I hate (almost) everything about you- del 78 [m/m] |
jag har en del färdigskrivna kapitel kvar, men det går lite trögt att skriva på det nuvarande kapitlet och har gjort dom senaste, så snälla säg några ord om vad ni gillar eller inte gillar så hoppas jag att inspirationen ökar!
______________________________________ ___________________
- kapitel 78
Under lektionerna kände Liam som att ett stort svart åskmoln hägrade över hans huvud men under rasterna var det omöjligt även för honom att inte dras med i den uppspelta stämningen som ökade för varje dag kändes det som. Numer hörde det till ovanlighet att något annat samtalsämne än studenten togs upp; det var som en helt annan atmosfär inne på skolan.
”Liam du har inte skrivit!” Camille slog sig ner i den slitna soffan bredvid honom och räckte fram boken. ”Jag älskar den här bilden på dig! Så himla klockren”, flinade hon.
Liam skrattade och nickade. ”Jag vet, jag är jävligt snygg här faktiskt”, sa han och tog bläckpennan ur hennes hand.
Dom hade ett par kreativa tjejer i klassen fastän dom inte var estetare och dom hade beställt böcker som alla i klassen hjälpts åt med under det senaste halvåret. Lite som en årsbok med bilder på alla i klassen, både seriösa och mindre seriösa, minnen och återberättelser av saker dom gjort, även dom mer seriösa och andra lite mer obscena, och sedan utrymme för att kunna skriva egna saker i varandras böcker. Han kunde erkänna att han varit skeptisk till det i början, just för att det lät som något estet skulle ha kunna gjort, men nu när dom satt där i cafeterian flera stycken ur klassen och skrev i varandras böcker så tyckte även han att det var jäkligt kul.
”´Hoppas att du kommer överleva efter skolan utan att få äran att träffa mig varenda dag och att du kommer över besvikelsen över att du aldrig hann hångla med mig..´”
”Sluta det skriver du inte!?” skrattade hon och lutade sig över hans axel. ”Däremot ska det bli spännande att se om vissa andra får ihop det eller inte innan studenten”, sa hon lite högre och vände sig menande om mot Sarah och Jake som satt i soffan mitt emot, mer eller mindre i knä på varandra. Men dom hävdade fortfarande att dom bara var väldigt bra kompisar och inte tillsammans.
”Jag har fått hela insidan av pärmen tillägnad att skriva på så det ska nog lösa sig”, flinade Jake tillbaks och fick därefter en retsam armbåge i sidan av Johan.
”Och vad ska det bli? Ett förlovningstal?”
”Nej. Han kanske detaljerat kommer beskriva vilka resor han ska ta med mig på i sommar och att ett privatflyg kommer stå på skolgården och vänta på oss redan när vi springer ut?” svarade Sarah nöjt innan hon flinande såg på Jake och la armen om hans nacke igen.
”Vadå en smekmånadsresa eller?” fortsatte Liam med sitt vanliga sneda leende och lite kaxiga tonfall. ”Seriöst vi kan inte ha gått i en klass där varken någon gift sig eller blivit på smällen? Vi måste ju ha någon skandal att vara stolt över!”
Vädret hade fortfarande varit sådär riktigt sommarfint efter maten och dom flesta ur Liams klass hade gått upp mot idrottsplatsens fotbollsplaner där det visat sig att även en Naturklass höll till. Det var också något som hade förändrats en aning nu när dom var så nära studenten; inte bara att man höll ihop i klassen mycket mer utan även att det inte var riktigt lika uppdelat längre mellan linjerna. Dom umgicks absolut fortfarande inte med Estetarna - dit skulle dom aldrig komma, men det fanns en del Naturare som inte var alltför nördiga. Så pass att dom var helt okej att sitta och snacka med medans solen värmde i ryggen.
”Matten börjar om fem minuter”, informerade Johanna en stund senare med en suck.
”Äh men vi skiter i det, vi har ju så trevligt här”, log Nataly och vek upp det virkade linnet en bit så att den redan solariebruna magen kom fram innan hon slöt ögonen mot solen igen. ”Alla är väl klara med det där ändå, vi har ju redan gjort nationella.”
Liam bet automatiskt ihop lite men så fort någon såg åt hans håll var det vanliga självsäkra leendet tillbaks. Han kunde hoppa över en lektion – det skulle varken göra till eller från. Som att ogiltig frånvaro skulle hjälpa honom mot det där G:et han så desperat ville ha men som kändes längre bort för varenda dag. Och så var det uppsatsen i historia, och..
”Liam du är med va?” Adam klappade honom på axeln och var redan på väg ut på gräsplanen där några tydligen bestämt sig för att spela fotboll. ”Vi behöver lite aggressivitet i vårat lag.”
Liam flinade och tog sig upp på fötter. ”Det kan jag ställa upp på, hur många mål vill du att jag ska göra?”
Han borde gå dit. Hur jävla misslyckad skulle han inte känna sig om han fick stå och titta på när resten av alla kompisarna tog studenten? Om han skulle stå där med ett papper med sina IG:n. Ett skriftligt bevis på att han var totalt värdelös. Att allt han hade var sin personlighet, som han också var ganska bra på att fejka när det behövdes, men att det inte räckte för att det inte var vad som räknades för att få göra den där allra sista skoldagen?
”Vart ska du Liam?” ropade Sarah förvånat när han började gå bort från planerna och ner mot skolan igen. Han hade hoppats att ingen skulle märka. Som att han någonsin varit osynlig?
”Måste fixa en sak bara!”
”Men tråkmåns!”
Korridoren var i princip helt öde när han med inte alltför snabba steg gick mot mattesalen med den slitna boken i handen. Varför hade han bara inte kunnat få välja bort matten? Då hade han kanske åtminstone kunnat koncentrera sig mer på dom andra ämnena som han var bra på om han bara la ner tid på det. Allt var mattens jävla fel.
”Lektionen började för tjugo minuter sedan”, sa Lundkvist efter att Liam slitit upp dörren och såg på honom med den där blicken som han varit van med sedan den allra första lektionen – då han skrivit ´MATTE SUGER´ på tavlan efter att ha blivit tillsagd att komma fram och skriva en uppställning.
”Ja men.. vad fan var glad att jag dyker upp överhuvudtaget, jag har egentligen bättre saker för mig”, sa han och suckade tungt innan han, inte särskilt diskret, drog ut en stol längst bak i klassrummet och sjönk ner på den.
Lundkvist svarade inte på det och han antog att det mer var för att han inte ville att resten av eleverna skulle störas än att han inte blev irriterad över Liams beteende. Däremot dök han upp vid hans bord fem minuter senare.
”Hur går det här då?”
”Skit.”
”Kanske för att du inte ens har öppnat boken Liam. Du måste ju försöka om du vill..”
”Men jag gör det!” fräste han till. Han tog sedan ett djupt andetag och fortsatte i lägre ton. ”Det spelar ju ingen roll, jag fixar det ändå inte.”
Lundkvist tog upp boken och började bläddra. ”Du var inte så långt ifrån att klara omprovet på nationella och det finns..”
”Och då är jag redan körd, så jag fattar inte vad fan jag gör här, jag sabbade båda proven och då är jag inte godkänd så jag kan lika gärna..”
”Lugna ner dig nu, du var inte så långt ifrån att klara omprovet utan det är några moment som du saknar godkänt i bara, och jag förklarade ju för dig att du kan få göra delprov på just dom momenten, och då kommer du att få ett godkänt. Men en fördel för det är att du är på lektionerna och faktiskt anstränger dig, jag försöker hjälpa dig Liam men du måste vilja själv också.. annars kan du faktiskt lämna klassrummet och strunta i det här.”
Han bet sig hårt i läppen och såg envist ner i boken som Lundkvist lagt ner framför honom, nu med rätt sida uppslagen.
”Okej?”
Liam satt fortfarande tyst men tog sedan upp pennan med ironiskt överdriven entusiasm och snart hade han lämnats vid sin plats igen.
Det var först när han blickade upp som han fick syn på Andys bakhuvud på andra raden och lika snabbt såg han ner igen. Han mindes hur förbannad han varit på Andy tidigare, då när han fortfarande aldrig för sitt liv skulle tro att han skulle bli kär i den killen, förbannad för att han verkade ha så lätt för allting, och han mindes hur töntig han hade tyckt att han var, en pluggis som verkade älska varenda minut av mattelektionerna. Men sanningen var att han varit så otroligt avundsjuk; han hade också velat kunna gå in helt bekymmerslöst i klassrummet och inte behöva vara livrädd för att få en fråga ställd till sig som han ändå inte skulle kunna svara på och skämma ut sig för resten av klasskompisarna, i synnerhet inför Andy, han hade också velat kunna fundera över om han skulle få vg eller mvg på det senaste provet och inte om han klarat sig precis över gränsen för att bli godkänd. Han var inte avundsjuk nu, han var stolt över att Andy var duktig och han förtjänade det, men han avundades honom – och det var något helt annat.
Det kändes som att dom tre talen han kämpat med kanske faktiskt hade blivit lösta på rätt sätt. Han kanske äntligen hade fattat det här. Med en liten, liten gnutta självförtroende såg han upp och fick snart ögonkontakt med Lundkvist som kom ner till hans bord.
”Är det här rätt eller?” frågade han och dolde precis som vanligt den där oron i rösten.
”Vi ska se..” Den följande tystnaden sa egentligen allt men Liam höll ändå kvar det där lilla hoppet, kanske var hans lärare bara förvånad över hur bra han lyckats. Självklart inte . ”Du är inte långt ifrån Liam.. du har bara använt fel räknesätt på det här första talet, och på det andra saknas decimalerna men annars..”
Innan Lundkvist hunnit prata klart hade Liam skjutit ut stolen så att den skrapade mot golvet och som flera andra gånger slog dörren därefter igen med en hög smäll.
”Helvete!”
Andy ryckte till när Liams knytnäve träffade skåpsdörren. Det gjorde så ont inuti honom; det hade gjort ont sedan Liam kommit in i klassrummet och han hade hört hans fräsande och sedan sett hur han sagt något lägre till Bengt Lundkvist, hur han senare, när Andy än en gång sneglat bakåt, verkat kämpa med talen i boken men gång på gång bitit tag i läppen på det där sättet som såg ut att göra ont för att han bet alldeles för hårt. Han var så duktig som försökte, som faktiskt kom till lektionen och Andy ville inget hellre än att han skulle lyckas. Helst ville han få gå ner och sätta sig bredvid för att hjälpa, röra vid hans hand och säga åt honom att inte stressa upp sig; att han kunde mycket mer om han bara tog det lugnt. Han var inte så säker på att Bengt förklarade på det sättet som Liam behövde och när dörren till sist smällde igen blev det som en bekräftelse.
”Liam”, sa han efter att ha kollat åt båda hållen i korridoren för att se att det inte var några där. Det var helt tomt.
Den blonde vände sig hastigt om och verkade komma av sig i en kort sekund. ”And.. vad gör du här?” frågade han snabbt. ”Nu fattar dom ju där inne, du kan inte bara..”
”Jag sa att jag var tvungen att ta ett viktigt telefonsamtal, du behöver inte oroa dig.”
Han såg plötsligt så uppgiven ut, han som alltid såg så självsäker ut hade plötsligt axlarna lite för högt upp, käken såg lite för spänd ut; och inte som när han blev förbannad utan snarare som ett tecken på att han desperat försökte hålla inne med sånt han inte ville visa, inte ens ögonen såg lika intensiva ut som vanligt.
”Varför kom du ens ut hit..?”
Andy tog tag i Liams hand men efter att ha känt hur han genast stelnade till släppte han den igen. Att få Liam att oroa sig över ännu mer saker var kanske inte det bästa för tillfället. ”För att jag tycker att du borde komma in igen”, sa han lågt och fick en huvudskakning till svar.
”Du fattar inte Andy, jag kommer aldrig att fixa det. Jag är helt värdelös på den där skiten och.. jag är för dålig, det är bara så, man kan inte vara bra på allt eller hur..?” Han fick fram ett litet leende på slutet men det lurade förmodligen inte ens Liam själv.
”Sluta, säg inte sådär. Du är inte värdelös Liam. Du kommer visst att fixa det här, snälla följ med in igen och så säger du åt Bengt att han får förklara igen, det är hans jobb.”
”Aldrig”. Han skakade snabbt på huvudet igen och såg ner på boken som låg vid hans fötter. Det som följde gjorde Andy så förvånad att han först trodde att han hörde fel, eller att det åtminstone berodde på något helt annat; som en förkylning, men Liam snörvlade till och drog sedan hastigt fingrarna genom håret. Trots det tvingade han sig själv till att låtsas som att han inte hade märkt – för Liams skull.
”Vet du, jag hjälper dig med det där. På en gång, om du är okej med det?”
”Va?” Liam drog handen genom håret igen innan Andy såg hur han knöt näven, som att han försökte få någon slags kontroll över sina känslor.
”Vi..” Han såg sig omkring och försökte desperat komma på något som kunde funka. Det var ju tyvärr inte så enkelt som att dom kunde sätta sig i cafeterian för att plugga tillsammans. Men han vägrade låta Liam gå därifrån och känna sig ledsen och värdelös, han behövde få godkänt i matten och Andy tänkte inte ge upp det, han tänkte inte ens skjuta på det till i eftermiddag när dom var hemma. ”Den där skrubben vi.. du vet, man kunde låsa den eller hur?”
”Varför undrar du det..? Du borde gå tillbaks Andy, jag.. vi ses hemma.”
”Nej, jag är seriös. Gå till den där skrubben så kommer jag dit, vi ska få dig att fatta det där kapitlet. Jag säger att jag mår dåligt och behöver gå till sjuksystern och så kommer jag till dig.”
För första gången sedan imorse när dom vaknade bredvid varandra fick han ett riktigt leende från Liam, ett svagt och lite förvirrat men ändå ett leende. ”På riktigt?”
”På riktigt. Skynda dig så att vi hinner få något gjort”, sa han och började gå tillbaks mot mattesalen.
”Du är helt knäpp..”, sa Liam och flinade svagt när Andy smitit in och låst dörren efter sig. Han fattade fortfarande inte riktigt att dom gjorde det här. Att Andy kommit på den här idèen och att han gjorde det för honom.
”Man får väl vara lite kreativ.”
”Jag vet många sätt vi kan vara kreativa på här inne..”
”Liam, lägg av och ta fram rätt sida nu. Vad är det för räknesätt du håller på med?”
Det var bra att Andy sa till honom för sanningen var att han inte alls var på humör för något ´kreativt´, han försökte bara distrahera tankarna från den där klumpen i halsen..
”Tack Andy. Att du gör det här för mig.”
”Tacka mig när du fått mvg:et på papper”, sa han snabbt och verkade nästan lite stressad han med, men sedan såg han upp på honom och log svagt innan han tog tag i hans hand. ”Du kommer fixa det här, jag lovar.”
”Okej..”, sa han och andades ut i något slags lågt skratt som inte ens lät särskilt roat. Bara skeptiskt. Han drog ändå ihop benen till skräddarställning och greppade pennan. ”Här är jag, men jag blandar bara ihop allting när jag ska räkna ut ändå.. och jag hatar dom där decimalerna, dom känns helt onödiga och jag fattar inte ens vilken siffra det är man ska runda upp.”
”Okej ta det lugnt, vi börjar med det här första talet. Du har ju ett X här, så då måste du räkna ut den här andra summan först för att få reda på vilken siffra som ska stå istället för X. Det är du med på va?”
Liam nickade men drog sedan stressat fingrarna genom det blonda rufset. ”Men jag fattar inte hur jag ska räkna ut det ju, ska jag gånga eller dela med? Det är ju helt jävla omöjligt att veta.”
”Det är det inte alls. Du vet ju att det här ska bli tjugofe..”
”Ska jag gånga eller dela med? Säg bara, jag måste fixa det här.”
”Liam.” Andy fixerade honom med blicken. ”Du måste lugna dig, du har kunnat det här förut när jag hjälpte dig på mitt rum. Testa att gånga det först, hur mycket blir det då?”
Han bet sig i läppen och såg ner i boken men kunde inte alls få hjärnan att tänka utan sneglade bara upp på Andy igen men killen var tyst som muren och Liam såg ner igen efter att ha tagit ett djupt andetag.
”Det blir.. hundra. Såklart.”
”Precis, bra. Och nu delar du det istället, vad får du för resultat då?”
”Tjugo..fem.”
Andy sken upp som en liten sol. ”Exakt. Då ska du alltså dela det.”
”Du behöver inte se så stolt ut.. det där skulle ju en femåring ha fixat”, mumlade han.
”Inte om femåringen stressade upp sig. Då går vi vidare till det här X:et..”
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 01:53 | | Okej, om vi börjar alldeles i början : jag fullkoligt älskar det här med årsboken och hur alla skriver i den och hur man liksom kan ta på stämningen runtom dem! Det känns att de snart tar studenten, att slutet är nära och att det är blandade känslor inför det. Och Liam är så underbar som inte kan låta bli att driva med det när han skriver. Och Sarah och Jake är så otroligt fina! Jag tycker verkligen om dem och jag är så glad att Jake är lycklig. Det är också ganska otroligt, hur du får en att känna så mycket för någon som ändå inte är huvudperson i berättelsen. Jake är en sådan som jag kommer bära med mig, efter det här, bara så du vet! Och den här biten: ”Seriöst vi kan inte ha gått i en klass där varken någon gift sig eller blivit på smällen? Vi måste ju ha någon skandal att vara stolt över!” Skandal som i att en av skolans populäraste killar kommer ut som homosexuell, kanske? Liam, lilla lilla Liam. Och hur han oroar sig för betygen, hur han fortsätter att sätta upp sin jävla mur och spelar kaxigare än han är. Missförstå mig inte, jag tycker att det är galet bra skrivet, men jag VET ju att han kan mer och jag vill ju så gärna att han ska våga stå för att han har det svårt och måste gå på lektionen. ÅH! Nu läste jag vidare och han går. Liam går! Alltså! DU ANAR INTE HUR GLAD JAG BLEV! Alltså. Han gick dit. Min pojke börjar bli så stor! AJ AJ AJ! Alltså AJ! Det gör ONT i mig! Varför ska det gå så dåligt för honom? Han kämpar ju! Han kämpar ju något otroligt! Och Andy. Fina Andy som kommer ut och är orolig, (och alltså – biten där Liam slår knytnäven i skåpet. WOW!) och hur han vill hjälpa, hur han tar sig tid att förklara. Att få Liam att känna sig duktig, ändå. Alltså. Jag kan nog inte säga det för ofta, men det är någonting med dina pojkar, med deras förhållande, som liksom… tar tag i en. Som berör, långt där inne. De är så fina tillsammans. |
|
|
|
