Vardagsbetraktelser |
Det skramlar från köket, köket vi aldrig får gå in i. Det är farligt, ås farligt. Knivlådan låst, för vem vet vad som kan hända om någon kommer in. Men vi får ju i alla fall äta på porslin, ibland. När inte tallrikar kastas och maten slås i golvet av en förvirrad hand. Smyger mig in i matsalen, vill helst inte synas, vill helst bara vara.
Det är lagen, den osynliga skriften på allas pannor. Den osynliga skriften på tavlan i allrummet. Ljudet från min rumskamrats iPod hörs ända hit. Försöker att inte fokusera, försöker att bara vara. Men det är så svårt, så fruktansvärt svårt när hjärnan vill vara kreativ. Alldeles för kreativ när det inte går.
Drömmer mig bort till fjärran länder, men överrumplas av att jag befinner mig i min lägenhet, även fast jag inte är där. Jag vill göra om, möblera om och sätta nya tavlor på väggarna. Mina egna foton, är det ego? Är det fel? Kanske älskar jag mig själv för mycket då, men egentligen älskar jag inte mig själv. Men ibland kan jag älska fotona jag tar. Färgerna, jag tycker om färgglada foton. Det ska glänsa om dem, skina och bara explodera av färger så att mitt svarta hjärta kan fångas upp i virrvarr av färger.
De låsta dörrarna, portarna till det falska livet. Dit jag kommer ibland. Men jag lever inte där, oh nej jag bara tar andningsuppehåll för att återigen kliva ut i den färgstarka världen med alla intryck. Intryck gör mig trött, det kan snurra i huvudet och det kan kännas som att jag ska svimma. Även fast jag vet att jag inte kommer göra det. Nej inte socialfobi, bara en massa intryck som blir för mycket intryck ibland.
Jag blinkar, mitt ögonlock rycker, nervryckningar, biverkningar. Det är störande, men jag inte styra över det hur mycket jag än vill. Ringer desperat efter någon, eller egentligen alla. Allt håller på att gå mig på nerverna, jag vill inte, men jag måste. Måste stå ut i detta dårhus, gökboet eller vad man nu ska kalla det. Alla vålnader som går omkring utan livsvilja i blicken, drogade, ja drogade av lagliga droger. Måste hålla i väggar och dörrar för att kunna stå upp. För benen bär inte.
”Oj då vi ger dig nog lite för mycket medicin” Hör man, men varför gör de ingenting då? De bara fortsätter att ge medicin. Som om det skulle vara lösningen på allt, alla problem alla bekymmer. Men alla spärrar släpper, jag har ingen kontroll, ingen makt över mig själv längre. Ser inte trappstegen fumlar och håller på att ramla. Greppar i panik om räcket och i mammas axel. Jag faller inte, bara nästan. Ser inte nivåskillnader ordentligt.
Det skramlar från köket, patientköket som det så fint heter. Jag vill inte ha potatis, inte idag igen. Är trött på det! Så fruktansvärt trött. Varför inte pasta, eller ris. Maten kom i tid idag.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 3 aug 14 - 01:16 | | åh tack :D | | Sockerina - 2 aug 14 - 19:16 | | tack :) |
|
|
|
