I hate (almost) everything about you- del 95 [m/m] |
dröjde lite att få upp den här delen, men nu så ;D se till så att ni inte missade del 94! :)
______________________________________ ___________________
- kapitel 95
Trots att det var så tidigt på morgonen värmde solen redan och det tillsammans med bra vänner, champagne och jordgubbar visade sig vara en väldigt bra kombo. Kanske att han hade fått lite för mycket uppmärksamhet och blivit lite för mycket utav ett samtalsämne för sin smak men eftersom det hela berodde på vad som hade hänt under gårkvällen så var det okej ändå. Väldigt, väldigt okej.
”Andy!”
Han såg snabbt upp när han hörde sitt namn och fick se sig omkring en kort stund innan han upptäckte vem det var som ropat på honom och vart han befann sig. Jake vinkade med handen åt honom och trots att det egentligen inte var något direkt tvivel på att han menade att han skulle komma dit så gjorde det honom ändå en aning osäker. Det såg ut som att det bara var han, Liam och Sarah som satt där på filten längre bort på gräset, lite halvt dolda av syrenbuskarna, men han visste inte. Någonstans inom honom fanns det ändå en liten, liten misstänksamhet. Det var ju inte som att det här var någonting han var van med – att Jake, Liam eller någon annan ur deras gäng någonsin ropat på honom av en positiv anledning. Inte bland andra.
”Om du behöver en översättning så tror jag att det där betyder att dom vill att du ska komma dit”, skämtade Simon och puffade till honom med axeln innan han stoppade en jordgubbe i munnen.
”Andy!” ropade Jake igen. ”Ta med Simpen också!”
Andy vände en förvånad blick mot sin vithåriga kompis innan dom båda flinade till. ”Okej..?”
”Är det okej att kalla dig Simpen förresten?” undrade Jake när dom kommit fram och halsade direkt ur en champagneflaska. Andys blick drogs direkt till Liam som leende såg upp på honom.
”Tja”
”Hej.”
”Jag sa ju att vi skulle ha en champagnefrukost tillsammans.” Leendet blev till ett snedare sådant innan han drog ner honom bredvid sig.
”Hur.. har det gått?” Det var klart att han inte kunde undgå att se att hans andra kompisar inte var där och det gick inte att lägga alltför mycket vikt vid Liams leende – han var bra på att låtsas vara okej när han inte var det.
”Med vadå? Du är här så då är jag nöjd”, flinade han och strök fingertopparna över hans handrygg innan han lyfte sitt halvfulla plastchampagneglas mot läpparna. ”Vill du ha påfyllning förresten?”
”Liam..”
Den blonde bet tag i läppen och sänkte glaset innan han ryckte på ena axeln. ”Det gick väl som väntat ungefär.”
Andy nickade försiktigt. Han var jättelycklig över att dom två kunde sitta här i gräset på skolan där folk faktiskt såg dom, att dom inte behövde gömma sig, att Liam äntligen vågade stå för det dom hade och att han inte behövde oroa sig för att dom skulle behöva spela någon elak teater, men samtidigt ville han att Liam skulle vara helt lycklig den här dagen och det var tydligt att han inte var det. Inte helt. Det syntes i blicken på honom, det syntes på sättet han bet sig i läppen. Hur illa hade det egentligen gått?
Som att det inte var nog jobbigt att ens tänka på hur hans kompisar reagerat upptäckte han till sin förfäran att underläppen var något svullen och..
”Gud vad hände?” frågade han lite för gällt och sträckte utan att tänka efter upp handen mot hans kindben där något blått skymtade.
”Syns det..?” frågade han och såg något missnöjd ut.
”Ja det är klart det gör!”
”Då är hon definitivt underkänd.” När Andy oförstående såg på honom fortsatte han. ”Sarah försökte sminka över det. Inte min idèe.”
Det värkte i hans hjärta men Liam höjde bara champagneglaset till sina läppar igen.
”Var det Pontus?” frågade han tyst.
”Ja vem annars? Men det var jag som startade just det fysiska så..” Han ställde ner glaset och vände sedan all uppmärksamhet mot Andy. ”Oroa dig inte, huvudsaken är att du är här, jag menar verkligen det.” Utan någon vidare förvarning trycktes dom fylliga läpparna mot hans och dom fladdrande fjärilarna jagade för stunden bort oron.
”Du är så fin”, viskade Andy samtidigt som han försökte hålla både rodnaden och det fåniga leendet i schack.
”Okej, okej hånglet får ni ta senare! Vi ska skåla!” utbrast Jake och råkade i samma stund välta vad han antog var Sarahs glas. ”Oops.”
”Jake! Tänk om det hade kommit på min klänning. Du är en idiot vet du det?”
”Och du är en bitch.”
Liam la sin hand ovanpå hans igen innan han flinande vände sig om mot Simon. ”Bry dig inte i dom, dom håller alltid på sådär.”
”Påminner lite om hur två andra brukade hålla på”, svarade han med en axelryckning och Andy hann oroa sig i ungefär två sekunder innan Liam roat fnös till.
”Trodde du sa att du aldrig mer skulle dricka..”, sa han retsamt efter att Andy fiskat upp en jordgubbe ur glaset.
”Väldigt kul. Jag har faktiskt en loka liggande där borta”, sa han och tillade sedan ”Du kommer alltid påminna mig om det där va? Om det som hänt typ en gång i mitt liv, till skillnad på hur många gånger det hänt dig.”
”Du är söt när du är sur”, flinade han och lutade sig närmare honom samtidigt som han uppmanade sig själv, alltmer upprepande, att inte tänka på ifall några såg mot dom, att inte fundera över vad alla andra tänkte och tyckte och pratade om. Det spelade ingen roll. Och det var knappast så att varenda elev satt och följde minsta rörelse han gjorde - det var säkert redan glömt till och med. Säkert. Och samtidigt ville han inte att det skulle vara glömt för han ville att andra skulle veta att han var med Andy. Men om dom snackade en massa om honom som han inte hade en aning om..
”Och du tänker väldigt mycket igen nu..”
Han såg upp på emopojken och in i dom kajalinramade isblåa ögonen innan han drog på munnen till det sneda leendet. ”Måste du analyse..” Han tystnade när han fick syn på gestalten som kom gående bakom Andy i riktning mot dom. Vad ville han ens? Lämna ett meddelande från Pontus? Andy såg lite oförstående på honom vilket var fullt förståeligt med tanke på att hans käkar genast blivit mer sammanbitna.
”Tja, trodde att ni hade försvunnit”, sa han med ett litet flin som inte helt kunde dölja nervositeten när blicken snabbt svepte över Andy och Simon och sedan tillbaks till Liam. ”Det är väl lugnt att jag..” Han nickade mot filten och trots den flackande blicken såg han åtminstone på Liam när han frågade och inte på Jake och Sarah.
”Beror väl på om du verkligen vågar sitta i närheten av mig. Jag kanske spanar in dig”, svarade han hårt.
”Äh..” Han kunde inte helt avgöra om det fortfarande bara var nervositet hos Chrille eller om han faktiskt skämdes också. Eller så var det här bara något dumt jävla skämt, att Pontus och Johan stod längre bort med roade alternativt äcklade blickar. ”Och känner du ens mig längre? Jag kanske inte ens heter Liam, det var bara ett fejknamn jag använde. Och jag har vatten i det här glaset, för jag är egentligen nykterist, jag fejkade bara när vi festade. Så visst sätt dig om du vill men jag trodde det var under din värdighet nu.” Dom andra hade tystnat och Liam höll stadigt kvar blicken på Chrille. Han tänkte inte visa hur jävla ont det gjorde.
”Men lägg av Liam, det var inte ens jag som sa något utav det där..”
”Nej du sa inte ett jävla skit, du bara stod där. Och det är fan ännu värre!”
Hans komp..- vad han nu var för någonting – drog en hand över nacken innan han kastade en blick över axeln. Det var inte svårt att gissa vilka han kollade efter.
”Sorry. Jag menar det.”
Liam sneglade mot Jake och fick en diskret axelryckning till svar. Skulle Chrille verkligen gå emot Pontus? Liam hade ju räknat ut för länge sedan att om han och Johan blev tvungna att välja så skulle dom utan tvekan stå på Pontus sida för att det på något sätt alltid varit så, och det var just vad som hade hänt när han klev in på skolgården också. Det här gick därför inte alls ihop. Han visste inte ens om han ville ha något jävla förlåt.
”Jaha..”, sa han till sist och kände samtidigt hur Andy hårt kramade om hans hand. Han gav honom en frågande blick och bet automatiskt tag i piercingen. Självklart skulle Chrille inte våga så mycket som att peta på honom men han förstod ändå om han inte ville ha honom där, killen hade varit ett svin mot honom precis som Liam själv. Den svarthårige nickade dock och gav honom ett litet leende. ”Ja men sätt dig någon gång då.”
Simon som inte hade sagt särskilt mycket alls sedan han och Andy kom över öppnade nu plötsligt munnen. ”Ehm.. Du tänker inte ge igen eller något för det där jag råkade göra mot din rödhåriga kompis..? För isåfall går nog jag tillbaks till..”, började han.
”Ursäkta vad har jag missat? Vad har du gjort mot Johan?” undrade Jake och drog en hand genom det rufsiga håret efter att ha tagit av sig studentmössan. Liam undrade detsamma och såg förvånat från Andy till Chrille till Simon.
”Eh Simon gjorde ett.. var det polisgrepp eller karategrepp?”
Jake brast ut i ett mellanting av skratt och flämt innan Simon ens hunnit svara. ”VA?! Skojar ni eller? Vad fan har ni inte sagt någonting om det för Chrille?”
Simon såg mest generad ut men Liam kunde omöjligt hålla sig utan satte upp handen för en give me five. ”Jag börjar gilla dig på riktigt.”
När rektorn pratade inne i aulan kändes det inte så mycket annorlunda än vad det gjort tidigare år, förutom att dom nu stod på scenen och inte satt i stolarna som dom gjort i ettan och tvåan, utan precis som vanligt ville man bara att hon skulle sluta snacka så att man kunde få gå ut därifrån. Men samtidigt – det här skulle bli den sista gången dom gick ut från aulan, sista gången klassen var samlad på skolans område, sista dagen han gick i gymnasiet. Det kändes både underbart och jävligt skrämmande.
”Lisette Ducàn.”
Tydligen hade han sjunkit lite för djupt i sina egna tankar då betygsutdelningen uppenbarligen hade börjat och när han vände upp blicken blev det som vanligt lite utav en färgchock när Andys pandavän var inblandad. Spetsklänningen var faktiskt vit men nedtill var det en massa färgglada rosetter fastsatta, skorna var skriklila och håret pastellila. Hur ofta färgade den där tjejen håret egentligen?
Efter att alla Estetelever fått sina betyg följde Natur och sedan Sam A vilket innebar Andys klass.
Han hade tidigare varit orolig för att Pontus eller någon utav dom andra skulle kasta ur sig någon vanlig elak kommentar åt honom men när Andy ropades upp fanns det inte ens plats för sådana tankar. Allt han kunde tänka på var hur otroligt snygg han var, hur stolt han var över honom och att han faktiskt var hans alldeles egna. Emopojken log stort och tog emot sitt kuvert och nickade sedan åt något hans mentor sa.
”Jag kan nästan se ditt rosa moln”, väste Jake åt honom från sidan och när Liam vände en mordisk blick mot honom flinade han brett. ”Hey jag säger bara sanningen. Du har förresten inte ens tackat mig för att jag sa att du skulle lägga in en stöt på honom redan i ettan. Det är så min förtjänst att ni är värsta lovebirdsen nu.”
”Det är inte din förtjänst Jake, tro mig”, flinade han tillbaks och skakade på huvudet. ”Och om jag minns rätt kysste du honom till och med, inte särskilt smart taktik om du försökte få ihop oss.”
”Inte? Du blev ju svartsjuk som fan.” Jakes leende var så retsamt nöjt att han helst hade velat dra ner mössan i ansiktet på honom.
”Käften.”
”Då är det dags för SpB nu då.” Mattias, deras mentor, hade klivit fram bredvid rektorn och vände upp första kuvertet i händerna. ”Matilda Anriksson..”
”.. Sarah Hill..”
”Tobias Lindér..”
”.. Chrille Samuelsson..”
”Liam Solin.”
Mattias skakade hans hand men la samtidigt den andra på hans axel och kramade lätt åt.
”Grattis. Om du fortsätter kämpa för dina mål som du gjorde för det här..” Han räckte honom det vita kuvertet. ”så kommer det gå bra för dig.”
”Tack”, sa han leende och höll kuvertet hårt i handen. Han var förvisso inte hundra procent säker på vad som stod där i men med tanke på vad hans mentor sa kunde det knappast finnas något IG i något utav dom betydande ämnena. ”Men erkänn att det är rätt skönt att bli av med mig va?” tillade han med ett snett flin och fick Mattias att skratta.
”Du har temperament och en stark vilja, men det gör dig personlig Liam, jag kommer sakna dig. Ta hand om dig nu.”
berätta gärna vad ni tyckte =)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 20:08 | | De är så fina allihopa. Det känns verkligen som en del ur en film, när de samlas där för att ha champagnefrukost tillsammans. (hehe, jag missade hela den biten med min klass. Drack visst te med två av mina lärare istället...) Och hur Sarah har försökt sminka över Liams sår… det är så fint! Allt det här är fint! Och fina, fina, fina Chrille. Vad jag plötsligt gillar den killen! OCH KARATEGREPPET OCH FINHETER MED SIMON! ALLTSÅ SHIT VAD FINT! (får utbrott över tangentbordet märker jag. Ledsen för det) Allt är fin och bra och det känns att det är student med allt vad det innebär! | | Likeyoudcare - 12 okt 14 - 15:37 | Åh, bara ett sånt himla feelgood kapitel! Läste precis kapitlet innan och älskade det med!
Men åh, det här kapitlet! Så bra att Chrille ändå kom över och tog sitt förnuft till fånga. Hoppas bara han faktiskt menar det så att det inte behöver bli nåt mer tjafs. Liam förtjänar att få vara lycklig på sin studentdag :D Jättefint också att hans mentor ger homom en komplimang, och faktiskt kommer att sakna honom ;) Det tror jag nog Liam blir jätteglad över att höra, trots att han aldrig i sitt liv skulle erkänna det haha! |
|
|
|
