I hate (almost) everything about you- del 82 [m/m] |
det har varit så lite kommentarer på dom senaste 5-7 kapitlen nu, är ni andra kvar? Vilka är ni bakom siffrorna?
och tack teenagersreality för att du är kvar :)
____________________________________ ___________________
- kapitel 82
Skolveckan hade varit ganska så bra hittills, han hade äntligen lämnat in uppsatsen till engelskan och han hade fått tillbaks ett svenskaprov som han otroligt nog hade fått ett vg på. Mattelektionerna hade han däremot inte ens gått till - men han hade pluggat nästan som besatt på matten hemma flera eftermiddagar och tagit hjälp av Andy när det behövts, och när han väl kände sig säker tänkte han gå på nästa lektion och fråga efter dom där jävla delproven. Han skulle fixa det här nu.
Liam skyndade sig genom korridoren och tryckte sedan upp den tunga skolporten och gick ner för trappen där dom andra väntade.
”För att vara så jävla snabb på idrotten är det konstigt att det tar sån tid för dig att gå ut från skolan”, sa Johan och skakade på huvudet.
”Bara för att du kan glida obemärkt förbi alla människor, folk vill liksom snacka med mig”, flinade Liam och drog upp den slitna ryggsäcken på ena axeln.
”Okej men ska vi gå eller?” frågade Sarah som stod en liten bit längre bort med Jake. När han kollade närmare såg han att dom höll varandra i handen; eller hålla handen var väl att ta i – dom hade liksom hakat i lillfingrarna i varandra, som att dom trodde att folk inte skulle lägga märke till det då.
”Påminn mig igen varför jag och Johan också måste hänga med på det här?”
”Men för att det sägs att det spökar där?” sa hon som att han var helt dum i huvudet som inte förstod det. Kanske hade hon redan nämnt det också.
Liam skrattade lite lågt när dom började gå ut från skolområdet. ”Just ja, det är säkrare om vi är fler”, sa han roat och när han sedan passerat dom med några steg kastade han en blick över axeln ”Förresten ser alla redan att ni håller varandra i handen.”
Han kunde inte svära på det eftersom han vänt sig om för att säga någonting till Johan men han var ganska så säker på att dom direkt lossat det där lillfingergreppet. Underhållande var dom i alla fall.
”Vad tycker du om det här?” frågade Sarah och placerade handen på höften. ”Är det här bättre än när jag stod och tittade åt sidan?”
”Jag tycker inte du borde vara med överhuvudtaget”, sa Liam och drog loss ett nytt löv från busken för att sedan börja riva det i smala remsor.
”Jag frågade inte di.. vadå inte vara med? Det är väl klart jag ska vara med! Jake vet du vad som hände med Liam eller? Blev han tappad som liten?”
Liam skrattade igen och drog handen genom håret innan han såg upp mot dom översta fönstren på den stora vita byggnaden. Dom befann sig vid ett gammalt militärsjukhus som egentligen inte låg särskilt långt ifrån stan men samtidigt i ett rätt öde område så att det kändes som långt utanför civilisationen. Han hade inte orkat lyssnat på Sarahs långa utläggning om vad hennes projektarbete handlade om men det var någonting om övergivna platser och byggnader i Stockholm, och det enda hon hade kvar nu var att göra klart framsidan till häftet, och till det behövdes ett kort.
Jake såg en aning besvärad ut där han stod med systemkameran i händerna och med en alltmer irriterad Sarah framför sig, men det var ju ingenting nytt att hon och Liam tjafsade med varandra – det hade dom alltid gjort och Liam hade alltid tyckt att det var lika roligt och Sarah hade alltid blivit lika sur, vilket i sin tur gjorde att Liam tyckte det var ännu roligare. Ändå hängde dom fortfarande i samma gäng tre år senare så någonting fick dom uppenbarligen ut av vänskapen ändå.
”Jag tycker det var bäst när du tittade åt sidan, det passade bättre till stämningen i bilden liksom. Och du håller käften Liam”, sa Jake och höjde kameran igen.
”Åh vad bra att du kom nu, följer du med och springer?” frågade Andy och mötte Liam som kom gående ifrån busshållplatsen.
”Jaa.. det kan jag väl”, sa han och tillade sedan flinande ”Hinner jag byta om eller?”
”Två minuter”, skämtade Andy tillbaks.
”Nästan så att du borde springa framför mig när du har dom där shortsen..”
Liam skrattade till och såg ner på sina vanliga svarta shorts som liknande Andys egna fotbollsshorts. ”Seriöst?”
”Japp, du är sexig i shorts och linne, särskilt bakifrån.”
”Vad är det med dig idag?” sa Liam och skakade roat på huvudet för att försöka dölja den där lilla genansen som letat sig fram när Andy sagt att han tyckte han var sexig. Det var en sak att skämta om det själv, till och med att ibland tycka att man såg rätt bra ut, det var en sak när han legat med tjejer som tittat upp eller ner på honom och talat om hur sexig dom tyckte han var, men det var en helt annan att höra killen man var kär i säga det.
”Det var jättemycket mygg i skogen när jag sprang igår så vi kan väl ta vändan genom området istället?”
”Absolut, du bestämmer.”
”Jag hatar verkligen den där sjön”, sa Andy andfått när dom joggade längs vägen ovanför. ”Eller på ett sätt tycker jag om den för att du och jag har varit där, men samtidigt hatar jag den för att jag alltid.. mörkret känns alltid värst där.”
”Går du fortfarande dit ibland?” frågade Liam och såg på honom innan han drog undan den lite svettiga luggen.
”Ja, flera gånger, man ska ju utsätta sig för rädslan för att bli av med den men det funkar inte.”
Dom svängde ner på gatan som snart skulle leda tillbaks till deras egen.
”Men har du gått därifrån direkt det känts jobbigt då eller?”
”Nej jag har stannat jättelänge, men det går ändå inte över..”
”Hmm..”
”Jag vet jag är töntig, och tydligen obotlig till att komma över det också.”
Liam skakade på huvudet. ”Nej jag menade inte så, du är inte töntig. Fan, jag är ju rädd för att se en droppe blod, till och med när det är på film”, sa han och himlade med ögonen vilket fick Andy att dra på munnen.
”Jo jag kan ju åtminstone se mörker på teve eller ut genom fönstret, så du är töntigare då.”
”Hey passa dig”, skrattade han och satte av efter Andy som redan fått upp farten.
”Duschar du hos mig?” undrade Andy när dom kommit tillbaks och torkade sig i pannan med nederdelen av t-shirten.
”Jag behöver fixa en sak först så jag duschar hos mig, men tro mig; jag hade velat duscha med dig”, log Liam retsamt innan han gick över till sig.
Värst vad han blev hemlighetsfull helt plötsligt. Andy såg efter honom en liten stund men vände sedan om för att själv ta den där efterlängtade duschen, helst en kall.
Han hade antagit att Liam skulle komma över till honom när han var klar och det var precis vad han gjorde efter en och en halv timme ungefär, då Andy själv redan hade hunnit duscha, klätt på sig och satt sig för att rita en stund.
”Kom, vi ska ut.”
”Vadå?” frågade han förvirrat och la ifrån sig pennan.
”Vi ska gå till sjön och försöka bota din rädsla.”
Axlarna sjönk ner en aning och han såg på den blonde.
”Det funkar inte, jag har redan försökt.”
”Du kanske inte har stannat tillräckligt länge.”
”Jo jag har verkligen det Liam, det är någonting med vattnet och skogen bakom och.. jag har stannat där länge.”
Liam sträckte sig efter något alldeles utanför rummet och höll sedan fram någonting misstänkt likt en ihoprullad sovsäck i fodral. ”Inte över natten”, sa han med ett höjt ögonbryn samtidigt som ena mungipan följde med.
Andy skrattade förvånat till. ”Va? Vad menar du ens?”
”Vi ska tälta snygging.” Han gav honom ett snabbt, snett leende innan han släppte ner sovsäcken på golvet. ”Om du vill alltså. Men det kanske funkar, och seriöst hur länge sedan var det inte vi tältade?”
”Typ i tvåan? På gården.”
”Jaa men precis, vi kan väl avancera lite. Jag hittade tältet i förrådet och förhoppningsvis är det fortfarande helt, så om vi tar med kuddar och täcke bara så är vi ready to go.”
”Okej jag gillar idèen, men kan vi inte.. jag vet inte, ta det på någon åker eller så istället?”
Liam skakade flinande på huvudet. ”En åker? Vet du hur läskigt det skulle vara eller? Nej vi ska vara nere vid sjön så att du kan komma över din rädsla, okej? Det kommer bli jättebra.”
Det verkade faktiskt som att han menade det här, väldigt otippat, och när han själv funderade på det en liten stund så tyckte han ju om förslaget; inte just mörkret kanske men att tälta med Liam, att göra något helt spontant.. som ett litet och kanske en aning fånigt äventyr.
”Vem tältar tio minuter hemifrån?” fnissade Andy och började ta sig ner för slänten efter Liam. ”Nej min kudde!” utbrast han sedan när han tappade taget om den.
”Klant”, flinade Liam och tog upp den från marken. ”Vet du förresten hur man sätter upp tält eller? Jag har bara tittat på.. och inte särskilt noga. Och det var på Peace&Love så vi brydde oss liksom inte så mycket i hur det såg ut efter att det var klart, bara man hade någonting över huvudet så.”
”Jo men jag vet hur man gör, det är ju oftast märkt på pinnarna vilka som ska i vilka.”
Han skulle kanske dock inte ha sagt det där sista då Liam en halvtimme senare hade fruktansvärt kul åt Andys frustrerade pinnkastning och svordomar över hur tältduken var för liten.
”Jag hatar det här tältet!” Det dröjde dock inte många sekunder innan han började skratta själv. ”Herregud, vi kommer få ringa hit din mamma eller något. Hur värdelösa kan vi vara?”
”Det ser ut som ett plocke pinn eller något”, sa Liam och skrattade ännu mer. ”Men okej..” Han tog ett djupt andetag och verkade försöka lugna ner sig själv. ”Om vi delar upp alla pinnarna i längdordning då? Det kanske är enklare att fatta då. Men jag tycker fortfarande det ser ut att vara alldeles för många pinnar..”
Det hade börjat skymma men Andy kände inte alls det där obehaget han gjorde när han stod där själv framför vattnet och försökte låta bli att kasta blickar över axeln mot skogen. Istället kände han en pirrande känsla i magen och en värme i bröstet när han tittade upp på Liam som kastade tältpinnar åt olika håll. Det var länge sedan dom hade skrattat såhär mycket och det kändes så himla bra. Det kändes skönt att kunna vara barnslig tillsammans med Liam, att driva med varandra och att bara ha väldigt roligt. Dessutom hade det varit en väldigt söt idèe av honom, dels att han tänkt ut något som han trodde skulle kunna hjälpa Andy, och dels att det var just tältning, något som dom gjort tillsammans för så väldigt länge sedan.
”Fan, vi är rätt bra ändå!” log Liam brett när tältet stod på plats, om än lite snett kanske. ”Och vet du vad det bästa är? Jag har med kakor!”
”Har du med ficklampa också?”
”Självklart. Jag har till och med tagit med tidningar, men tyvärr ingen bamse eller vad man nu läste när man var liten.”
”Gullig du är”, flinade Andy och la armarna om honom.
”Måste du använda det där ordet?” klagade han och la händerna på Andys höfter. ”´Schysst´ låter bättre.”
”Lägg av, du är söt och gullig och.. rar kanske?” Vid det sista kunde han inte ens försöka hålla minen utan började skratta samtidigt som han kramade åt hårdare om Liam så att han inte skulle rymma. ”Förlåt jag ska vara snäll. Du är inte bara söt utan väldigt cool också, jättemacho och..”
”Häftig.”
”Absolut; häftig. Badass..”
”Det är jag faktiskt”, andades Liam ut i ett skratt och pussade honom sedan på halsen. ”Ska vi försöka bädda iordning?
Det blev faktiskt riktigt mysigt där inne när dom lagt ut sovsäckar, kuddar och täcken och sedan dragit igen dragkedjan. Och det var självklart att även Liam tänkte tillbaks på den där kvällen när dom varit små, när dom varit så ivriga över att tälta på gården och sedan visat upp sin packning för varandra, korten dom hade tagit tillsammans och musiken dom lyssnat på.
”Har du kvar honom, den där lila mjukisdjurshunden?”
”Lufsen. Ja jag tror det, i förrådet eller så. Kommer du ihåg att jag hade den?” log Andy och drog ihop benen till skräddarställning.
”Det är klart. Jag tror att du alltid haft som ett eget litet fack i mitt huvud där jag sparat både viktiga och mindre viktiga saker om dig. Minnen och sånt såklart, men typ.. jag kommer ihåg vissa av dina teckningar från skolan, den där röda dunjackan du hade i ettan..”
Gud vad han älskade det där leendet. Han skulle kunna sitta och titta på det i en evighet, det tillsammans med dom isblåa ögonen, den svarta luggen som föll ner över dom, dom smala fingrarna som strök undan den.. Han skulle kunna sitta och titta på honom för alltid.
Han hade knappt reflekterat över det men nu märkte han hur mörkt det faktiskt blivit inne i tältet, så pass så att det vore dags att ta fram dom där ficklamporna. Men först..
”Okej kom så går vi ut”, sa han och kröp fram till tältöppningen. ”Jag spar spökhistorierna till senare, snällt va?”
”Ha ha. Väldigt”, flinade Andy och kom ut efter honom.
vad tycker ni? =) någon scen ni gillade särskilt mycket? någon replik? någons kläder haha? det spelar ingen roll hur random det är - det är bara så kul att få höra era ord!
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 12:05 | | Jag älskar att Liam faktiskt tar tag i det där med matten, att han kämpar på hemma – att han vet att han inte skulle palla klassrumssituationerna ännu, men att han kommit på en egen lösning för att det ska gå. Och jag älskar hur du låter honom kämpa. Att det har byggts upp genom hela berättelsen, det här med matten, och att det blir en så tydlig del av honom. Att skolan blir en så tydlig del. Och Jake och Sarah och lillfingerhållandet. Så mysiga! Och jag gillar hur du går in på vänskapen mellan Sarah och Liam, hur de alltid bråkar med varandra – återigen, det är sådant som gör att det hela känns så verkligt! Och Andy och Liam som springer! Och känslan av att bli kallad sexig av killen man är kär i. Alltså. Vännen. Så underbart. De är så fina tillsammans! (och jag tror att jag behövde den där biten för att minnas varför Andy ska vara hos Liam och inte hos fina, fina Jens. Haha) OCH KILLARNA SKA TÄLTA! Jag tror jag dog där och då. Och det är så fint, hur Liam vill hjälpa till att bota Andys rädsla för sjön – hur han funderat och kommit på en lösning. Och att de skrattar tillsammans. Jag tror inte man tänker på hur viktigt det är i ett förhållande och jag älskar att du låter dem skratta. Ha roligt. Bara mysa. Och sättet du beskriver Andy på när de ligger där i tältet, hur man får se honom genom Liams ögon. Där dog jag nog lite mer. | | ilenna - 1 sep 14 - 11:52 | | vad kul att du är kvar ^^ men det betyder jättemycket att bara få höra en mening om Vad man gillade/inte gillade, det spelar ingen roll ifall det är svamligt, kort eller superlångt - det är mycket mer inspirerande än anonyma siffror ;) | | Likeyoudcare - 1 sep 14 - 11:42 | | Jag är kvar! Har tyvärr aldrig varit särskilt bra på att kommentera, men jag kan försäkra dig om att jag ständigt går in på dikta för att se ifall du lagt upp ett nytt kapitel :) Jag blir så glad varje gång jag ser att det finn ett nytt att läsa! |
|
|
|
