Folket |
I morse visste jag ingenting om vad som hade hänt. Jag vaknade utan att veta vad som hade hänt dagen innan. Totalt yr i huvudet och slö i kroppen. På bordet bredvid sängen låg en tidning med en intressant intervjuserie. Tv:n var påsatt och hade tydligen varit det under hela natten. Magen värkte och ögonen sved av den isande kylan som kom in i huset genom glipor ur väggarna. Jag kikade ut genom ett fönster och såg hur människor slogs blodiga ute på gatan. Två poliser anlände lite senare och efter ett tag kom ytterligare en polisbil med två till poliser. Jag skakade på huvudet åt människorna som hade hamnat i slagsmålets ögonblick. Sedan satte jag mig i sängen och kände hur magen vred och vände sig, ungefär som att den ville frigöra sig från resten av kroppen. Till slut bankade det på dörren och jag var tvungen att svara på frågor av två av dem poliser som hade anlänt. Jag skakade på huvudet när de frågade om jag hade någonting med dem som slogs att göra. Den ena poliskvinnan satt och lyssnade noga och antecknade. Den andra ställde frågor och verkade väldigt obekväm sittandes i ett väldigt nerslitet hus. Eftersom att de noterade hur nervös jag var så var jag tvungen att följa med till polisstationen. Jag grät på vägen dit och skrek på dem så att de förhoppningsvis skulle förstå.
När vi gick in i polishuset så talade dem med sin mer erfarne kollega som egentligen trodde på att det var knarket som var mitt problem och därför fick jag testas och slapp åtminstone svara på frågorna om slagsmålet. När jag fick åka hem igen så kände jag en lättnad i min kropp. Det berodde sannerligen på att jag slapp vara kvar i polishuset längre än tre timmar. Jag huttrade och gick in med långsamma steg i huset. Jag rotade i kylskåpet som stod längst ner i ett hörn. Det fanns inga direkta skiljelinjer mellan rum. Egentligen så gjorde jag allt i samma rum. Ytorna kunde jag inte klaga på, bara smutsen och den förskräckliga ovissheten över om man skulle klara veckan. Skulle det gå att överleva?
Nu knackade det på dörren igen. Två yngre män kom in och började slita i mig och hävda att det var dags för dem att ta över huset. Jag gav mig inte och tog tag i en skyffel och drämde till den ena så hårt att han kved. Den andra kom dock bakom mig och tog skyffeln ur min hand och drämde den rakt i den redan onda magen. Sedan lät han mig ligga där och jag blödde kraftigt från magen. Skyffeln var vass och hade troligen ställt till med en bedrövlig skada. Två minuter senare hämtades jag av en ambulans som stannade vid ett av de sjukhus som brydde sig om oss fattiga.
Jag vaknar upp på akutavdelningen där det står några sjuksköterskor och två läkare. Jag känner mig yr och uttorkad. Och det säger de till mig att jag också är. Sedan vill de undersöka mig ytterligare och tack och lov så får jag mer smärtstillande. Jag börjar oroa mig för att jag inte får överleva min 60-årsdag. När undersökningen var klar förklarade en av sjuksköterskorna för mig att jag inte behövde bo där jag bodde, att det fanns härbärgen som var tryggare att stanna vid. Jag förstod att hon hade rätt eftersom att ingen människa egentligen skulle överleva i det där tunna huset som jag länge hade försökt klara mig i. Gliporna i väggarna var för stora och omfattande. Jag visste vad som väntade och suckade och kunde bara tänka på den knivskarpa smärtan som drog i min mage. Varför ska vi människor dö men ändå leva vidare, om man redan har en död framtid varför måste man då leva genom det döda livet, frågade jag mig. Jag skjutsades till ett härbärge lite senare.
|
|
|
|
