[M/M] De sju dödssynderna. [Del 40] |
det är snart här. slutet, alltså.
Låt du min mångfald långsamt
få läkas ihop,
så kanske en dag var droppe blod
kan svara ditt rop!
- Lättja, De sju dödssynderna, Karin Boye
Det regnade. Molnen hängde tunga och vattenfyllda över fotbollsplanen och Alexander hade halkat runt efter bollen i snart en halvtimme. Dobbarna fick inget fäste i gräset och vattnet rann ner i ögonen. Han var tvungen att torka sig med armen, bara en snabb rörelse för att få bort det värsta. Marken försökte ständigt dra honom till sig, som om den visste hur tung han kände sig. Som om den visste hur gärna han ville ge upp. Han försökte verkligen, det gjorde han.
”Alexander, akta högern!” Ur ögonvrån var det nästan han. Med det svarta håret slickat mot pannan och den smala kroppen som liksom rörde sig en bit ovanför den våta planen. Han ökade på stegen, sökte med blicken över de närmsta lagkamraterna. De såg alla sammanbitna ut, där de rörde sig med fokus på bollen mellan hans fötter. En blick, sedan passade han till Erik och rörde sig samtidigt åt höger. Mot Oscar. Dobbarna förlorade kontakten med marken och för en stund gick allting så väldigt långsamt. Som om regnet tvekade. Som om luften var för tjock för att falla genom. Det är inte Oscar, påminde hans hjärna honom innan den förlorade sekunden hoppade igång och han låg på marken. Visselpipan skar genom luften samtidigt som himlen sken upp och ett dovt mullrande genljöd. Alexander låg kvar där, med armarna längs sidorna medan regnet rann ner för hans ansikte. Hans kläder var genomvåta och han tvingade undan impulsen att göra gräsänglar, där han låg. Om han skrattade var han rädd att paniken skulle avslöja sig. Att allting skulle rasa omkring honom. Han visste att matchen skulle avbrytas. Att de skulle få fortsätta, när det blivit uppehåll eller det värsta dragit förbi. Han gjorde inga gräsänglar.
”Shit, gick det bra?” Den ljusa rösten var inte Oscars och Alexander kunde andas normalt igen. En hand sträcktes ut och han hjälptes upp på fötter. Den här killen var kortare än Oscar och han hade smalare ansikte och tunnare läppar. Men det var någonting, kanske det ömtåliga, som de delade.
”Halkade”, svarade han och drog handen genom sitt våta hår, blicken letade sig över planen. De flesta rörde sig mot läktaren och de väntande handdukarna. Inte-Oscar måste fortsätta prata, så att hjärtat inte lurade sig själv igen. ”Du är jävligt snabb. Du kunde ha tagit bollen ganska lätt, vet du.”
De gick sida vid sida och Alexander kände hur vattnet rann längs hans rygg medan kläderna slickade mot hans kropp. Den andre pojken skrattade till och Alex såg hur han drog i den långa luggen, kanske hade han blivit generad över berömmet, men det var sant. Han var snabbare än Alexander.
Colin och de andra höll på att dra av sig sina våta tröjor för att dra på sig torra kläder istället. Det verkade som om pausen skulle bli lång och Alexander brydde sig inte när han drog av sig både tröjan och shortsen – han var kall och blöt och publiken hade nog sett värre saker. Kalsongerna behöll han på, trots att de var lika våta som resten av kläderna. Lite kunde han lämna åt fantasin.
Det var inte förrän han hade dragit upp mjukisbyxorna över höfterna och letat upp en torr t-shirt som han vände sig mot den andra killen. Han var blygsammare i sitt ombyte och Alexander vände bort blicken en stund, som för att ge honom lite utrymme.
”Ni är väldigt synkade”, rösten letade sig fram genom det röda tröjtyget och Alex väntade tills han såg ansiktet innan han ryckte på axlarna. Deras coach brukade alltid säga att samarbetet var viktigare än tekniken. Tekniken kommer alltid kunna förbättras, samarbetet måste bara finnas där. ”Vi har-”
”Alexander!” Han öppnade och stängde munnen men coachen hade stulit hans röst och han drog ursäktande på munnen innan han joggade över till det andra båset där hans coach satt med sitt tunna, orangea hår slickat mot pannan. Ögonbrynen nuddade nästan vid varandra och de ljusa ögonen letade sig över honom.
”När matchen drar igång igen sätter jag dig på bänken, det räcker för idag.” Någonting i bröstet vreds runt, runt, runt tills det brast och han drog ett skakigt andetag.
”Du bänkar mig? Igen?” Ekade han och händerna letade sig genom hans blonda hår. Han hade ju verkligen försökt, såg han inte det? ”Men coach-”
”Jag vet, Alexander, men det är för det bästa.” Alex pressade ihop käkarna och vände bort ansiktet. För det bästa. För det bästa. För det bästa. För det bästa för fucking vem? Aldrig var det för honom.
”Visst.” Han joggade inte tillbaka, istället lät han skorna suga upp mer och mer vatten för vart steg han tog, som om han försökte samla upp allt vatten på planen i en sista gest av välvilja. Skorna blev bara tyngre.
När Alexander stod i det andra båset, med killen som inte var Oscar, slet han av sig skorna och kastade dem åt sidan. De kunde få samla vatten själva, han orkade inte längre med den extra vikten. Han kunde känna den andres blick, hur den letade sig över honom under luggen, och han gnuggade sig i ansiktet. ”Krossa oss, okej?” viskade han och stirrade ut över planen.
Ljudet från publiken letade sig fram till dem i ett dämpat sorl, regnet smattrade mot båsets plastiga tak och Alexander bara satt där. Som om han kunde försvinna, om han försökte tillräckligt länge. En liten beröring, det var allt. En hand som kramade om hans axel och samlade ihop honom. Ett andetag skakade hans kropp.
”Jag ska göra mitt bästa”, lovade den ljusa rösten och när visselpipan skar genom luften en andra gång hejade Alexander på Inte-Oscar. Och när det andra laget vann med två mål, då var gräsänglarna inte långt borta. Det lilla leendet, det som han fick innan Inte-Oscar drogs in i en stor kram av en piercad kille med blont, stylat hår, lagade lite av det trasiga i Alexanders bröst. Hans blick fastnade vid dem, där de stod i regnet med armarna omkring varandra och läppar som rörde sig – som viskade fort och ivrigt mellan leendena. Det blonda, stylade håret började förlora sin form och Alexander måste vända sig bort när de delade en flyktig kyss. Hans blick letade sig över läktaren, över ansikten som inte tillhörde honom. Han drog åt sig sportbagen och lämnade planen utan att samlas med laget. Det var för det bästa, eller hur?
[16:30 sänt meddelande] När ska det bli bättre?
[16:44 nytt meddelande: Jules] Försök att inte tänka på det. Filip är väl snäll?
[17:00 sänt meddelande] Jo. Men han är inte Alexander.
[18:03 nytt meddelande: Jules] Sushi?
[18:11 sänt meddelande] Vi ses om en kvart.
”Ni vad?” Kinapinnarna delade upp sushin och halkade runt med de små bitarna – gjorde det omöjligt att få i sig mer än ett par riskorn åt gången. Inte för att det gjorde någonting, Oscar var ändå inte hungrig.
”Vi sov bara, inget annat hände”, sade han och försökte rycka på axlarna. Kinapinnarna fortsatte sin omöjliga kamp. Oscar visste inte ens om de ville lyckas. ”Men det gör så jävla ont, du vet.”
Stolar skrapade mot stengolvet, människor skrattade och sorlet på restaurangen isolerade dem.
”Varför gör du såhär, egentligen?” De ljusa ögonen såg på honom under den nyklippta luggen. Hon såg mjukare ut, nu när den ramade in hennes ansikte. Oskyldigare. ”Det är ju uppenbart att-”
”Att vad? Att han gillar mig? Att jag-, det är inte så lätt”, pinnarna övergavs och tallriken sköts undan så att Oscar kunde gömma ansiktet i händerna. Mobilen hade varit tyst i över en månad nu. ”Han måste bara ge det lite tid, så kan han gå vidare sen.”
Handen kramade om hans, tummen strök över vitnande knogar.
”Och om han inte vill gå vidare?” Frågan hängde i luften och Oscar visste inte vad han skulle svara. Sushin vann kampen mot kinapinnarna och lämnades ensam på tallriken.
snälla lämna en kommentar?
|
| Kommentarer | | ilenna - 2 aug 14 - 14:13 | | (ps. nej det kan inte ta slut snart (a)) såg också nu att min kommentar typ blev längre än hela ditt kapitel. sorry hehe. | | ilenna - 2 aug 14 - 14:12 | åh. Jag vet inte ens hur jag ska börja :´) du förstår nog att jag tyckte väldigt, väldigt mycket om det här kapitlet (vilket jag iofs gör om alla kapitel men ändå.) Alltså jag vill ge dig en kram haha! :D
För det första; älskar början, du fångar direkt upp stämningen med regnet, dobbarna som inte får något fäste, marken som tycks vilja dra ner honom - på en sekund kändes det som att man själv stod där i regnet intill planen!
Och till det bästa: du lät Andy och Alexander träffas igen, alltså åh det var så perfekt :’) –Självklart- tycker han att han påminner om Oscar där i regnet, när vattnet ändå skulle ha förstört Oscars lockar, när dom båda är tunna och Alex tankar såklart alltid är hos Oscar. Och att Alexander ramlar (och hur du beskriver det! Älskar det där med sekunden som går förlorad, att luften är för tjock att falla igenom, och hur han till slut ligger på marken med armarna längs sidorna- som att han gett upp. Älskade det verkligen! Och impulsen att göra gräsänglar!!) var ett genidrag!
Under hela den här delen satt jag helt förundrad (och okej med ett asstort fånigt leende på läpparna) över hur på pricken du fångade min Andy! ´Den andre pojken skrattade till och Alex såg hur han drog i den långa luggen, kanske hade han blivit generad över berömmet, men det var sant. Han var snabbare än Alexander.´ Det där var så exakt det bara kunde bli och det känns väldigt fint att du ens tänkte på att Andy såklart skulle dra ner den där luggen i ögonen och bli generad när Alex, som han själv är sjukt imponerad av, ger honom en komplimang.
Och den här meningen fick mig verkligen att dra på munnen haha ´Lite kunde han lämna åt fantasin.´ (och nej jag hade inte alls velat stå lite creepy och kolla in Alex snygga blöta kropp (a))
´Han var blygsammare i sitt ombyte och Alexander vände bort blicken en stund, som för att ge honom lite utrymme.´ Än en gång – Perfekt! Att du tänker på det, att Alex märker det, att han faktiskt ger honom utrymmet. Alltså åh – imponerad som sagt.
Jag tycker verkligen om att dom fortsätter prata med varandra, att dom inte direkt skiljdes åt när dom gått av planen, att Andy säger vad han tycker – att dom är ett bra lag.
Hela den lilla delen med coachen som säger att han tänker bänka Alex, hur han drar händerna genom håret, hur det vrids om i hans bröst, det desperata ´Han hade ju verkligen försökt, såg han inte det?´ Och det här gjorde verkligen ont i mitt hjärta: För det bästa. För det bästa. För det bästa. För det bästa för fucking vem? Aldrig var det för honom.
Fina, fina Alexander <3
Gillade det här extra mycket: istället lät han skorna suga upp mer och mer vatten för vart steg han tog, som om han försökte samla upp allt vatten på planen i en sista gest av välvilja. Skorna blev bara tyngre.´ Och sedan hur han kastar av sig skorna i båset och bestämmer sig för att dom kan få ha den där uppgiften att samla upp vatten för sig själva. Det känns så Alex och samtidigt gör det så ont.
´Krossa oss, okej?´ Jag hör och ser det där så otroligt bra framför mig, hur han stirrar ut över planen, orden som viskas, hela hans uttryck. Du är så bra!!
´En liten beröring, det var allt. En hand som kramade om hans axel och samlade ihop honom.´ Jag är ju uppenbarligen väldigt partisk men herregud, jag blir ju tårögd här borta! Tack att du lät Andy göra det, för jag vet att han skulle ha sett direkt att Alex inte mådde bra, att coachen uppenbarligen inte sa vad han ville höra, och självklart hade han velat hjälpa om det så än bara var lite, lite grann. Dom är fina tillsammans!
Men seriöst, du försöker verkligen få mig att gråta va haha?! Liam fick också vara med :´) Så fint, så fint, så fint. Att Andy (och just ja, Inte- Oscar – så otroligt bra val av namn på honom!) ler snabbt mot Alex, hur han och Liam kramas i regnet, att Alex blick fastnar vid dom (och att man självklart förstår vem han tänker på). Hur dom till och med kysser varandra. Och bara att du nämnde det stylade håret! Det är ju nästan töntigt hur glad jag blev över det här, men jag hade inte väntat mig att det skulle betyda så mycket att få se sina karaktärer beskrivas och ses ur någon annan synvinkel! Det var jättehäftigt och mysigt och fint och jag älskade det. Jag älskade att få se våra karaktärer komma in lite mer i varandras världar och faktiskt prata och agera med varandra. Du kunde inte ha gjort det bättre!
Men utöver min lilla lycka här; sista scenen när Alex drar åt sig sin bag och går därifrån utan att samlas med laget ´Det var för det bästa, eller hur?´ är återigen en sån där som liksom slår till en i magen. Fotbollen ska ju vara något gemensamt, Alex ska vara där med dom andra oavsett om det gick dåligt eller bra. Han ska inte behöva gå iväg ensam. Jag skulle så gärna vilja att någon följde efter honom och la en arm om honom i just den stunden. Det känns inte som att han har någonting alls för tillfället och jag tycker så himla, himla synd om honom.
Sista delen, med Oscar och Jules, gillade jag också skarpt! Beskrivningarna med kinapinnars kamp var klockrena! Du gör det till och med intressant att läsa om hur någon äter. Och tack Jules för att hon säger vad hon säger, att hon förhoppningsvis får Oscar att tänka till. ´”Han måste bara ge det lite tid, så kan han gå vidare sen.”
Handen kramade om hans, tummen strök över vitnande knogar.
”Och om han inte vill gå vidare?”´
Exakt: om han inte Vill gå vidare? Jag vill bara att han ska inse allting och dra in Alex i den där kramen som han behöver så väldigt mycket. Jag vill att han ska få höra att ´allt kommer bli bra nu.´ |
|
|
|
