I hate (almost) everything about you- del 85 [m/m] |
inget jättedramatiskt kapitel, hoppas det funkar ändå
______________________________________ ___________________
- kapitel 85
Efter dagen med Johan och-Chrille-situationen i korridoren så hade veckan fortsatt i bättre stil, dock ganska mycket på olika håll för Liam och Andy. Han hade haft fotbollsträningar och Liam hade sovit hos Jake en natt och sedan varit iväg på någonting med klassen en eftermiddag som sedan blivit till en kväll och halva natten, Andy hade följt med Magda på en tur till Uppsala, hängt hemma hos Lisette och helt plötsligt var det torsdagkväll. Han hade inte sagt någonting till Liam om Jens och balen, kanske för att han fortfarande var en aning tjurig över det hela, men det kändes nästan ännu dummare att han inte alls hunnit att fråga honom om matten, det var ju imorgon han hade delproven.
Han plingade på dörren och efter en kort stund öppnades den utav en Liam som både såg trött och väldigt ofixad ut. Han hade väl varit i skolan..? När han tänkte efter hade han faktiskt inte sett till honom.
”Hej.. hur är det?” frågade han förvånat.
”Tjena, det är lugnt”, sa han med en axelryckning och släppte in honom.
”Har du inte varit i skolan? Är du sjuk?”
”Nej och nej.” Han började gå mot sitt rum och vände sig sedan om. ”Jag orkade inte gå dit bara. Och jag har typ inte sovit ett skit inatt. Det var tomt utan dig.”
Andy nickade och klev in över tröskeln efter honom. ”Det har varit tomt att sova utan dig också, vi gick verkligen om varandra den här veckan huh?”
”Verkligen. Och..” Hans blick gled vidare till sängen och Andy följde den till matteböckerna som låg utspridda. ”Jag är inte så säker på att du hade rätt när du sa att jag skulle fixa det där..”
Det var någonting som inte kändes helt okej med Liam. Han brukade inte se såhär deppig ut över matten - han brukade mer kasta böckerna i väggen.
”Liam.” Han tog tag i hans hand och fick honom att vända sig om mot honom. ”Hur är det? På riktigt?”
Den blonde ryckte på axlarna igen men drog sedan på munnen till det vanliga sneda leendet. ”Du är ju här, då är det bra.”
”Jag är seriös Liam, har det hänt någonting?”
”Nej”, sa han och undvek att se på honom. ”Jag bara.. vad händer om jag inte fixar det här? Ingen förväntar sig att jag ska misslyckas med någonting, förutom Lundkvist kanske, och det är väl kanske mest för att jag alltid sagt att jag är så jävla bra på allting. Men vad ska liksom alla säga om jag faktiskt inte klarar dom där proven? Morsan kommer bryta ihop om jag inte ens tar studenten och du som har hjälpt mig så mycket..”
Andy kramade hårt om hans hand innan han istället placerade båda om hans ansikte för att få honom att se upp. ”Vad håller du på med? Varför tänker du ens dom här tankarna? Du sa ju själv att du alltid sagt att du är så himla bra, och det är du ju.”
Liam skrattade lågt till, inte särskilt glatt. ”Jag säger det ja, men det är ju inte sant. Jag kanske är jävligt bra på vissa saker men det här.. jag får ju panik när jag väl sitter där, jag glömmer bort det lilla jag lärt mig eller så blir det fel fastän det känns jätterätt.”
”Det kommer inte bli så den här gången, jag lovar. Du har lärt dig jättemycket och det finns där inne i huvudet, om det känns som att du har glömt allt så får du bara se till att plocka fram det och strunta i tankarna som säger att du inte vet. Okej?”
När det inte ens kom en axelryckning som svar tryckte han hårt läpparna mot Liams. Ögonen blinkade förvånat till men han kände hur han långsamt slappnade av och kanske att han faktiskt tog till sig det han sagt också. ”Du blir stressad och osäker utav att det sitter andra runt om dig va?”
”Va? Nej”, svarade Liam snabbt, i den där försvarstonen som han kommit att känna igen så väl. Fastän han nyss stått där och i princip sagt hur dålig han var så var det som att en annan del inuti honom ibland lyckades ta sig fram; den som absolut vägrade visa några svagheter. Andy behövde dock inte se länge på honom förrän en suck lämnade hans läppar. ”Ja det kanske jag blir. Vadådå?”
”Du skulle kunna förklara det för Bengt så att du kanske får sitta i ett eget klassrum när du gör proven.”
”Vadå som någon efterbliven tönt eller, nejtack.”
”Sluta, jag skulle också vilja sitta i ett eget klassrum oavsett vilket prov jag gör, det är massa saker som stör runt om.” Han sa ingenting om att han trodde att Liams självförtroende sjönk när han gång på gång tittade upp på vad andra gjorde, hur blicken sökte sig runt i klassrummet innan han såg ner igen, skrev lite och sedan bara satt där med pennan i ett hårt grepp, hur huvudet än en gång for upp när någon passerade hans bord, hur han alltid tycktes hålla koll på vart alla satt och ifall någon såg mot honom, att han förmodligen tänkte tankar som ´ser dom på mig att jag inte fattar någonting?´, ´är det någon som ser hur länge jag har suttit här nu utan att ha skrivit någonting? ´ ´Vad pratar Johan och Pontus om där framme?´ ´Andy skulle redan ha lämnat in proven vid det här laget.´ Han hade kanske först gjort det omedvetet; studerat och funderat över Liam under mattelektionerna, hur han betedde sig. Och när dom sedan hade blivit tvungna att sitta bredvid varandra den där morgonen hade det blivit så himla mycket tydligare, för att inte tala om hur mycket mer han hade hunnit lära känna honom nu. Liam sa kanske inte alltid vad han tänkte och hur han fungerade, men Andy hade lärt sig mycket utav det ändå, och han hoppades att det på något sätt blev en fördel för Liam; att Andy åtminstone ibland visste vad som var bäst att säga och göra.
”Det skulle inte vara något konstigt, du kan ju kanske säga det till din mentor om du vill, om han är bra?”
”Nej det tänker jag inte göra Andy”, sa han och såg bort. Han andades tungt ut. ”Man kan göra det alltså? Säga till läraren att man vill sitta själv? Eller är det någon himla idèe du kommit på själv?”
Än en gång blev det tydligt att irritationen i hans röst egentligen tydde på osäkerhet, men att han ens frågade betydde att han övervägde det och det var bra.
”Nej det är inget jag fått för mig”, flinade han. ”Säg att du vill sitta själv bara, han kommer inte tycka det är konstigt, och dom andra kommer inte ens fundera över det, dom kommer tro att det är Bengt som bestämt det. Sluta oroa dig, du kommer göra det jättebra.”
Han nickade och bet tag i ringen innan han långsamt släppte den. ”Vill du typ.. kolla igenom det jag gjort? Ifall uträkningarna är rätt?”
”Fan vad är det med dig?” undrade Pontus när han och Liam möttes vid skåpen. ”Det är fredag, utgång ikväll, vi behöver snart aldrig mer sätta vår fot här inne igen..”
”Det är ändå för tidigt för att orka le”, sa han och låste upp sitt skåp och försökte hålla tillbaks det redan pågående illamåendet som plötsligt blev tusen gånger värre när han såg matteboken överst i bokhögen där inne.
”Men du hänger väl med ut ikväll?”
”Va..? Jo.. vi får se.” Han grävde runt bland alla papper och böcker för att försöka hitta någon av alla pennor som han visste gömde sig där inne, men utan någon större framgång.
”Eller vadå ska du hänga med Andy igen eller?”
…
”Vad menar du?” frågade han och kunde inte ens höra själv ifall han lät skräckslagen eller om autopiloten slagit till och fått hans tonläge att låta fullständigt normalt. Det enda han visste var att han slutat andas.
”Jamen din morsa brukar väl tvinga dig typ varenda helg att hänga med den där?”
Såklart. Han visste inte.
Liam försökte snabbt komma tillbaks till verkligheten och Pontus som väntade sig ett svar.
”Påminn mig inte”, sa han och himlade med ögonen. ”Men nej jag tänker inte låta någon tvinga mig till det ikväll, det finns ju ändå någon gräns hur mycket man pallar med att se den där killen.” Förlåt.
Pontus flinade och nickade. ”Eller hur. Så totalt värdelös.” Sluta. ”Alla brukar ju vara bra på något men den där tönten är..”
”Jag har hört att han är jävligt grym på fotboll.” Det bara slank ur honom. Han hade absolut inte tänkt säga det där. Han ville bara få Pontus att sluta, att inte säga ett enda ont ord till om Andy och helt plötsligt.. det hade bara sluppit ur honom.
”Va?” Pontus hajade till. ”Tycker du att han är grym på fotboll?”
”Nej alltså, inte vet jag, jag har bara sett honom spela när jag hängde med Jake och sådär. Han var väl inte Messi direkt men värdelös var han inte.”
Pontus fortsatte se på honom innan han gav ifrån sig ett mellanting av en utandning och en fnysning. ”Okej, vad har han mer för talanger då? Du kanske inte alls har något emot att umgås med honom?”
Ett skratt lämnade Liam, ett som i hans öron lät både falskt och nervöst, men kanske var det bara som han inbillade sig. Vad fan höll han på med? Hjärtat dunkade ju fortfarande som besatt med rädsla för att Pontus skulle ha fattat vem det var som Liam tillbringade varje ledig stund med – och inte för att han blev tvingad. Det skulle ta en sekund för Pontus att klippa deras band, resten av killarna skulle veta inom fem minuter, blickarna som skulle följa, ryktet som skulle sprida sig, att inte veta vart han skulle sätta sig i klassrummet längre, att inte ha någon självklar plats i matsalen, kommentarerna som skulle komma, allt som skulle förändras så totalt på mindre än en skoldag.. Nej. Nej det gick inte.
”Vad fan jag driver ju med dig, tror du på riktigt att jag ens skulle kolla på den där idioten när han spelar? Han var helt osynlig på planen, han kanske spelar fotboll men han spelar inte. Kan vi sluta snacka om honom nu så att du kan berätta vart ni planerat att gå ut ikväll?”
”Du är sjuk Liam, vet du det?” flinade Pontus. ”Jag trodde nästan på dig en stund där. Uh.” Han låtsades rysa till innan dom började gå i korridoren mot lektionssalen. ”Vi tänkte dra till..”
”Andy..?”
Han såg sig förvirrat omkring innan han insåg att det var Emmy som måste ha sagt hans namn, och förmodligen också sagt någonting innan. Vart han hade haft sin blick kunde han inte riktigt svara på.
”Va?”
”Vad tänkte du på? Du verkade väldigt långt borta”, sa hon lite roat.
”Jag tänkte på ett matteprov bara”, sa han och skakade på huvudet. ”Vad sa du?”
”Jag frågade om du skulle komma på Gustavs fest ikväll? Men det gör du va?”
Det var väl på sätt och vis en studentskiva slash klassfest med tanke på att det enbart var deras klass som skulle vara där, men det var inget jätteseriöst planerat som tema eller middag och sånt, utan bara en vanlig kul fest innan själva studentveckan skulle sätta igång. En förfest; bokstavligt talat.
”Ja det är klart”, log han. Och precis som att Simon, som befann sig i biblioteket med sin svenska-grupp , vetat vad dom pratade om just då dök ett sms upp med samma tema.
[09:32 nytt meddelande- Simon] Tobbe kan köpa ut så sms:a över vad du vill ha för någonting =)
[09:33 sänt meddelande] Jag vet inte, två cider?
[09:34 nytt meddelande- Simon] jag menade inte till förfestandet hemma hos mig utan till den riktiga festen ;)
Andy log lite för sig själv åt Simons svar. Han brukade inte dricka så himla mycket på fester och ärligt talat brukade två flaskor vara tillräckligt för att han skulle bli lite snurrig.
[09:36 sänt meddelande] Haha ;) Måste vara med och läsa igenom en grej bara, skickar snart!
”Du har 70 minuter på dig men blir du klar tidigare så är det alltid bra att sitta kvar ändå och kolla igenom en extra gång. Miniräknare och linjal har du?”
Liam nickade och knäckte fingrarna i brist på att kunna bita sig i läppen – den ömmade redan fruktansvärt mycket efter nästan två timmars nervositet.
”Sen vill jag ha din mobil också.”
Den blonde vände irriterat upp blicken. ”Varför då? Så att jag inte ska ringa något mattegeni och fråga om hjälp eller? Känns bra att du har så höga förhoppningar om att jag ska klara det här.”
”Liam, det hör till reglerna och är likadant för allihop, du vill väl sätta igång med det här?”
Precis när han skulle lägga mobilen i Lundkvist hand plingade den till och han drog snabbt åt sig den igen.
”Liam..”
[nytt meddelande- A – öppna?]
”Jag måste kolla det här. Okej?” sa han och försökte hålla rösten stabil innan han snabbt klickade upp sms:et.
[10:08 nytt meddelande- A] Lycka till Liam! Det kommer gå jättebra, jag lovar. Ta det lugnt och kom ihåg det där jag sa; om hjärnan försöker få dig att tro att du inte minns så får du strunta i dom tankarna – för det är du som vet bäst; att du visst kan. Okej? Kommer du ihåg igår när jag rättade igenom det du gjort och allt var rätt? Jag behövde inte ens hjälpa dig, du kan det där hur bra som helst. Älskar dig.
Han läste igenom sms:et en gång till och struntade i Lundkvist harklande innan han till sist gav honom telefonen. Några sekunder senare stängdes dörren om honom.
”Hur kändes det då? Gjorde du klart alla tal?”
”Ja det gjorde jag, jag hann titta igenom dom flesta en extra gång också och.. det kändes okej, jag fick ju åtminstone inte panik och hoppade ut genom fönstret så det är väl positivt antar jag?” Han flinade lite och cyklade över ett övergångsställe.
”Gud vad duktig du är! Jag vet att det kommer ha gått jättebra.”
”Tack, men du har lika lite koll på det som jag Andy..”
”Jag vet hur bra det gick igår så det är omöjligt att du kommer ha misslyckats med det där. När får du veta resultatet?”
Liam släppte styret en kort stund för att dra undan några hårtester som hamnat för ögonen av vinden och öppnade sedan munnen igen. ”Han skulle försöka rätta det i eftermiddag så att jag får veta på måndag.. så antingen kommer det bli en grym studentvecka eller så kommer jag få hoppa över hela skiten.” Han försökte le igen men det tog emot, och när Andy inte ens kunde se honom kändes det inte direkt särskilt nödvändigt.
”Du kommer att ha klarat proven, vart är den Liam som hävdar att han är bäst på allting?”
Han andades ut i ett litet skratt. ”Han är här.”
”Bra. Jag kommer hem och gör mig klar innan jag ska iväg ikväll så vi ses då.”
”Okej det gör vi. Puss.”
vad roligt det skulle vara om alla som klickat in på den här delen också kunde skriva några rader om vad ni tyckte! :)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 12:55 | | Andy har varit i Uppsala! I min stad! Alltså, haha, glädjen! Och Liam som på riktigt är orolig för matten och för vad alla andra ska säga! Jag tycker verkligen om att du låter oss se den sidan av honom, att vi får dela det med Andy. Och jag ÄLSKAR hur Andy tar upp det där med att höra med Bengt om Liam får sitta avskilt, att det är jobbigt med andra människor runtom honom. Jag läser just nu specialpedagogik och det är en såndär sak man kan tänka på, om man ser att elever har det tufft i vissa moment – hur de påverkas av storleken på klassen. Så det uppskattade jag verkligen! Tack, egentligen, för hela mattebiten. Att du låter Liam ha svårt för matte – att du visar läsarna att man kan ha svårt i skolan, att det är fullt normalt och ingenting att skämmas över. Det uppskattar jag nog allra mest! Och Liams tysta Förlåt när han pratar med Pontus. Hans Sluta. Aj aj aj aj aj. Nej. Jag tycker om den här delen, hur mycket fokus det är på skolan – hur man ser hur mycket Andys ord betyder för Liam, vilken kraft det ger honom. Att man får se att Andy är Liams trygga punkt, på samma sätt som Liam var Andys där i mörkret. | | Likeyoudcare - 18 sep 14 - 19:22 | | Haha, jag håller med Teenagers om att hjärtat hoppade över några slag. Jag bara "Oh shit, nu blir det fight snart!" Superbra, längtar redan till nästa! |
|
|
|
