rum och pratar. Man ser hur de kämpar, bägge på sitt vis och jag är så glad, djupt där inne, att de får lov att göra det. Att prata, trots att det är mycket trots från Liams sida. Men det är ju bara förståeligt! Han behöver ju tid att bearbeta saker, det vet vi ju! Vi vet ju att ett halvår från nu så kan de två ha en jättetight relation om det är vad de går in för. Det kändes väldigt bra, hela delen, att du lät honom ta det här steget och det var så naturligt hur de pratade – vad de pratade om, hur de reagerade och formulerade sig. Jag tycker om att de får undra och fråga och hur de får lov att försvara sig. Hur de testar markerna. Väldigt bra karaktärsbeskrivningar, bara genom vad de gör och säger. Så bra! Och jag tror verkligen att de kommer trivas med varandra, en dag. Det kommer aldrig göra de tidigare åren ogjorda, men som sagt tidigare – det är en början och jag tror att de kan komma att trivas med varandra, där de är nu. De kommer kunna bygga någonting fint. | mizzkitty - 20 okt 14 - 00:23- Betyg:  | Riktigt bra kapitel :), älskar verkligen "samtidigt rörde
det sig konstigt i bröstet på David som än en gång drog
handen genom det blonda håret, som Liam själv ofta gjorde."
Gillar verkligen att Andy har böckerna på skrivbordet.
En annan grej jag gillar med David är att han inte dömde
Liam när han berättade att han hade en pojkvän, utan att
han vart mer nyfiken. Och förhoppningsvis så kanske han
får träffa Andy lite mer ingående också.
Dem små meningarna som Liam och David säger till varandra
är helt perfekta i den här delen, varken för långa eller
för korta. Dem smälter in väldigt bra.
Hoppas nästa del kommer upp snart :). | | ilenna - 18 okt 14 - 03:36 | loversarelonley: kul att du gillade det med andys böcker på skrivbordet, det känns lite extra kul när någon gillar en sån där grej som egentligen är ganska liten :)
faktiskt så kommer det inte nånting mer om just samtalet mellan liam och hans pappa. Jag valde att inte skriva ut varenda mening dom sa till varandra utan lite sådär som en sammanfattning, att dom pratade igenom en del men att liam inte ville gå in för djupt; som hans pappas nya familj osv. (har däremot tänkt på en kanske framtida oneshot där dom pratar mer, och där han även får träffa andy kanske.)
nästa kapitel kommer att vara det sista =) | | loversarelonley - 18 okt 14 - 03:18 | Ååh mer mer mer!!!
Det första jag verkligen gillade var det där om att Andy hade några böcker på skrivbordet! Gjorde det så verkligt att dom faktiskt var ihop!
Alltså, vet inte vad jag ska säga om mötet med pappan. Tror nog att jag väntar på nästa del och ser vad dom mer pratar om innan jag kommenterar nått :)
Kram! |
|
|
|
