I hate (almost) everything about you- del 94 [m/m] |
för att vara ärlig är jag mest orolig över vad ni ska tycka om den här delen D: men här kommer den i alla fall! Ganska långt kapitel så jag hoppas att det inte blir för rörigt.
______________________________________ ___________________
- kapitel 94
När han först slagit upp ögonen, efter det fruktansvärda larmet, hade han trott att gårdagen varit en dröm. När han sedan vänt sig om i sängen och upptäckt att platsen bredvid honom varit tom var han nästan säker på att det varit en dröm – att gårkvällen i själva verket hade slutat väldigt, väldigt illa med tanke på att Liam inte ens låg intill honom. Och kort därefter hade han fått syn på papperslappen som var instucken under hans kudde.
Du sov så sött (lite som en hundvalp med tungan hängandes ur munnen ;)) så ville inte väcka dig. Har gått över till mig för att duscha och göra mig klar. Puss / L
Det hade inte varit en dröm. Sms:en från Simon, Lisette och Nicholas hade vittnat ännu mer om det. Det var nästan så att tårarna var på väg bara för att han hade så fina vänner. Jens dessutom.. När han letat på honom igår efter den lilla (stora) akten på scenen hade han såklart varit förvånad som alla andra men han hade också haft ett leende på läpparna när han hårt kramat om Andy och det hade betytt så otroligt mycket. Det hade varit fel av honom att bjuda Jens men det betydde inte att han någonsin ville såra honom heller.
”Få se hur..” Magda tystnade när han vände sig om och slog handen för munnen. ”Andy. Gud vad fin du är!”
”Jag ser typ ut som igår..”, log han med en axelryckning. ”Mamma..” När han såg hennes ögon börja tåras gick han fram och la armarna om henne.
”Förlåt vännen, nu är jag sådär riktig mammig igen..”, skrattade hon och strök bort några tårar. ”Du är så fin i din mössa.”
”Tack”, log han och strök undan några tester av luggen som letade sig ner under skärmen. ”Jag ska skynda mig över till Liam innan han åker bara.”
”Ja gör det, jag och Cathy måste få ta kort på er innan också. Vi hinner väl på skolan men jag vill gärna ta något när ni fortfarande är nyktra.”
Andy skakade roat på huvudet innan han lämnade sitt rum.
”Kom in”, hördes det inifrån Liams rum när Andy knackade på dörren.
”Hej.. Liam Solin SP3B. Jag tror du har den åt fel håll..”
Liam vände sig flinande om och lyfte en hand mot mössan. ”Vadå jag tänkte köra lite gangsta-style.” Han tog stegen fram till honom samtidigt som ett leende spred ut sig på läpparna. ”Jävlar vad snygg du är.”
”Äh, ska du säga”, log han generat tillbaks innan han vred på den blondes studentmössa så att den satt åt rätt håll. Han såg helt plötsligt så väldigt.. manlig ut. Tanken fick honom nästan att rodna.
”Du vet hur man fixar en knut va? Du som använder slips ibland..” Liam såg lite missnöjt ner på den svarta slipsen som hängde runt halsen med dom båda ändarna lösa.
”Jadå, jag hjälper dig”, sa han leende och började knyta. Den isblå blicken kunde dock inte låta bli att se upp i hans ansikte flera gånger under tiden. Trots att det inte blivit särskilt många timmars sömn hade den andre inte några som helst ringar under smaragdögonen utan var bara sådär oförskämt snygg som bara han kunde vara. Det blonda håret stack fram på båda sidorna om mössan och några tester ur luggen hade letat sin väg fram under skärmen.
”Klart?” undrade Liam.
”Mm. Alldeles..” Blicken for upp igen, dock desto mer retsam den här gången, samtidigt som han drog slipsen och därmed Liam mot sig själv i en häftig rörelse ”.. snart.”
”Hej..”, andades han fram och bet tag i läppen med ett snett leende när dom plötsligt var så väldigt nära varandra. Hans vanliga smala silverring var utbytt till en stålgrå, prydd med en kula.
”Hej”, svarade han, fortfarande med slipsen i ett tight grepp och Liams ansikte bara millimeter från sitt eget. Han slöt ögonen i samma stund som han vred lite på huvudet och strök därefter retsamt läpparna över den andres fylligare. En tyst, och kanske något plågsam, suck hördes från Liam när Andy långsamt – medvetet långsamt - lirkade upp hans läppar med tungspetsen och sedan lät den glida över underläppen och den svala ringen. Han luktade underbart – den där fräscha doften från hans parfym tillsammans med det som bara gick att beskriva som Liam.
”Vet du.. Jag kan mycket väl tänka mig dig i bara den där mössan. Bara mössan”, mumlade Liam fram innan han löst bet tag i hans underläpp istället.
”Sluta.”
”Va?” Liam lät förvånad och tungan som precis strukit över hans drog sig tillbaka.
”Det var meningen att jag skulle förföra dig nu, inte att du skulle få mig att.. precis som vanligt”, sa han och gav ifrån sig en frustrerad suck.
”Få dig att vadå?” fortsatte han förvirrat men fick sedan ett flin på läpparna när han lutade sig lite ifrån honom. ”Du rodnar.”
”Jag vet Liam, du behöver inte alltid säga det högt.”
Den blonde skrattade hest till och det där tidigare väldigt manliga hade snabbt fått sällskap av den pojkigare Liam igen. ”Förlåt. Jag lovar att du kan få förföra mig inatt. Vi kan ha släckt till och med så kommer jag inte se ifall dina söta kinder blir röd..”
”Sluta! Men ja, vi kommer ha det väldigt släckt.”
”Liam, vi måste väl ta och åka nu?” ropade Cathy.
”Ja jag kommer!”
Liams klass skulle fotograferas halv åtta medans Andys klass hade tiden efter. Stackars estetarna, eller inte, hade haft redan halv sju.
”Vi ses väl sen, efter allt?” frågade Andy med ett litet leende.
Liam rätade på sig istället för att ta upp systemkassen från golvet. ”Jag tänkte.. okej man har väl champagnefrukost med sin klass men jag tänkte att du och jag kunde klämma in en sån också. Du, jag, Jake.. Simon? Jag tvivlar på att någon av dom andra grabbarna vill så..”
”Va..?”
”Andy”, sa han och såg allvarligt på honom. ”Jag var inte full eller något igår, jag ångrar inte det jag gjorde. Vi ska inte gömma det här, oss, något mer. Okej?”
Emopojken såg nästan chockad ut. Hade han verkligen trott att Liam skulle försöka låtsas som att gårkvällen inte hade hänt? Alla visste redan. Hur nervös och orolig han än var så kändes det ändå bra. Han ville inte ta tillbaks det han gjort. ”Okej..”, sa han sedan och leendet blev långsamt större.
”Okej”, log han tillbaks. ”Jag måste verkligen dra nu, annars lär väl morsan få panik. Men vi ses om ett tag då?”
Andy nickade och drog undan den svarta luggen under skärmen. ”Ja det gör vi..” Han såg ut att tveka så Liam dröjde sig kvar och mycket riktigt kom snart fortsättningen. ”Har du inte hört något från Pontus och dom..?”
Han skakade på huvudet. ”Nej. Men bry dig inte i det, det löser sig. Eller så gör det inte det, du är viktigast. Okej?”
”Men jag ville inte att du.. Det här ska ju vara ens bästa dag..” Hans axlar hade dragits upp en aning och det gjorde nästan ont i honom att se det.
”Det kommer det bli. Oroa dig inte, jag klarar mig.”
”Okej..”
Liam gav honom ett snabbt leende innan han tog några steg bakåt. ”Jag skickar ett sms ifall jag inte hittar på dig.”
”Japp.. Och Liam”, tillade han. ”Du är jättesnygg.”
”Jag vet det blev inte så illa va?” flinade han och drog skämtsamt till slipsen innan han öppnade dörren. ”Du är också supersnygg, vi ses!”
Han såg blickarna. Han hörde dom mumlande kommentarerna. Han tog sig bara inte tid till att analysera blickarna tillräckligt länge för att se vad dom innehöll, han lyssnade inte tillräckligt noga för att höra vad dom sa. Skulle han ta sig tid skulle han aldrig kunna fortsätta med dom som alltid lika självsäkra stegen, blicken, det sneda leendet. Och han skulle fixa det här.
Både skolgården och gräsområdet hade börjat fyllas med ungdomar, alla iklädda samma mössor och med kläder som nästan uteslutligen bestod av samma svarta och vita färger, och lite längre bort mot syrenbuskarna var fotoutrustningen riggad med dess blixtskärmar och stativ.
Han råkade dessvärre vara uppmärksam för några sekunder och hann analysera två killars blickar när dom passerade honom med klirrande påsar. Hade han bara varit en.. Jens – en kille som inte märktes så mycket och som faktiskt kunnat ta sig igenom tre år i gymnasiet utan att varenda en visste hans namn, vad han pysslade med på helgerna, vilka hans polare var och vilka han låg runt med, då hade det kanske inte varit en lika stor grej. Eller kanske lite stor ändå med tanke på att han avslöjade allt uppe på en scen.. Men Liam hade aldrig varit en Jens. Han hade synts och hörts från första skoldagen, det var ingen hemlighet att han varit med nya tjejer på så gott som varenda fest, och det var fler än hans kompisar som hört honom ropa bög efter Andy. Han var Liam och det hade varit självfallet att det inte skulle gå obemärkt förbi. Han hade ju vetat om det här, det var det här han varit så rädd för i så många år, okej så jag tänder tydligen på både killar och tjejer men ingen ska få reda på det, och igår hade han ändå bestämt sig för att det var värt det. Det var värt skräcken och ångesten, ovissheten, osäkerheten och illamåendet som hotade att förstöra den glada stämningen runt om honom. Förhoppningsvis skulle han kunna undvika att spyan hamnade på någon tjejs klänning. Han hade inte ångrat sig när han dragit tag i Andy, han hade inte ångrat sig när han drog med honom upp för trappen, han hade inte ångrat sig när han tryckte läpparna mot hans under strålkastarljuset.
Men han var rädd nu. Han var så in i helvetes rädd att ta sig igenom den här dagen och han hade aldrig tidigare känt sig så sjukt osäker. Han visste inte ens om han skulle kunna fejka det där självsäkra, inte när.. Han hade ju alltid behövt killarna bakom sig, det hade varit tryggheten, till och med när det ibland varit dom han fejkat inför.
Dom stod lite längre bort, intill några björkar i närheten utav blixtskärmarna. Pontus, Johan och Chrille. Jake var inte ens där än. Han borde kanske ha väntat på honom som något slags stöd. Men vad fan, nej. Han behövde inget stöd. Dessutom var det redan försent – dom skulle aldrig se på honom på samma sätt igen.
Ändå fortsatte han ditåt med ett patetiskt hopp om att dom skulle ha kommit över det under natten – åtminstone lite grann – och att det inte skulle bli precis så förjävligt som han föreställt sig. Inte alls sådär som han nästan panikartat försökt få Andy att förstå när han tyckte att han skulle berätta, när han inte verkade fatta exakt hur hemskt det skulle bli, att Liam skulle bli den som blev utanför, att han skulle få uppleva det där som han var så fruktansvärt livrädd för; att det var han som skulle få utstå blickarna som han varit med och gett Andy under åren..
Det där patetiska hoppet hade skapat något slags scenario där killarna mest bara skulle vara chockade och sedan tycka att det var en ironisk, men rätt kul, grej att det visade sig att han tyckte om Andy av alla tänkbara människor. Fan Liam det hade man inte väntat sig, men kul att du gått och blivit kär mannen; kanske är läge att vi är lite trevligare mot EmoAndy nu då, haha. Patetiskt hopp var det ja. Liam tog ett djupt andetag och körde ner händerna i dom svarta byxfickorna när han närmade sig det lilla gänget. Andy var viktigast. Ville hans så kallade polare inte ha med honom att göra på grund av vem han var kär i så fine, han tänkte inte göra någon stor scen utav det direkt.
Pontus var först med att upptäcka honom och fnös till samtidigt som blicken granskande föll från hans ansikte ner till skorna och sedan upp igen. ”Och vad vill du?”
”Brukar jag behöva vilja något särskilt för att hänga med er eller?”
”Alltså lägg bara ner, du är så jävla körd för mig..”
Han försökte ta det lugnt, han försökte verkligen. Men att Johan och Chrille bara stod där utan att säga något och fortfarande inte ens hade hälsat på honom gjorde det så mycket svårare. Det spelade ingen roll att han föreställt sig det värsta sedan han insåg att han hade känslor för Andy.
”Vadå för att jag råkar gilla..” Nej han skämdes inte över Andy och han tänkte inte undanhålla sanningen något mer, vilket i och för sig redan var försent nu, för att Pontus skulle acceptera honom, men han kände sig fortfarande inte ett dugg bekväm med att erkänna för andra att han var bisexuell – att säga det högt. Det hade inte med Andy att göra utan bara med honom själv. ”.. killar också?”
”För att vi har hängt med varandra i flera år och du hela tiden varit någon jävla smygbög, ja. Det är bara sjukt, att du liksom.. och han?” Pontus såg alldeles äcklad ut. ”Du hatar ju killen för fan. Har du glömt att vi varit på honom sedan ettan? Att du klagat om honom i tre fucking år? Den där jävla emobögen. Och du är tydligen exakt likadan.. fy fan” Han fnös till igen innan det såg ut som att hans käkar hårdnade något. Som att det Liam gjort var en personlig förolämpning mot honom. Därefter vände han ryggen halvt mot honom och Liam tänkte göra detsamma, han behövde inte sänka sig så pass att svara på det där men.. när Johan och Chrille också började avlägsna sig var det som att någonting exploderade. Han hade velat tro att han kunde fixa det här, att han kunde låta Pontus sjunka till den där nivån alldeles ensam och inte bry sig, att det inte spelade någon roll för att dom ändå var idioter. Idioter som han tills alldeles nyligen ändå oftast trivts med och som varit hans kompisar..
”Jag är väl för i helvete samma person ändå!” Rösten blev alldeles för gäll för att kunna tas för bara förbannad. Det hördes exakt hur desperat och osäker han var. Inte för att han inte var jävligt arg också.
”Va..?” Pontus vände sig om och såg nästan road ut, men på det där hånfulla sättet – precis det uttrycket som användes mot Andy eller andra personer dom skrattat åt för att dom ansett att dom varit idioter. ”Ursäkta? Du menar att du är samma Liam som du alltid varit? Varje dag i skolan? Vi har inte umgåtts med någon fejkLiam som inte finns?” Det hånfulla var fortfarande kvar i hans ansikte.
Det här hände inte. Dom två hade alltid haft sina småbråk men inte på det här sättet. Inte som några fienden.
Han nickade sammanbitet. ”Jag är samma Liam. Vad fan tror du?”
Det hånfulla rann sakta av och blev istället till en hårdare blick. "Du har inte sagt ett jävla ord om att vi umgåtts med en bög. Tror du att du och jag hade varit polare då eller?! Allt har bara varit något jävla fejk och spel och det äcklar mig. Fattar du det? Du äcklar mig. Och att du hållit käften om det..”
Pulsen hade stigit enda upp till halsen och det kändes som att det skulle svartna för ögonen vilken sekund som helst. ”Men ge dig. Jag har inte.. jag har inte tyckt om honom hela tiden, jag hatade honom precis lika mycket som du enda tills..” Han hatade att behöva försvara sig på det här sättet men han var så vidrigt rädd. Han var arg och han var osäker och han ville inte att det här skulle hända. ”Allt annat är ju som vanligt.. Hela jävla jag förändras inte för att jag tycker om honom, eller om det varit någon annan snubbe.” Han svalde hårt innan han fortsatte. ”Jag kanske inte velat vara med och jävlas med Andy den senaste tiden men allt annat vi snackat om och gjort är ju fortfarande samma sak fattar ni väl! Jag har hela tiden varit mig själv.” Käkarna var så hårt sammanbitna att dom gjorde ont.
Johan skakade lätt på huvudet för sig själv innan han kastade en blick på honom, men det var Pontus som var först med att öppna munnen igen.
”Nej det har du inte. Fan hur dum tror du att jag är Liam? Du har inte sagt ett enda ord om det under tre år, hela du är en patetisk fejk. Jag fattar inte hur du kunnat.. Du har för fan lurat mig i tre år att umgås med en jävla..” Han verkade inte ens kunna få fram fler ord.
Den där rädslan hade sakta men säkert börjat gå över till mer ilska och det var därför sammanbitna ord som lämnade hans egna läppar nästa gång.
”Men kan du släppa det eller?! Vi snackade väl om annat också? Eller vi var enbart polare för att jag var straight eller vadå? Vi gjorde inte jävligt roliga saker och snackade om sånt som inte hade med brudar att göra?”
”Okej”, sa Pontus kort och tog ett steg mot honom. ”Så när du inte velat följa med oss på fest till exempel? Som du bangat ett antal gånger på senaste. När du varit så jävla undvikande av och till? Då har du istället varit hemma och rövknullat den där?”
Det dröjde ungefär en sekund innan han hade flugit på Pontus. ”Din jävla idiot!”
”Vad i helvete gör du..?!” Pontus greppade tag om hans kavaj och försökte kasta honom ifrån sig men Liams knytnäve var redan i full färd mot honom.
Pontus vacklade bakåt av slaget men hade snart återfått nog med balans för att kunna rikta en egen knytnäve mot Liam. Han var snabb att vrida undan men inte tillräckligt för att undvika slaget som träffade hans käkben.
Liam tog sig knappt tid till att känna efter utan kastade sig istället mot Pontus igen som i sin tur högt svor till när den blonde fick in en liknande träff över hans kindben.
”Det är ju sant för helvete! Du är precis lika äcklig som honom!” Pontus knuffade hårt till honom i bröstet och såg ut att andas lika tungt som Liam.
Inte för att det hindrade honom från att knuffa tillbaks. ”Håll käften!”
”Liam!” Sarahs ljusa, gälla röst hördes alldeles bakom honom och i nästa stund kände han hennes händer om sina underarmar. ”Pontus lägg av! Liam!”
Det var fler som hade slutit upp vid dom och medans Ludvig, trodde han i alla fall att det var, hjälpte Sarah att dra tag i honom hade Chrille och en piercad kille från Estet slitit tag om Pontus armar.
”Lugna ner er!” skrek Sarah upprört och höll bestämt kvar en hand mot Liams bröstkorg medans hon såg från honom till Pontus. ”Förstör inte den här dagen! Okej..?!” Hon såg nästan gråtfärdig ut när hon drog undan en lockig hårslinga. ”Och var är ens Jake någonstans?!”
”Du pratar fortfarande med mig i alla fall..” sa Liam medans han och Sarah gick bredvid varandra mot parkeringen. Han hade ringt Jake för att fråga vart han höll hus och tydligen hade han varit en sån stjärna att han lyckats hälla ut kaffe på sin vita skjorta och därför varit väldigt upptagen att försöka hjälpa sin mamma att få ren den. Nu var han åtminstone på väg mot skolan.
”Det är väl klart” sa hon och la en arm om hans midja. ”Jag blev rätt chockad där igår, det är klart att jag blev det med tanke på att du alltid varit typ en man-whore. Och hade jag vetat innan att du tyckte om killar så hade jag ju aldrig i hela mitt liv gissat på Andy ändå.”
Han andades tungt ut. Det var en lättnad att Sarah tog det så bra, men det påminde honom samtidigt ännu mer om vilka som inte hade gjort det. Högra käkbenet och läppen ömmade och studentmössan hade fått några fläckar efter att den hamnat på marken.
”Nej det hade inte jag heller gissat på om det varit för två månader sedan.”
Hon såg upp på honom med ett litet leende. ”Han är rätt bra va? Andy?”
”Han är bäst”, log han snett. ”Efter mig då.”
Sarah skrattade och rättade till sin mössa. ”Han är söt. Dom gånger jag pratat lite snabbt med honom på någon av mina fester så har jag faktiskt inte sett några fel med honom, jag har ärligt talat inte fattat varför ni hatat honom så mycket. Jake tröttnade ju på det..”
”Jag vet.” Han orkade inte börja förklara. Och han ville inte snacka om dom andra killarna. Helst ville han bara träffa Andy. Och han ville att allt skulle vara bra. Att han kunnat haft både Andy och sina kompisar.
”Jag tycker det var modigt det du gjorde, igår. Du är väl trots allt inte en idiot hela tiden”, sa hon och såg retsamt på honom innan hon sken upp i ett större leende. ”Nu kommer han!”
”Tack, antar jag. Och sluta le så stort, du ser patetisk ut.”
Fastän han i vanliga fall var sparsam med alltför mycket beröring var han tacksam över den hårda kramen Jake dragit in honom i istället för deras vanliga handgrepp och enarmskramen med en dunk i ryggen. Det hade gjort honom åtminstone lite lugnare. Det hade inte heller behövts någon större förklaring till varför han såg ut som han gjorde i ansiktet eller hur han hur egentligen mådde.
”Ni två.. kan ställa er i mitten längst fram tjejer”, sa fotografen och såg sig sedan omkring innan blicken föll på Liam. ”Då ska vi se, du är också lång.. Du kan ta plats längst bak på vänsterkanten.”
Var han tvungen att vara så väldigt omständig? Borde man inte förstå att ett gäng studenter hellre tog ett snabbt, kanske lite slarvigt, kort så att dom sedan kunde få starta sin champagnefrukost?
”Välkommen ut från garderoben då”, flinade Eric när han ställde sig bredvid och vad han kunde avgöra så var det inte på något hånfullt sätt han sa det. Vilket nästan kändes för bra för att vara sant just nu.
”Hah tack”, sa han något roat själv och rättade till mössan som redan satt bra.
”Ja men shiet, vad chockad man blev!” Jonna, en annan klasskompis, som stod på raden framför vände sig plötsligt om då hon såg sig chans att inflika. ”Är ni ett par?”
Det kröp längs ryggraden på honom fastän han så gärna hade velat vara bekväm med det här. ”Mm”, log han snett.
Jonna sa någonting mer men han hörde inte vad då uppmärksamheten växlat till Johan som blivit tilldelad plats snett framför honom och nu gav honom en allt annat än vänskaplig blick. Snabb, dömande, kanske till och med frågande. Men inte ens en hint av ett leende, ingenting som ´fan nu har vi äntligen kommit fram till den här dagen´ inget ´Skit i Pontus, jag bryr mig inte vem du hånglar med´ inget ´Det är lugnt.´ Bara en snabb blick som snart hade vänts bort igen.
Klick.
Tycker som vanligt det är jättekul att få höra Vad ni gillade, om det var nått ni inte gillade osv. Spelar ingen roll om det är svamligt, random, jättelångt eller bara någon rad =)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 26 okt 14 - 19:54 | | Kramen med Jens där på balen. Jag ser det framför mig, med Jens som har armarna runt Andys axlar, hur han kramar om honom hårt och nära och gömmer ansiktet mot hans hals och andas in hans speciella doft och hur hans hjärta brister trots att han ler och säger att han är glad för Andys skull. Hur han sedan står där, när Andy försvunnit bort, vilsen och ensam bland hundratals – på en bal han aldrig velat gå på. Mitt hjärta vet inte vart det ska ta vägen. Och Liam som ser sådär riktigt manlig ut, uppklädd för studenten. Jag älskar hur tydligt det är att Liam inte har ångrat sig, men att han erkänner hur rädd han är. Hur vilsen han känner sig i den stora skolan. Jag älskar också att han är på väg till gruppen, att han ändå vill… ge dem en chans. Och Sarah som kommer och avbryter bråket, Sarah som liksom är en förlängning av Jake. Som ändå tycker om Liam, trots deras bråk. Och avslutet på den här delen: klick. SÅ BRA. Och Eric som också är positiv och folk över lag som liksom… bara låter det va. Som tycker att det är okej, ändå. Jättebra del! | mizzkitty - 12 okt 14 - 03:05- Betyg:  | En sak är säker Pontus måste vara dum i huvudet. Allvarligt
talat, spela roll om Liam är bög eller inte. Han är samma
person, det borde Pontus acceptera. Dem andra i gänget gör
ju det. Vet inte riktigt vad han har emot Andy när ingen
annan i gänget verkar ha det. Han borde skärpa till sig.
Sjukt bra del annars, lappen som Liam skrev till Andy var
hur gullig som helst. Han behöver skriva fler sådana lappar
tycker jag. Dessutom så är dem jätte gulliga tillsammans.
Liam borde vara stolt över att han sa som han gjorde till
Pontus. Att han faktiskt säger att han får älska vem han vill.
Och inte behöva lyda vad alla andra säger. Han gillar killar
och han älskar Andy så enkelt är det. Det har inte Pontus
någonting att säga till om.
Den här delen var riktigt bra, ser fram emot att få läsa
nästa del och kolla vad det kommer att handla om :). |
|
|
|
