Till mamma. |
Jag kan inte leva med dig längre.
Det måste vara svårt att ha en son som knarkar. Jag ligger vaken om nätterna medan du snarkar. Du andas tungt och jag andas djupt, med mig i livet så kan det vara lite surt. Jag skriker och du gråter. Jag orkar inte med allt ljud, så jag drar mig i håret. Du skrattar när jag är arg, men du måste förstå att sen liten har jag varit en ensam varg.
Vi har haft våra stunder, bra och dåliga.
Men mina axlar klarar inte av mer, de har blivit ömtåliga. Jag pratar men du lyssnar inte, du väcker mitt vrede. Mina ögon svartnar och jag håller tillbaks, varför kan du inte se det?
Mina knän är trötta och jag orkar inte fortsätta mer, jag ger upp, jag drar men det är vad livet ger. Men glöm aldrig att jag är din son och du är min mor. Liten eller stor, du torkade mitt snor. Jag tackar dig för allt i livet, jag lovar dig jag tänker inte ta det föregivet. Men det är dags för mig att utforska livet.. Farväl
|
|
|
|
