I hate (almost) everything about you- del 98 [m/m] |
en till lite kort del alltså.
______________________________________ ___________________
- kapitel 98
[17:43 nytt meddelande- Liam] Kom ut till lekparken?
Han flinade lite efter att ha läst sms:et och gick ut i hallen för att ta på sig conversen. Dom så kallade finskorna han haft till kostymen hade inte varit vidare bekväma och nu spelade det väl knappast någon roll vilka skor han hade. Mössan satt självklart kvar på huvudet men alla blommor och mjukisdjur han haft runt halsen i princip hela dagen låg nu inne på sängen, tillsammans med alla presenter han fått. Det var mer än en gång han blivit alldeles tårögd. Pinsamt men sant.
Han såg Liam på långt håll, sittandes på en av gungorna, och gick tyst upp bakom honom.
”Trodde inte lekparker var din grej”, sa han retsamt men kände sedan hur leendet rann av i samma stund som Liam vände sig om. ”Vad har hänt?” frågade han oroligt.
”Vadå ser jag så knäckt ut?” flinade han och vände sig framåt igen innan Andy gick runt och satte sig på gungan bredvid.
”Blev det.. bråk eller något?” frågade han försiktigt. Det kanske var någon ur hans släkt som trots allt inte hade gillat faktumet att Liam skaffat pojkvän.
Den blonde räckte honom tyst något som såg ut som ett visitkort och han tog förvånat emot det.
David Nymèn.
”Jag förstår inte..?” sa han dumt.
”Det är min pappa.”
Det tog en liten stund innan han kunde få läpparna att öppna sig och låta några ord komma ut. ”Hur.. menar du, är han här?”
Liam nickade och tog tillbaks kortet. ”Eller inte här som i här hemma men.. han dök upp på skolan, alldeles innan jag skulle gå på flaket. Han bara stod där med någon dum jävla blomma i handen och typ.. ´Det är Liam va?´ Det kändes bara så jäkla fel.. Han verkade fatta att jag inte läst hans mail men jag vet inte, tyckte han att vi skulle stå där och snacka helt vanligt eller?! Jag skulle för fan precis gå till flaket, ville han förstöra min dag eller?”
Han hade sett ledsen ut och tonfallet var till en början dämpat, men ju mer han sa desto mer upprörd blev tonen och desto tydligare blev det att han försökte bygga upp den där muren för att skydda sig.
Hans pappa.. Fastän han kände Liam så bra kunde inte ens han föreställa sig hur mycket känslor som måste rört sig i honom under den korta stunden han stått mitt emot honom.
”Shiet Liam..” Han tog stöd med fötterna mot sanden för att kunna vrida gungan mer åt Liams håll. Han visste alltför väl att den andre skulle dra sig undan, både fysiskt och psykiskt, om han flög upp från gungan för att slå armarna om honom i det här läget. ”Sa du någonting till honom?”
Han skakade på huvudet. ”Inte mer än att jag hade viktigare saker för mig.”
”Han borde ju ha förstått att.. man dyker inte bara upp sådär”, sa han med en tyst suck. Hans stackars, stackars Liam. Om han bara hade varit där med honom.. ”Såg han ut som på bilderna..?”
Den andre nickade igen. ”Lite längre än mig.” Andy var på väg att svara men det såg ut som att Liam ville säga någonting mer och det dröjde inte länge förrän fortsättningen kom. ”Morsan träffade honom också.. det var till henne han gav det här jävla.. visitkortet. Tydligen så vill han träffa mig”, sa han med en axelryckning men händerna som greppat tag om gungans kedjor vittnade om att det inte alls kändes som någon axelryckning och Andy kunde omöjligt sitta kvar på gungan längre.
”Du..”
Liams armar hängde till en början helt slappa när Andy böjde sig ner och hårt kramade om honom men efter en stund kom ett försök till en retsam kommentar, ´Du kommer få ryggskott dummer´, innan han reste sig upp. Och istället blev det Liam som fick böja sig ner och Andy la armarna om hans hals. Dom stod så en lång stund, alldeles tysta, innan han försiktigt tog av hans studentmössa för att kunna stryka den andra handen över hans blonda hår. ”Älskling..”, viskade han. Han kände sig så väldigt maktlös för tillfället – han ville kunna hjälpa men han visste inte hur.
”Jag tror att jag ska göra det..”, sa han till sist, med betydligt hesare röst än tidigare.
Andy nickade mot hans bröstkorg och strök samtidigt fingrarna över hans nacke. ”Jag tror det kommer kännas bra för dig. Du kan få fråga sånt som du undrat och.. välja att få ett riktigt avslut på det hela om du vill, eller börja något nytt kanske..”
”Eller bara få ge honom en fet smäll. Jag har velat göra det i så många år..”, sa han och suckade tungt. "Väntar du medans jag ringer..?”
”Ja det är David?”
Det högg till i bröstet på honom när han hörde hans röst. Det var så mycket ilska som kokade där inne men också någonting annat som han helst inte ville analysera.
”Hallå?”
Andy såg uppmuntrande på honom och fastän han satt på gungan – det var Liam som gått undan – kändes det som att hans hand kramade om hans egen.
”Hallå. Det är Liam.”
”Liam! Hej.. jag trodde inte-”
”Du får komma hit isåfall. Jag tänker inte åka någonstans för att träffa dig, men om det är för mycket begärt så ski-”
”Självklart. Jag kommer till dig. Kan jag komma på en gång?”
Det blev svårt att svälja och han slog ner blicken en kort stund då det blev för mycket att se Andys blåa ögon på håll.
”Visst”, sa han till sist med ett så likgiltigt tonfall han lyckades frambringa. ”Du kanske borde fråga efter adressen också då.”
”Jag vet vart det ligger. Jag har bo.. Jag hittar. Jag är där om en halvtimme. Och Liam, jag..”
Han hann inte höra vad han mer sa då han redan lagt på.
”Hur gick det..?” frågade emopojken försiktigt och reste sig upp för att möta honom.
”Bra antar jag. Det känns bara sjukt att höra hans röst. Det är liksom min farsa men jag har bara hört hans röst två gånger i mitt liv.”
Andy fattade tag i hans hand och sättet han strök tummen över hans handrygg fick honom nästan att slappna av. Hur skulle han någonsin ha klarat sig utan Andy?
”Jag kan vara med ifall du vill.”
Han skakade lätt på huvudet. ”Det är okej, jag tror att jag behöver göra det själv. Men tack..”
”Han kommer hit.”
Cathy vände sig om från diskbänken och såg förvånat på honom. ”Dav.. din pappa?”
Han nickade. ”Jag ringde och..” Han ryckte på axlarna innan han hårt bet tag i läppen.
”Gubben.” Hon torkade av händerna innan hon kom fram och hårt kramade honom. Han visste inte riktigt när det hade ändrats men han drog sig inte lika ofta ifrån hennes beröringar nu, och till dess följd verkade det inte som att hans mamma längre var lika tveksam till att försiktigt stryka honom över håret eller ge honom en kram någon gång ibland. Det kändes bra. ”Det kommer gå bra.”
Han drog sig ur hennes famn. ”På vilket sätt då? Att jag kommer få höra det direkt ifrån honom, att han aldrig ville ha mig? Och att han aldrig brytt sig om att höra av sig? Inte på 18 år. Och det var för att jag skrev till honom.”
Hon såg plötsligt så väldigt uppgiven ut. Uppgiven och sorgsen och det fick det att kännas ännu värre inombords än vad det redan gjorde. Han orkade inte det här. Han skulle inte fixa det. Han strulade alltid till allting så jävla mycket. Nu hade han gjort sin morsa ledsen igen också. Allt för att han blivit så förbannad den där kvällen och bestämt sig för att kasta ur sig alla ord i ett mail. För att det hade känts bra för honom. Men han hade inte tänkt – inte ens för en sekund – på hur det skulle kunna påverka hans mamma. Han var så jävla misslyckad..
”Liam, vännen!” Det var inte förrän hon sa hans namn som han insåg att synfältet blivit alldeles grumligt. ”Liam..”, viskade hon efter att ha dragit honom intill sig och strök handen fram och tillbaks över hans rygg.
”Jag frågade dig inte ens om det var okej att han kom hit.. jag är en självisk idiot och jag förstör hela tid-”
”Nej. Nej sluta med det där. Jag vet att det här är jättejobbigt för dig, det är mycket värre för dig än vad det är för mig så du ska inte tänka en sekund på mig, hör du det? Du är inte självisk och du förstör inte alls. Jag älskar dig över allt annat och om jag hade kunnat så hade jag gjort det här lättare för dig, för länge sen.”
”Okej”, andades han tyst fram.
”Det är okej att du är arg på honom. Och det är okej att vara ledsen. Det är okej om du faktiskt skulle tycka om honom till och med. Okej?”
Han nickade innan han tog ett djupt andetag och när han än en gång drog sig ifrån henne strök han snabbt händerna över kinderna. Sedan när hade han så fullständigt tappat kontrollen över sina känslor? Han grät ju aldrig tidigare. Inte ens lite. Han hade inte gråtit på år. Men på sistone..
”Jag går över till Magda så att ni får vara ifred. Blir det bra?”
”Jaa visst. Säg inget till Andy att jag.. han är redan så orolig ändå. Säg att det är lugnt.”
Hon gav honom ett litet leende. ”Och du säger att du är självisk?”
sååå.. vad tyckte ni? Alltid så nyfiken på att höra vilka delar/repliker/scener ni gillar, om ni tycker likadant som mig osv. Let it out! :D
________
och bara för skojs skull nu när storyn pågått så länge, vem är er favoritkaraktär? :)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 21:23 | | Bilden av fina, fina Andy med sina converse till kläderna och mössan. Så vackert att det gör ont i kroppen. De är återigen sådär fina, när de pratar med varandra – när de finns där för varandra och ger varann stöttning och kärlek när det behövs som mest! Jag är glad, att Liam tar tag i det där. Att han ringer upp. Att det blir tyst ett tag innan han säger hej. Att han låter hans pappa komma dit för att träffa honom – jag tycker om att han känner Andys närhet, trots att han har gått ifrån en bit för att prata. Det finns mycket här jag tycker om. Jag kanske allra mest tycker om samtalet mellan hans mamma och honom. Hur hon tillåts krama honom – hur vi än en gång påminns om hur mycket Liam har vuxit och hur nära han ändå kan låta folk komma, nu för tiden. Hade det varit ett halvår tidigare så hade han nog inte ens kontaktat sin pappa. Han hade aldrig gett honom en chans, tror jag. Och det är så fint, att han nu gör det, och jag säger som tidigare talare – det är så fint, hur hans mamma påminner honom om att det är helt okej att faktiskt gilla honom. Att han inte måste hata honom, för det han gjort och den han är. Att det är okej, att släppa honom nära. Att ge honom en chans. Jag tror han behövde höra det. Och jag ser så galet mycket framemot det här så du anar inte! Sen, till vilken min favoritkaraktär är? Hehe, jag måste säga Jens. (Surprise surprise?) Du har gjort honom så galet bra, trots att det inte var meningen att han skulle ha en så stor roll, från början. Han är min favorit, alla dagar i veckan. | | loversarelonley - 15 okt 14 - 21:42 | Gillade verkligen "”Det är okej att du är arg på honom. Och det är okej att vara ledsen. Det är okej om du faktiskt skulle tycka om honom till och med. "
Gjorde det verkligare. Speceillt den där sista meningen. |
|
|
|
