I hate (almost) everything about you- del 83 [m/m] |
hoppas det är okej med ett lite längre kapitel.
______________________________ ___________________________
- kapitel 83
Dom gick en bit längs vattenkanten, i riktning mot bryggan, och tro det eller ej men han tyckte att det var fint med det mörka vattnet och träden som reflekterades mot ytan tack vare månskenet. Liams tumme strök över hans hand.
”Är du rädd?” frågade han lite skämtsamt, men inte alls på något sätt som skulle tyda på att han tyckte att han var fånig. Dom hade stannat alldeles intill sjön och kanske att hjärtat slog lite hårdare när han tänkte på den mörka skogen bakom dom, där han inte kunde se vad som fanns, men han kände ändå inte det där behovet av att vända sig om och han lyssnade inte heller efter ljud, inte andra än Liams andetag. Han tänkte på den kvällen dom legat på bryggan och pratat om saker dom kanske inte skulle ha pratat om ifall det varit ljust, hur det hade kittlats i magen över att vara så nära, den underbara nervositeten när han känt Liams tyngd över sin bröstkorg och hur deras läppar sedan hade mötts, hur besvärad Liam verkat tidigare när han räckte Andy sin huvtröja, men hur envis han ändå varit att han skulle ha den, att han hellre frös själv än att Andy skulle göra det..
”Nej, jag är ju inte det när du är här. Då får jag inte dom där tankarna..”, svarade han ärligt. Liam var trygghet.
”Men då får du..”, började Liam och kramade om hans hand igen. ”När du är här själv så får du tänka på hur det känns nu, när jag är här, och påminna dig om att det inte är något värre när du är själv, det är lika ofarligt som när jag är här med dig.”
”Det var ett bra förslag faktiskt. Jag ska försöka tänka så, det kanske funkar”, log han och ryckte på axlarna. Han hoppades det. ”Kan vi inte gå till bryggan?”
Liam såg bort mot den och nickade. ”Gärna.” Andy tyckte sig se en lite retsam glimt i ögonen på honom innan han fortsatte. ”Jag kan gå före och kolla så att det inte finns något läskigt där under.”
”Liam”, flinade han. ”Jag är inte rädd när du är här har jag ju sagt, och jag tror inte på spöken.”
Den andre hade redan börjat gå före honom, än så länge baklänges så att han kunde titta på honom. ”Sjöodjur då?”
”Okej då, stick iväg och kolla efter sjöodjur”, sa han roat men blev samtidigt tvungen att erkänna för sig själv att det kändes lite, lite jobbigt när Liam lämnade honom. Inte för att han trodde att någon skulle överfalla honom bakifrån i mörkret men.. det kändes helt enkelt bara bättre när han höll Liams hand i sin.
När han åter riktade blicken mot den andre som tagit det första steget ut på bryggan glömde han dock bort oron för en stund och flinade istället.
”Det verkar lugnt men jag ska kolla efter!” ropade han skämtsamt innan han började lägga sig på mage för att kolla över kanten längst ut på bryggan, han hann dock inte lägga sig helt platt förrän han snabbt kom upp på huk igen. ”Ah det var ju alldeles blött här!”
”Sjöodjuret kanske låg och solade där tidigare”, ropade han tillbaks samtidigt som han långsamt gick ditåt.
Liam sjönk ner på knä istället och placerade händerna på varsin sida innan han lutade sig neråt för att kolla under bryggan.
Han hann inte ens se att han tappade balansen, att han lutat sig lite för långt ut. Helt plötsligt tippade han över bara, som i någon slags misslyckad framåtkullerbytta som resulterade i ett högt plask. Andy bara stirrade först.
”Gud, Liam!”
Under knappt tre springande steg hade han hunnit med att tänka att Liam slagit i huvudet i någon sten där under och att han skulle få dra upp en alldeles livlös pojkvän ur vattnet, men redan efter det fjärde steget kom Liam upp ovanför ytan med ett högt flämt.
”Är du okej?!” hörde han Andy skrika och när han blinkat bort vattnet ur ögonen kunde han se honom komma springande på bryggan.
Vad i helvete hade han gjort, hur fult måste inte det där ha sett ut? Ett stort jäkla epic fail var väl kanske bästa sättet att beskriva det på. ”Ja det är lugnt!” skyndade han sig att säga och tog sedan tag om kanten på bryggan innan han hostade till. Hostandet övergick dock i ett kort skratt och när Andy verkade ha insett att han faktiskt var okej skrattade han också till, ett skratt som lät både lättat och förundrat.
”Gjorde man inte något sånt där när man tog baddaren-simmärket? Gud alltså..”
”Du är helt galen!” Andy verkade fortfarande en aning chockad över hans simkonst. ”Här, ta tag i min hand.”
När Liam till och med misslyckades med det brast det för dom båda och det var en skrattande-nästan-gråtande Andy som till sist kunde greppa tag om hans överkropp för att dra upp honom.
”Åh, jag får ingen luft!” skrattade Liam när dom till sist föll ner på rygg på bryggan båda två. ”Tänk så hade du behövt hämta den där simringen åt mig..”
”Sluta!” kved Andy fram och höll sig för magen. ”Du är helt sjuk.. i huvudet. Vad fan gjorde du sådär för?!”
”Jag skulle ju bara kolla! Det var inte meningen att.. hela jag skulle tippa ner i sjön.”
”Du bara försvann!”
Dom började sakta återfå normal andning utan skrattanfall varannan sekund och Liam försökte få den trassliga luggen ur ögonen.
”Har du med dig några kläder? Annars måste vi gå hem, du är ju alldeles genomblöt”, sa Andy och satte sig upp innan den oroliga blicken var tillbaks på Liam.
”Nej men det gör inget, jag fryser inte.. så mycket”, flinade han och satte sig upp han med.
”Säkert att du inte gjorde illa dig?”
”Nej det gjorde jag inte..” Han suckade lite och Andy trodde först att det var åt hans fråga innan han insåg att det var håret som var problemet. Liam rufsade till det med fingrarna på flera olika ställen innan han försökte dra till den lika blöta luggen. ”Ser det förjävligt ut?”
”Du skojar..”
”Är det helt platt här bak eller?”
Andy började flina och när Liam vände tillbaks blicken mot honom skakade han på huvudet. ”Okej du är härmed utsedd till den mest fåfänga jag känner. Tror du att jag bryr mig hur ditt hår ser ut? Du har ju alldeles nyss ramlat ner i en sjö Liam!”
”Men..”, började han men sänkte sedan långsamt handen som varit i färd med att rätta till håret innan han bet tag i piercingen samtidigt som det sneda leendet spred ut sig. ”Okej då.”
”Just det”, sa han roat. ”Men seriöst, vi borde gå hem, eller åtminstone gå tillbaks till tältet och försöka värma upp dig.”
Liam log igen och skakade på huvudet. ”Det är ingen fara Andy, vi kan väl stanna här en stund? Sen går vi tillbaks till tältet, okej? Det finns ju åtminstone inga sjöodjur förutom mig här..”
Han drog av sig den svarta, långärmade tröjan som var helt klistrad mot hans kropp men behöll dom slitna, ljusblåa stuprörsjeansen på innan han la sig ner på rygg på den slitna bryggan.
”Säkert att vi inte ska gå tillbaks till tältet? Fryser du inte?” undrade Andy och rörde fingrarna över hans fuktiga bröstkorg. Om han frusit innan så hjälpte den där beröringen omedelbart.
”Nej jag fryser inte”, log han och drog handen genom håret igen innan han fattade tag om Andys arm för att dra ner honom bredvid sig. ”Men jag tror att mina jeans är ännu tightare än dina nu..”, sa han och såg från sina ben till Andys som nu låg utsträckta bredvid hans.
”Definitivt”, flinade han och kände på hans blöta lår innan han letade upp hans hand för att krama om den. ”Det känns som det var länge sedan vi låg här sist..”
Liam nickade sakta. ”Mm, typ en annan värld. Men det är fortfarande en av mina favoritkvällar.”
”Min med”, sa han lågt. ”Jag var så töntigt lycklig över att du lät mig behålla tröjan efter att vi kommit hem, även om du var tvungen att komma med den där kaxiga kommentaren om att jag inte behövde ha på mig den offentligt eftersom den såg ut som en klänning på mig.”
”Just ja”, skrattade han lågt. ”Men den gjorde ju det, kortis.”
Han fick genast en boxning på armen. ”Tyst. Eller vill du kanske bada igen?”
”Vad? Har jag sagt att det är något fel att vara kort eller? Jag tycker om att du är det, på riktigt alltså.”
”Bara för att det får dig att känna dig ännu längre eller? Jävla lyktstolpe.”
Skratten letade sig ut i mörkret, ut över den nästan svarta sjön och vidare mot skogen där man inte längre kunde urskilja träden utan allt bara såg ut som en enda mörk massa. Han förstod att Andy kunde se det från ett läskigt perspektiv; det var svårt att ens se deras tält nu, det skulle kunna röra sig någon eller något bland träden bakom dom utan att man vare sig skulle höra eller se det. Men man kunde se det från ett fint perspektiv också; konstrasten över hur totalt svart allt kunde se ut när det några timmar tidigare varit så skinande ljust. Man kunde gå närmare den där skogen och faktiskt urskilja träden som i Liams tycke alltid såg ståtligare ut när det var mörkt, grenarna som sträckte sig upp mot den lika svarta himlen. Man kunde ta några steg närmare den skrämmande sjön och se hur fin den faktiskt var när månskenet reflekterades i den och det nästan glittrade på sina ställen. Man behövde inte lyssna efter ljud i skogen eller runt omkring sig utan kunde bara lyssna till tystnaden istället – den som aldrig infann sig under dagarna när det var ljust.
Andy vred något på sig innan hans läppar försiktigt snuddade vid Liams och han slöt nöjt ögonen för att besvara kyssen.
”Dina läppar är alldeles kalla”, viskade den svarthårige.
”Kyss mig då så blir dom varmare”, viskade han tillbaks och la försiktigt upp armen om Andys nacke och precis som han hade hoppats förflyttade han sig så att hans överkropp hamnade alldeles ovanför Liams egen.
”Vill du ha min tröja?” mumlade Andy mot hans läppar samtidigt som fingrarna kände sig igenom hans blöta hår.
Han frös. Benen kändes alldeles stelfrusna och om inte Andy sjunkit ner över hans överkropp och om månskenet bara varit lite starkare hade han förmodligen kunnat sett exakt hur mycket bara genom en blick på bröstvårtorna. Inte för att det spelade någon roll, han tänkte inte låta emopojken frysa istället för honom och han ville inte gå tillbaks, inte än.
”Nej det är lugnt, men tack”, sa han och drog honom närmare sig innan händerna letade sig upp längs hans rygg och vidare till sidorna.
Andy rös till av den enkla men väldigt uppskattade beröringen. Han älskade att känna Liams händer över sin kropp och även om läpparna kändes kalla så nästan brände händerna genom huvtröjan han hade på sig. Han ville komma närmare. Utan någon större tvekan greppade han tag om den andres ansikte och lät dom tidigare ganska så lugna kyssarna bli betydligt högre i tempo. Han struntade i om han själv blev blöt och flyttade på sig så att han inte längre låg så snett utan mer trasslade ihop sina ben med Liams klistriga jeansben. För varje tungt andetag han tog var det som att pirrandet nådde ut lite längre i kroppen, som att det pumpades runt tillsammans med blodet och snart hade spritt sig till varenda liten del. Och han tyckte om det. Den blonde gav ifrån sig en låg suck och hade snart greppat tag om hans hår vilket i sin tur fick Andy att pressa sig ännu närmare honom.
Hesa andetag blandade sig med lika hest uttalade namn, blickar sökte varandra i mörkret innan det nafsades tag i läppar, sneda leenden fick kinder att hetta och retsamma kommentarer gick upp i falsett av kyssar placerade på halsens känsliga hud.
”Okej nu erkänner jag att jag fryser.”
”Det menar du inte? Du hackar ju tänder, kom här”, flinade Andy och la båda armarna om Liams midja medans dom gick tillbaks mot tältet.
”Egentligen var det en fint utav mig bara..”, sa han och huttrade till ”.. att ramla ner i vattnet sådär, jag ville få dig att tänka på något annat än mörkret.”
”Du skulle göra det för mig alltså? Även när det innebar att du sabbade din frisyr?” frågade han retsamt och fick Liam att skratta till mellan tandhackandet.
”Allt för dig baby.”
Väl inne i tältet var Liam snabb med att dra av sig dom genomblöta byxorna och la sedan ut dom på gräset utanför i ett tveksamt hopp om att dom skulle torka tills imorgonbitti.
”Åh gud vad skönt”, suckade han när han krupit ner i sovsäcken och sedan dragit upp täcket över sig också.
Andy log mot honom i mörkret och började sedan leta i väskan efter ficklampan han sagt att han packat med.
”Letar du efter kakorna eller ficklampan?”
”Mitt hungriga jag hoppas nog att hitta kakorna först, men.. här”, sa han och fick fram ficklampan. ”Satt du inte fast den i taket eller något när ni var små..?”
”Jo just ja!” flinade Liam. ”Knyt fast den i den där pinnen som går rakt över.. trä den genom öglan liksom.. ah precis, sådär. Mysigt.”
Ännu mysigare blev det när Andy kröp ihop bredvid honom och lampans sken spred ut sig precis lagomt inne i tältet. Han försökte minnas om han hade tyckt att det varit lika mysigt när dom tältade hemma på gården men han hade nog inte tänkt på det sättet då. Då hade det mest varit häftigt och.. kanske mysigt också, men definitivt på ett annat sätt. Han hade varit glad att Andy var där med honom då också, men det hade inte pirrat i magen och tanken att kyssa honom skulle aldrig någonsin ha slagit honom. Herregud han hade ju varit på stadiet då tjejer fortfarande var lite halvt obehagliga.
”Här”, sa den svarthårige och räckte honom en kaka. ”Blir du något varmare?”
”Jaa nu känner jag faktiskt mina manliga delar igen”, flinade han men valde ändå att ligga kvar invirad i sovsäcken som i någon slags kokong. ”Jag tror att det pep från din mobil förresten.”
Andy satte sig upp och verkade skriva något sms innan han såg ner på Liam igen. ”Är du också jättepigg av någon anledning? Eller vill du sova?”
”Nej jag är inte särskilt trött, jag ligger bara här för att det är skönt”, log han snett. ”Vi kanske skulle tagit med en kortlek eller något.”
”Eller..”, sa han och började knappa på mobilen igen. ”Jag tog hem en app för ett tag sen, eller ja det var länge sen, på en fest- och ja jag har faktiskt också gått på sånna.”
Liam stönade till. ”Jag kanske inte sa det på så schyssta sätt men jag trodde faktiskt inte att du gick på fester..”
”Förlåt”, flinade han. ”Nej men i alla fall, det är en sån där sanning och konka-app, man får upp random saker att svara på eller göra. Vi skulle kunna göra det? Alltså bara frågor?”
Sanningsfrågorna hade alltid skrämt honom, han hade varit killen som valt konsekvens så länge det var möjligt då han knappast haft några besvär med att kyssa någon eller att stå i centrum på andra sätt. Men Andy visste ju redan så mycket om honom och.. det var ju ändå Andy, det borde inte vara något att oroa sig över.
”Absolut, kör på”, log han. ”Jag kan börja.”
”Okej..” Andy la mobilen ovanpå täcket emellan dom och tryckte sedan på en knapp så att en fråga dök upp. ”Säg något du är nöjd med i ditt utseende.”
”Oj..” Han ville inte låta för kaxig och säga att han under dom bra dagarna var ganska så nöjd med allt överlag. ”Jag tycker mina armar är helt okej, inte för biffiga men inte spinkiga..” Han bet sig snabbt i läppen. ”Alltså jag gillar dina armar! Dom är fina just för att dom är smala, jag bara..”
Andy skrattade och strök luggen ur ögonen. ”Tack, men frågan var ju vad du tyckte var snyggt på dig så du behöver inte förklara dig.”
Liam krånglade upp armen ur sovsäcken för att kunna trycka fram sin fråga. ”Hur många gånger har du haft sex?”
Han tyckte sig se Andys kinder skifta lite i färg men han var ändå snabb med att svara. ”Hur många gånger.. jag har inte direkt.. räknat men det är väl inte så jättemånga? Ja det är ju bara med dig i alla fall”, sa han med en axelryckning innan Liam gav honom ett leende. Han var bara tacksam över att det inte varit han som fått frågan, då hade det blivit dålig stämning for sure.
”Har du någon kändiscrush?” Andy såg roat på honom. ”Du kommer säkert aldrig erkänna.”
”Kommer jag väl visst det, men hade någon annan frågat hade jag förmodligen dragit till med Megan Fox eller något. Men okej jag har väl kanske crushat på Ashley Purdy, han är jävligt het.”
”Hah det visste jag inte, fast jag blev ju väldigt förvånad att du lyssnade på black veil brides överhuvudtaget, men ja han är snygg, eller typ mer vacker tycker jag men..”
”Fast inte hetare eller vackrare än dig.. gud jag måste lägga av med det där cheesy-snacket, du blir säkert avtänd av det själv?”
”Inte ett dugg”, skrattade Andy.
I själva verket var det skönt när han sa något sånt där för då blev han oftast mer varm inombords än när han sa något som gjorde honom alldeles generad och värmen så envist var tvungen att sprida sig till kinderna. Som när han senast när dom skulle sova, och Andy dragit av sig tröjan, höjt ena ögonbrynet och sagt ”fattar du vad du får mig att vilja göra med tungan när du klär av dig på det där sättet?” Så cheesy var bra, cheesy var han mycket bättre på att hantera. Inte för att det andra inte var sexigt..
”Okej.. min tur”, sa Liam långsamt och tog upp mobilen. ”Det står: Vad tänker du på eftersom du rodnar?”
Andy såg snabbt upp. ”Va? Det står det int.. väldigt kul..”, mumlade han sedan fram när han insåg att Liam jävlades med honom. ”Frågan gick visst över”, sa han och drog åt sig mobilen innan han låtsades läsa. ”Är du rädd för blod? Kanske på den nivån att din pojkvän fick betala åt dig på tatueringsstudion sist för att du själv låg helt däckad i soffan och sedan försökte bortförklara det med feber?”
Liam såg kisande mot honom. ”Lågt.”
Andy såg bara nöjt på honom ”Ett ja alltså. Vill du fortsätta leka?”
”Ge hit den där”, sa han och satte sig själv upp. ”Jag tänker i alla fall inte fuska. Berätta vad du tycker om hos personen till höger om dig.”
”Jag tyck..”
”Jag tar gärna den där frågan ifrån dig. Om det är okej”, sa han, nu utan den retsamma tonen och Andy nickade lite förvånat.
”Okej.”
Liam såg ner på Andys mobil i sina händer och vred på den lite fram och tillbaka. ”Utseendemässigt tycker jag om allting hos dig, jag tycker ditt hår är jättesnyggt och jag tycker det är charmigt att du hela tiden får dra undan luggen, samma sak när du istället drar ner den i ögonen som för att liksom gömma dig lite. Jag tycker om dina ögon, att dom är sådär isblåa och inte bara vanligt blåa och jag tycker om att dina läppar är lite för röda för att egentligen passa på en kille.”
Han såg långsamt upp och Andy såg nästan lite förundrad ut. Men det kunde väl knappast komma som en överraskning för honom att Liam tyckte att han var vacker, snygg och alla andra positiva benämningar som fanns?
”Jag tycker dina nyckelben är sexiga, särskilt när du har en lite för stor tröja på dig, och jag älskar din mage.”
”Liam..”, sa Andy tyst men tycktes inte kunna hålla tillbaks leendet.
”Nej jag är inte klar, jag älskar förresten det där leendet också.”
”Du överdriver..” Dom smala fingrarna strök undan luggen fastän han nog inte ens var medveten om det.
”Du har världens sexigaste jeansrumpa och jag gillar dina smala höfter.” Han mötte Andys blick och hoppades att han inte skulle få en kaka kastad i huvudet för det han var på väg att avsluta med. ”Och jag tycker det är hur sött som helst när du rodnar.”
Den svarthårige tittade generat ner i sitt knä innan han såg upp igen. ”Du är fin. Vet du det?”
”Jag menade allt det där jag sa, så jag hoppas du tar åt dig.”
Han nickade med ett svagt leende. ”Jag ska försöka. Tur för dig också att du kommer få se den där magen nu då..”, skämtade han innan han började klä av sig inne i det lilla tältet.
Efter en snabb tandborstning utanför hade dom krupit ner i Liams sovsäck båda två och precis när Andy var på väg att öppna munnen för att säga godnatt öppnade även Liam munnen.
”Jag har ju bara sagt vad jag tycker om hos dig utseendemässigt..”
”Liam du behöver inte.”
”Jo, jag vill”, sa han lågt och drog långsamt fingrarna genom hans hår innan han flyttade ner armarna om hans midja istället. ”Jag tycker om dig för att du alltid försöker se det bästa hos personer, du är inte lika snabb att döma som jag ofta är. Och du sätter alltid alla andra framför dig själv. Jag tycker att du borde vara lite mer självisk ibland men jag beundrar ändå den egenskapen.” Han var tyst en liten stund innan han fortsatte. ”Du är hur duktig som helst på att teckna och jag tycker det är.. vad heter det, att jag går igång på det? Det låter ju helt fel.. jag menar ju inte att jag..”
”Du kanske tycker det är attraherande?” föreslog han och försökte låta bli att skratta. Han var så söt.
”Just ja så kallar man det, jag tycker det är attraherande när någon är kreativ och passionerad för det han håller på med, så det gillar jag väldigt mycket hos dig. Jag tycker om att du intresserar dig för det jag gör med, att vi kan dela musiken som alltid varit en väldigt stor del för mig. Och.. jag är nästan avundsjuk på att du är så bra på att visa känslor, att du vågar, att du är så modig.”
Han ville säga någonting men för tillfället var klumpen så stor i halsen att han istället bara kramade om den där fina, fina människan intill sig.
”Du är rolig, väldigt snäll, och.. du är Andy liksom, allt går inte att beskriva men det jag älskar allra mest med dig är att du är Andy.”
”Vill du få mig att gråta eller?” andades han fram i ett skratt som var ytterst nära att få sällskap av tårar.
”Det skulle vara lyckligare tårar än dom du grät sist vi tältade då va? För isåfall..”
”Liam..” Han log mot hans axel innan han tryckte sig ännu lite närmare. ”Det skulle dom. Och jag älskar dig väldigt mycket också. Tack förresten, för allt det där du sa..”
Liam lutade hakan mot hans huvud och slöt armarna om honom. ”Det är inget att tacka för.”
Han trodde nästan att Andy hunnit somna innan han plötsligt vred på sig.
”Du.. jag ställde larmet på halv nio, jag börjar sent..”, mumlade han sömnigt. ”När börjar du? Du måste kanske upp tidigare..”
”Jag.. jag börjar också sent, kvart över nio, så oroa dig inte för det. Sov gott nu.”
Efter att dom hade släckt ficklampan hade det blivit totalt svart i tältet och det hade dröjt en bra stund innan han kunnat urskilja Andys ansikte fastän det var så nära hans eget, men han tyckte det var mysigt med mörkret och än så länge hade han inte hört några snyftningar från emopojken så kanske funkade det här ännu bättre än han hade trott. Om killen skulle klarat det lika bra ifall han legat där helt ensam visste han dock inte. Han själv trodde såklart inte att något farligt skulle dyka upp utanför tältet men trots det låg han vaken tills att han var helt säker på att Andy sov och sedan ännu lite längre där han faktiskt lyssnade efter ljud, och först efter det tillät han sig själv att sluta ögonen – fortfarande med beskyddande armar om den smala kroppen.
”Börjar du verkligen sent?” frågade Andy och såg bara en aning skeptisk ut där dom gick längs gatan på väg hem. Liams byxor hade inte torkat särskilt mycket under natten så han behövde hem och byta.
”Nej jag började åtta”, erkände han. Det spelade ju ingen roll nu, klockan var redan efter halv nio.
”Liam..!”
”Ta det lugnt, jag skippar ju åtminstone inte resten av lektionerna.”
Andy såg inte helt nöjd ut över svaret. ”Det är meningen att jag ska ha bra inflytande på dig, inte att du ska skolka mer.”
Liam ryckte oskyldigt på axlarna. ”Kärleken går före allt?”
”Inte skolschemat.”
”Så oromantisk”, sa han och himlade med ögonen innan han fick en knuff i sidan. ”Hey! Låt orden tala, inte nävarna.. eller något sånt där.”
”Går du någon poesikurs eller? Isåfall verkar du behöva plugga mer.”
Liam skrattade och stack ner händerna i jeansfickorna fastän dom var alldeles fuktiga. ”Och du verkar ha gått någon ´hur du snackar som en badass´-kurs. Trodde inte du hade det där kaxiga i dig Ask.”
”Du ska bara veta..”
”Hm, jag gillar den där blicken”, sa han retsamt och fångade sedan tag om Andys hand för att få honom att stanna innan han försökte fånga upp även hans läppar.
Dom rödaktiga läpparna strök varsamt, nästan plågsamt varsamt, över hans innan han löst bet tag om Liams underläpp vilket direkt skickade en ilande våg till nederdelen av hans mage. Han hann lagomt lägga upp handen om Andys nacke innan den andre drog sig ifrån några millimeter.
”För att få den där måste du ha förtjänat den, genom att till exempel gå på dina lektioner. Alla lektioner.”
”Lite försent nu”, sa han med ett snett leende och hoppades att det var charmerande nog för att få dom där läpparna att komma tillbaks.
Andy besvarade det sneda leendet med ett eget innan han istället la upp handen om Liams nacke, trasslade in fingrarna i det blonda håret och sedan nafsade tag om hans underläpp igen. Han lät tungspetsen snudda vid den och..
”Synd att du inte tänka på det tidigare då..”
”Andy!.. Arhg sluta vara så..!” Han drog båda händerna genom håret och såg efter den svarthårige pojken. Det pulserade i kroppen. Vissa partier mer än andra. ”Det är tortyr! Du vet det va? Och det är olagligt här i Sverige!”
”Det är olagligt att skolka också”, svarade han roat och såg på honom över axeln.
”Det är det inte!”
Andy väntade på Liam utanför gården och när han kom ut någon minut senare i nya jeans började dom gå mot busshållplatsen. Och om cirka tio minuter skulle dom gå av bussen som två helt andra personer igen. Liam skulle förmodligen ta några långa steg så att han hamnade en bit framför och när dom senare under dagen skulle mötas i korridoren skulle dom låtsas som att dom inte ens ville se varandra.. Bara ett litet tag kvar att stå ut nu.
”Har du fått något svar på mailet till din pappa förresten?” frågade Andy och fick Liam att se upp från mobilen.
”Ja för några dagar sen.”
”Har du?” frågade han förvånat. ”Men.. vad sa han då?”
”Jag vet inte.”
”Va, vad menar du med att du inte vet?”
”Jag läste det aldrig.”
Det var sant. Han hade inte läst det. Han hade ångrat att han skickat meddelandet i samma stund som han tryckt på skicka-knappen och när mailet plötsligt hade legat där i inkorgen knappt en dag senare hade han inte vågat öppna det utan genast raderat det. Han ville inte få läsa något fegt jävla svar i stil med ´Jag har ingen aning vad du pratar om, du måste ha tagit fel person´ men inte heller den potentiella sanningen; ´Jag ville aldrig ha dig. Var snäll och låt bli att kontakta mig igen.´ Han skulle inte fixa det, då var det bättre att inte veta mer än vad han gjort innan. Det vill säga; ingenting mer än att han blivit lämnad innan han ens blivit född och att hans pappa var ett svin.
Men han borde såklart ha sagt någonting till Andy, han ville egentligen inte lämna honom utanför, och nu satt han där mitt emot honom på bussen med förvirrad blick.
”Jag fegade ur”, erkände han innan Andy behövt fråga någonting mer. ”Jag var rädd för vad det skulle stå och det känns lättare att.. att inte veta mer än vad jag redan gör. Ledsen att göra dig besviken.”
Andy skakade snabbt på huvudet. ”Du har inte gjort mig besviken, jag ville ju att du skulle göra det för din egen skull, ifall du tyckte att det skulle kännas bättre.”
”Jag vet. Men jag fixade det inte, jag vill inte ha med honom att göra ändå..”
ni vet att jag vill höra Vad ni gillade/inte gillade :)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 12:28 | | Liam var trygghet. Vi kan börjar där, tycker jag. Med Andy som inte är rädd, när han är där. Med Andy som har Liam som en trygg, fast punkt. Och Liam, fina Liam som skämtar och letar efter monster och som ramlar i vattnet. Jag gillar hur du får med den omedelbara rädslan att han slagit i huvudet. Jag gillar att man får vara med Andy där, när det händer. Och hela scenen efteråt, med Andy som är nojjig över hur blöt och kall Liam måste vara medan han borstar undan det – det känns så typiskt dem. (och den här biten: Jävla lyktstolpe. – perfektion) Gillar hur du målar upp omgivningen med den svarta skogen, hur man får se den både från sin läskiga och fina sida. Jag bara känner att Liam kommer bli sjuk av det här och jag vill inte det för jag får så klart upp bilden av en jätte, jättesjuk Liam som liksom måste tas in på sjukhus och som är döende och och och – nu börjar Andys oro smitta av sig. Haha. Men alltså. Jag gillar det fragmenterade sättet du skriver på, när de kysser varandra. Hur de ler, hur de viskar varandras namn. Det är fint, så väldigt fint. Och när de spelar frågespelet. Liam och hans cheesy-talk som är så underbart. Fangirlar lite här borta. Liams lilla tal över vad han tycker om Andy… det finns inte ord att beskriva hur det känns att läsa. Det är fint och det värmer. Och hur Liam lurar Andy att han börjar sent – det var så uppenbart och så fint, på sitt sätt. Så typiskt honom. (Och när han kallar honom Ask. Dör igen) Alltså. Liam och hans pappa. Vet du hur mycket jag vill läsa pappans svar? Dör igen. Och igen och igen. |
|
|
|
