Levande död |
Vinden gjorde sig påmind bland träden och löven raspade till. En rysning längst ryggraden. Det var höst och löven strömmade ner i takt med hans steg. Det hade alltid varit obehagligt att gå genom skogen. Känslan av att vara iakttagen gjorde sig ofta påmind här. Men hur många gånger han än tittade bak så fanns där ingen. Han skruvade ner volymen till musiken, stannade och kollade sig omkring. Tankarna hade distraherat honom och han hade hamnat på fel väg. Detta var den delen av skogen som var förbjuden att gå till.
En stark vind slet tag i Ludvigs bruna mössa och hans ljusa hår blåste nu fritt. Han stod som förstenad kvar och bara kollade runt i den förbjudna skogen. Hur alla färger såg annorlunda ut. Hur träden var grönare, och himlen blåare. Hur vinden var varmare här och hur blommorna doftade starkare. Ludvig vände sig om och den obehagliga känslan av att vara iakttagen kom genast tillbaka. Han tittade runt omkring sig igen och fick nu se någon stå där längre in i den förbjudna skogen. Han började genast backa. 1 steg bak.. 2.. 3.. 4.. Sen tog det stopp. Han vände sig om men det var inget där. Han vände snabbt tillbaka för att se om denna någon stod kvar. Nu stod denna vita skugga endast några meter från Ludvig. Hjärtat började rusa i takt med att andetagen blev snabbare och kortare. Vem och framför allt vad var denna varelse? Den kom nu närmare och Ludvig kände hur kallt det genast blev. Marken förvandlades till is där denna varelse svävade fram. Den sträckte fram sin hand som var förvånansvärt likt Ludvigs hand. Ludvig tittade storögt på denna halvt genomskinliga skapelse innan han försökte backa igen.
- Det finns ingen utväg, väste den.
Ludvig kollade rakt in i varelsens kolsvarta ögon. Innan han kunde uppfatta vad som hände hade han något rep-liknande runt sig, som var i samma genomskinligt vita färg som varelsen. Dom var så kalla att det hade börjat bildats is på Ludvigs kläder där detta så kallade rep låg emot. Han lyftes upp i luften och drogs med varelsen.
- Va-.. Vad gör du? Vad är du? Vart för du mig? Frågade Ludvig med skakig röst.
Inget svar.
- Släpp ned mig! Skrek Ludvig förtvivlat och försökte ta sig ur greppet.
- Det finns ingen utväg, väste varelsen en gång till.
- Från vad?
- Det finns ingen utväg, upprepade den igen.
Ludvig började känna sig otroligt trött och innan han visste ordet av det sov han djupare än han någonsin gjort.
Ludvig öppnade sakta sina ögon. Allt var suddigt. Han blinkade några gånger innan han satte sig upp och gnuggade sig i ögonen. Då såg han varelsen igen och insåg att det inte bara hade varit en dröm. Bakom varelsen stod det flera. Ett hundratal. Ludvig ställde sig snabbt upp. Han vände sig om och fick se att dessa varelser var överallt i denna mörka kalla grotta. Deras kroppar utsöndrade ett magiskt sken som fick grottan att lysa upp. Han försökte få fram ett ljud men något hindrade honom. Det var som att luften i honom hade tagit slut. Han kollade ner på sina händer och såg att fingerspetsarna började blekna.
- Vad händer med mig? Vad gör ni med mig? Skrek han i ren panik.
- Du är en av oss, väste en varelse bakom honom.
- Nej, jag är en människa! Jag måste tillbaka till min familj och mina vänner. Dom letar säkert efter mig.
- Det finns ingen utväg, sa en annan varelse..
Tystnaden smög sig försiktigt på och Ludvig såg hur dessa magiska varelser började förflytta sig ut ur grottan. Kylan försvann i takt med att dom en efter en lämnade platsen. Till sist fanns det bara en varelse kvar. Och denna varelse kom närmare Ludvig samtidigt som Ludvig närmade sig den. Han undersökte varenda liten vrå av varelsens ansikte. Varelsen lyfte handen när Ludvig lyfte handen. Varelsen blinkade när Ludvig blinkade. Ludvigs nu genomskinliga hand närmade sig försiktigt denna varelse. Hans hand gick rakt igenom.
- Det finns ingen utväg, väste den med sitt ansikte någon centimeter från Ludvigs ansikte.
Den satte sin kalla hand på Ludvigs bröstkorg. Det utsöndrade en enorm smärta men det fanns ingen luft kvar i Ludvigs lungor. Hjärtat saktade ner och andetagen hade slutat att existera. På bara några sekunder hade Ludvigs ögon blivit svarta likt varelsernas. Hans kropp hade försvunnit och kvar fanns nu endast en genomskinlig skapelse med Ludvigs konturer. Han var nu en av dom. En av dom han för endast någon minut sen hade fruktat.
Samuel gick ensam i skogen, den skogen han alltid hade gått igenom. Favoritplatsen närmade sig och han gick fram och satte sig på stenen och lutade sig tillbaka. Ögonen upp på himlen. Han kunde se hur blå den var, trots att det var så dimmigt. Han blundade och kände en varm vindpust mot hans kind. Han drog bort det bruna håret från ansiktet och la sig till rätta. Löven hade börjat kika fram på björkarna och blommorna hade börjat resa sig upp mot solen. Det var på den här årstiden som Samuel trivdes som mest. Våren. Han tog ett djupt andetag innan han öppnade ögonen och reste sig. Framför honom stod en varelse. En genomskinligt vit varelse med ögon svarta som kol. Det bildades is där varelsen svävade fram.
Innan han visste ordet om det, hade varelsen honom i ett grepp runt halsen.
- Det finns ingen utväg, väste den.
|
|
|
|
