Osynliga tårar på en säng |
Du sitter på en säng.
Bara sitter, rakt up och ner, med fötterna på marken och händerna i knät. Bakom dig hänger en affish med motivet målat av Claude Monet.
Blått. Grönt. Råsa. Lite gult, och på vissa ställen är det blå nästan lila.
Och du sitter där. Du är inte helt säker på vad du tänker, men det lutar åt sorgliga saker. Du är inte säker på vad du känner, men knuten i ditt bröst vägrar släppa.
Du vet inte vad du känner, men du vet att det gör ont. Du ät fullt medveten om att inga tårar rinner från dina ögon och längst dina kinder, men du är också fullt medveten om hur det känsn att alla dina revben knäcks runt din bröstkorg om, och om igen.
Hösten är på väg, och Sam Smith sjunger i bakgrunden. Hans ord, hans bön om att bli älskad, och en kör i backgrunden som sjunger med får dig att dra ett djupt andetag. Din hud knottras och i ditt stilla sinne undrar du om det är för att låten tilltalar din situation, eller för att det är kallt. Det är nog mest för att det är kallt, och när du väll inset detta slappnar din kropp av och du drar åt dig en tröja.
Du reser dig inte up. Även med tröjan som sakta värmer upp dig sitter du kvar. Som om knuten i ditt bröst har förlamat dina ben. Som om tårarna som inte finns har paralyzerat din vilja att röra på dig.
Rummet tynger ner dig, som en fuktig filt. Väggarna kommer närmre, och om du sträckte upp ena handen kan du röra vid taket.
Han har satt sig i dit huvud, och du spelar om konversationen ni hade. Om och om och om igen spelar du den.
"Förlåt"
Sluta säga förlåt
"Det du får mig att känna går djupare än vad hon gör"
Så varför är du ens med henne då?
"Jag känner mig så skyldig"
Sluta gråta. Sluta gråta.
Sluta sluta sluta sluta sluta sluta sluta SLUTA
Det är inte han som gråter, det är du.
|
| Kommentarer | | Louisean - 12 aug 14 - 20:00 | | fint! |
|
|
|
