I hate (almost) everything about you- del 96 [m/m] |
~för vi har tagit studenten!~ fortsättningen kommer här då ;D
______________________________________ ___________________
- kapitel 96
Om man fångade in lite utav luften i kapprummet utanför aulan i en burk och satte på locket skulle man kunna se stämningen där inne. Den skulle vara elektrisk, bubblande, sprakande och slå mot glaskanterna – ivrig att ta sig ut. Lugnet ute på skolgården, småpratet bland föräldrar och släktingar som stod beredda med skyltar, skulle om bara några sekunder bytas ut till total kaos. Ett lyckligt kaos.
När så Mattias, Liams mentor, som stod framme vid porten till sist öppnade den och Estetklasserna fick springa ut exploderade det. Han tyckte sig se Lisettes lila hår fladdra till innan Nicholas drog tag i hans arm och det helt plötsligt var dom som stod för dom högsta ropen i väntan på sin tur att få springa ut.
”SP3 tjalalala, SP3 tjalalal!”
Andy slet skrattande tag i Simons arm när han var nära att falla på grund av trycket bakom och höll för säkerhetsskull kvar ena armen om hans axel medans han viftade med kuvertet i luften med den andra.
”Wooh!”
Han hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle vara så roligt att stå på en trapp och skrika och sjunga tillsammans men just i det ögonblicket, som tog slut alldeles för fort, så kändes det som det roligaste han hade gjort i sitt liv. Därefter följde några långa, förvirrade sekunder när han försökte hitta en skylt med sitt namn på bland alla andra hundratals. Alltid samma problem med den där längden.. Eller den obefintliga längden närmare bestämt.
Ett flin spred ut sig på hans läppar när han upptäckte bilden utav sig själv. Den lilla killen var väl runt 4 år skulle han gissa, leendet var stort och lyckligt och det mörkbruna håret uppsatt i massa små tofsar som stod åt alla håll. Klädseln bestod utav något så snyggt som ett ljusblått linne i förslagsvis storlek 38 och var urringat ner till benen på honom ungefär. För ja att döma utav bokstäverna ovanför bilden var lillkillen tydligen han själv.
”Liam! Åh grattis gubben!”
Han kramades nästan sönder av Cathy innan hon till sist drog sig ifrån för att stryka bort tårarna från kinderna.
”Morsan..”, flinade han innan han fick både en ros och en mjukiskrokodil hängda runt halsen.
Det var inte bara hans mamma där utan även hans moster Julia med båda hans två kusiner, Julias man, Liams mormor med sambo, och så hans mammas farbror tillsammans med sin fru. I takt med kramarna och allt som hängdes runt hans hals blev det allt svårare att svälja utan att han hade någon som helst aning vad det berodde på. Det var knappast så att han skulle stå där och gråta. Fan han hade ju tagit studenten.
”Grattis Liam, fan vad nice!” flinade Calle, hans sextonåriga kusin och hängde även han ett gulblått band runt hans nacke som började få allt svårare att orka hålla sig uppe.
”Tack polarn. Hah, och tack för den här!” flinade han brett tillbaks när han såg ölflaskan som satt fast i bandet.
”Morsan hade köpt rosen och nallen men det är klart du måste få alkohol också!”
”Helt rätt, det är bra att du lär dig i tid”, skämtade han slog näven mot hans.
Han blev nästan bländad av alla kort som skulle tas och satte till sist flinande upp handen för ansiktet. ”Jag vet att jag är snygg men chilla. Jag vill ha ett kort med Andy, väntar du här morsan?”
”Ja jag står kvar här, ska jag ta din skylt så länge?”
”Hej”, skrattade Andy efter att dom äntligen tagit sig fram till en liten lucka bland allt folk där det faktiskt gick att andas och gav honom en snabb puss. ”Vart är din skylt? Jag måste få se!”
”Morsan har den..” Han såg sig omkring efter att ha passat på att stjäla tillbaks en kyss. ”Där. Sexig va?”
Andy såg sig omkring och gav sedan ifrån sig ett högt ´aaw!´. Han stod inne i vardagsrummet bredvid stereon i ett par jeans som hade kunnat vara rätt coola om han inte haft häng och en blöja under, och en keps som var vänd bakochfram. Han hade åtminstone försökt vara häftig. Det kunde han ge sig själv –även om resultatet var under all kritik.
”Sluta, jag är inte söt.”
”Jo världens sötaste!” flinade Andy och kramade om hans hand. ”Jag ska fråga din mamma om jag kan få en kopia på det där kortet sen.”
”Det ska du inte.”
Det var nervöst att han skulle presentera Andy som sin pojkvän inför sin lilla släkt. Ändå så hade han inte hunnit fundera så mycket över det, han hade inte tillåtit illamåendet och oron att få grepp om honom. Han hade trots allt gjort det han varit som allra mest rädd för redan – avslöjat det inför killarna – så han ansåg väl mest att det fick gå som det ville. Andy var världens finaste och hade dom något problem med att han var kille så tänkte han strunta lika mycket i dom som han planerade att göra med Pontus och Johan. Han hade förstås kunnat presentera Andy som sin kompis bara men han ville berätta. Lika bra att ta allt på samma dag liksom.
”Ehm, det här är Andy”, sa han och drog till ett av banden runt nacken. ”Min pojkvän.” Han bet tag i den kulprydda ringen och visste plötsligt inte vad han skulle säga. Behövde han ens säga något mer?
”Hej..”, sa Andy och log lite nervöst själv.
”Shiet är det du? Jag kände knappt igen dig”, utbrast Calle. Liam hade glömt bort det för stunden men det var klart att Calle träffat Andy tidigare. Dom hade ju haft i princip alla sina kalas tillsammans när dom var små och där hade även hans kusin varit med.
”Lite mer emo än på den tiden kanske”, föreslog den svarthårige med ett litet skratt.
Han sa någonting mer men Liams uppmärksamhet hade tveksamt glidit vidare till resterande släkt. Dom såg förvånade ut – det kunde han inte låtsas som att han inte såg – och kanske något väntat såg den äldre generationen ännu lite mer förvånade ut; men det kom tack och lov inga missnöjda kommentarer eller blickar.
”Ja men välkommen till släkten då Andy.” Det var Ludvig, hans mosters man, som var först med att öppna munnen och Liam kunde ha kramat om honom bara för dom små orden. Han gav Andy en klapp på axeln med ett leende och vände sig sedan om mot Julia för att ta emot systemkameran för att ta ytterligare några kort – nu på dom båda.
Det var en fruktansvärt skön känsla när lättnaden spred ut sig i kroppen. Det hade definitivt kunnat gått sämre.
Det hade börjat skingras lite grann på skolgården och lagomt när Liam tänkt säga att han skulle leta på Jake och dom andra ur klassen hade hans mormor velat ta några fler kort på honom. Med tanke på hur mycket hennes händer skakade var han tveksam till hur den kvalitèn skulle bli men samtidigt visste han hur mycket hon tyckte om att sitta och bläddra i sina fotoalbum så det spelade nog ingen större roll för henne ifall några bilder blev suddigare än dom andra.
”Kan vi inte gå till träden där borta då Liam? Det ser så fint ut, och så blir det inte så rörigt med alla andra bakom.”
”Jo visst”, flinade han och vände sig sedan om mot Andy och gjorde en nick bort mot dom nyss nämnda träden.
”Du borde skaffa dig en digitalkamera mormor, då kan du se hur korten blir direkt på en liten skärm.”
”Nej, nej sånt där förstår jag mig inte på. Det här funkar så bra så.”
Han flinade och gav tillbaks kameran när han lyckats få bort fläcken från det lilla fönstret som stört synfältet.
”Var det inte du som sprang efter så många flickor alldeles nyss?” frågade hon efter att ha kastat en liten blick mot Andy som stod en bit bredvid.
”Jo men jag tycker om både tjejer och killar.”
Hon nickade långsamt. ”Ja det är väl så nu för tiden bland er ungdomar, men han använder ju smink som flickor i alla fall.”
Hon sa det verkligen inte på ett elakt sätt utan bara som ett konstaterande och han kunde omöjligt hålla tillbaks skrattet.
”Ja men kom hit med dig, inte behöver du stå där”, fortsatte hon vänd mot Andy. ”Det är ju lite käckt faktiskt, med det där du har runt ögonen.”
”Men tack”, flinade Andy också.
”Det hade jag också när jag var i din ålder. Körde moped gjorde jag också. Det kan ni inte tro när ni ser den här skröpliga tanten va?”
Liam skrattade och smög ena armen runt Andys midja. ”Jag tror absolut att du var skitcool när du var femton.”
Hans mormor skrattade också innan hon log mot dom. ”Ni passar väldigt bra tillsammans. Jättefina.”
”Så då godkänner du mig som Liams pojkvän alltså?” vågade sig Andy på att skämtsamt fråga.
”Pft, som att mormor skulle få bestämma något sånt”, sa Liam roat. ”Ska vi ta dom där korten eller?”
”Du verkar snäll och du får Liam att le väldigt mycket så ja det gör jag verkligen. Och så är du väldigt söt också.”
”Mormor! Seriöst.” Liam drog generat handen genom håret innan han skakade på huvudet åt Andy. ”Lyssna inte på henne. Och akta dig innan hon frågar om en puss eller något.”
”Vi åker ner till stan och ställer oss så du får hålla utkik”, sa hans mamma och kramade om honom igen. ”Och var försiktig där uppe på flaket, det har ju hänt så mycket olyckor på sistone.. Snälla du.”
”Men ja det är lugnt. Jag måste gå nu annars lär jag få hoppa på i farten istället och det kommer bli mycket farligare”, sa han med ett litet flin.
”Okej ha det så roligt. Ring sen när ni är klara och du vill bli hämtad då. Hejdå så länge.”
Han vinkade åt dom andra och började sedan gå bort mot parkeringen där lastbilarna samlats. Andys klass hade precis klivit upp på sitt flak och han tyckte sig för tillfället höra emopojkens röst över alla andra. Han log småroat för sig själv och undrade om han verkligen skulle dricka den där lokan han pratat om att han hade med sig.
”Liam?”
Han såg sig om över axeln när han hörde sitt namn och i några förvirrade ögonblick förstod han inte alls vem det var som stod där. Han hade mörkblåa jeans och en grå kavaj. I handen ett band där en blå ros hängde.
”Liam.. Det är du eller hur?”
Den tidigare lyckliga känslan han haft i kroppen rann ut som från ett avlopp och varenda muskel spändes. Det var inte bara ett ansikte på en liten profilbild på facebook nu. Det var hela personen, några centimeter längre än honom själv, som stod där i livs levande form. På hans skolgård. Som sa hans namn. Han som inte hade någon som helst jävla rätt att.. Hur kunde han vara här? Varför.. Han kunde inte bara dyka upp här..
”Ja”, sa han kort och knöt näven ännu lite hårdare fastän den var gömd i byxfickan. ”Vad fan gör du här?”
”Förlåt att jag bara dyker upp såhär..” Handen strök genom håret på samma sätt som Liams så ofta gjorde. ”Du läste aldrig mitt mail va?”
Allt kom tillbaks på samma gång. Alla år då han undrat, hatat, inte brytt sig. Den senaste tiden då han hade undrat på riktigt, ilskan över facebookprofilen, tårarna och Andys armar runt sin kropp, det ilskna mailet, svaret i inkorgen som han hade raderat, besvikelsen över att ha blivit bortvald, chocken över hur lik han var honom, försöket till att sluta tänka på det eftersom det var bättre att inte veta..
”Nej, och jag har viktigare saker för mig nu.”
Utan ett ord eller en enda blick till vände han sig om och gick mot det väntande flaket. Han tvingade sig själv att hålla sig samman fastän kroppen både verkade vilja lägga sig ner i hög på marken och slå knytnäven så hårt det bara gick mot närmaste träd.
tack ni som fortfarande är kvar och läser! Det betyder mer än ni kanske tror.
Vill som vanligt jättegärna höra vad ni tycker =) Var det något särskilt ni gillade? Något ni inte gillade? En replik som var bra? Mjukiskrokodilen? ;D Ni vet vad jag menar; det får vara hur random som helst!
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 20:20 | | Bilden. Den fina bilden. Och vimlet. Och glädjen och skriken och skratten och studenten. Det är ju någonting så speciellt, studenter. Du fångar det så väldigt bra! Och Liam och oron för vad hans familj ska säga. Jag ler så fånigt varje gång det står ”min pojkvän”. Men det är så fint, hur de reagerar – hur du beskriver det! Och Liams mormor. Jag har någonting speciellt för gamlingar och jag kände direkt att åååh vad hon är fin! Så väldigt fin! Så fin att jag dör, nästan. OCH AAAAAAAH LIAMS PAPPA! Och en blå ros, av alla färger! SÅ BRA. Men alltså, aj. Så mycket AJ. Jag hoppas verkligen att de får sätta sig ner och prata ut och att vi får veta vad han skrev, där i mailet. Och så skickar jag lite mer kärlek till Liams mormor, innan jag är färdig med kommentaren. För jag älskar henne. | | Likeyoudcare - 14 okt 14 - 01:44 | AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAH.
Hans pappa! Gosh, jag undrade faktiskt några kapitel tillbaka ifall du hade tänkt ta upp den storylinen något mer :P Fan.vad.bra. Men stackars Liam. Så många känslor på en och samma gång under studenten, fler än vanligt... Väntar med spänning på nästa del! | | loversarelonley - 13 okt 14 - 13:02 | Himla bra del alltså! Älskade de första meningarna om glasbruken. Riktigt fint skrivet. Ju mer jag läste så väntade jag nästan på att pappan skulle dyka upp! Åh jag vill ju att dom ska prata! Jag vill ha en förklaring från liams pappa! Du måste bara låta dem träffas igen så att man får veta vad som egentligen hände! :D
Sjukt härlig del annars! Får mig att tänka tillbaka på när jag tog studenten! :D |
|
|
|
