I hate (almost) everything about you- del 87 [m/m] |
trodde inte att det här kapitlet bara bestod av 3 sidor men tydligen, så det blir lite mindre läsning den här gången ;) men ibland råkar det bli på det sättet när jag bara skrivit på ganska länge och sen inser att jag måste dela upp kapitlen - och då blev det mest logiskt att dela det här. hoppas ni gillar det ändå
______________________________________ ____________________
- kapitel 87
Det var inte så att varenda en av hans dagar hade varit bra – han hade haft riktigt dåliga dagar, men den här hörde nog ändå till en av dom allra värsta, i alla fall om man enbart fokuserade till det fysiska planet. Vad Liam, eller Cathy, hade sagt till hans mamma visste han inte; han hade nämligen ägnat hela förmiddagen åt att spy, legat helt utslagen i sängen, svurit på att han aldrig, aldrig mer skulle dricka, försökt överleva huvudvärken och någonstans däremellan oroat sig över hur Liam såg ut och vad han hade pysslat med kvällen innan.
Framåt eftermiddagen hade han äntligen börjat känna sig någorlunda levande igen, efter en pizza i Liams säng hade han nästan mått bra och han kunde i alla fall låtsas som att han också såg någorlunda ut. Det gjorde han inte.
Håret var en enda röra; vissa partier var fortfarande plattade och raka, andra tuperade, i bakhuvudet hade han århundradets tova och några hårtester stod bara rakt ut. Armarna och ansiktet var inte längre prydda utav svarta streck och figurer utan istället blekgråa sådana, kantade med röda märken efter att ha skrubbat frenetiskt med tvål och handfatsborsten. Kanske borde han också ha letat på en kajalpenna och åtminstone fått det blåa i ögonen att förstärkas något – nu såg blicken bara helt matt ut.
Men – ja det var väl tur att det fanns något postivit i alla fall – han kunde ju tack och lov sitta nu, han spydde inte längre och trots att ögonen var färglösa ville dom åtminstone inte slutas.
”Har Jake svarat något?” frågade han och lutade sig mot Liams axel igen.
”Nej, men han sover säkert. Han gick ju härifrån redan vid halv tio imorse, han skulle ta sig hem och sånt där.”
”Men jag känner mig hemsk. Jag väckte honom med mina spyljud, hur vidrigt är inte det?”
Liam skakade flinande på huvudet. ”Inget han inte varit med om förut. Han har dessutom varit mycket värre själv, en gång när jag slaggade hos honom snubblade han först ner på mig som låg på golvet, och spydde sen över mig. Inte bredvid mig, på mig.”
”Ew.”
”Exakt. Så jag lovar att han inte brydde sig, han tyckte mest det var askul att se dig full.”
”Helt sjukt att vi snart tar studenten, eller hur?”
Andy log, men det var inte ett riktigt Andy-leende. Kanske var han bara trött fortfarande.
”Alltså det är ju det man pratat om sedan första dagen i ettan typ, och då kändes det som en evighet dit. Men nu är den här liksom”, fortsatte han och drog fingrarna genom det blonda håret.
”Ja, och balen också. Jag har en partner nu i alla fall..”
Liams fingrar stannade till mitt i rörelsen. Han lät nästan.. anklagande. Han kunde väl inte tro att.. Visst det hade varit perfekt – Om dom levt i en annan värld. Liam kunde inte gå tillsammans med Andy. Han kunde inte gå med en kille överhuvudtaget. Alla skulle se. Alla skulle döma. Det förstod han väl, att dom två inte kunde gå? Det skulle ha varit fint och mysigt och allt det men.. som sagt; i en annan värld. Dessutom skulle väl Andy gå med Lisette såklart, han var bara förvånad över att dom inte bestämt det redan i ettan.
”Okej”, log han. Han ville inte prata om det här, det kändes svinjobbigt att Andy lät anklagande, det kändes ännu jobbigare nu att han själv inte skaffat sig en partner än.. ”Härligt”, tillade han. ”Så.. den där filmen vi snackade om, ska vi se den nu?”
”Nej jag har inte blivit slagen”, sa Andy när han stängde dörren efter sig och sedan använde den sista energin till att ta av sig skorna. Det var krävande att ta av sig converse – ännu mer krävande att försöka komma fram till varför han varit så dum att han knutit dom när han bara skulle gå från Liams hus. ”Det är märken efter en spritpenna men det går säkert bort när jag duschar..”
”Vännen, hur du ser ut.. Jag antar att jag egentligen ska skälla på dig eller åtminstone säga att du får skylla dig själv, men.. jag har inte direkt någon erfarenhet av det här.”
Andy fick trots allt fram ett leende när han såg på sin mamma.
”Att du inte behövt vara med om det tidigare betyder nog att du varken behöver skälla eller påpeka det jag redan vet.” Faktiskt. Hon hade inte, till skillnad mot Cathy, behövt se honom full eller bakis från att han var 15. Dom gånger han varit lite full hade hon inte varit vaken för att se det, och morgonen efter hade han mått så pass bra att det knappt synts.
”Det har du nog rätt i”, log hon tillbaks. ”Vill du att jag ska tycka lite synd om dig?”
Han skakade på huvudet. ”Det behövs inte. Men jag skulle uppskatta en tevekväll och massa chips, om det går för sig.” Leendet letade sig fram igen och övergick till ett flin. ”Jag ser verkligen förjävlig ut eller hur?”
”Jag ska gå med Jens på balen förresten. Jag frågade honom i veckan”, sa han och sprätte iväg några chipssmulor från jeanslåret.
”Jaha”, sa Magda förvånat. ”Jag trodde du skulle gå med Liam nu efter att ni blivit tillsammans igen.”
”Liam hade redan bestämt med en tjej, för länge sen”, ljög han. Av någon anledning hade han alltid velat skydda honom, till och med under den långa tiden han varit elak med vilje. Och nu var ett sådant tillfälle igen; han ville inte säga till sin mamma att Liam inte ville gå med honom för att han brydde sig mer om sitt rykte, för det skulle leda fram till en massa andra saker som han planerade att aldrig någonsin berätta. Deras mammor hade varit helt ovetande om vad som pågått och det kändes onödigt om dom skulle få veta nu. Mest för Liams skull.
”Åh ja det förstås, du och Lisette bestämde er väl också väldigt tidigt. Men det blir väl bra att gå med Jens? Ni är väl fortfarande vänner?”
Han nickade. ”Ja det blir jättebra. Men vi måste hitta någon med bil, förlåt att det blir så stressigt med allt nu men.. allt gick inte som planerat.”
”Det gör inget gubben, det behöver du inte säga förlåt för. Jag kan höra på jobbet om någon känner någon, och så kanske Jens föräldrar kan fråga runt också. Det löser sig.”
”Jag hoppas det”, sa han och lutade sig mot hennes axel. Han hoppades att allt skulle lösa sig. Inte bara det som handlade om balen.
ni vet att jag vill höra vad ni tycker =)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 26 okt 14 - 13:21 | | Återigen en sådan sak som jag gillar med dig, hur du alltid lyckas hålla fokus! Hur du sakta men säkert tar oss genom pojkarnas dag – det blir inget dumt hoppande som när jag skriver, men vi får verkligen ta del av allting och det gillar jag skarpt! Man kommer så mycket närmre karaktärerna då och de blir så mycket mer verkliga! Och Liam som tycker det är jobbigt att ens tänka på balen. Dessa pojkar och deras problem! Och jag älskar Andys relation till sin mamma och tanken på att de bara ska mysa vid tvn och äta chips. Det är så fint och känns så hemma. Och jag tycker om att de tar upp balen, att Andy berättar att han ska gå med Jens (fangirlandet igen. Vad är det med mig och den killen? Alltså seriöst!) och att han känner ett behov av att skydda Liam från deras föräldrar, att han inte vill dra upp gamla sår. Det är fint, ändå. | mizzkitty - 27 sep 14 - 00:56- Betyg:  | Haha, stackars lilla Andy. Tur att han klarade sig så pass bra
som han gjorde. han har i alla fall lärt sig att han inte ska
dricka så himla mycket. Eller inget alls kanske, angående
balen så kommer det bli intressant och se hur det hela
utspelar sig. Likaså gäller studenten, håller tummarna för
att det kommer gå galant :). Hoppas dock att det dyker upp
någonting ovanligt. |
|
|
|
