The Forbidden KIss 69 - What!? |
Ledsen för väntan har jobbat alla vakna timmar
- Raija-
Jag satt på gräsmattan och lekte med mina händer, hade helt blivit uppslukad av jägarnas plötsliga framfart och girighet. Det var svårt att förstå, att vi hade försökt överleva i snart en månad och ändå kommer dem ikapp med full styrka och flera vapen. Spike hade fått ett ganska så otäckt ärr efter att kniven träffade honom under en närstrid för en vecka sedan. Tackar vampyrismen att det läker fort, men ärret skulle hålla sig kvar ett bra tag till. Jag lade mig ner och blundade. Ett skratt bröt ut och jag öppnade ögonen så jag fick se en väldigt road Jetro. En väldigt nära Jetro. Jag skrek till och reste mig till sittandes.
”Hur?! Hur gjorde du det?!” Han fortsatte att skratta samtidigt då han satte händerna i knät där mitt huvud tydligen hade befunnit sig. Jag pekade varnande på honom.
”Ta det lugnt, prinsessan”, sade han och blinkade.
”Kalla mig inte …!” Han hyschade utan att svara. Jag kisade på honom och suckade irriterat.
”Spike!” Jetro klappade mig på axeln och jag slog bort hans hand. ”Lägg av!” Spike dök mycket riktigt upp efter en kort stund och sneglade mellan oss.
”Ops?” Jag gav honom en mörk blick.
”Sluta lära honom saker!” fräste jag. Han ryckte på axlarna omedvetet. Jag pekade på honom. ”Jag vet att det var du, bara du kan göra en sådan typ av förflyttning”, klagade jag och lade armarna i kors. Han pekade på mig.
”Om du hade lyssnar på mig så hade det aldrig hänt. Det är farligt att vara själv, speciellt du Raija”, påpekade han och lade armarna i kors. Men mina tankar på kom annat håll och mina axlar sjönk.
”Du har fortfarande inte …”
”Dra inte upp det Rai”, bad han. ”Jag vet att jag borde tänka på det. Men hennes död hindrar inte jägarna. Jag är ledsen, för det och för att du förlorat en vän. Men slappnar vi av så dör vi också, jag kan inte låta det hända … inte nu”, sade han och tog ett andetag. Han har alltid haft det tufft, förr och nu. Jag sneglade misstänksamt på Jetro som var ovanligt tyst innan jag suckade.
”Jag fattar, men ändå. Lär inte honom sådana saker!” klagade jag igen. Jetro hostade till för att sedan brista i skratt. Jag gav honom en idiotförklarad blick. ”Du misstolkade den eller hur?” Vilket fick honom att trilla baklänges. ”Du är hopplös.” Spike log lite innan han vände sig om för att återvända in. Men han stelnade till och det betydde bara en sak, de var här. Jägarna! Jetro reste sig snabbt och drog med sig mig, Spike sneglade runt omgivningen men följer efter oss när han fann vad han letade efter.
Vi sprang genom den stora hallen och väktarna stängde porten samt förseglade den. Vi fortsatte mot den stora salen för att få tag på vapen, men när de bröt igenom förseglingen så stannade Spike upp. Jetro tvärnitade.
”Kom igen, vad sysslar du med?!” Han höjde handen mot oss. ”Spike!”
”Vänta …”
”Vänta på vad då. Kom nu! Daniel!” ropade han.
”De är redan inne …” Jag rynkade panna och drog mig loss från Jetro för att nå fram till Spike. Reaktionen som jag bara sett en gång tidigare skrämde slag på mig. Jägarna var redan inomhus och stängde av vår flyktväg. Jag hade Spike på ena sidan av mig och Jetro på den andra, men vår chans var ytterst liten för överlevnad. De kom från alla håll och samandrabbningen var i en enda röra, det var både knivar, skott och nävar som viftade runt oss. Grabbarna sammarbetade bra ända tills Spike blev iväg skjuten mot väggen, Jetro for någrameter bak och jag hamnade på marken av ett slag i sidan. Jetro befann sig bakom mig men Spike var allt för långt bort från oss. De skrattade, Jägarna skrattade åt oss. De var ingen skillnad på oss egentligen, vi alla hade ett hjärta, vi alla kunde tänka men ändå blev vi jagade som myggor. Jag skrek som ett tyst eko och försökte förgäves sträcka mig efter Spike, Jetro försökte utan framgång att resa sig upp med fem Jägare över sig. När Spike öppnade ögonen var de chockade och bara sådär gav han faktiskt upp, han skulle bli misshandlad innan han skulle dö. Han visste det, vi såg det men jag ville inte acceptera det. En Jägare var någon meter ifrån mig för att trycka på avtryckaren till pistolen som var riktad mot mig, jag började höra mitt egna skrik öka i styrka och jag var för utmattad, för att kunna gråta mer. Ett svep var allt Jägarna behövde göra. Det enda, så enkelt att ta ett liv. Mitt skrik blandade med ett annat och Jägaren framför Spike for över mig, in i Jägaren som just skulle trycka av och skottet hamnade i marken bredvid min hand. Jetros brottning frös och jag sneglade upp över min smutsiga hand för att se sällskapet vi hade fått som hjälp. Allt kom i repris, alla tårar, all smärta att jag nästan spydde och all den kaos återspeglades hos Spike som tittade upp på sin hjälpande hand. Cassandra!?
|
|
|
|
