Lämna mig inte [oneshot] |
trodde att jag lagt upp den här oneshoten men det verkar inte så. Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte!
På ett sjukhus ska folk få hjälp så att dom kan bli friska, eller hur? Det ska finnas medicin och maskiner som får folk att bli bra. Man ska läkas på ett sjukhus så att man kan komma ut som en frisk person. Vad är annars sjukhus till för?
”Vi har gjort allt vi kan. Men ibland så blir det så att kroppen slutar ta emot medicinen. Förstår du?”
Nej jag förstår inte. Jag vill inte. En läkare är en person som ska lägga handen på ens axel och säga ´Det kommer bli bra. Snart kan han få åka härifrån.´
Varför är det ingen som säger så?!
”Var inte ledsen. Om du är glad så kan jag också vara det”, log Sebastian och kramade mjukt om min hand.
Jag svalde hårt och försökte le, men det gick inte särskilt bra. Hur skulle det kunna gå bra att le efter att han berättat något så hemskt?
”Men.. du kommer bli frisk, väl?”
Han log och såg på mig en lång stund.
”Jag tror det. Dom har ju bra mediciner nu. Jag fattar att det kommer bli jobbigt men jag brukar ju klara det mesta”, flinade han.
Jag förstod inte hur han kunde flina, var han inte lika chockad och rädd som jag?
Och jag förstod inte heller hur han kunde se så vacker ut att jag nästan tappade andan. Hur kunde man vara så vacker?
”Det brukar du”, log jag.
Sebastian var stark.
Jag hatar korridoren som leder till hans rum, hatar varenda minut det tar att ta sig dit. Dom vita väggarna. Allt det vita; golven, sängarna, läkarna i sina vita rockar, kuddarna, fönsterbrädena, dörrarna. Bara vitt tills att jag når hans rum. Sebastian tycker inte ens om vitt. Efter att man passerat dom automatiska dubbeldörrarna känns det som att man är helt instängd i en jäkla låda och som om luften skulle kunna ta slut när som helst.
Varför går bara läkarna runt i korridorerna som om allting är bra? Varför försöker dom inte mer? Läkare får inte ge upp. Vem ska då hjälpa mig hålla hoppet uppe? Nu när inte du kan..
”Gud jag har längtat efter det här hela dagen”, mumlade Sebastian med ett leende och drog mig intill sig för att sedan mjukt trycka sina läppar mot mina. Jag älskade hans läppar, jag älskade hur han alltid började lite trevande för att sedan låta kyssen bli häftigare. Jag älskade att få dra fingrarna genom hans svarta hår. Och jag älskade hur han viskade ’Jag älskar dig så mycket Casey.’
”Jag har också längtat”, viskade jag tillbaks och kysste honom mjukt.
Han hade sin speciella smak som jag inte kunde beskriva men som var helt underbar. Jag kände mig alltid så trygg i hans famn, som om ingenting kunde skada mig just då. Ändå var det han som behövde skyddas just nu, och jag ville så gärna kunna göra det, skydda honom från allt hemskt.
”Shiet, du får mig att tappa andan”, skrattade Sebastian.
Gud så jag älskar ditt skratt. Det får mig alltid att bli alldeles varm i hela kroppen. Det var länge sedan jag hörde dig skratta nu. Din kropp kanske inte skulle kunna hålla ihop om du skrattade. Men ändå, vad skulle du skratta åt? Det fanns ingenting kul i det här. På det här hemska falska stället. Dom borde döpa om det till ’falska förhoppningar.’ För jag hade verkligen haft förhoppningar, du med, men ju längre tid som gick ju mindre blev det där hoppet. Ändå hade jag fortfarande inte sett dig rädd en enda gång sedan vi kommit hit. Men rädd måste du väl ändå vara? Jag är rädd Bas, så in i helvete rädd.
Vi har pratat om det här många gånger, du vill inte att jag ska vara ledsen och rädd för då blir du också det. Men hur ska jag kunna låta bli? Du betyder allt för mig. Jag vill inte att du ska vara så här svag. Det passar dig inte. Du har alltid varit så full av energi. Varför kan inte bara någon hjälpa dig? För jag kan inte. Hur mycket jag än vill.
”Jag kanske kommer att tappa hår och sånt där, men jag kanske blir skitsnygg som flintis?” Sebastian drog på munnen till ett snett leende.
Jag var glad att han tog allt så bra, han kanske hade rätt, allt skulle bli bra igen.
”Du kommer vara jättehet”, flinade jag och pussade honom snabbt.
”Fast jag är lite tveksam till dom där vita sjukhusskjortorna, vit är inte riktigt min färg”, funderade han och drog handen genom håret. ”Tror du jag kan få ha någon av mina bandtröjor?” Ett leende började leka på hans läppar igen.
”Du kommer få folk att svimma om du ska gå runt i bara t-shirt och kalsonger i korridorerna och vara snygg”, skämtade jag och tog tag i hans hand igen där vi gick på gatan. Det var lite kallt ute men det var ändå mysigt att gå bredvid honom. Vi hade varit inne i stan och kollat på massa rockaffärer, Sebastian hade hittat två nya bandtröjor och jag hade köpt en ring till läppen. Han skrattade det där skrattet jag älskade.
”Du får väl se till att vara med mig på rummet så slipper jag gå runt i korridorerna.”
Och jag hade varit inne i ditt rum sedan den dagen du lades in. Jag blev tvungen att åka hem ibland för att byta kläder och duscha, men annars satt jag där varje dag och låg bredvid dig i sängen varje natt. Jag hade märkt hur du blivit svagare..
Dom första veckorna hade vi legat och pratat till sent på kvällarna. Du hade fått dina behandlingar men vi hade fortsatt prata om allt möjligt och haft riktigt kul. Men sedan hade du börjat somna tidigare och tidigare och nu sov du nästan hela tiden. Men du hade faktiskt inte tappat håret. Det fanns vissa som inte gjorde det och du var en av dom. Så jag kunde fortfarande stryka handen genom ditt svarta hår. Sakta tvinna dina hårtester kring mina fingrar..
En kväll hade jag frågat om du inte var rädd men du hade bara lett lite.
”Jag är rädd för att vara ifrån dig. Men inte för att..”
Vi uttalade sällan det där ordet. Som om det hemska skulle försvinna om vi inte låtsades om det. Du hade fortfarande två droppnålar kvar i armarna och en slang var fortfarande ikopplad, men den gjorde knappt någon nytta längre. Din kropp svarade inte på medicinen längre, som doktorn hade sagt. Och det fanns tydligen inga mirakelmediciner som kunde hjälpa dig. Läkare ska inte ge upp.. Speciellt inte när det handlar om en kille som bara är 18 år..
Det fick helt enkelt vara nog nu. Skulle han tvingas ligga i det här rummet dag in och dag ut, vecka efter vecka, så skulle han åtminstone slippa den vita färgen.
”He.. vad har du med dig..?”
Dörren gled igen bakom mig och jag släppte ner den onormalt tunga hinken på golvet. Jag hade aldrig varit den muskulösa typen.
”Jag tänkte att.. vi ska måla om ditt rum lite. Eller jag, du kan få vara observatör och kolla ifall jag missar någon fläck”, förklarade jag och kunde sedan inte hålla tillbaks flinet. ”Ska jag ställa en stol under handtaget tror du?”
”Vad fan.. är du seriös?” Skrattade Sebastian ifrån sängen och hasade sig upp mot sänggaveln så att han satt upp istället.
”Ser jag oseriös ut eller?” frågade jag och höll upp den medhavda rollern.
Han hade nog ändå inte riktigt trott på mig för när jag väl dragit det första svarta färgtaget flämtade han till. Jag skulle förmodligen få en utskällning som fick dom övriga fula vita väggarna på hela sjukhuset att skaka, men det var det värt. Sebastian var värt allt.
”Så vad tycker du?” frågade jag efter att ha täckt den sista lilla ytan med färg.
”Att du är en sjukt sexig målare..”
Mina kinder hettade till när Sebastian såg på mig under den svarta luggen och bet tag i den silvriga ringen som prydde hans underläpp. ”Äsch..”
När jag lagt mig till rätta bredvid honom spred sig ett flin över hans läppar igen. ”Fatta hur galna dom kommer bli när dom upptäcker det här. Men det är helt sjukt snyggt..”, sa han och såg sig omkring innan blicken fästes på mig. ”Tack baby.”
”Casey?”
Jag såg snabbt mot dig när du hest sa mitt namn.
”Jag är här”, log jag och tog tag i din hand.
”Hur länge har jag sovit?”
Jag såg ut genom fönstret, det var nästan mörkt nu.
”Några timmar. Vill du ha någonting?”
Han log och skakade på huvudet.
”Det räcker att du är här.”
”Jag lämnar dig inte.”
Jag kände klumpen i halsen när en mening ekade i mitt huvud. ´Men du lämnar snart mig.´
”Bas?”
Han log och såg på mig. ”Jaa?”
Du var så blek, det svarta håret mot den vita huden var en oerhörd kontrast. Du såg så svag ut.. Jag blinkade snabbt till några gånger så att inte tårarna skulle kunna tränga fram. Jag tillät dom bara göra det när han sov.
”Hur.. länge tror du..” Jag avslutade inte meningen men han förstod.
”Det känns inte så himla hoppfullt nu faktiskt.. Jag vet inte.. dom tog prover precis efter att du åkt hem och dom var lite.. ganska mycket.. sämre än sist.. så.. inte så länge tror jag.”
Jag hörde att han tyckte det här var jobbigare att prata om än han ville ge sken av. Han låg och pratade om hur lång tid han hade kvar och ändå tänkte han på mig, ville inte göra mig rädd. Hur kunde man vara så osjälvisk? Men jag var redan rädd. Jag nickade sakta och kramade om hans hand igen.
”Du vet att jag skulle hjälpa dig om jag kunde..” viskade jag.
Han nickade och såg på mig med sina vackra ögon.
”Du hjälper mig genom att bara vara här.”
Jag nickade sakta men sa ingenting. Jag litade inte på att min röst skulle hålla.
”Vi kan väl prata om något trevligare än varför jag ligger här..”, flinade Sebastian efter en stund och vände sig lite mer om på sidan för att kunna se på mig. ”Minns du när vi var på den där konserten med Aiden?”
Jag log och nickade. Det var klart jag mindes den. Det var den första konserten vi gått på tillsammans och den hade varit jättebra.
”Den var skitbra, och vi var så jävla hesa efteråt, vi kunde knappt prata”, flinade jag.
Efter att ha stått och skriksjungit i över en timme så lät inte rösten särskilt bra. Vi hade fått lov att väsa till varandra efteråt och varje gång någon av oss sagt någonting hade vi brutit ihop av skratt bara för att det lät så kul. Bas flinade och nickade.
”Och så ville vi inte gå hem på en gång så vi gick till parken och la oss mitt på gräset och bara såg upp på himmelen. Det var mysigt.”
Vi hade försökt räkna stjärnorna men gett upp ganska fort och bara legat där och sett upp på alla dom lysande kloten. Det hade varit så tyst och mörkt, som om det bara varit vi två som fanns.
”Fast jag kommer ihåg vem som hade myror innanför hela tröjan sedan när vi reste oss upp igen”, sa jag med ett retsamt leende. Det var faktiskt skönt att få prata om lite roliga minnen istället för att bara prata om sorgsna saker.
”Jag fattar inte varför dom valde just mig! Dom borde väl ha gett sig på dig med!” Han flinade och mötte min blick.
Jag klarade ändå inte av att prata om roligare saker särskilt länge utan bet mig hårt i läppen då tårarna hotade att ta sig fram igen. Vi skulle aldrig få gå på konsert tillsammans igen.. Vi skulle inte kunna ligga i gräset och se upp på stjärnorna. Sebastian märkte att jag började bli ledsen och såg på mig.
”Du kommer klara dig bra Cas..”, log han.
Då kunde jag inte hålla tillbaks.
”Nej Bas, jag kommer inte alls klara mig bra utan dig. Jag vill inte vara utan dig”, sa jag ynkligt. Jag kände mig självisk som klagade så här. Det var redan tusen gånger värre för honom och nu gjorde jag det ytterligare svårare för honom.
”Kom.” Han flyttade åt sig lite i sin säng.
Jag reste mig upp från stolen och kröp ner bredvid honom i sängen. Han la sina armar om mig och jag kände mig faktiskt lite tryggare.
”Du kanske visst blir frisk..”, sa jag tyst varpå han strök mig över håret.
”Nej Casey, jag kommer inte bli frisk.”
Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och lät tårarna rinna. Efter ett tag somnade jag i hans famn.
När jag vaknade var det alldeles mörkt i rummet och jag vände blicken mot Sebastian för att kolla om han var vaken. Det var han. Och han såg ut att må väldigt dåligt.
”Vad är det Bas?” frågade jag snabbt och satte mig upp.
”Det.. gör ont”, fick han ansträngt fram.
”Ska jag hämta någon?”
Han nickade och slöt ögonen. ”Tryck på knappen.”
Jag gjorde som han sa och tryckte snabbt på den röda knappen. Kort därefter kom en sköterska in.
”Han har ont”, sa jag oroligt och såg ner på honom.
”Du ska få smärtstillande. Jag kommer strax tillbaka”, sa sköterskan efter att ha kollat till Sebastian.
Jag strök handen över hans bleka kind.
”Det går bra”, viskade jag och reste mig försiktigt ur sängen så att sköterskan skulle kunna ge honom medicinen sedan. Han öppnade inte ögonen utan nickade bara. Det gjorde ont i mig att se honom må så dåligt.
Dörren öppnades igen och sköterskan kom in med en spruta med någon genomskinlig vätska. Efter att hon sprutat in det i Sebastian droppkanyl såg hon ner på honom och sa något. Jag hörde inte riktigt vad då jag stod en bit ifrån. Han nickade och sköterskan gick mot dörren igen. Hon stannade till vid mig.
”Du ska nog förbereda dig på att.. han inte har så långt kvar. Han behöver dig.” Hon rörde snabbt vid min axel och gick sedan ut ifrån rummet.
Det var som att jag frös till is. Inte nu. Inte än. Jag kände hur händerna darrade till lite och jag fick inte fram några ord. Jag gick istället tillbaks till Sebastians säng och kröp ner bredvid honom igen. Jag ville vara nära. Han såg inte ut att ha lika ont nu men vi förstod båda två. Det här kunde bli vår sista natt. Jag strök honom mjukt över håret och han vred lite på huvudet och mötte mina läppar. Jag kysste honom och la mina armar om honom.
”Jag älskar dig”, viskade jag.
Han log faktiskt och mötte min blick. ”Jag älskar dig med. Du är så himla fin.”
”Fast du är fortfarande hetast”. Jag fick fram ett flin och han skrattade lågt till.
Jag har aldrig blivit både så glad och ledsen över att höra det där skrattet. Kanske var det sista gången..
Han låg tyst en stund och såg sedan på mig igen.
”Jag känner mig så svag.. Jag gillar det inte.”
Jag kramade honom hårt, jag skulle försöka hålla ihop honom så länge det gick.
”Men vet du..”, fortsatte han. ”Jag är glad att det är jag och inte du.”
Det fick mina tårar att börja rinna igen. Jag visste att jag inte skulle sova mer inatt. Jag vågade inte sluta ögonen en sekund. Och så fort han varit tyst en stund var jag tvungen att fråga honom något för att se att han.. att han var kvar med mig. Jag höll hans hand hårt.
Men efter en stund kände jag hans grepp släppa lite.
”Sebastian..? Bas?”
Han öppnade sakta ögonen och såg på mig.
”Kyss mig”, viskade han.
Han såg så bedjande ut. Jag skulle aldrig säga nej till att kyssa honom och jag tryckte mina läppar emot hans. Han besvarade min kyss men inte lika häftigt som han gjort förut och greppet om min hand släppte ännu mer. Min underläpp började darra och jag såg på honom med tårfyllda ögon. Så till slut släppte hans hand helt taget om min och jag kramade hårt om den, vägrade släppa honom.
”Sebastian?” frågade jag med darrande röst.
Den gången svarade han inte.
|
|
|
|
