januari 2012 |
Ibland kan jag sakna den första kampen. Den som var så jävlig för man var tvungen att förlora det enda som hade ett värde i sitt liv. För den var så ren, helvetisk och biologiskt nödvändig. Jag kan sakna det för att det var på allvar då. Det var viktigt att jag åt för annars skulle min kropp lägga av. Det var viktigt att kämpa varje sekund varje dag för Anorexin hade ett så starkt grepp om mig då utan avlägsning skulle jag dö.
Kampen nu är helt annorlunda. Det handlar inte längre om tårar över 10 kilokalorier. Det handlar om äckel. Det handlar om att stå ut i den kropp man blivit för att hela omvärlden sa att man var tvungen. Det handlar om att hålla det mest centrala i mitt liv på så långt avstånd att det inte längre kan skada en och istället tillföra andra saker, bättre saker att tänka på. Men skadar mig, det gör hon alltid. Som en näktergal sitter hon svalt på min högra axel och försöker vägleda mig genom livet. Det spelar ingen roll hur ni medicinerar mig. Det spelar ingen roll om jag äter 2000 eller 0 kalorier på en dag. Det är som en blodsmitta, som HIV fast utan alla fysiska symptom. Men har hon en gång funnits där kommer hon lura omkring i systemet tills man dör.
Jag är inte dum. Ni kan vara ärliga mot mig. Kommer smärtan någonsin försvinna? Kommer jag verkligen vilja leva igen?
Jag kan avsäga er från all plikt. För jag vet bättre nu. Som de sa på föreläsningen; alla har makten att bestämma över sitt liv, vilket också innebär att de har rättighet att ta beslut om sin egen död. Sad but true. Kanske var jag inte menad för det här ändå. Kanske ville livet aldrig ha mig trots allt.
Sen sist vi sågs har ångesten växt i takt med mitt hår. Medvetandeprocessen har börjat på riktigt och det jag tillät mig känna förut var bara en bråkdel av verkligheten, av det jag känner nu. Kanske att det inte växer bort, livet, och kanske att jag kan leva med det.
Sist jag såg dig såg du mig som onåbar men om du visste hur många lager under dig jag borde ligga i jorden, om du bara visste hur mycket mer värde det finns i ditt liv än i mitt. Jag gillar fortfarande hösten, du tycker det är konstigt för sommaren är ju så varm men på hösten är nästan alla ledsna och då, först då kan jag känna koppling till andra människor.
Jag har börjat på högskola och flyttat hemifrån, det visste du inte va? Trodde aldrig jag skulle klara av det men mikroorganismerna de föreläser om jämför jag mest med organismerna som infiltrerat mitt liv. Lever jag så lever jag för mycket dör jag så dör jag på riktigt. Jag går i terapi. Det trodde jag aldrig jag skulle säga. Du trodde aldrig jag skulle behöva det men det var nog mest för att du aldrig fick lov att lära känna mig.
Jag kan inte ha brandstegen kvar på mitt rum och det är så absurt. Det som ska rädda liv är en risk för att jag dör. Alla enkla vägar ska avlägsnas. Och nu är allting på allvar fastän det varit såhär illa i år, många år.
|
|
|
|
