I hate (almost) everything about you- del 89 [m/m] |
här får ni nästa kapitel!
______________________________________ ___________________
- kapitel 89
Det hade känts lugnt att festa på onsdagen eftersom balen inte skulle vara förrän på torsdagkväll. Men det var en liten detalj han hade glömt och sedan kommit på först på onsdagnatt när han var på väg hem – lindrigt nykter. Han skulle följa med Nataly och Kajsa på någon fotografering på torsdagförmiddag.
Det var därför en väldigt sliten Liam som mödosamt tog sig upp från sängen när larmet satte igång. Han hade inte hört att Jake och Sarah skulle iväg och ta kort, inte någon utav dom andra killarna heller för den delen. Varför var just tjejerna han skulle gå med så väldigt seriösa?
Kostymen hängde färdigstruken på garderobsdörren men istället för att ta på sig den på en gång var det ett par vanliga jeans och en svart långärmad tröja som åkte på. Han och Andy hade setts så himla lite den här veckan och han ville vara säker på att hinna träffa honom innan balen.
Ytterdörren var olåst så han gick in själv men knackade sedan på Andys stängda dörr. Det blonda håret var än så länge helt ofixat och trots att han skulle ta en dusch direkt han kom hem igen så drogs automatiskt fingrarna genom håret så att det skulle se någorlunda ut – som att emopojken inte redan sett hans hår i alla dess olika stadier.
”Hej.” Dörren öppnades för honom och han la direkt märke till avsaknaden av något leende. Den svarta luggen täckte ena ögat och han hade på sig ett par vanliga träningsbyxor och en huvtröja. Definitivt springkläder.
”Hej”, log han själv och tog några steg in i rummet. Andy var förmodligen bara trött. Och han själv var.. nervös. Han hade inte velat nämna balen något mer senare i veckan, inte ens för (särskilt inte för) att berätta om Nataly och Kajsa. Hela ämnet hade varit så känsligt och han hade inte velat att det skulle bli dålig stämning mellan dom; som det känts väldigt nära till när Andy informerat om att han i alla fall hade en partner och Liam skyndat sig att byta samtalsämne. Fan.
”Får jag se kostymen?” fortsatte han med ett leende. Nervös eller inte, han ville fortfarande såklart se hur Andy skulle se ut. Hur vacker han skulle vara. Även om han alltid var vacker.
”Den är helt vanlig”, sa han med en axelryckning och ägnade mer uppmärksamhet åt att vira upp sladden till plattången han höll i. Han slet dock lite för mycket. Lite för hårt.
”Men jag har inte sett dig i en vanlig kostym”, försökte han och fick en snabb blick från Andy.
”Jag orkar inte ta på mig den nu.”
Ta det lugnt. Han var uppenbarligen inte på humör men det berodde kanske inte på Liam..
– såklart att det gjorde.
”Jaha okej.. Ja jag ska gå med Nataly och Kajsa i alla fall, du vet Nataly i min klass? Och Kajsa går Natur eller något.”
”Jaha.”
Han fortsatte med normal ton trots Andys bistra. ”Vi ska tydligen åka iväg och ta några kort med hennes morbror, om en timme typ. Men.. vi kommer ju se varandra där inne i alla fall? Ikväll menar jag.”
”Ja säkert..” Andy gav honom inte ens någon blick den här gången utan gjorde istället en ansats att sätta i kontakten till plattången.
”Alltså..” Han tappade tålamodet. Han kunde inte hjälpa det. ”Vad fan är du så sur över?! Du sa att det var okej att vi hade det så här ett tag till! Det handlar om två dar till Andy, och än sen; det är en jävla bal bara. Vi behöver inte ens gå. Jag vill inte ens gå, det är ju bara för morsan skulle bli så besviken annars”, sa han med sammanbiten röst innan den istället blev allt högre. ”Det är en töntig bal, var glad att du har Lisette! Jag hade egentligen inte ens velat gå med Nataly..”
”För mig betyder den något!” kastade Andy ur sig. ”Fattar du inte det?! Jag är så jävla trött på dig, vi borde inte ens ha gett det här en ny chans”, sa han och drog häftigt undan luggen.
Dom såg på varandra i några sekunder. Andys ögon kallare än han någonsin sett dom.
”Du menar inte det där”, pressade han sammanbitet fram.
”Jo det gör jag! Jag skiter i om vi ses där inne eller inte, jag fattar inte ens varför du säger så..”
”Men fan kan du bara sluta! Jag säger ju att vi kan skippa balen båda två men du ska bara klaga på mig! Du kanske har rätt i att vi inte borde ha försökt igen för du försöker bara sätta dit mig hela tiden; och det är så jävla taskigt när du sagt att det är okej, att vi kan stå ut.”
”Det där är bara orättvist Liam..”
”Är jag orättvis?! Ena dagen säger du att det är okej, att du förstår, att vi kan ha det så här den korta stunden som är kvar, och nästa dag är du förbannad eller bara tjurig och försöker få mig att må ännu sämre över det!”
”Jag har känslor Liam! Dom kan faktiskt ändras från dag till dag ibland, men det fattar väl inte du eftersom du är helt jävla känslokall!”
Det kändes som ett slag i magen och en hink med iskallt vatten över huvudet på samma gång. Och någonstans inombords kokade det. Med rejäl ansträngning svalde han hårt ner klumpen i halsen men tillät sig inte att tänka på den brännande känslan bakom ögonlocken.
”Du vet inte ett skit om vad jag känner.”
Andys händer var knutna men underläppen darrade till en gång. ”Du känner ingenting! Det är det som är problemet!”
Dörren slog igen efter honom och i samma stund som han häftigt drog efter andan tyckte han sig höra ett liknande ljud inne ifrån Andys rum. Med tårar som hotade att tränga fram vilken sekund som helst skyndade han över till sig och drog med darrande händer av sig kläderna innan han vred på duschstrålen på max. Väl under vattnet skulle dom salta dropparna inte märkas lika tydligt.
Andy gjorde ett tredje försök med kajalen men den smetades återigen ut när tårarna än en gång bildade en ny flod. Den stängda dörren frambringade fortfarande ljudet av hur den smällde igen i hans huvud. Det var ju inte meningen att det skulle bli så här..
Han var en idiot! Han hatade honom.
Han hade sagt att han var känslokall.. Han som ju egentligen tyckte att Liam gjort sådana framsteg när det gällde just den biten..
Liam hade varit minst lika elak själv.
Vad trodde han? Att han skulle vara jätteglad när han helst av allt velat att dom två skulle gå tillsammans, men att det inte skulle hända?
´och det är så jävla taskigt när du sagt att det är okej´
´Jag är så jävla trött på dig, vi borde inte ens ha gett det här en ny chans´
Floden blev ännu kraftigare och han begravde ansiktet i händerna.
”Sådär det blir jättebra, jag tar några från en annan vinkel också”, sa Natalys morbror Benjamin och tog några steg åt sidan.
”Liam du skulle ju hålla handen här..”, påminde Nataly och gav honom en lite irriterad blick. Han hade redan hunnit fått några sådana. Hon hade på sig en aprikosfärgad lång sidenklänning, det röda håret var uppsatt i någon avancerad frisyr fäst med vita pärlor och om han bara hade kunnat koncentrera sig hade han säkert kunnat konstatera att hon var vacker.
”Men ja jag vet..” Med en lätt darrig suck la han handen på hennes axel och försökte få fram ett leende.
”Liam, kan du vrida lite på dig till vänster tror du?” undrade Benjamin och han gjorde som han sa. Bara för att sekunden senare låta handen falla ner från Natalys axel igen. ”Kan jag ta en cigg bara? Jag måste..” Han började gå därifrån men hann inte många steg förrän den rödhåriga var ikapp honom.
”Vad är det med dig? Är något fel Liam? För seriöst du beter dig jävligt drygt..”
Han skakade på huvudet och drog upp ärmarna på den svarta kavajen som kändes alldeles för varm. ”Det här är jävligt drygt! Jag sa aldrig att jag ville vara med på de.. förlåt, jag..” Handen drogs genom håret medans han försökte samla sig. ”Jag behöver en cigg bara..”
Han fick en uppgiven huvudskakning till svar men hon lät åtminstone bli att säga någonting och vände sig sedan om mot Benjamin. ”Vi kan väl ta några kort på bara mig och Kajsa så länge?”
Rökpausen hade inte gjort det hela särskilt mycket bättre utan han hade fortsatt varit okoncentrerad och otålig resten av fotograferingen, vilket gjort både Kajsa och Nataly irriterade i sin tur. Benjamin hade försökt få upp stämningen så gott det gick och visst, det hade blivit en hel del kort som säkert var okej, men när dom åkte hemåt igen kändes det som att ingen utav dom längre såg fram emot balen. Och det var helt och hållet hans fel.
”Ha det så jättekul ikväll nu”, log Cathy när han öppnade bildörren för att gå av utanför Natalys hus. ”Får ja se så fluga..”
”Den sitter bra morsan”, flinade han och satte ner ena foten på asfalten.
”Jag vet, du är så himla fin. Visst sa du att bilen var vit som ni skulle åka i?”
Han nickade och hukade sig ner för att kunna se in i bilen på sin mamma. ”Japp, vit och ganska låg. Men jag måste gå nu, hejdå”, log han snett och stängde dörren innan det skulle komma några jobbiga mammatårar.
Han hade sovit ett tag efter att han kommit hem från fotograferingen och om han lät bli att tänka på att han och Andy fortfarande inte hade pratat med varandra så mådde han åtminstone bättre än han hade gjort i förmiddags. Det skulle kanske bli kul med balen ändå. Och han och Andy skulle bli sams igen. Han visste bara inte när.. men dom var tvungna att bli det. Dom måste bli det.
”Tjena”, log han när Nataly öppnade dörren. ”Sorry för tidigare idag, jag hade en dålig morgon bara.” Innan hon hann svara någonting tog han fram den orangea handledsblomman ur påsen han hade med sig.
”Men Liam”, utbrast hon med ett stort leende. ”Vad gulligt av dig! Det hade jag ärligt talat inte väntat mig.”
”Nu känner jag mig förolämpad”, flinade han och trädde på den på hennes arm. ”Är Kajsa här än? Jag har en till henne också..” Han tog upp även den blåa blomman och klev sedan in i hallen. Han hade såklart inte haft en tanke på att killen väntades ha med någon slags blomma till sin partner utan det hade han sin mamma att tacka för – men det behövde ju inte dom få veta.
Andy öppnade dörren med ett stort leende. Den utsmetade kajalen och dom rödsprängda ögonen var inte längre närvarande och han visste att det här skulle bli en bra kväll. Han tänkte inte ljuga för sig själv och låtsas som att allt kändes bra – för det gjorde det aldrig när han och Liam var osams, men dom hade varit ledsna och arga båda två och sagt sådant dom inte menat, sagt det på onödigt hårda sätt också. Liam trodde väl inte på riktigt att Andy tyckte att han var helt känslokall? Visst förstod han att han var besviken över balen bara och att han därför sagt andra saker som han inte hade menat? Och den andre var inte alls ´så jävla trött´ på honom? Han hade också varit arg och kanske innerst inne ledsen han också över att dom inte kunde gå tillsammans, arg på sig själv – men att det istället gått ut över honom. Han tyckte inte alls att Andy försökte sätta dit honom på något sätt. Han hade bara varit upprörd och gått in i försvarsställning. Inget mer än så.
Han tänkte se till så att det blev en bra kväll.
”Hej, gud, vad fin du är!” sa Jens efter att ha sett på honom uppifrån och ner och sedan gett honom en stor kram.
”Äh, tack”, flinade Andy generat och kastade en snabb blick ner på sig själv i den svarta kostymen. Skjortan under var vit och en smal svart slips var knuten runt halsen – lite för tight för hans smak då han annars körde den klassiska emostilen med slips löst runt halsen och en vanlig långärmad tröja. Men han kände sig ganska fin ändå – för att inte tala om ovan. Han hade hajat till ett flertal gånger när han gått förbi spegeln i hallen. Han tog sig sedan tid till att studera Jens. Kavajen var mörkgrå och smal, skjortan vit och självklart hade han valt en fluga; en blågrå med svarta prickar. Det brunlockiga håret levde lite utav sitt eget liv precis som vanligt och ögonen såg väldigt glada ut där bakom dom svarta glasögonen. Han såg perfekt ut.
”Du är också hur fin som helst”, log han. ”Tack igen för att du gör det här för mig.”
”Självklart, jag vill ju. Det kommer bli jättebra.”
Andy lät Jens kliva in och stängde sedan dörren efter honom. ”Mamma glömde sin mobil på jobbet så hon är iväg för att hämta den bara, men hon var jättenoga med att säga att vi inte fick åka härifrån förrän hon tagit kort på oss”, sa han och himlade med ögonen.
Jens log tillbaks men Andy såg hur någonting fladdrade förbi i hans tidigare så glada blick och han ville helst slå sig själv i huvudet. Det kanske var han som var känslokall. Hade det här varit tidigare så hade dom förmodligen hållit varandra i hand på dom bilderna, pussat varandra.. Andy tyckte att det blev jobbigt att tänka på så hur måste det inte kännas för Jens då? Fina, fina Jens som kanske fortfarande..
”Fast hon har redan tagit säkert hundra bilder på mig så hon borde faktiskt nöja sig”, tillade han i ett försök att rädda situationen. Om det lilla skrattet lät äkta eller inte kunde han inte avgöra.
”Pappa är och hämtar bilen nu i alla fall så han kommer om ett tag”, sa Jens och bytte till Andys tacksamhet samtalsämne. Han ville inte att han skulle ha ledsna ögon..
”Okej, vad bra”, nickade han snabbt. ”Jag vet att det inte är typ New york fashion week vi ska på men jag är seriöst jättenervös för när vi ska gå ur bilen och längs den där mattan”, erkände han roat och lutade sig mot väggen när Jens satte sig på den låga byrån.
”Jag med! Kul om man ramlar ut genom bilen eller något dumt”, flinade han tillbaks och det sorgsna i blicken verkade åtminstone ha försvunnit tillfälligt. ”Är du okej Andy?” fortsatte han sedan och den svarthårige blinkade snabbt till.
”Ja, absolut, det är bra.”
Det kändes bara som att det var lite för mycket känslor just nu. Klumpen i magen fanns trots allt där ändå efter det där bråket, han kände sig nästan skyldig över att han bjudit Jens när Liam inte visste något om det, klumpen från magen hade spridit sig upp till halsen när Jens sett sådär låg ut och han började ångra att han frågat honom. Inte för att han inte ville gå med honom utan för att det kändes som att det sårade Jens. Och mitt i allt kände han sig förväntansfull inför balen; även om det kanske var fel utav honom i det här läget.
”Det är det inte..”, sa han försiktigt och reste sig upp. ”Vill du prata om det?”
Andy skakade på huvudet, ryckte på axlarna och bet sig sedan i läppen. ”Jag bara.. känns det här okej för dig? Jag vill inte.. om du ångrat dig så är det helt okej för mig, jag förstår om.. du vet.”
”Andy.. jag sa ju i skolan att jag inte skulle ha sagt ja om jag inte hade velat, och det menade jag”, sa han och gav honom en menande blick som för att förtydliga vad han sagt. ”Det känns mer än okej, jag lovar. Jag tycker liksom om att umgås med dig även om det är som kompisar du vet”, sa han och ryckte lätt på axlarna. ”Jag tror att det skulle vara jobbigare att undvika dig, ifall vi helt brutit, för då skulle jag bara tänka på det som varit och påminnas varje gång jag såg dig. Nu.. skapar vi ju nya minnen på kompisbasen och det känns okej. Än så länge i alla fall.”
Han beundrade hur modig Jens var, hur han kunde se honom i ögonen hela tiden, hur han kunde stå där och prata om sådant som till och med måste vara ännu jobbigare för honom än för Andy och att han lyckades förklara på ett så.. fint sätt ändå. Dom skapade faktiskt nya minnen. Ändå ömmade det i hans hjärta när han tänkte på vad Jens kände för honom och att han inte kunde besvara det.
”Du är så himla fin”, sa han tyst och tog det korta steget fram till honom innan han la armarna om honom -dumt eller inte; han kunde inte låta bli. ”Det finns någon lyckligt ovetande där ute som inte ens vet om att han kommer träffa dig än.”
Jens andades ut i ett lågt skratt och Andy kände hur han grep tag lite om hans kavaj i ryggen. ”Kanske det.”
”Det vet jag att det gör.”
Dom avbröts av en tut-melodi och Jens flinade till och skakade på huvudet. ”Pappa ser verkligen fram emot att köra oss.. Är du beredd att göra lite historia där borta eller?”
[16:59] Förlåt för imorse. Du har all rätt att vara arg och jag borde inte ha skrikit mot dig. Fan jag älskar ju dig. Förlåt att det inte är jag som tar dig till balen, förlåt att jag inte är den killen du förtjänar. Jag menade inte det där med att du skulle försöka sätta dit mig på något sätt, det är klart att du blir ledsen och arg.
[17:07] Men fattar du inte hur det känns för mig också? Jag tycker redan allt är asjobbigt, även om det liksom är mitt eget fel, och det blir tusen gånger värre när du vänder det mot mig på det där sättet. Och jag är för fan inte känslokall, jag fattar inte ens hur du kan säga något sånt, jag försöker öppna mig för dig varenda jävla dag Andy. Men jag är inte som dig, jag är inte nått uppslaget känslolexikon, sorry men jag är inte det.
[17:10] Jag älskar dig. Och du vet det. Försök inte lura i mig något annat, du vet att jag älskar dig mest av allt för fan.
Du ångrar inte att vi gav det här en chans till eller hur? Det var bara något du sa..? För jag menade det inte när jag sa att jag höll med.
[meddelanden raderade – ej skickade]
skulle uppskatta jättemycket att få höra vad ni tyckte om den här delen. Sånt ni gillade, något ni kanske inte gillade, något som var extra bra, något svamligt, något random - dvs; det spelar ingen roll Vad ni säger bara jag får veta lite utav era tankar! :)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 14:14 | | Åh. Liam ska vara med på fotografering och han är lite bakis och han tar på sig jeans och en snygg svart tröja för han vill träffa Andy och åh. Det kändes så fint, att först få läsa om den tunga, strukna kostymen som hänger där – laddad med måsten – och hur han väljer jeansen och en tunn tröja för att få träffa Andy innan. Alltså. Symboliken i det. SÅ BRA! Andy som sliter lite för mycket, lite för hårt. Åh, det visar så bra deras känslor! OH NO! Vad säger Andy? Att de inte skulle ha gett det en chans? Är han dum i hela huvudet? Alltså. Han får inte säga sånna saker! Han får inte säga sådant, och sedan gå med Jens på balen! Nej, nej, nej! Det får han inte! Alltså ANDY! Och Liam som gråter i duschen. Nej. Och alltså. Jag kan ju tycka att Andy kunde ha frågat om balen, eftersom det betydde så mycket för honom, och inte bara vänta på att Liam skulle säga något. Han vet ju hur svårt Liam har för sådant, så varför kunde han inte ha tagit det steget själv? Liten! Och Liam som kämpar med fotograferingen, Liam som uppenbarligen är sårad och inte vet vad han ska göra med sig själv. Och det är fint hur Liam ber om ursäkt, hur han ändå försöker göra kvällen bättre för tjejerna. Jag blir så oerhört korkad så fort Jens kommer in i bilden och jag kommer på mig själv, flera meningar efter, att jag kanske borde ha kommenterat hur fina de var när de såg varandra i kostym och åh. All min kärlek till den killen. All. Och Liam. Liam som inte skickar meddelandena. Jag känner riktigt hur det här kommer ta en sväng som ingen kommer må bra av. Jens kommer bli sårad (fina fina jens) och Andy kommer bli sårad och Liam kommer bli sårad och det kommer bli kaos och nej. Jag vill att det ska vara fint och alla ska må bra och vara glada. Kan du fixa det, tack? | | Likeyoudcare - 30 sep 14 - 11:58 | Åh älskar Liams sms i slutet. Och hur arg jag blir på honom för att han raderar dem! SKICKA LIAM, FÖR FAN! Men det är ju inte sån han är :( Hursom, jag ser fram emot att se hur Liam reagerar när han ser att Andy gått med Jens. Och att han inte sagt något om det.
Ska jag vara ärlig är jag kluven i vem jag vill ge "rätt" i detta gräl. Alltså, båda har ju rätt att vara arga och sårade. Andy för att Liam inte kan vara öppen med deras kärlek, att han känner sig otillräcklig för Liam eftersom Liam är så rädd att förlora sina vänner.
Men Liam då... som känner sig elak mot Andy för att han kan inte, kan inte, kan inte förmå sig att tala om för sina så kallade vänner att han är kär i en kille. Det är inte alls lätt att komma ut i ett sådant oförstående klimat (tänk på vad Pontus gjorde med Andy. Jag får för mig att Pontus skulle känna det som världens största svek om Liam vore en "bögjävel", bara det faktum att Pontus "tvingats" fortsätta vara kompis med honom för att Liam inte sagt något. Det är så jag tror att Pontus skulle se saken). Och det har egentligen ingenting att göra med att Andy är otillräcklig (vilket såklart Andy kan veta, men på ett känslomässigt plan har inget ändrats, vilket är förståeligt). Men ja, jag håller väl med Liam om att det är lite taskigt av Andy att säga att det är okej den korta tiden som är kvar och sedan bete sig helt pissigt samma dag som balen. Jag förstår att den är viktig för honom, men då borde han sagt något innan. Han har haft tillfällen där han kunnat ta upp att det är jobbigt, och även om det kanske inte skulle förändrat utfallet hade de i alla fall fått prata ut om det. Istället för som han gjorde nu, att på själva BALDAGEN vara sådär passivt aggressiv och inte ens ta upp det direkt. Och det faktum att Andy går med sin expojkvän. Utan att säga det till Liam.
Haha det blev långt och svamligt nu, och verkar kanske som att jag är på Liams sida. Men jag är på bådas. Det är så svårt, så svårt. Ser i alla fall fram emot att se hur du fortsätter historien. Skulle faktiskt vara kul ifall Liam kunde få vara den "sårade" ett tag nu (med tanke på Jens-grejen). För även om Andy är sårad över att Liam inte kan vara ärlig med deras förhållande har han också varit rätt taskig mot Liam genom att hela tiden hålla honom på klippkanten genom att närsomhelst kunna säga (igen) "Jag vill inte mer, du kan inte ge mig det jag behöver och vill ha". Liam är ju hans, bara hans, men Liam kan aldrig riktigt (tillåta sig) att känna att Andy är hans och bara hans. Det är så jag uppfattat det.
Okej, slut på babblandet. Asbra i alla fall! |
|
|
|
