I hate (almost) everything about you- del 80 [m/m] |
(om det är fler läsare som är musiknörd som mig och vill veta vad det är för låt Liam spelar så är det ´mannen i den vita hallen (16 år senare)´ :) )
och av någon sjukt störande anledning tvingar dikta mig att ha ett mellanrum i ett ´jag´ längre ner. Extra jobbigt för en sån som mig som hatar slarvfel haha -.-
_____________________________________________ ___________
- kapitel 80
”Jag har ett förslag”, sa Andy och drog den rufsiga luggen ur ögonen.
”Få höra?” mumlade Liam roat och pussade honom på axeln innan han lät huvudet sjunka ner mot kudden igen.
”Vi stannar här i sängen hela dagen, jag menar.. det är ändå lördag.”
”Mm det låter som en bra idèe”, flinade han och drog upp täcket en aning.
Det var tyst en liten stund och när Andy öppnade munnen nästa gång sa han något som Liam helst hade velat att han låtit bli.
”Hur känns det..?”
Såklart hade Andy inte glömt situationen från inatt, inte Liam heller för den delen. På ett sätt hade det väl kanske varit skönt att fått ur sig det, han hade ju funderat mycket och samtidigt hållit det för sig själv, men på ett annat sätt tyckte han det var jobbigt så här i efterhand att han tappat kontrollen så totalt över sina egna känslor. Särskilt när han inte ens hade gråtit över det tidigare.
”Det är okej, jag lovar, vi behöver inte prata om det.”
”Säkert? För jag pratar gärna om det, eller lyssnar.”
Liam skakade på huvudet. ”Det är säkert. Men tack”, tillade han och strök några fingrar över hans kind. Han var verkligen världens finaste, både på insidan och utsidan.
Plötsligt började Liams mobil ringa och han lutade sig ner från sängen i jakt på jeansen han haft igår. Det fanns inget så stressande som när ens mobil ringde och man inte hittade den.
”Hallå?!” sa han snabbt efter att ha hittat den, nästan tappat den, och till sist dragit fingret över skärmen.
”Tja, vad håller du på med då? Ringer jag olämpligt eller?” frågade Pontus roat i hans öra.
”Tja”, sa han och skrattade han med. ”Nej inget, jag hittade inte telefonen bara och höll samtidigt på att ramla ur sängen.”
”Jaha den klassikern. Vill du ses eller? Jag har varit i stan så jag kan komma förbi på en gång.”
Blicken vändes hastigt till Andy. ”Nej! Alltså jag menar visst, vi kan träffas men jag kan väl komma till dig istället? Morsan är hemma och sådär du vet.”
”Okej? Men ja kom hit då, jag är väl hemma om tio.”
Dom la på och Andy såg lite undrande på honom.
”Ändrade planer”, sa han ursäktande. ”Det var.. en kompis, så du får nog ligga kvar här själv”, log han snett.
”Ingen fara. Vem var det?”
Han kände sig skyldig. När han hängde med sina kompisar hemma hos någon tänkte han inte så jättemycket på det, då kändes ju allt som vanligt och dom hade kul, men när han hade Andys ansikte framför sig och samtidigt sa Pontus namn kände han sig som världens svin. Det var då han påmindes om exakt vad den killen gjort mot honom; inte just dom töntiga kommentarerna som ropats efter honom under första året på gymnasiet, då hade ju Liam själv nästan varit värre, utan det var det där andra; slagen i gränden, dom roade kommentarerna till killarna om att Andy borde ha tagit livet av sig för länge sen, teckningen han knölat ihop som att det var hans rätt att förstöra något som Andy lagt ner tid på.. Och samtidigt; anledningen till att allt det där hänt var egentligen Liam. Om han bara inte hade sagt något om emopojken dom där första dagarna i skolan..
”Pontus”, sa han lågt. ”Men jag kan säga att jag fick ont i huvudet..”
Andy bet sig i läppen men skakade sedan på huvudet. ”Nej, nej det är klart du ska träffa honom.”
”Jag känner mig som ett as mot dig, särskilt när jag umgås med honom utanför skolan.”
”Du behöver inte känna så.. ja jag blir ledsen i skolan ibland när han eller någon av dom andra säger något och du är med på det eller bara låter bli att säga åt dom, men jag vet ju hur läget är. Och jag antar att ni gör annat än att snacka skit om mig när det bara är ni”, sa han och fick fram ett leende som inte såg lika roat ut som han nog själv ville.
Liam nickade tyst.
”Just det. Jag fattar att dom är dina kompisar och att ni har kul, så du borde träffa dom. Det handlar ju inte om oss då.”
”Jag borde ha bättre kompisar, sådana som jag faktiskt kan prata med om dig – bra saker. Sådana som du skulle kunna följa med och träffa.”
Andy ryckte på axlarna. ”Jag tänker inte bestämma vilka som ska vara dina kompisar Liam. Så länge du.. menar det där du har sagt om att du inte tänker fortsätta att smyga med det vi är efter att vi slutat skolan så..”
”Det tänker jag inte. Andy, jag lovar, du får aldrig tvivla på det, okej?” sa han och såg in i hans ögon. ”Okej?” upprepade han när det inte kom något direkt svar.
Emopojken log svagt och nickade. ”Okej.”
Han placerade en puss på hans läppar och strök sedan undan den svarta luggen. ”Jag måste göra mig klar, säkert att det är okej?”
”Säkert.”
[17:22 nytt meddelande- morsan] Hej, blir du borta länge till?
[17:23 sänt meddelande] Nej jag sitter på tunnelbanan hem nu, vadådå?
[17:25 nytt meddelande- morsan] Vad bra :) Magda har bjudit över oss på middag så du kan komma över direkt, jag är redan där.
[17:25 sänt meddelande] okej, kommer dit
”Mm, jag har saknat dig”, log Liam mot Andys nacke när han kramade honom innanför dörren.
”Synd för du kommer få sakna mig lite mer idag.”
”Vadå?” log han och släppte honom.
”Jonah, i mitt lag du vet, hörde av sig för någon timme sen bara, vi ska träffas dom flesta ur laget lite senare ikväll.”
”Vad kul! Men du är med och äter först eller?”
Andy nickade med ett leende. ”Jaa jag skulle träffa dom runt halv 8, 8.”
Dom gick in i köket och precis som vanligt när Magda lagade mat luktade det ljuvligt. Det kändes så dumt att han inte uppskattat dom här middagarna tidigare, både planerade och sådana här mer spontana, då när han bara räknat sekunderna tills han kunde få sluta le sådär falskt mot Andy och slippa dom vänliga kommentarerna med dom inte lika vänliga undertonerna, då när det känts som ett straff att behöva gå till någon utav deras rum och låtsas inför deras mammor att allt var okej och bra. Nu däremot satt dom och tåflörtades under matbordet och höjde skämtsamt på ögonbrynen eller gav varandra retsamma leenden när inte Cathy och Magda såg.
”Ska du iväg på något ikväll då Liam?” undrade Magda efter att ha skickat över salladsskålen.
”Nej..” Han blev nästan förvånad själv av sitt svar, men han hade ju faktiskt fejkat lite huvudvärk när Pontus frågat ifall han skulle med till Elias ikväll. Dels hade han velat spendera kvällen med Andy och dels tyckte han verkligen inte om festerna hos Elias. Visst kunde det vara kul folk där ibland, men majoriteten var oftast skumma typer som höll på med saker som var mycket tyngre än vanliga cigaretter och som Liam inte hade någon lust att vara i närheten av. Jake och Johan var inte heller några större fan av att festa där så kanske var det inte bara Liam som skulle tillbringa en lördagkväll utan festande. ”Jag blir nog hemma bara.” Han kunde inte undgå att se lättnaden som spred sig över sin mammas ansikte och än en gång slog det där dåliga samvetet till. Men behövde hon verkligen se så lättad ut? Visst, han hade kommit in till henne på sjukhuset skapligt onykter och med en skrubbad haka, inte dykt upp förrän morgonen efter ett stort antal gånger och ibland haft någon lite skada i ansiktet, men hon hade inte direkt behövt hämta honom i fyllecellen(eller jo, men det var en enda gång och den polisen hade helt klart överreagerat. Han hade fan inte sett äldre ut än 15.) eller hittat honom halvt nedkyld i en snödriva..
”Det var jättegott förresten”, tillade han sedan för att komma ifrån ämnet.
”Var det kallt ute eller?” frågade Andy och vände sig om mot Liam som låg på rygg i hans säng.
”Nej det var skönt, fast det var ju ett tag sen jag var ute så.”
”Men då borde jag väl i alla fall klara mig med t-shirt om jag tar med skinnjackan. Och du ska alltså ha lugn hemmakväll?” fortsatte han roat innan han drog av sig huvtröjan han haft på sig tidigare.
”Jag vet, jag är chockad själv. Jag kommer sitta uppe med lampan tänd tills du kommer hem också.”
Andy skrattade lågt innan han kom fram med huvudet ur t-shirten. ”Om du har tur går bingolotto fortfarande också.”
Det var Liams tur att skratta nu. ”Måste vara hårt för dig att ha missat så många avsnitt sedan du började hänga med mig.”
Han mindes väldigt väl den där kvällen, särskilt eftersom det varit senare den natten som han knackat på Andys fönster och sedan spenderat natten på hans golv.
”Du, kan vi inte säga att du ska visa mig någonting hemma hos er, och sedan kan jag dra hem till Jake istället?”
Andy slog upp blicken och ryckte på axlarna. ”Visst.”
”Tack..”, sa han förvånat.
”Jag gör det inte för din skull, tror du jag gillar att vara här eller? Att titta på bingolotto skulle vara roligare.”
”Vad babblar du om?” flinade Andy innan han satte i sladden till plattången.
Liam studerade sin tatuering innan blicken gled vidare till Andys stängda dörr och det som var målat på den. Precis som att Andy tyckt att fler borde få höra Liams musik så borde verkligen fler få ta del av den andres tecknande. Om Liam någon gång blev modig nog att ge ut sin musik, och om någon mot all förmodan skulle vara villig att ge ut den, kunde Andy få göra omslaget till honom. Han stoppade dom orealistiska tankarna med en liten road huvudskakning innan han såg bort mot Andy igen.
”Du borde låta fler se vad du tecknar vet du.”
”Va?” Den svarthårige såg sig om över axeln efter att ha dragit till den plattade luggen. ”Vad fick du det ifrån bara sådär?”
”Det har jag ju tyckt sen du visade mig din pärm, men jag blev påmind av din dörr nu”, sa han med en nick och fick sedan ett brett leende över läpparna. ”Jag har en sjukt bra idèe.”
”Av sättet du ler på tror jag inte att jag kommer tycka det är en lika bra idèe”.
”Du, den är asbra. Visst tycker du också att väggarna i skolan är skittråkiga? Alltså dom är ju sådär urblekta och fula. Men tänk om jag skulle hjälpa dig att bryta dig in i skolan, du tar med lite färg och penslar och sen kan du göra värsta makeovern där inne. Och så på måndagen kommer alla bli helt jäkla chockade över vilka coola väggar vi fått.”
Andy började skratta högt. ”Gud Liam! Och jag gillar hur du säger att du skulle hjälpa mig bryta mig in i skolan, inte som att det var du som skulle vara den olagliga och göra inbrott.”
Liam fnös till. ”Inbrott? Det skulle ju vara för en god sak. Fast det skulle i och för sig inte kännas okej om ingen fick veta vem som låg bakom konstverken så du skulle ju behöva skriva under och det kanske, möjligtvis skulle kunna bli problem med rektorn då. Hon har lite gammalmodig smak.”
Andy fortsatte flina och kom upp på fötter. ”Jag tror det är bra att du ska vara hemma ikväll. Drack du förresten verkligen cola till maten?”
”Du får ju gärna stanna här med oss Liam”, sa Magda när Liam gick ut i hallen en liten stund efter att Andy lämnat huset.
”Tack men.. nejtack”, flinade han. ”Jag går hem, men tack igen för maten, det var jättegott.”
Både dagen och den tidigare kvällen hade varit bra och det hade kanske kunnat vara skönt med en lugn lördagkväll med huset för sig själv - med tanke på vinflaskan Magda tagit fram skulle Cathy förmodligen bli kvar länge, men han kände sig mest ensam faktiskt. Han hade aldrig varit van med att bara umgås med sig själv liksom, åtminstone inte när det gällde kvällar. För att minska på den där känslan av att vara ensam greppade han gitarren innan han sjönk ner på den som vanligt obäddade - men åtminstone renbäddade - sängen. Både fingrarna och huvudet verkade dock ha svårt för att bestämma sig vad han skulle spela och till sist förvånade han sig själv när dom något melankoliska ackorden letade sig fram. Han hade aldrig tidigare lyssnat på Kent frivilligt men deras musik hade liksom letat sig fram alltmer sedan han började umgås med Andy, då han var ett inbitet fan sedan länge. Kanske var det också så att Liam själv hade fått något utav två favoriter bland dom där låtarna som var så sprängfyllda utav små och stora ord – för att inte nämna många.
Luggen skymde ögonen något men det gjorde inget, han följde knappast några notblad och fingrarna visste vart strängarna satt lika väl som stjärnorna visste sin plats på himlen.
Vad lyssnade han på för slags musik?
Han drog hastigt undan luggen innan fingrarna letade sig tillbaka till strängarna och nästan omedvetet hade han bitit tag i läppen – som att det skulle kunna hindra rösten i huvudet från att tala.
Kom han ihåg datumet för hans födelsedag? Hade han gjort det en gång i tiden men glömt den?
Han tappade melodin och la frustrerat handen mot det svarta blanka träet innan han försökte hitta någonting nytt att spela, något som kändes bra, något som kunde få honom att sluta tänka.
Hade han aldrig själv känt sig som ett svin över vad han gjort?! Hade han tyckt att det var helt okej?!
Okej det räckte nu. Om det var vad som krävdes för att han skulle få det ur huvudet och kunna få ha sina egna tankar ifred och.. fan, kunna få spela musik utan att störas så okej. Han kunde göra det.
Med en snabb rörelse hade han lagt ifrån sig gitarren på sängen och rest sig upp för att hämta laptopen. Han låtsades inte om fingrarna som nästan darrade när han skrev in namnet i sökrutan och han försökte hålla tillbaks impulsen av att skrika rakt ut hur förbannad han var. Varför hade det här blivit en så stor grej för honom när han knappt lagt någon vikt alls vid det tidigare? Han fattade inte.. Argh, han hatade den där profilbilden!
Andy hade ju föreslagit att han skulle skriva ett meddelande och han skulle göra det, absolut. Kanske bara inte den sortens meddelande Andy hade föredragit..
Nytt meddelande
Till: David Nymèn
_____________________________________
Ja g försöker komma på hur jag ska börja det här mailet men jag vet verkligen inte, ´hej och tack för att du aldrig gav mig en chans?´ ´Hej, synd att du missat hela min uppväxt fast just ja, du bryr dig inte´, eller bara ett jävla ´hej pappa´? Jag tror precis att jag kom på det: ´Hej, jag hatar dig.´
Jag har klarat mig sjukt bra utan dig för jag har världens bästa morsa (hon som du också lämnade om du minns?) och egentligen är du inte värd någon utav oss men hur vet du att jag klarat mig bra ändå? Hur vet du att jag inte tyckte det var asjobbigt i skolan när jag var liten och folk undrade vart min pappa var på föräldramötena? Hur vet du att jag inte bara låtsades som att jag inte brydde mig? Du vet inte ett jävla skit om det.
Och jag kanske visst har velat ha en farsa ibland, vet du om alla gånger då jag varit så arg och osäker att jag inte vetat vad jag ska göra? Jag har gjort saker som folk kanske anser är dåliga, eller olagliga, och jag hade förmodligen gjort det även om du varit här, för att det oftast varit saker jag velat göra, för att jag är sån, för att jag får någon slags kick av det, men det kanske också hade varit trevligt att haft något slags alternativ, att ha en farsa att snacka med när jag inte känt för att prata med morsan? Vissa saker hade kanske kunnat undvikas, sånt som jag hade velat slippa fastän jag aldrig skulle ha erkänt det.
Jag kanske hade velat ha en farsa som kunnat visa mig något så simpelt som hur man använder en rakhyvel. Jag kanske hade velat få tips hur man snackade med tjejer.
Jag har ingen jävla aning hur jag ska klara matten innan jag slutar skolan, och vart fan var du som borde ha kunnat hjälpa mig med sånt? Som kanske skulle ha orkat med det mer än morsan, hon blir knäckt över att jag inte lagt ner mer tid, att jag inte fixar betygen..
Det är inte bara dom praktiska sakerna det handlar om heller. Jag kanske hade velat ha en farsa att skratta med, att snacka musik med, att lira x-box med, men du är förmodligen sjukt jäkla tråkig och skulle ändå inte ha gjort något sånt.
Jag fattar bara inte varför du inte kunde ge mig en chans?! Jag hade varit helt okej med att du inte velat ha att göra med mig efter att jag fyllt 15 för jag har varit dryg, jag är dryg, jag är komplicerad, jag har gjort en massa skit som både innebär slagsmål, polisen, enormt mycket skolk, jag har mobbat.. men jag hade varit okej med att du valt bort mig på grund av det för att du inte hade orkat eller velat, för då hade jag åtminstone fått visat vem jag var. Du valde bort mig innan du ens sett mig! Du hade inte en jävla aning om vem jag skulle bli. Och jag hatar dig för att du gjorde det.
Jag hade velat få visa dig min pojkvän. (Ja jag gillar killar och om du har problem med det så är du ännu dummare i huvudet än jag redan tycker.) Han är världens finaste och fastän jag egentligen inte förtjänar honom så har jag aldrig varit lyckligare, jag har aldrig varit kär tidigare. Jag hade velat att du fått träffa honom. Andy heter han.
Jag hade velat att du var där när jag tar studenten, när utspringet är och alla har sina föräldrar där. Eller nej, jag hade inte velat ha dig där för att alla andra har två föräldrar där, för det stämmer inte; det finns fler som bara har en närvarande förälder, men jag hade velat ha det för Min skull, jag vill göra någon stolt. Jag vill att det ska fixa sig med betygen, jag vill få känna mig lika lycklig som alla andra den där dagen och jag vill att morsan ska vara stolt över mig för en gång skull, att jag gjort något bra, att jag inte bara misslyckas och gör dåliga saker, och jag antar att jag hade velat göra dig stolt också fastän jag hatar dig, fastän jag inte känner dig och fastän du valde bort mig.
Jag skulle bara vilja veta varför. Och om du någonsin tänkt på mig, om du någonsin ens kollat upp någonting om mig, om du ens visste vad jag hette?
Tack så jävla mycket för ingenting.
/ Liam.
Skicka.
”Ska du inte ta och försöka sluta med det där..?”
Han ryckte till när han plötsligt hörde sin mammas röst i mörkret och vände sig om med cigaretten mellan fingrarna. Hon hade precis kommit in på gården.
”Det räcker med att Jake tjatar som någon slags extramorsa, du behöver inte också göra det”, sa han med ett snett leende och tog ett sista bloss innan han fimpade ciggen. ”Hade ni kul eller?”
”Jättetrevligt”, log hans mamma. ”Vad har du gjort?”
”Inte så mycket. Spelat gitarr, tittat på teve..”
”Ganska skönt ändå va?”
”Pft, få inte för dig något nu, jag tänker inte bli hemmakille”, flinade han. Med undantag för när han var det tillsammans med Andy då.. Men det var inte riktigt samma sak.
”Nej det skulle väl vara att hoppas för mycket”, sa hon men lät samtidigt så pass skämtsam på rösten att han inte behövde oroa sig för att hon faktiskt tyckte han var sådär jättejobbig. Det hade ju varit rätt lugnt sedan han blivit tillsammans med Andy igen, det måste hon också ha märkt.
”Andy har inte kommit tillbaks?”
Han skakade på huvudet. Hur fånig var han inte som faktiskt stått där ute i mörkret och oroat sig över emopojken; vart han var någonstans, vad dom gjorde, ifall något hade hänt.. Det var ironiskt med tanke på hur han aldrig oroade sig över sig själv, och när han dessutom visste att Andy inte var killen som gav sig in i slagsmål och grejer. Herregud killen var ju bara och träffade sina lagkompisar och hade en rolig kväll vilket gjorde att han blivit borta betydligt längre än Liam trott.
”Jag tycker det var lite småkyligt nu, kommer du med in?” undrade hans mamma och började gå mot dörren.
”Snart”, sa han och trampade till en extra gång på ciggen. ”Vadå var Magda orolig eller eftersom du frågade om han kommit tillbaks?” skyndade han sig att tillägga.
”Nej, nej, vi pratade bara om det precis innan jag gick, ifall ni var hos oss båda två..” Det lät som att hon tog ett steg mot honom igen. ”Är du det? Orolig?”
”Nej”, sa han snabbt med ett flin. ”Jag är väl ingen morsa heller.”
När dörren hade stängts och han såg ut i mörkret över trädgården och sedan mot det svaga ljuset gatlampan gav ifrån sig började han återigen fundera och fastän han kände sig jättetöntig och egentligen inte alls ville störa Andy drog han upp mobilen ur jeansfickan.
[00:02 sänt meddelande] Har ni kul? (: Jag kanske har somnat innan du kommer hem men du får komma upp om du vill.
[00:15 sänt meddelande] Nyckeln ligger ute i foppatoffeln
Efter att han kommit ut från duschen var det som vanligt som en slags ångbastu inne i badrummet och ångan följde efter honom ut i hallen när han med blöta fötter gick mot sitt rum. Efter att ha tagit på sig ett par mörkgråa boxers la han sig ner i sängen men det kändes liksom aldrig lika bra att göra det ensam och just nu kröp det obehagligt i hela kroppen.
[00:45 sänt meddelande] Godnatt (:
[00:46 sänt meddelande] okej det där sista var bara en fånig undercover för att jag ville ha ett svar och se att du var okej. Du är okej va? Förlåt, det är klart att du är okej, jag vet inte varför jag fått för mig något annat haha, hoppas du har kul och jag ska sluta skicka sms nu, lovar. Godnatt ;)
Andy bet sig leende i läppen när han läste Liams sista sms. Gulliga Liam. Han hade faktiskt inte alls väntat sig att han skulle bli orolig på något sätt, men det lät som att han menade det, som att han faktiskt var det. Nu kände han sig dum att han inte haft mer koll på mobilen.
[01:20 sänt meddelande] Förlåt jag hade inte mobilen på mig, jag är okej. Är du vaken?
När han fortfarande inte fått något svar efter att ha gått av bussen och kommit fram till sitt hus fortsatte han istället över till Liams gård och letade runt i mörkret efter foppatoffeln han nämnt. Så försiktigt han kunde låste han upp, stängde lika tyst efter sig och smög sedan uppför trappan. Kvällen hade blivit hur rolig som helst, helt klart över förväntan, och hade det inte varit för att bussarna gick så sällan den här tiden hade han förmodligen blivit kvar ännu längre.
Han tyckte sig urskilja Liams rufs ovanför täcket men det var svårt att avgöra i det nästan kolsvarta rummet. Att döma av dom tunga andetagen sov han åtminstone och Andy fortsatte tyst tassa över golvet för att inte väcka hono.. fan också. Han hade inte tänkt på att det kunnat legat något på golvet och helt plötsligt hade han skurit igenom den där tystnaden lika obemärkt som en elefant skulle ha gjort.
”Andy?” kom det mumlande ifrån sängen och sekunden senare tändes sänglampan. ”Helvete vad du skrämde mig!”
”Förlåt”, log han oskyldigt och såg nu att det varit en kartong fylld med massvis av gamla skivor som han råkat sparka till.
Den blonde stönade till något innan han hävde sig upp på armbågarna. ”Har du haft kul..? Hur mycket är ens klockan?”
”Snart halv två tror jag. Och ja jättekul”, sa han innan han drog tröjan över huvudet och sedan knäppte upp jeansen. ”Och någon var visst lite orolig..?”
”Äh. Kom och lägg dig nu.” Det följde dock en lite uppgiven suck innan Liam öppnade munnen igen. ”Ja jag skrämde tydligen upp mig själv och fick för mig att du råkat ut för någonting, förlåt för mammabeteendet, det var en engångsgrej.”
Andy la ifrån sig jeansen på skrivbordsstolen och kröp sedan ner bredvid honom i sängen efter att Liam flyttat in sig.
”Jag tyckte det var gulligt, men förlåt att du behövde oroa dig. Vi gick hem till Jonah efter en stund och jag hade jackan i hallen och mobilen låg i den, så jag hörde inte. Men jag är säker på att vår kväll var lugnare än vad dina utekvällar är”, sa han menande innan han gav honom en puss på kinden.
”Förmodligen. Men du är okej och då är jag mer än nöjd”, mumlade han och la armarna om honom. ”Var ni många? Och vart var ni innan ni gick hem till Jonah då?” fortsatte han intresserat.
”I vitabergspark.. kan jag få ligga innerst istället?”
”Det är klart”, log Liam snett och lät Andy krångla sig över. Det hade liksom blivit hans plats sedan den där första gången han sov hos Liam och han hade frågat om han skulle ligga innerst eller ytterst, då när han verkat helt bekväm med att bara dra av sig kläderna på det där sättet och Andy själv hade varit hur nervös som helst över i princip allting och sedan dragit till med den oerhört genomskinliga ursäkten ´det är kallt´ när Liam kommit tillbaks från tandborstningen och Andy haft täcket uppdraget till näsan..
”Vad har du gjort då?” frågade Andy lågt efter att Liam släckt sänglampan. Det var konstigt hur det blev så automatiskt; att man viskade när det var mörkt. ”Stannade du kvar med mamma och Cathy?” fortsatte han flinande.
”Ja säkert. Nej jag var här hemma bara..” Han tystnade en kort stund och det hördes att han ville säga någonting mer. ”Jag skickade ett mail till min pappa.”
”Va? Gjorde du? Kändes det.. bra?”
Det såg ut som att han ryckte på axlarna. ”Nej. Jo. Eller jag vet inte.”
”Okej.. har du sagt något till Cathy om det? Jag menar om att du hittat honom överhuvudtaget?”
”Nej.”
”Prata med mig Liam..”, bad han tyst och strök försiktigt handen över hans arm.
”Nej jag har inte sagt något för.. alltså hon verkar så glad just nu, jag vill inte förstöra det genom att dra upp det här. Det spelar ju egentligen ingen större roll.”
”Jo det är klart att det gör, det är ju din pappa. Jag tror hon skulle vilja att du pratade med henne.. Så om du vill det tycker jag att du ska göra det.”
”Kanske det. Men jag känner inte för att göra det ändå, inte nu i alla fall.”
”Okej. Lova bara att du pratar med mig när det blir för mycket att tänka på. Eller helst innan det blir för mycket.”
Liam kramade om lite hårdare om Andy och drog samtidigt in hans doft.
”Tack att du finns Andy”, sa han lågt. ”Du vet att du kan prata med mig med, eller hur?”
”Det är klart. Men just nu vill jag bara ligga här och.. krama dig, om det går bra.”
”Det går väldigt bra.”
snälla säg vad ni tycker =)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 02:26 | | Underbar början. Pontus som ringer, paniken och skrattet. Ångesten över att såra Andy genom att säga Pontus namn.Men de är fina, pojkarna, och jag tycker om hur de ändå kan prata om det – hur de resonerar som vuxna människor. Och tåflirtandet vid bordet, Liam som inte vill ut och festa. Det känns verkligen, förändringen som skett och som fortfarande sker. Jag blir stolt i hela kroppen när jag läser! Och tanken på att de skulle göra inbrott i skolan för att fixa till väggarna! Alltså AAAAH. Och jag fullkomligt älskar hur tankarna smyger sig på Liam, hur de överrumplar honom när han sitter där och spelar – hur han reagerar på rösten i hans huvud. På frågorna som han egentligen inte vill tänka. Och Liams brev. Det känns så naket, så utlämnande och det gör så ont i mig. Och dialogen mellan Liam och hans mamma är så fin, det känns att han har vuxit – att de pratar mer som jämlikar och inte bara som mor och son. Jag gillar oron som byggs upp med Andy som inte är hemma än och bilden av ångan som följer med Liam ut från duschen… så bra! Och Andy som är gullig och vill smyga för att inte väcka Liam, det är bara så mysigt alltihop och det är så skönt hur du varvar det jobbiga med det fina! Och sådana småsaker som att Andy ber om att få ligga innerst, att du ens tar med det! Det gör allting så perfekt! Och alltså, det avslutande: Men just nu vill jag bara ligga här och.. krama dig, om det går bra. Smälter bort i en liten pöl här borta, över hur fina och gulliga de är. Tack för det här. | | loversarelonley - 10 okt 14 - 01:50 | jag börjar märka att det är allt mer ofta jag kommenterar. Men det är kul! Roligt att faktiskt få svar tillbaka också!
Grymt bra att Liam vågade skriva till sin pappa. Undrar vad han kommer svara, om han ens kommer svara. Fast det tror jag.
Kan fortfarande inte släppa tanken med pontus och Andy. Undrar om det kommer hända något mer drastiskt mellan dom igen. Kommer Pontus slå honom igen? Vad kommer Liam göra då?
Jag tänkte på det, inte för att låta på något sätt kritisk men det hade nästan vart lite roligt om det kunde hända något igen på det sättet. Lite som förra gången då Pontus slog Andy men kanske en ny grej bara. Just nu känns det som att det står lite stilla på den fronten. Den är väldigt "mysig" vilket i och för sig inte bara är dåligt.
Men tänkte nu när Liam blev orolig för honom. Hade vart spännande om det faktiskt hade hänt något.
kram! |
|
|
|
