Kleo - Del 1 |
Mina kloliknande naglar penetrerar in i ryggradens båda sidor, liksom mina tänder i hennes kranium. Hon är ett lätt offer, ett lättfångat byte. Samma stund som jag sätter min kropps begär i henne, förlorar hon människans alla instinkter, hjärnans varningsrop och beordning att kämpa för glatta livet. Livsglimten, lusten försvinner och mättar min hunger. Min hunger efter livet, som en gång togs ifrån mig. Och jag känner inget medlidande, ingen sorg över det som har blivit min natur, hungern blockerar allt som gör mig till människa. Det enda som härjar är min sargade själ, det utvecklade monstret.
Median kallar oss våldsförövare, medan vittnen kallar oss vampyrer. Ingen av dem vet, då ingen egentligen har sett våra sanna Jag, och de som kallar sig för vittnen lever via myter, mytologier och annat som är allt utom verklighet. Det de har rätt i är att vi utför det de kallar för våld och vi använder våra tänder, precis som fiktionens vampyrer gör. Men det de inte vet är att vi är precis som dem, vi är precis som alla andra; vi äter, vi sover och vi arbetar. Fullföljer den miserabla vardagen, som vi har lärt oss från dag ett; att det är livet. Skillnaden mellan dem och oss, är att vi vet om det. Vi vet om auktoriteternas plan att hålla oss i schack, vi vet, därför finns det ännu en skillnad mellan oss, förbannelsen; vi är verktygen i auktoriteternas plan medan de är offren. De medvetna mot de ovetande.
Jag vänder på klacken, lämnar kvinnan bakom mig; livlös men med klockslaget 03:13 skrivet i pannan. Det kommer inte stå mycket på hennes dödsattest, precis som alla andra ovetandes dödsbevis. Allt är för okänt, för att de ens ska kunna namnge den sanna dödsorsaken. Därför skriver jag tiden då hon andades sitt sista andetag, inte för att det gör någon skillnad eller ens kommer stå i papprena. Polisen sköter sitt jobb snyggt och undanröjer alla bevis, som kan leda till sådana som mig. Jag antar väl att det är samvetet och medlidandet som slår till, då det kommer tillbaka efter mitt mättade behov.
Mina fötter tar mig längs kullstensgatan som går rätt igenom stan, jag är ensam. Något som innebär en stor risk för upptäckt. Vi ska inte jaga centralt och vi ska inte jaga enskilt. Vi ska hålla oss i grupper, utanför centrums gränser, där vi blir ett med mörkret, där ovetande inte kan se oss. Men jag har aldrig varit för lagar och regler, så jag fortsätter på samma gata; precis som alltid. Efter en gatuvandring på tio minuter, uppenbarar sig det som för snart tre år sedan, blev mitt hem. Kollektivet som de kallar det. Jag öppnar metalldörren och går in.
”Men vadfan Kleo, du skulle ju vara hemma vid halv fyra. Det kom vi ju överrens om ifall det är så att du ska jaga ensam på en vardag?” Självklart är det första jag möter, Isaks bekymrade rynkor i pannan och oro blandat med ilsken tillrättavisningen. ”Du kunde ha blivit upptäckt, fattar du inte det?” tillägger han. Jag sträcker fram min hand mot hans anletsdrag, slätar ut hans rynkor med mina fingrar och låter de fortsätta ner till hans kind ”Hade jag blivit upptäckt, skulle jag inte stå här nu, eller hur?” konstaterar jag med ett vagt leende på läpparna. Han slappnar genast av ”Nej men…” jag avbryter och skrattar ”Ska inte du oroa dig för att jag inte kommer upp till skolan, som är om ett par timmar?”, jag passerar honom och fortsätter längs betongväggarna, och går in till det som en gång var ett cykelrum, men som idag är ett försök till ett typiskt tonårsrum. Affischer på olika band är upptejpade på väggen, likaså gamla konserbiljetter. En säng står utplacerad mitt i rummet, i sällskap med ett nattduksbord, ett skrivbord och en korgstol. Ja, det är mitt försök till att sova i en miljö tillhörande en tonåring. Innan jag stänger dörren hör jag ett lågt ”Godnatt syster”.
|
|
|
|
