bråddjup |
Du saknas mig på djupet som en grundsten,
som en ostronpärla,
du lämnade ett tomt gapande skal,
i en värld där inte lycka går att stjäla.
Helt, men i bitar, går människor omkring och tänker på hur allting, inte blev.
Jag vill bli tagen för givet,
men vara klossen som välter något i dig om vi skiljs åt.
Varför, ska det här med känslodefinitioner vara så svårt.
Min kärlek den är stum, den är döv, den är blind,
Den är tung, den är skör men även lätt som en vind.
Den ser som en döv, den hör som en blind,
Den visar känslor som en stum, där inga ord spelar in.
Jag är ett slitage på livets stigar och en törst bland livets hunger.
Jag är en ihålig asfalt där allas steg ekar och sjunger.
Jag är ett öga för detaljer och ett språk för stilla viljor,
jag har händer för att lyssna när mina ord går i blindo.
Jag är tunn, jag är hållbar, jag är mjuk och intensiv.
Jag är precis som alla andra,
helt egen och unik.
Jag är allt som alla vet och allt som ingen sett,
jag är obestämd och fri men absolut och definitiv.
Jag är kvar, jag är iväg, jag är ett vitt enkelt kuvert,
fyll och töm mig, finns inga bud jag inte bär.
så litet, så lätt,
så lömskt förklätt,
som hade hon mig, i ett dödmansgrepp.
Stunden hon släppt;
- då föll mina plan och sjönk mina skepp.
|
|
|
|
