I hate (almost) everything about you- del 77 [m/m] |
Här kommer en Andy-del, hoppas att ni inte tycker att det blir -för- mycket vardag.
______________________________________ ____________________
- kapitel 77
Han såg upp mot den enorma bildskärmen i ankomsthallen och precis som alla tidigare gånger han gjort det stod det att planet ankommit i tid. Väskorna dröjde säkert, precis som vanligt. Det var ganska många som stod där inne; en till kille i hans ålder, ett äldre par, några familjer, fler som stod själva precis som han. När han såg upp igen hade det plötsligt börja komma ut människor och lagomt tills att han börjat tro att hon missat planet så kom hon ut. I svart tyllkjol, rosa och svartrandiga strumpbyxor och en lite för stor munkjacka med kattöron på huvan. Med ett stort leende på läpparna viftade han lite med regnbågsskylten med hennes namn som han hade gjort färdigt igårkväll – det var mest på skämt men han tyckte faktiskt att den blivit ganska så söt ändå. Han kunde se hur hon trängde sig förbi ett par som gick alldeles för långsamt innan hon började springa mot honom.
”Andy! Är du här?!” Hon släppte handtaget på resväskan i samma stund som hon kastade sig om halsen på honom.
Han var först orolig att han kanske kramade lite för hårt men när Lisette kramade ännu hårdare kändes det som att det inte var någon fara.
”Gud vad jag har saknat dig”, sa han in i hennes tuperade hår och höll kvar ett bra tag till.
”Och jag dig. Herregud.. åh nu rinner mitt smink”, skrattade hon och torkade sig under ögonen när dom till sist släppt varandra. ”Hur visste du ens när jag skulle landa? Jag sa ju bara på förmiddagen.”
”Jag pratade med din mamma”, log han och reste upp hennes väska som legat på golvet. ”Tänkte att jag skulle göra dig sällskap på tåget. Och okej, jag kunde inte vänta tills du kom hem.”
”Du är världens bästa.” Hon kramade honom igen och det kändes som att ingen utav dom kunde sluta le.
”Men hur har du haft det nu då? Har det varit lika bra som det låtit i sms:en? Vad har ni gjort? Vad var roligast?”
”Åh ja det har varit helt underbart! Allt var helt..”
Lisette hade tillbringat dom senaste två och en halv veckorna i England hos sin kompis som hon träffade på ett lajv för flera år sedan och dom hade åkt runt till en massa olika platser, bland annat Harry Potter-studion som Andy var skapligt avundsjuk över. Dom hade hörts lite på sms men det var inte i närheten av att prata med och träffa Lisette på riktigt och trots allt som hänt under den senaste tiden så hade han verkligen hunnit med att saknat henne – det var nog i själva verket en väldigt stor del av orsaken; han hade behövt ha henne att prata med under allt kaos. Det var tomt att inte kunna träffa henne när han ville.
”Men hur är allt med dig då? Du har inte deppat ihop helt över allt med Jens och Liam?” frågade hon när dom tagit sig fram till perrongen för att vänta på tåget. ”Du ser glad ut på ögonen men..”
”Faktiskt så..”, började han. ”Jag och Liam är liksom tillsammans. På riktigt den här gången.”
”VA?!” Hon såg med stora ögon på honom. ”Gud är det sant? Varför har du inte sagt något Andy?!”
Han drog luggen ur ögonen och såg på sin vän med ett litet leende. ”Jag tyckte inte att du skulle behöva fundera över mig på din resa, och det vet jag att du hade gjort isåfall så försök inte. Det hände sjukt mycket under bara ett dygn och jag tror inte att jag hade kunnat få ner det i ett sms ändå, och om jag skulle ha ringt skulle jag förmodligen bara ha gråtit.”
”Ge mig en sekund bara”, sa hon och tog ett djupt andetag innan ett stort leende istället tog plats på hennes läppar. ”Det är verkligen helt sjukt. Och helt sjukt bra. Tror jag. För du är lycklig eller hur? Du ser lycklig ut.”
Han nickade och kände hur hans eget leende blev större. ”Jätte.”
”Jag hoppas att du planerat in resten utav dagen att vara med mig?”
”Självklart, jag har skrivit bästis-dag med stora bokstäver i almanackan.”
”Nu råkar jag ju veta att du inte har någon almanacka..”, skämtade hon innan hon kramade om hans arm. ”Bra, för jag måste få höra precis allting.”
”Efter att du har berättat om allt du gjort.” Han kunde inte minnas att dom någonsin varit ifrån varandra så här länge. Ibland gick det rätt länge mellan gånger dom träffades och när det var mycket i skolan sågs dom kanske inte ens där, men det här hade varit mycket längre tid och han hade saknat henne fruktansvärt mycket, så att nu faktiskt stå där tillsammans med henne kändes nästan overkligt.
”Tänk att du gjorde en skylt till mig till och med”, flinade Lisette och vred på den. ”Tur för mig att det inte hann komma någon annan Lisette före mig och sno dig.”
Efter att ha fikat med Lisettes föräldrar, som tyvärr fick nöja sig med att vänta ännu en dag innan dom fick umgås ordentligt med henne, hade dom kastat sig ner i Lisettes stora säng och bara legat på rygg bredvid varandra och pratat. Hon hade berättat om hur fint London hade varit om kvällarna, ännu finare än google-bilderna dom hade kollat på, hur fruktansvärt äckligt whishey var, hur många bussresor dom sammanlagt åkt under veckorna och om alla dom där olika platserna dom besökt som haft sina egen charm. Hon målade upp det så levande för honom så att det nästan kändes som att han också varit där och gått på samma gator.
”Och hur var det på Harry Potter-studion? Säg att det var rätt tråkigt och att jag inte missat något?”
Lisette flinade och la en till färgglad kudde under huvudet.
”Jag har åkt kvast och har det till och med inspelat på film.”
”Det har du inte.”
Hon nickade, fortfarande flinande, innan hon snabbt kom på fötter och började leta efter något i resväskan. ”Du skulle älska det där stället Andy, vi var där i nästan fem timmar och man hade lätt kunnat vara kvar i fem timmar till”, sa hon medans det kom både kläder och borstar flygandes genom luften. ”Här!”
Efter lite krånglande med dvd:n satte hon sig ner bredvid honom i sängen igen och mycket riktigt dök det upp en film av Lisette som åkte på Harry Potters kvast ovanför Hogwarts, vinkandes och med armarna utsträckta, i både klädnad och häxhatt.
”Det var med green screen och sånt där, hur häftigt som helst!”
”Jag kan tänka mig det. Det ser ju sjukt verkligt ut!” log han stort.
”Jag har något till dig med.. här”, sa hon och räckte fram en kartong som hon haft bakom ryggen.
Han kände sig överlycklig redan innan han öppnat den. Överst låg det en ask med Bertie Botts bönor och under en..
”Ååh, med Dobbie och allting”, sa han och log förmodligen lika stort som ett barn på julafton. ”Tack så himla mycket! Jag älskar den.”
”Tydligen ska muggen ändra färg när man har någonting varmt i den, och du har ju lärt dig att tycka om te tänkte jag.”
”Då måste vi testa den idag, tack igen!”
Lisette ryckte glatt på axlarna. ”Men okej nog pratat om mig ett tag, jag kommer ju ändå tvinga dig att se tusentals kort senare, vad menar du med att du och Liam är tillsammans? Hur gick det till? Och..” Hon såg på honom med stora ögon igen. ”Har han.. kommit ut med det?”
Han skakade på huvudet. ”Nej.. men det är mycket bättre nu ändå, än vad det var innan. Inte i skolan precis men annars. Och ja det är på riktigt, han är min pojkvän..”, sa han och började le sådär fånigt fastän han försökt låta bli.
”Men ååh. Grattis! Gud vad glad jag är för dig Andy, ni är ju jättefina tillsammans.. även om alla borde få se det. Men förklara tack, ni pratade ju inte ens med varandra?” frågade hon ivrigt och satte sig lutad mot väggen.
”Du vet studentskivan hos Sarah som jag sa att jag skulle på? Dagen efter att du åkt? Liam var ju också där..”
”Åh herregud, det var som i Romeo och Julia va?! Ni kysstes med maskerna på och visste inte ens vem den andre var?”
Andy flinade lite och slätade ut en rynka på det vinröda överkastet med handen. ”Vi kysstes men..” Lisettes leende dog långsamt ut samtidigt som Andys. Fastän det hade lett till något väldigt bra, fastän han fortfarande blev alldeles varm inombords när han tänkte på låten Liam sjungit för honom utanför fönstret så kändes det lite jobbigt att tänka på hur kvällen och natten hade varit fram till att dom pratat igenom allting och Andy legat med Liams armar om sig. Vägen dit hade varit hemsk.
”Vad hände Andy..?” frågade hon försiktigt och tog tag om hans hand.
”Det var jag som kysste honom, och jag blev besviken på Liam fastän jag haft orimliga förhoppningar, och jag blev arg på mig själv för att jag kysst honom när jag bestämt mig för att gå vidare.. och sen var Pontus elak och.. det var bara jättejobbigt allting och jag drog därifrån och satt själv på mitt rum och.. du vet.. gör sånt som jag är bra på. Deppa.”
”Du..”, log hon svagt och kramade om hans hand. ”Du är världens bästa kille så försök inte klanka ner på dig själv. Vad hände sen?”
Han petade lite på förpackningen med godisbönorna innan han såg tillbaks på Lisette. ”Han kom hem till mig. Eller.. han ringde först men jag vägrade att svara och en stund senare stod han utanför mitt fönster och sjöng och spelade en egen låt, en låt till mig..”
”Vänta, är det sant? Liam sjöng en låt för dig? Utanför fönstret? En egen låt som i.. en egenskriven? En alldeles egen låt?”
Det följde en rad frågor med förtjusta ååh:n till svar och en del mer chockade frågor som ´Pratar vi verkligen om samma Liam?´ och till sist log hon stort och strök undan snedluggen som hamnat för båda ögonen.
”.. Vad fint, och romantiskt! Åh Andy..” Hennes blick blev sedan lite mer orolig. ”Och efter det pratade ni igenom allt? För du släppte in honom va? Du stängde inte fönstret och låtsades som att du inte hört honom?”
Han bara skakade leende på huvudet. Han hade inte stängt fönstret. ”Vi pratade resten av natten och dagen efter frågade han om vi skulle bli tillsammans”, sa han lyckligt. Den jobbiga natten hade varit värt det. ”Och just ja, är du beredd?”
Hans rosahåriga kompis nickade ivrigt.
”Vi har sagt att vi älskar varandra. För första gången. Och det känns så skönt att säga det! Och att höra det! Jag tröttnar aldrig på det, allt känns så bra Lisette, det gör faktiskt det.” Han omslöts av hennes armar igen och han tyckte om att hon frågade massa, att han fick berätta, och att hon inte en enda gång ifrågasatte ifall det verkligen var en bra idèe att ge sig in i allt det där igen.
”Ni är så söta! Okej mest du såklart, jag har fortfarande mina svårigheter för Liam men det ska nog ordna sig”, sa hon leende och viftade bort det med handen. ”Ni måste ju ha ett namn!”
”Vadå namn?” frågade han förvirrat. ”Vad jag vet så har vi båda ett namn.”
”Nej men jag menar ett tillsammans! Som Haley och Nathan i one tree hill – Naley, som Derek och Stiles i teen wolf – Sterek. Ni kan heta..” Hon drog fundersamt på munnen. ”Lindy eller Landy kanske. Fast det lät rätt bonnigt va? Lian är ju sött! Det blir ju båda era två första bokstäver, gillar du Lian?”
Andy bara skrattade. Den där tjejen var bra fascinerande ibland. ”Jag.. Lian blir jättebra”, flinade han och gjorde tummen upp. ”Ska du typ trycka upp tröjor och flaggor med det nu?”
I samma stund som han sa det insåg han att det inte skulle ha gått. Nog för att det varit ett skämt men.. det dom hade behövde fortfarande hållas hemligt. Knappast på nivån att deras namn skulle kunna pryda tröjor som folk skulle se..
Än en gång visade Lisette att hon kände honom otroligt bra och han behövde inte säga något innan hon la armen om honom.
”Vi kan vänta med tröjorna. Jag är glad för din skull Andy, för er skull”, sa hon mjukt. ”Du sa själv att det kändes bättre den här gången, eller hur? Att ni var till Simons stuga och allting?”
Han nickade och lutade huvudet mot hennes axel. ”Det känns mycket, mycket bättre och jag kan inte ens tänka mig att vara utan honom. Men jag längtar ändå tills när vi inte behöver dölja något, när det är okej att visa vad vi är liksom..”
”Det är klart att du gör.”
”Jag vet att Liam också längtar till det, och jag vet att han mår dåligt över att han.. inte kan komma över den där tröskeln som han så gärna hade velat, och jag vet att det inte är länge kvar i skolan men.. jag blir orolig ibland i alla fall; att han kommer ångra sig ändå, att han inte kommer kunna släppa på dom där rädslorna fastän vi tagit studenten och skolan är över. Jag är rädd att han ändå kommer bry sig för mycket i vad andra kommer tycka och tänka, eller kommer han plötsligt vara beredd på att Pontus och dom får veta och enligt honom aldrig mer kommer snacka med honom?” Medans han pratat hade blicken fallit ner igen och händerna vred sig oroligt med varandra.
”Har du pratat med honom om det?”
”Nej. Eller, vi har ju sagt båda två att allt det här kommer bli lättare när vi slutat skolan, och han verkar så säker på det när han säger det. Men jag har inte sagt rakt ut att jag inte vågar tro helt på honom. Fast ibland gör jag ju det såklart, jag vet att han älskar mig och ibland tror jag att allt ska bli perfekt så fort vi lämnat skolan, men inte alltid..”
Lisette kramade om honom med armen. ”Vet du, jag tror på det. Jag tror att det där är precis vad Liam behöver, att sluta skolan och få gå vidare från den personen han förväntas vara där, visst kommer folk känna igenom honom ändå; det är inte så att man glömmer varandra bara för att man inte längre går på samma skola, men man behöver inte bry sig lika mycket för man kommer inte behöva gå i samma korridorer längre.”
”Tror du verkligen det?” sa han tyst.
”Ja det gör jag. Jag tycker såklart att han borde kunna visa det redan nu, att han borde vara stolt över att låta andra se vad ni har tillsammans, men jag försöker sätta mig in i hur han tänker och av det du förklarat och.. Liam är sjukt osäker inombords och även om han säkert skulle fixa att klättra över den där muren så tror han inte själv på det, och då blir det svårt..”
Det hon sa lät vettigt och egentligen så visste han ju det där själv också, till och med Liam visste nog innerst inne om det, han vågade bara inte tro på sig själv, att han var tillräckligt stark och inte behövde alla dom där runt omkring sig som något slags skydd och publik.
”Jag tror det kommer bli jättebra Andy, jag känner på mig det.”
”Tack Lisette”, sa han och drog henne intill sig. ”Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dig, om vi någonsin gifter oss ska du få vara min hederstärna, okej? Jag skiter i det där med bestman.”
”Är du taggad på att börja skolan imorgon igen då?” flinade Andy och tog en sked med glass innan han sparkade på mer fart på gungan.
”Skojar du? Jag hade panik dom sista dagarna där borta bara för att jag tänkte så mycket på skolarbetet jag ska ta ikapp. Engelskauppsatsen blir enkel, den började jag med redan på flyget men resten.. yey!” log hon ironiskt innan hon la sig ner på rygg i däckgungan.
”Det kommer gå bra. Jag kanske kan hjälpa dig med något om du behöver, jag är klar med det mesta.”
”Såklart du är. Pluggis”, flinade hon mot honom. ”Kolla det där molnet, det ser precis ut som en elefant, där är snabeln och halsen..”, sa hon och pekade. ”Fast om man vänder lite på huvudet ser det nästan ut som en naken kille..”
”Lisette!” sa han med ett skratt ”Det är ungar här.”
”Och vadå? Nakenhet är något naturligt Andy..”, sa hon och himlade med ögonen innan hennes vanliga flin spred ut sig över läpparna. ”På tal om nakenhet.. se inte så förfärad ut! Det är inget farligt."
”Jag tror inte att jag vill höra ändå”, sa han roat och skrapade upp det sista av glassen ur bägaren. ”Okej då, vad?”
”Har ni gjort det än?”
Han svalde snabbt glassen och vände blicken mot henne. ”Va?”
”Lägg av, du och Liam såklart!”
Han borde inte bli förvånad. Det var Lisette. Och ja dom hade väl i princip alltid kunnat prata om vad som helst. Han blev bara.. kanske något generad.
”Det.. varför undrar du ens de..”
”Det har ni!” tjöt hon till. ”Åh grattis Andy! Hur var det? Romantiskt eller bara hett?”
”Sluta!” skrattade han. ”Fortfarande; det är barn här Lisette.”
”Ja? Borde dom inte få veta hur dom blev till?” Hon skrattade och samlade ihop håret i en hästsvans innan hon släppte ut det igen. ”Okej då du slipper svara, men jag tycker ändå det är gulligt att din första blev din bästa kompis från när du var liten. Er historia skulle lätt kunna bli en film! Jag skulle till och med ha förslag på skådisar..”
”Åk tillbaks till England, jag är redan trött på dig.”
”Ha ha”, sa hon och kastade sin plastsked på honom. ”Innan jag gör det så tror jag att jag ska utnyttja den där hjälpen du utlovade, jag har tio mattesidor jag ska ha gjort tills imorgon..”, log hon oskyldigt.
låt mig få veta vad ni tycker =)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 5 sep 14 - 19:08 | | Jag hade en tanke om att jag skulle sätta mig ner, sträckläsa allting jag missat och ge dig världens kommentarer till alla – bara för att du förtjänar det. Men det blev tungt idag, så jag börjar med första delen – förhoppningsvis hinner jag med ett par delar till ikväll, men vi får se! Det KOMMER att komma kommentarer på allting så fort jag har läst, jag jobbar verkligen på det! (Alltså. Jag älskar den här historien och dina pojkar. Jag tror att det jobbiga är att min berättelse snart är slut och att jag liksom fastnat på grund av den. Jag vet inte riktigt. I alla fall. Kommentaren var det ja) Lisette är tillbaka! Som jag älskar den karaktären och hennes och Andys relation. Jag minns att jag någonstans i början skrev att jag störde mig på henne, men det kan jag inte säga att jag gör längre. Kanske för att jag lärt känna henne, kanske för att hennes karaktär och sätt att vara liksom har smält in. Kanske för att hon är så fin och bryr sig så mycket. Jag tycker om hela upplägget med den här delen, hur Andy berättar om hans och Liams nya förhållande. Jag tycker också om hela biten att Andy kollat upp när Lisette ska komma och att han överraskar henne där – det blev fint och mysigt med en flygplatsscen. Alla berättelser borde ha en sådan! Haha. Jag tycker även om att vi får mer bakgrund till Lisette, hur hon har spenderat en tid lajvandes. Och du nämner Jens igen! Hon får faktiskt undra hur det har gått med allting och det är så galet bra, det har jag alltid tyckt med det du skriver – du återkommer alltid till vissa punkter och låter det inte rinna ut i sanden och det gör allting så verkligt – för så klart skulle hon undra hur allting har gått, så klart skulle hon fråga hur det gått med Jens och Liam och allt det som hon lämnat Andy mitt i. Och när han berättat om maskeraden och Lisettes reaktion. Ja. Det är verkligen hon som gör hela det här avsnittet och du skriver det galant!Bra också att de lyfter rädslor och bollar tankar. Fint. Riktigt fint. Bara en månad senare, heh... | mizzkitty - 6 aug 14 - 21:56- Betyg:  | Super bra del, äntligen får han träffa sin bästa vän :).
Det här var ett riktigt bra kapitel, inga bråk eller tjafs.
Bara ett helt vanligt kapitel som behövs lite då och då.
Hoppas nästa kapitel dyker upp snart. |
|
|
|
