Tio år av skräck. |
New York 22 November 1977 23:55
Det första vi såg var blodet, sen kroppen. Jag tror aldrig vi glömmer den synen.
Det var längesedan det hände men jag ska försöka komma ihåg och berätta som det var.
Om vad som egentligen hände den Novemberdagen för tjugo år sedan.
*
Alltihopa började med försvinnandet på en tioårig flicka. Mamman hade gått in för att hämta hennes lillebror som precis hade vaknat. När mamman kom tillbaka tio minuter senare var hon borta. Efter att grannar och mamman letat i flera timmar gav dom upp och ringde polisen.
Dom hittade henne först två veckor senare i ett gammalt skjul. Trött, ensam, fastbunden och nästan livlös. Dom tog henne genast till sjukhuset, där hon dog tre veckor senare. Hennes liv gick inte och rädda. Hon hade varit medvetslös under hela tiden, så man visste inte vad som hade hänt. Men ana kunde man.
Detta var bara början. Flickan var kanske inte den första, och inte den sista heller för den delen. Och detta skulle fortsätta, i tio år till.
Jag minns själv min lilla flicka. Blont långt hår, blå ögon och alltid ett leende på läpparna.
Jag kunde då aldrig tänka mig att jag skulle bli av med henne så tidigt. Och efter försvinnandet aldrig mer se henne vid liv.
Min flicka var tolv år den sommaren.
Nu när jag tänker tillbaka på tiden tåras mina ögon. Jag har förbjudit mig själv att tänka på henne.
Men nog om det, jag skulle berätta för er vad som hände.
Det var en av dom där varma härliga somrarna, ni vet då när man kan tycka att det inte finns några bekymmer alls i livet.
Jag och min man hade bestämt oss för att ta med vår flicka till mina föräldrars gamla sommarställe. Hon gillade faktiskt förslaget, hon hade bara hittills tillbringat sitt liv i New York. Jo det kanske är vackert här men ibland kan det vara skönt och komma ifrån stadslivet.
Vi hade hört och läst om den kidnapparen som härjade i staden, men bestämde ändå oss för att åka. Visst var vi oroliga, och jag kanske borde ha litat på känslan av att någonting skulle gå fel. Dagarna innan vi skulle åka tillbringade vår flicka med hennes vänner, det var sista gången dom skulle få se henne. Hade vi vetat det då hade vi inte stannat kvar i New York länge till. För det var vår lilla flicka, ingen skulle få ta henne ifrån oss, trodde vi.
Efter fyra veckor på sommarstället började vi tröttna på allt badandet och solandet. Vissa dagar hade det varit regn, då hade vi suttit inne och spelat kort. Dom dagarna la vi oss också tidigt. Det blev väldigt kallt inne dom dagarna så vi bara längtade efter att få lägga oss under täcken och filtarna.
Efter dom fyra veckorna bestämde vi oss för att åka hem en vecka senare. Egentligen borde vi ha åkt hem redan första veckan vi var där. Men då visste vi inte vem som hade förföljt oss dag efter dag, timmar efter timmar.
Det fanns dagar då känslan av att vara iakttagen fanns där, men jag trodde då att det bara var inbillning. För vilken som helst hade inte blivit rädd av att bo enskilt i en stuga utan någon som helst kontakt med omvärlden.
Allt hände en av dom tidigare nämnda sommardagarna, ni vet dom där dagarna då ordet bekymmer inte existerade, då allt kändes underbart.
Vår flicka hade bestämt sig för att gå ut en stund, hon ville se mer av området för trots allt hade hon levt hela sitt liv i New York.
Jag hade känslan av att något skulle gå fel, hemskt fel. Men jag ville inte förstöra för min flicka, hon var trots allt tolv år.
Hon lovade att vara tillbaka om två timmar igen, jag litade på henne hon brukar alltid komma hem i tid.
Jag kramade henne innan hon gick och gav henne en kyss på kinden. Jag kunde då aldrig tänka mig att det skulle vara sista gången jag såg henne vid liv.
Jag stod och såg efter henne tills hon försvunnit helt. Jag gick sedan in till min man, han och jag satt oss ner och pratade. Under tiden kastade både han och jag oroliga blickar på klockan. En timme gick, två, tre och efter fyra timmar började vi bli riktigt oroliga.
Efter att ha diskuterat en liten stund bestämde vi oss för att gå ut och leta.
Vi gick samma väg som hon hade gått, vi kände oss båda två plötsligt iakttagna. Det var då vi kom och tänka på kidnapparen, han tog bara dom mellan åtta och tretton år, inga yngre eller äldre. Ingen visste exakt vad han gjorde med barnen, men när man hittade dom så var dom oftast i det tillstånd då dom nästan var livlösa, eller så hittade man dom för sent. Hittills hade ingen överlevt och kunnat berätta vad som egentligen hände, eller vem som gjort det.
Hon hade gått in i skogen, vi gick allt längre och längre in. Detta var naturligtvis dumt av oss, vi borde aldrig ha gjort detta ensamma.
Vi visste om att det fanns en gammal stuga i skogen, ingen hade varit där på minst tjugo år.
Vi hade säkert gått i en timme innan vi hittade fram till den, vi tänkte att hon kanske kunde vara där inne. Vår flicka var nämligen mycket nyfiken av sig.
Vi gick in i stugan, vi såg oss omkring och med tanke på alla fotspår som fanns där i dammet, så var det uppenbart att någon hade varit där. Vi såg på spåren på golvet, min man och jag tittade på varandra, även i hans ögon kunde man se att han var skräckslagen.
Något eller någon hade släpats på golvet. Vi tänkte att det var lika bra att följa dom spåren. När vi kom in i nästa rum såg vi först inget, men sen såg vi blodet.
Men inte kunde det ha varit vår flicka som fallit offer för kidnapparen. Han var trots allt i stan, inte mitt inne i skogen.
Vi hade kommit in i det som tidigare varit sovrum, alla möbler stod kvar.
När vi gick närmre sängen såg vi det vi aldrig kommer att glömma, för på sängen låg hon. Hon var livlös, vår flicka.
Vad som hände sen är svårt för mig att berätta, ni skulle säkert inte förstå alla osammanhängande ord. Jag har försökt skriva ner det. Men det är omöjligt.
Detta var bara början, det fortsatte i tio år. Innan man hittade den skyldige. Varje dag stod det om det, så småningom tystnades det ner en hel del. Men när man hade fått tag på honom stod det mycket om det. Han var en man i femtio års åldern, dom trodde från början att han var psykiskt sjuk, men det var han inte. Han beskrev varje brott han begått som underbart, att få plåga varje barn till döds.
*
Nu har ni fått tagit del av min historia.
Ehm min första novell :p
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | ILoveCross_ - 10 jul 06 - 01:55- Betyg:  | | Åh fy fan, jag började nästan gråta. Så fint skrivet.. | | _m4ng0_ - 9 jul 06 - 02:52- Betyg: | | Den var jätte bra, verkligen jätte bra! =D | | Grynet88 - 9 jul 06 - 00:11- Betyg: | Den var verkligen bra... Fortsätt så så kan du bli ännu
bättre på att skriva... :) super :P | | Caarr00 - 9 jul 06 - 00:03- Betyg: | Så jävla fucking bra.
Men förjävligt sorglig, kunde itne låta bli att fälla en tår. | Tuvalover - 8 jul 06 - 21:55- Betyg:  | | mycket bra.. lite sorlig å gripande också | | Lovely__ - 8 jul 06 - 19:31- Betyg: | | Jätte bra, verkligen :) |
|
|
|
