vi |
"Kan du be Sonny ringa mig pl0x ?^^" var det första du skrev
till mig personligen någonsin. Jag svarade att han inte kunde
för vi satt just då i samtal. Du svor lite över hur puttinuttiga
vi var och skrattade ändå åt det. Nästan tre år senare sitter
vi här med kaos som vardag.
Nästan precis ett år efter att jag och Sonny gått skilda vägar
åkte du ner till mig. Egentligen bara för att komma bort från
din stad, ingenting mer. Sure, vi hade väl pratat en del och
grejer, men du hade precis blivit singel. Helgen gick inte alls
som någon utav oss räknat med. Det slutade med att du knappt
fick åka hem för mig för jag skulle sakna dig alldeles för
mycket.
Nästan 4 månader höll vi ihop innan det brast. Fyra månader
utav totalt kaos blandat med underbara stunder. Jag saknar
det fortfarande. Man tycker ju att jag nu, snart fem månader
efter att det tagit slut, borde ha släppt alla tankar kring
dig, kring oss. Men tyvärr. Jag sitter här idag med samma
sargade hjärta som jag hade för snart fem månader sedan. Fem
olidliga månader rent ut sagt... Vad skulle jag inte göra för
att få dig tillbaka igen...
Vi är inte riktigt som alla andra. Vi är kaos. Alltid kaos.
Är vi tillsammans är det kaos. Försöker vi vara vänner är det
kaos och är vi ingenting är det kaos. Det går helt enkelt
inte. Men jag grejen är den att jag går ju mycket hellre
igenom kaoset med än utan dig. För har jag dig vid min sida
vet jag om att jag kan klara av allt. Alla motgångar som
livet kan tänkas kasta åt mig. Men du är osäker...
Så många gånger du har sagt att du vill träffas, sen bangat.
Du vet att jag inte orkar hur mycket som helst... Du skrev
igen, vid fem på morgonen i tisdags och berättade att du
hade funderat och kommit fram till att du faktiskt ville
träffas. På riktigt denna gången, trots att du fegat ur
innan. Jag vill träffa dig. Men jag kommer inte tro på dig
förrän dagen du faktiskt sitter på tåget ner hit och ska
hälsa på.
Jag frågade dig vad som fått dig att ändra dig. Du svarade
att du saknade sakerna, saknade oss. Jag grät och mådde illa
på samma gång. Det var lite som att få en spark i magen.
När du skrev mådde jag otroligt illa för jag trodde du skulle
"säga upp kontakten med mig" som så många gånger förr. Bara
någon dag innan hade vi tjafsat om någonting. Jag var arg
och du märkte det tydligt för du skrev "Oh snap. She mad."
på Skype. Jag svarade inte ens. Jag tror det var då du insåg
att jag inte orkar mer nu.
Jag vet hur det kommer bli när vi träffas igen. Det kommer
vara som att de fem senaste månaderna inte ens har existerat.
I alla fall för dig. Men inte för mig.. Jag kommer hålla dig
på avstånd tills jag vet vad du vill och var vi står. För jag
är inte tjejen du kan leka med som du vill och manipulera.
Du säger att du inte kommer kunna hålla dina händer i styr om
vi träffas. Jag säger tvärtom. Du kommer inte vilja röra mig.
Du har bestämt hävdat att du inte har några känslor för mig
så många gånger nu. Vad är annorlunda nu ? Har du insett det
jag vetat sedan länge ? Att du har känslor men att läget bara
är komplicerat ? Eller åker du simply 50 mil för att ligga
med ditt ex ? Det känns ganska korkat om så är fallet må jag
säga. Varför ta mig när det finns så många tjejer så mycket
närmare dig ?
Ett par dagar innan du skrev igen sa du i Skype att du inte
skulle skaffa tjej igen förrän du kunde flytta ihop med henne.
Mitt hjärta sjönk och det är en utav anledningarna till att
jag kommer vara på min vakt om du kommer hit. För jag vill
inte bli lekt med, och det vet du mer än väl om. Jag är osäker
på dina avsikter just nu... Jag vet inte ens om du själv vet
vad du vill eller vad du håller på med.
Det har varit tyst sedan dess, sedan i tisdags morse. Inte
ett ljud, inte ett svar när jag skrivit till dig eller försökt
upprätthålla någon form utav kontakt. Det värker i hela
kroppen på mig för jag vet inte var jag har dig, jag förstår
helt enkelt inte situationen just nu. Jag sa till dig att om
du skulle ångra dig vill jag inte ha med dig att göra längre
för jag orkar inte. Du sa att du förstod men vi fortsatte att
prata efter det. Och nu en tystnad som ringer så pass högljutt
att jag inte får någon ro. Jag är orolig, jag mår illa, jag
är nervös, jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag önskar jag visste vad som pågick, men just nu vet jag
ingenting om någonting. Jag hoppas det ändras snart.
|
|
|
|
