I hate (almost) everything about you- del 79 [m/m] |
lite lööve och lite sådär småkänsligt, hoppas ni gillar ;D
______________________________________ ___________________
- kapitel 79
[18:27 nytt meddelande- Lisette] Det här kan vara den tråkigaste middagen jag någonsin varit på! Var glad att din mamma inte jobbar på bank och tvingar med dig på supertråkiga middagar med dom ännu tråkigare bankkollegorna!
[18:29 sänt meddelande] Haha stackars! Men är maten åtminstone god då?
[18:30 nytt meddelande- Lisette] Om man föredrar blodrött kött och någon slags potatis som varken smakar eller ser ut som potatis :) Mcdonalds kommer att tjäna bra på mig idag!
[18:31 nytt meddelande- Lisette] Men på tal om gubbar i kostym. Har du fixat baldejt än?? Har glömt att fråga! (och jag känner mig fortfarande hemsk :()
Det var frågan han helst hade sluppit. Nej han hade inte fixat någon baldejt. I själva verket hade han inte ens frågat någon mer. Han hade den senaste tiden haft något töntigt hopp om att Liam kanske möjligtvis skulle fråga honom ändå, för att det skulle betyda lika mycket för honom också att faktiskt gå tillsammans, men han förstod ju innerst inne att det var lönlöst att hoppas på det. Ändå tog det emot för honom att fråga vem Liam skulle gå med, och den blonde hade inte frågat honom heller. Dom undvek det helt enkelt båda två. Han visste inte ens om han hade någon lust att gå; vare sig han fick någon partner eller ej.
[18:33 sänt meddelande] Nej tyvärr inte.. och sluta med sånna dumheter ;) jag sa ju att det var helt okej, det löser sig för mig. Oroa dig inte :)
”Vem är den lycklige som får min underbara pojkväns uppmärksamhet?”
”Hej”, flinade Andy och vred på huvudet för att kunna snudda vid Liams läppar. ”Lisette, hon är på någon tråkig middag.. Du luktar gott..”
”Ändå var det en väldig snabb dusch, det är inte lika kul att tvåla in sig ensam.”
”Shh, din mamma är i köket”, fnissade han. ”Hon sa förresten för rätt länge sen att maten snart är klar så skynda dig att klä på dig. Vet du hur mycket jag älskar Cathys lasagne eller?”
”Inte lika mycket som du älskar mig.”
”Du är precis under..”, sa han och kom sedan av sig lite när han faktiskt såg upp på Liam och den där blöta överkroppen och handduken som var virad precis sådär sexigt, retsamt långt ner.
”Du, min mamma är faktiskt i köket”, sa Liam med rynkad panna och försökte hålla tillbaks skrattet, vilket blev ännu svårare när Andy direkt såg så generad ut över att ha blivit påkommen med den studerande blicken. Han var så söt. Och han gillade hans blickar. ”Förlåt”, skrattade han. ”Jag skyndar mig.”
Kvällen hade känts jättebra, mycket bättre än vad eftermiddagen hade gjort innan Andy kommit över. Fastän han lovat sig själv att han aldrig mer skulle kolla upp den där jävla profilen på facebook så var det precis vad han hade gjort efter skolan. Han hade scrollat ner bland dom nya statusuppdateringarna, som inte var särskilt många utan mer delningar av töntiga videos eller inlägg, och sedan klickat in i det äckligt lyckliga fotoalbumet ännu en gång. Det hade inte hänt något nytt där – bara samma leende ansikten. Särskilt profilbildens ansikte hade han velat riktat en knytnäve mot. När hans mamma vaknat, hon hade slutat jobbet imorse och skulle ha ett till pass inatt, hade han först varit på väg att säga något, bara nämna att han kollat upp idioten på internet och att han om möjligt hatade honom ännu mer nu. Men Cathy hade verkat så glad, hon hade varit det på sistone fastän det var mycket jobb och annan stress, och han hade inte velat förstöra det genom att nämna något om svinet som lämnade henne. Kanske verkade hon också mindre stressad nu för att Liam och Andy var tillsammans igen, att Liam själv var lugnare och att det inte varit så mycket tjaffs på sistone, när hon trodde att det gick bra för honom i alla ämnen i skolan.. Han hade inte velat förstöra hennes humör.
”Borde den inte ha börjat läka bättre vid det här laget?” frågade Liam och gick in på sitt rum där Andy redan låg i sängen. ”Kolla liksom, jag är jättenoga med smörjningen men den ser helt fläckig ut?” fortsatte han och höll fram armen. Trots det så älskade han tatueringen, den hade blivit ännu bättre än han hade förväntat sig och Ash hade gjort Andys skiss rättvisa. Han hajade fortfarande till när han såg ner på sin arm och kunde sen liksom inte få bort det sneda leendet. Jake hade också tyckt att den var hur grym som helst, även om han först inte trott på att den var riktig och sedan garvat i säkert 5 minuter när Andy, den jäveln, berättat om Liams bleka ansikte och att det hela hade slutat med att han legat i soffan i tatueringsstudion och nästan fått bäras ut – det sista var otroligt överdrivet; han hade gått helt perfekt på egen hand. Fastän han i vanliga fall tänkte på allting så hade han inte haft någon riktig plan på vad han skulle säga om någon frågade om bokstäverna i tatueringen, men dom var så sammansmälta med resten av noterna att det faktiskt inte var någon som påpekat något, däremot hade han stolt pekat ut den finaste detaljen, A:et, för Jake.
”En av mina stjärnor såg också ut sådär ett tag, det hör till läkningen så det kommer försvinna, jag lovar. Kom hit.”
Liam gick fram till sängen och rös till av den enkla beröringen när Andy strök fingrarna över hans arm. ”Den är så snygg. Du är snygg i den.”
”Jag vet, helt tack vare dig”, flinade han och satte ner händerna mot madrassen för stöd innan han tryckte läpparna mot Andys.
”Jag hoppas på att du inte har några planer på att pierca tungan..”, mumlade den svarthårige och drog honom närmare sig. ”För jag skulle aldrig kunna gå med på att inte kyssa dig under läkningen..”
”Ingen risk”, andades han ut och sjönk ner helt ovanpå Andy.
”Jag fattar knappt att du är min..”, sa Liam lågt och strök långsamt fingertopparna över Andys rygg innan han istället bara la armarna om honom.
”Jag har också svårt att förstå ibland”, viskade han tillbaks och pussade honom mjukt i den lilla gropen intill halsen. ”Att allt blev som det blev. Men jag är väldigt lycklig över det.”
”Jag med.”
Det var tyst en stund innan Liam plötsligt skrattade till lite hest.
”Vad är det?”
”Vi är rätt cheesy ibland. Och jag hade typ lovat mig själv att aldrig bli det.”
”Men det är värt det va? För min skull?” frågade han mjukt och hoppades att Liam inte såg hans flin i mörkret.
”Såklart, för att jag älskar dig.”
”Hah, nu var du det igen”, skrattade han och blev genast boxad på armen.
”Väldigt roligt, tönt.”
”Tycker jag med”, fortsatte han flina innan han istället gäspade. ”Vill du sova?”
”Mm, om du lovar att inte smyga ut genom fönstret när jag somnat. Jag skulle känna mig totalt utnyttjad.”
”Oops, avslöjad”, sa Andy i mörkret. ”Men okej, jag behåller dig inatt också.”
Det tog inte alltför lång stund innan han hörde Andys allt tyngre andetag och emopojken hade redan krupit ihop närmare honom. Leendet låg fortfarande kvar över Liams läppar men blicken vändes upp mot taket och den egna sömnen kändes för närvarande väldigt långt borta.
Andy gav ifrån sig ett litet ljud och vred en aning på kroppen. Regndropparna som slog mot fönstret gick från långsamt och rytmiskt till att smattra på som helt galna, innan regnet återigen gick över till långsamt – precis som att det inte kunde bestämma sig. Långsamt öppnade han ögonen och väntade sig att se Liam ligga med ena armen över ansiktet som han så ofta gjorde och med läpparna lätt särade, istället fick han se honom ligga på rygg med ögonen helt öppna och riktade mot taket.
”Är du vaken än?” frågade han hest.
”Tydligen”, sa han och vände efter ytterligare några sekunder blicken mot honom och drog på munnen till ett svagt leende. ”Sov du.”
Men han ville inte sova. Inte när Liam låg där vaken och tydligen hade gjort det bra länge.
”Det är mysigt att ligga i sängen när det regnar, eller hur?”
”Ja det är det faktiskt”, svarade Liam. ”Särskilt när det regnar sådär jättemycket, det blir nästan att låta som musik, olika toner om man lyssnar noga.” Han hade fortfarande blicken upp mot taket.
Ännu mysigare än att bara ligga i sängen och lyssna på regnet var att göra det bredvid Liam. Han försökte lyssna efter dom där tonerna och slöt snart ögonen igen.
”Jag har kollat upp min pappa.”
Andy slog snabbt upp ögonen igen. ”Va?” frågade han chockat. Det var inte vad han hade väntat sig få höra. Han hade inte trott att Liam skulle säga någonting mer alls innan han somnat igen. ”Hur.. jag menar, vart då? På internet?”
”Ja. På facebook.”
”Oj.. när då? Igår?”
”Nej det var ett tag sen. Innan du och jag.. blev tillsammans igen.”
Andy vred lite på sig och försökte få Liam att se på honom utan att lyckas. Det var ju jättelänge sen! ”Men varför har du inte sagt något? Liam..”
”Förlåt, jag kände bara inte för det, och jag vill inte prata mer om det nu heller, jag tänkte bara berätta det”, sa han och fastän han fortfarande låg lika nära honom kändes det som att han redan börjat dra sig undan.
”Men du..” sa han och hävde sig upp till sittande istället. ”Jag vill veta. Skrev du något till honom? Bor han här? Hur.. känns det?”
”Jag vill inte prata om det, glöm att jag sa något. Det är inte ens viktigt.”
Han brukade oftast låta Liam få som han ville i dom här lägena, när något blev för jobbigt för honom att prata om, och lät honom få ta upp det senare när han själv kände för det, men han tänkte inte låta det vara den här gången. Det var en stor grej.
”Det är visst viktigt, Liam snälla..”
”Han har tre ungar och han har förmodligen glömt att han egentligen har fyra och han har musikintresse! Okej?!”
Andy svalde hårt och såg sorgset ner på Liam innan han försiktigt la sig ner igen, alldeles intill. Det är inte ens viktigt. Liams ord, tonfall, allting tydde på den exakta motsatsen och det var inte det minsta konstigt. Det var väl självklart att det var känsligt, även om dom inte pratat om det så hade han ju för länge sedan gissat på att Liam behövt den där pappan i sitt liv, att han måste ha funderat över det, att alla dumma saker han gjort, hans problem med att visa känslor, attityden, fasaden han byggt upp, att mycket av det där förmodligen berodde på att allt varit så jobbigt för honom från första början; att han bara försökt trycka undan det och velat bevisa för sig själv och alla andra att han klarar sig bra ändå.
Utan att säga något lindade han armarna runt Liams varma kropp och lutade kinden mot hans bröstkorg.
”Han är musiklärare..”, viskade Liam efter en lång stund. ”Han har en gitarr som är samma modell som min, inte svart men..” Han hörde hur han svalde. ”Och han har barn.. tre stycken. Och den där familjen ser hur lycklig som helst ut..” Det lät som att Liam pratade om någon helt okänd familj, vilken den i och för sig var men han pratade om den som att det var någonting han inte brydde sig i, som att han beskrev en familj han sett på mataffären, han lät nästan glad. ”Sonen är ett år yngre än mig, så det betyder att han lämnade morsan och mig, som inte ens var född, och knappt ett år senare hade han en ny familj..”
”Liam..”, viskade han.
”Nej det är okej. Säkert”, sa han och lät än en gång sådär glad. Nästan överdrivet. ”Han hade ju kommit över rädslan över att bilda familj då. Då var det helt plötsligt okej! Då ville han träffa den där sonen som låg i magen och se honom växa upp..”, fortsatte han ivrigt fastän rösten inte alls lät som hans egen längre. ”Då ville han vara pappa och pojkvän och make och allting. Han har säkert låtit sin son spela på den där gitarren enda sen han var lit..” Orden verkade fastna i hans hals och.. ”Han ser precis ut som mig Andy, han har mitt jävla ansikte och..” Det hann knappt komma någon inandning förrän den första hulken lämnade hans läppar.
Smärtan exploderade rakt i Andys bröst och han kramade om så hårt han kunde. Han försökte få den där varma kroppen att hålla ihop och han flyttade upp handen för att stryka över håret och han lät honom snyfta. Och sedan ligga tyst men med axlar som fortfararande skakade av ljudlös gråt.
”Det är okej Liam..”, viskade han och fortsatte stryka honom över ryggen. Det var inte okej det hans pappa hade gjort men det var okej att han var ledsen, att han grät, att han brydde sig fastän han inte ville, och han hoppades att Liam förstod att det var det han menade. ”Det är okej..”
Dom låg där en lång stund utan att Liam sa något mer, utan att Andy frågade och utan att det kom några fler snyftningar.
”Jag blev bara så jävla chockad, jag hade inte väntat mig.. han såg ut som en äldre mig. Och dom där korten.. jag vill inte ha honom här men jag.. jag vet inte, jag hade väl inte väntat mig att han skulle ha en familj, jag ville inte att han skulle ha det. Jag ville att han skulle ångra sig varenda jävla dag över att han lämnade morsan och valde bort mig.”
”Jag förstår det”, svarade han lågt.
”Fan, jag..” Liam drog sig ur hans grepp och drog händerna över ansiktet. ”Det är inte så att jag har suttit och.. du vet, över det här flera gånger. Jag är bara trött och..”
”Det gör inget Liam, det är okej att grå..”
”Jag tycker inte det! Okej?.. Förlåt.” Han andades tungt ut. ”Förlåt jag menade inte att låta sådär mot dig. Jag ångrar bara att jag kollade upp honom. Han bor i Norrköping förresten.”
Andy nickade. Han förstod Liam även om han inte varit i exakt samma situation. Första gången han på riktigt mindes att han hade träffat sin pappa var när han var 7, han och Magda hade flyttat ifrån varandra redan när Andy var två, och efter det hade han valt bort honom själv. Han hade haft möjlighet att träffa honom, kanske till och med bo hos honom ibland? Men han hade inte velat. Precis som att hans pappa inte varit särskilt entusiastisk att ha någonting med dom att göra heller. Det hade dessutom varit en del alkoholproblem inblandade så förmodligen hade det inte alls funnits någon möjlighet att bo hos honom varannan vecka som så många andra ungar i hans ålder hade haft det.
”Fast du skulle kunna skriva till honom.. bara ett meddelande om vem du är och se vad han svarar? Låta honom veta att du faktiskt finns”, föreslog han försiktigt.
”Aldrig i livet. Jag är förmodligen död för honom och han kommer vara det för mig också.”
”Okej”, sa han och la armarna om honom igen. Han tänkte inte tjata om det, det var helt upp till Liam och han tänkte stötta honom vad han än bestämde sig för.
ni vet att jag vill höra vad ni tycker! :) men om ni absolut inte känner för att skriva vad ni tyckte så kan ni väl åtminstone säga hej så att jag vet vilka alla ni andra är som döljer er bakom siffrorna? (:
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 02:07 | Lisette är underbar, helt och hållen med allt hon gör och säger, och jag älskade speciellt: På tal om gubbar i kostym. Det var en klockren formulering och det kändes så väldigt henne och verkligen någonting hon skulle skriva. Jag tycker om tanken på balen, att den liksom glöms bort ibland för saker händer men den finns ju fortfarande där, det är ju fortfarande någonting som hänger över honom och någonting som han både ser framemot och inte. Och hela biten med att vilja gå med Liam. Mitt hjärta vreds om och vreds om igen. Och pojkarna är ju så fina! Och Liam och Lasagnen! Alltså! Du, min vän, är ett geni! Och Liam och hans pappa, Liam och oviljan att ta upp det med sin mamma eftersom hon ser så lycklig ut (åh, tänk om hon träffat någon på jobbet? Fina fina Liams mamma, det skulle hon må bra av) Och bilden då målar upp av hur Andy berättar för Jake om när Liam tatuerade sig. Det är så väldigt fint, på så många nivåer, hur de kan umgås sådär. Hur glada de kan göra varandra. Och att Andy och Liam myspratar om hur lyckliga de är, hur glada de är att saker tog den vändning de nu tagit. Jag bara sitter här i soffan och myser med dem! Och regnet som smattrar, siluetterna i mörkret och ljudet av Andys djupa andetag – jag dör finhetsdöden här borta. (och jag bara känner mer och mer hur jag har tappat förmågan att skriva ordentliga kommentarer, men du får stå ut med det för just nu är det de enda jag kan skriva) Och hur Liam säger det, bara sådär bland siluetter och mörker och regn mot rutan.
”Jag har kollat upp min pappa.” Det är ett så stort steg och Andys reaktion är så realistisk! Det älskar jag nog mest med dig, hur du alltid låter dem agera så som de /skulle/ agera! Man känner alltid att ja, precis sådär skulle han säga och göra! Såklart! Det är fint. ”han har mitt jävla ansikte” alltså. Tror du mig om jag säger att jag gråter? Att jag sitter här och känner att nej, ingen ska behöva gå runt med en sådan smärta, ingen ska behöva känna så som Liam känner. Och hur Andy planterar idén att kontakta honom. Det gör ont, det här. Så väldigt ont. | | LoveIsTheEnd - 16 aug 14 - 02:38 | Hej :)
Har som du vet inte läst allt, men måste ändå spontant säga efter att ha skummat igenom den här delen: vad mysig den var. Fick bara en mysig känsla blandad med både glädje och sorg, och regnet som gjorde stämningen extra fin. Lovar att ge dig mer när jag läst noggrannare. |
|
|
|
