Sjöfolket |
Där! Viskade pojken. Hans tänder hackade sig mot varandra när han fascinerat stirrade mot sjöns botten. Han kunde knappt se dem, men de få gånger solen bröt sig igenom molnen reflekterades deras kroppar mot mörkret nedanför. Det fick hans hjärta att ta krumpsprång i hans bröstkorg. Med en snabb handhöjning och ett snett, belåtet leende vinkade han mot pojkarna, ivrig att få visa att varelserna fanns. Att han hela tiden talat sanning. Eftermiddagen hade övergått till kväll och solens sista strålar förvandlade honom till en svart skugga mot den mörka sjön. Pojkarna, som spenderat den senaste timmen åt att gäspa bort tröttheten som plötsligt lagt sig över dem, reste sig upp när de såg den viftande handen. De kunde fortfarande inte förstå varför pojken, utan den minsta tvekan, simmat ut mot sjöns mitten, bara för att bevisa något som alla visste var lögn. Och nu vinkade han till sig dem, vilket betydde att varelserna antingen fanns där nere, eller att pojken blivit galen. Vilket av dem de föredrog visste de inte. De sista badbesökarna packade ihop sina saker medan pojkarna tog sig ner för berget. Nervositeten fick deras smala, otympliga kroppar att spännas. De, och alla andra barn i byn, hade under hela sin barndom lyssnat till skräckhistorien om sjöfolket djupt nere på sjöns botten, men de visste alla att det bara var en skröna. Att det var ett av de vuxnas knep för att hindra dem från att leka för långt ut på sjön. Men barn är barn, och deras skräckblandade förtjusning var påtagande i den varma sommarluften.
"Du ljuger" ropade John på vägen ner och de små grisögonen gnistrade av elakhet. "Det finns inget sjöfolk, det är du som är sjuk".
"Du vågar inte, ellerhur?" Ben flinade
"Klart jag gör!"
"Kom då"
John tittade tveksamt på sina kompisar innan han sakta gick fram till vattenbrynet.
Resten av pojkarna stannade kvar vid stranden och Ben bektraktade dem med en bekymrad min. Hans muskler krampade av att stå och trampa vatten.
"Kom hit och titta ni också" ropade han
"Du är sjuk" svarade en av dem och pojkarna började fnissa.
"Det är jag inte alls!" Bens röst sprack och blicken sänktes ner mot vattnet.
"Ska du börja grina nu?" skrek John och pojkskaran skrattade.
Jävla svin, de är alltid så dumma. Ben viskade. Det var en av hans dåliga vanor, att viska ut sina tankar. Hur elaka eller olämpliga de än var. De var liksom alldeles för stora för att rymmas inom honom, de behövde komma ut. Tystades han ner skulle han bli galen, det visste han. Så som hans pappa hade blivit. Kanske var det just därför han hade blivit galen, det brukade pojken tänka på ibland, speciellt när han låg i sin säng om kvällarna. Kanske hade hans pappa tystat ner de där tankarna. Kanske hade människornas blickar blivit för mycket. För han kunde inte förstå hur någon som varit så trygg kunde göra det han gjorde. Att bara gå, kliva ut genom dörren utan att ens blicka bakåt. Men trots det älskade han honom, och han hade haft rätt hela tiden. Sjöfolket fanns. De levde nere på sjöns botten, precis som berättelsen sagt. De var precis lika vackra och man fick precis samma känsla av frihet när man såg dem. Och något som var ännu viktigare: deras blickar var precis så förföriska som man sagt att de skulle vara. Det krävdes styrka för att betrakta dem utan att följa dem ner mot sjöns mörka botten.
"Ni är så jävla fega" Styrkan hade kommit tillbaks i pojkens röst och han stirrade på dem. Han var ingen duktig simmare och det började göra sig påmint. Hans muskler darrade av utmattning och han lät benen trampa fortare, som för att lägga de sista krafterna åt att hålla sig flytande.
Han kunde fortfarande minnas hans fars blick när han stormade in i huset den där varma sommarkvällen för ett år sedan. De trasiga kläderna hade gjort stora pölar på golvet och han hade skrikit, ivrig. Han hade nog aldrig sett honom så ivrig..
"Jag har sett dem, Benjamin! Jag har SETT DEM!" Bens mor hade lagt armen om honom och läpparna hade krökts till en ilsken grimas. Hon hade förstått för länge sedan att den man hon förut älskat inte längre fanns, och det var det värsta svek hon någonsin upplevt. Hon kunde knappt se på honom. Ben däremot, som stått tryckt mot sin mamma hela tiden, hade trott på honom. Det hade han alltid gjort. Han hade varit sin fars son; de delade samma fantasi, samma drömmar och samma ivrighet. Han log åt minnet. Hans far skulle bli stolt över honom, var han nu var.
"Ni vågar inte" ropade han
"Klart vi gör!" Solen hade gått ner bakom trädtopparna och förvandlat vinden till en sval bris. Tröttheten som förut rusat i deras kroppar hade försvunnit. De samlade mod till sig.
"Kom då!"
"Men ja, sluta tjata!"
Några sekunder senare vadade de ut mot pojken. De log nervöst. Halvvägs ut stannade de och Ben, som hela tiden betraktat dem, höjde frågande på ögonbrynen. En tung tystnad lade sig över sjön.
"Kommer ni då?!"
De sneglade mot varandra.
Ett kallt skratt bröt ut och Ben ryckte till.
Pojken med grisögonen stirrade på honom. Han flinade.
"Vi har haft rätt hela tiden killar, Ben är precis lika galen som sin far"
Ben höjde frågande på ögonbrynen.
"Ni har ju inte ens sett dem, hur kan ni...?"
"Det behöver vi inte heller." John avbröt honom. "Vi vill inte riskera våra liv bara för att du är sjuk".
Bens läppar särades när han försökte svara, men meningen dog innan den hann fram.
De stod tysta ett tag. Det enda som hördes var Bens rossliga hostningar från sötvattnet. Hans vattentrampande hade tappat sin kraft och flera gånger sjönk han under ytan. John såg hans kämpande och något vaknade till liv i hans blick. Något mörkt.
"Om du så gärna tror att de existerar, dyk ner till dem". Hans rop ekade mellan sjöns berg.
Ben skakade på huvudet
"Nej, jag... "
"Gör som vi säger, vill du bevisa att de existerar, dyk ner till dem. Dyk ner till dem, ta med en av dem upp och vinka till oss".
Pojkarna bakom honom flinade osäkert när de började sin retsång
"Dyk, dyk, dyk, dyk!"
Känslan av att göra fel trängdes inom dem, som ett obehag. Men ändå fortsatte dem.
Han hatade dem för att de gjorde allting till ett skämt. Han kunde känna varelsernas närhet nedanför honom och inget kunde vara mer levande. Han log när han såg deras reflektioner nere i vattnet. Trotsigt tittade han mot pojkarna. Åh gud, jag kan ju inte viskade han, men han hade bestämt sig. Minnet av hans far spelades upp i Bens inre och hans ögon tårades. Han bet sig i läppen. Nu hade han chansen att ta sig ner dit, att komma längre än hans far hann. Att se dem, kanske till och med röra dem. Och han skulle ta den.
Han tog ett djupt andetag, hostade upp sötvattnet som följde med, och dök. Ovanför vattenytan kunde han fortfarande höra pojkarnas "dyk, dyk, dyk, dyk!", men de nådde honom inte längre.
Vilken känsla det var. Att vara under vattnet var som att vara i en helt annan värld. Han såg dem knappt, bara deras svaga reflektioner, men det var just dessa reflektioner som fick honom att fortsätta. Han var målmedveten, trots att hans armar knappt kunde ta honom framåt. Något han inte känt på väldigt länge exploderade i hans kropp och han flinade åt känslan. När han kommit en bit ner började lungorna vibrera i hans inre, men han fortsatte framåt. Det var det hans hjärna var inställd på, framåt. Neråt. Till dem. När vibrationen tilltog stannade han upp och trampade vatten ett tag. Sakta ersattes ljudet av sjöns bubblande och pojkarnas sång, av hans hjärtas rop på syre, och när ingenting annat hördes förutom hans hjärtslag sökte han med blicken mot ytan. Han ville upp. Han ville upp nu. Med en kraft han inte visste var möjlig tog han fart mot verkligheten. Det spelade ingen roll om pojkarna skulle skratta honom rätt upp i ansiktet när han kom upp. Hans liv hade gått ut på att bli skrattad åt, den här gången var ingen skillnad.
Mitt i ett benspark kände han en kall, krampaktig hand runt sin vrist och ögonen storades upp. Han skrek. Ett skrik som skulle varit öronbedövande om han hade varit uppe på land, men som nu endast lämnade några små, osynliga bubblor på vattenytan. I ren reflex vek han sig för att komma åt det, eller den, som höll i honom och när han mötte dess blick stelnade han till. Han skakade på huvudet, som i protest. Efter en stunds tvekan lät han sin skakiga hand nudda dess ansikte. Varje muskel i hans kropp slappande av. Med blicken fäst i dess bedjande ögon drog han ett hackigt andetag, lät lugnorna fyllas med vatten. Handen runt hans vrist hade mjuknat när han lät sig dras ner mot mörkret.
|
|
|
|
