The Forbidden Kiss - 70- The Scar |
Okej en förklaring här då, varför jag först dödade min HK för att sedan få henne att återvända. Detta är en skiss och jag ville testa ett alternativ istället för en kidnappning igen och det var döden. Men märker att flertal inte gillade den iden, dock ska jag genomföra min ide jag hade från början med tanken att Cazz dör. Innan jag kom fram till att döda henne, så hade jag ytterligare två alternativ som jag har testat och en kompis hjälper mig med vilken som passar bäst i mitt slutarbete med skissen. Några frågor eller synpunkter? Lägg en kommentar eller skicka ett PM så svara jag på det :)
_Cassandras perspektiv_ The Scar
~~
Jag låg ner i soffan och tittade på tvn, ignorerade att Spike ropade på mig. Jag skrattade lågt innan jag blundade. Han suckade i köket och lade ifrån sig diskredskapen för att gå ut till mig. Jag lade mig på rygg och dämpade andingen och där med hjärtslagen. Men jag visste bättre än att tro att jag kunde gömma mig för min mentor/pojkvän/sambo. Det var Spike vi snackade om här och han var svår att lura. Jag hade glömt för en kort stund att jag försökte gömma mig i soffan då köksingången var dold bakom soffryggen. Så jag missade helt när han plötsligt snodden en kyss innan han klättrade över och lade sig ovanpå mig. Jag skrattade roat och försökte se allvarlig ut. Han log åt mig innan han skakade på huvudet.
”Okej, nu har jag din uppmärksamhet”, sade han och drog sina fingrar över min kind. Jag log oskyldigt. Men han tittade länge och varmt på mig innan han fortsatte. ”Du är vacker”, mumlade han. Jag bet mig lätt i läppen av den plötsliga uppmärksamheten.
”Jag vet ganska säker att det inte var därför du ropade på mig”, sade jag och ville undvika de där ögonen. Han kisade.
”Så om du nu visste att jag ropade varför gömde du dig?” frågade han medvetet.
”Och om du visste att jag gömde mig, varför frågar du”, kontrade jag. Han skrattade ärligt road.
”Som du vill.” Jag himlade med ögonen men han började kittla mig skoningslöst så att jag började skrikskratta samtidigt som jag försökte vrida mig ifrån honom. Han skrattade svagt och kysste mig lite mer intensivt så mitt skrikande tystnade.
~~
Jag slog upp ögonen och kikade runt omkring mig, upptäckte att allt var grådaskigt och dimmigt. Ojämna konturer och sammansmetande färger. Jag hörde mitt eget oregelbundna hjärtslag och varje slag var ofrivilligt framtvingat. Huvudet var tungt och knappt rörligt, mina armar var som fastkilade rötter. Jag försökte blinka för att se bättre utan något resultat, men hörde trots dunket i öronen ett annat hjärta, ett ansträngt hjärta med tunga slag. Jag fick syn på en figur och en röst nådde fram.
”Du vaknade!” utbrast rösten. ”Du vaknade faktiskt!” Jag försökte se vem denna person var men kunde inte hitta ett klart kännetecken. ”Cassandra, hör du mig?!” Jag mumlade bara en grötig massa med bokstäver. ”Cassandra?!”
”Vem?” frågade jag väldigt utmattad och extremt lågt.
”Cassandra det är jag! Joanna, minns du mig?” Jo jag vet vem du är men jag fick bara fram ett ”jhoum” som svar. Jag tvingade mina armar att röra på sig.
”Nej rör dig inte!” Men jag ville resa mig upp, jag ville röra på mig och få det oregelbundna slagen att sluta bulta i öronen på mig.
”Cassandra! Det klarar du inte. Cassandra!” Jag kom på sidan i ett halvt försök att komma upp. Rummet var främmande och av det jag såg var det ganska tomt på möbler. Det högg plötsligt till i kroppen och jag spydde något rött innan det blev mörkt för ögonen. Mörkret var kletigt och segt, något jag inte fick av mig. Det var tungt och svårt att andas in. Mina armar blev tyngre och jag fick mindre syre ju längre jag befann mig inne i det mörka slemmet.
”Cassandra! Kom igen, öppna ögonen! Snälla, Cassandra!” Jag öppnade ögonen och såg rakt in i Joannas oroliga. Hon suckade och fortsatte med något som hon tydligen hade gjort länge. Jag fick syn på hennes händer, hur de skakade. Hennes ansikte, hur utmattad hon var och hur blek hon hade blivit. Hennes ögon, som var svagt dimmiga av okänd anledning. Jag försökte resa mig upp men hon hindrade mig med tårar i ögonen. Jag fick minnet tillbaka av att jag hade spytt och av en obehaglig anledning kände jag igen blodlukten.
”Var försiktig!” Jag var svag det visste jag, men att jag var så utmattad kunde jag inte förstå. ”Jag trodde inte det skulle funka”, mumlade Joanna gråtandes. Jag rynkade pannan i ett försök.
”Vad menar du?” frågade jag svagt. Hon log mot mig.
”Vi tar det sen, först måste vi få dig på fötterna igen”, sade hon bestämt då något gick upp för henne. ”Du behöver ju blod!” utbrast hon och reste sig på ostadiga ben. Jag sträckte mig efter henne då hon tog fram en kniv.
”Nej!” även om jag var svag och rösten klen, så var det tydligt att det inte var något som skulle hända. ”Burk”, mumlade jag. Kände hur jag började dras ner i det mörka kletiga slemmet igen ju mer jag försökte prata.
”Vad sade du?”
”Hemma hos”, jag var tvungen att ta en paus för att hålla mig vid medvetandet. ”Spike har burk.” Hon rynkade pannan och lyssnade noga.
”Vart Cassandra?”
”Sängen. Låda.” Mitt synfält blev dimmigt och suddigt igen. ”Burk”, mumlade jag och slemmet fick tag på mig igen.
När jag slog upp ögonen så såg jag hur Joanna flyttade på de ökända blodburkarna.
”Vart är dem?” frågade jag lågt och medveten om risken jag tog av att prata.
”Han var inte där”, sade hon. ”Undrar om han märker något?” frågade hon sig själv, lite orolig av att ha tagit saker från en vampyr. Jag skakade på huvudet. Knappast, han skulle inte märka det så länge han inte var hemma på ett tag. Hon hjälpte mig att få i mig blodet och trots två burkar hände igen förbättring på min utmattning. Men något rörde sig, i min arm, runt min hals och vid lungorna. Det rörde sig obehagligt som om någon drog i en massa snören inuti mig. Flyttade på ådrorna jag hade. Utan att ha ett panikslaget hjärta så rörde sig mitt blod rusande. Jag hörde Joanna ta ett andetag och jag sneglade på henne. Hon koncentrerade sig djupt på det hon gjorde. Blodet ökade i hastighet och jag satte mig upp.
”Men sluta!” fräste jag irriterat och skakade på mina armar. Jag … skakade … på ... Jag och Joanna gav varandra en överraskad blick innan vi sprack upp i ett synkroniserat leende. Jag var fortfarande utmattad men jag kunde röra på mig. Jag tittade fundersamt på henne.
”Magi?” frågade jag. Hon nickade lättat.
”Ja det är en typ av …” Jag höjde tungt min hand.
”Jag vill inte veta”, sade jag andfått. Jag var trött och svettig. Jag drog lite i min tröja men stelnade till som en spegel av Joanna. Något under min tröja var ojämnt och ömt. Jag svalde och kände hur tårarna började komma.
”Du vill inte se”, sade hon fort men jag drog ner tröjan och blottade en skorpa. Ett fuktigt sår men kliande lösa skorpbitar, torkat blod och missfärgad yta.
”Han dödade mig!” utbrast jag i tårar. ”Han gjorde det faktiskt!” Mina händer skakade när jag rörde vid såret efter kniven. De hade läkt lite, men inte tillräckligt. Jag slog upp blicken på Joanna, visste risken jag tog av att inte vara försiktigt. ”Varför lever jag?!”
|
|
|
|
