För i deras ord finns vi |
Där! Viskade pojken. De gröna ögonen betraktade fascinerat skepnaderna under vattnet. Vad vackra de är. Med en snabb handhöjning och ett snett, belåtet leende vinkade han till sig resten av pojkarna, ivrig att få visa att de fanns. Att han hela tiden talat sanning. Eftermiddagen hade övergått till kväll och solens sista strålar förvandlade honom till en svart skugga mot den mörka sjön. Pojkarna, som spenderat den senaste timmen åt att gäspa bort tröttheten som plötsligt lagt sig över dem, reste sig upp när de såg den viftande handen. Nyfikenheten fick deras smala, otympliga kroppar att spännas. Pojkarna, och alla andra barnen i byn, hade under hela sin barndom lyssnat till skräckhistorien om sjöfolket som gömde sig djupt nere på sjöns botten, men de visste ju att det bara var en skröna. Att det var ett de vuxnas knep för att hindra dem från att leka för långt ut i sjön. Men barn är barn, och deras skräckblandade förtjusning var påtagande i den varma sommarluften. Varningarna deras föräldrar matat dem med ekade i deras inre när de smög fram till vattenbrynet, men de hade gått med på utmaningen, och ingen backar från en utmaning. Inte om man inte vill bli retad i resten av sitt liv.
"Du ljuger" ropade John på vägen ner mot vattnet och de små grisögonen gnistrade av elakhet. "Det finns inget sjöfolk, det är du som är konstig". Den knubbiga kroppen skrek av osäkerhet. John var rädd, men det var han alldeles för stolt för att säga.
Pojken ute i vattnet ryckte till och vände sig mot pojkskaran som stannat vid strandkanten.
"Gör de ju visst det, kom hit och titta då! Min pappa hade rätt!"
"Men din pappa var ju knäpp" svarade en av pojkarna. "Det vet ju alla"
"Det var han inte alls det!" Den ljusa rösten sprack och blicken sänktes ner mot vattnet, i ett misslyckat försök att dölja tårarna som hotade att svämma över.
"Ska du börja grina nu?" skrek pojken med grisögonen och pojkskaran skrattade.
De är alltid så dumma. Han viskade igen. Det var en av hans dåliga vanor, att viska ut sina tankar, hur elaka eller osmarta de än var. De var liksom alldeles för stora för att rymmas innanför honom, de behövde komma ut. Tystades han ner blev skulle han bli galen, det visste han. Så som hans pappa hade blivit. Kanske var det för att han hade varit för tyst, hans pappa. Det brukade pojken tänka på ibland, speciellt när han låg i sin säng om kvällarna. Kanske hade hans pappa tystat ner de där tankarna. Kanske hade grannarnas blickar blivit för mycket. Kanske hade den där självkänslan sakta stampats sönder i bitar. För han kunde inte förstå hur någon som varit så trygg och lugn kunde ha gjort det han gjorde. Men han älskade honom, sin pappa, och ingen av de andra pojkarna skulle få göra narr av honom. För han hade haft rätt. Sjöfolket fanns. De levde nere på sjöns botten, precis som berättelsen sagt. De var precis lika vackra, och man fick precis samma känsla av frihet när man såg dem. Deras blickar var så förföriska som man sagt att de var. Det krävdes styrka och klokhet för att kunna betrakta dem utan att följa efter dem ner mot sjöns mörka botten. Minsta lilla tvekan och de hade en i sitt grepp.
"Kom då, är ni rädda eller?" Styrkan hade kommit tillbaks i pojkens röst och han stirrade på dem. "De är ju precis här". Han kunde fortfarande minnas hans pappas blick när han stormat in i huset den där varma sommarkvällen för ett år sedan. De trasiga kläderna hade skapat pölar på golvet och han hade skrikit, när han börjat tala. Ivrigheten hade vibrerat i hans kropp.
"Jag har sett dem, Benjamin! Jag har SETT DEM!" Bens mor hade lagt armen om honom och läpparna hade krökts till ett medlidande leende mot sin man. Sorg hade speglades i hennes ögon. Hon hade förstått att den man hon älskat inte längre fanns. Ben däremot, som stått tryckt mot sin mamma, något skrämd över sin fars ivrighet, hade trott på honom. Han hade alltid varit sin pappas son och han hade, redan som liten treåring, följt med sin far ut på sjön. De hade delat samma fantasi, samma drömmar och samma ivrighet. Han log åt minnet. Hans pappa skulle bli stolt över honom uppe i himlen. Han skulle allt visa dem, alla som skrattat både honom och hans far rätt upp i ansiktet.
"Vågar ni inte, eller?"
"Klart vi gör!" skrek pojken med grisögonen. Solen hade gått ner bakom trädtopparna och vinden hade förvandlats till en sval bris. Tröttheten som förut rusat i deras kroppar hade försvunnit. De samlade mod till sig.
"Kom då!"
"Men ja, sluta tjata!"
Några sekunder senare vadade de ut mot pojken. Aldrig hade de varit så rädda förut, men de gillade känslan. Spänningen. De ställde sig bakom Ben, nyfiket stirrandes över hans axlar. En tung tystnad lade sig över sjön
"Var är de?" frågade tillslut en av pojkarna. Viskningen fick alla, förutom Ben, att rycka till.
"Sshhh!" väste Ben. "De är precis här, skräm inte bort dem". Pojkarnas pupiller förstorades i mörkret när de, förgäves, försökte se det Ben såg. För Ben, han såg dem. Deras långa hår låg slickade mot de smala kropparna. Blickarna var djupare än sjön själv, och han fick kämpa emot allt vad han kunde för att inte ge efter. För att inte ta sig ner till dem. Några simmade fram mot hans och pojkarnas fötter. Långsamt och lugnt. Hela dem utstrålade lugn. Försiktigt lät de fingrarna snudda vid vaderna. Ni är så vackra, Ben viskade igen, och en av varelserna böjde på huvudet, som om hon försökte lyssna. Ett kallt skratt fick honom att rycka till och han vände sig om.
"Du är ju knäpp!" Pojken med grisögonen tittade på honom. Han flinade.
"Vi har haft rätt hela tiden killar, Ben är precis lika galen som sin far" De skrattade. Ett kallt, dödande skratt.
Ben stirrade på dem. De kalla läpparna särades när han försökte tala, men meningen dog innan den hann fram.
"Du borde dö, precis som din far." väste pojken med grisögonen. Han puttade till honom, och med en duns landade Ben i vattnet. "Gå och dränk dig".
Ben skakade på huvudet, oförmögen att andas.
"Gå och dränk dig som din far!"
"Nej, jag... " han svalde. Kippade efter luft.
"Dränk dig, dränk dig, dränk dig!" målbrottsrösterna ekade i stranden. Pojkarna flinade osäkert, känslan av att det de gjorde var fel trängdes inom dem. Som ett sorts obehag, ett illamående. Huden knottrades men de kunde inte sluta.
Andas, andas, andas, viskade Ben. Salta tårar rann nerför hans kinder
"Dränk dig, dränk dig, dränk dig!
Andas, andas, andas
Dränk dig, dränk dig, dränk dig!
Andas, andas, andas
Rösterna krigade mot varandra
Bens viskanden och pojkarnas retande, och det bildade en melodi över sjön.
Tillslut gnydde han till och vände sig om i vattnet, lät munnen snudda vid vattenytan. Kanske skulle det räcka för dem, tänkte han. Kanske skulle det räcka med att se honom ligga där, ynklig och hjälplös. Kanske skulle deras sjuka hjärnor nöja sig med det. Det var då, i diset av tårarna, som han såg dem. Varelserna. Hela hans kropp spändes, för helt plötsligt förstod han. Han förstod allting. Deras förföriska blickar hade ersatts av mörker och sakta simmade de emot honom. Samma lugn speglades i deras muskelrörelser, men det här lugnet var annorlunda. Det var ett kallt lugn. Den vackraste av dem brast ut i ett flin och de krökta läpparna avslöjade gula, ruttnande huggtänder.
Hela hans inre skrek efter hjälp när han tappade kontrollen över sin kropp.
Pojkarnas röster hördes fortfarande
Det ekade i hans öron
Dränk dig, dränk dig, dränk dig!
|
|
|
|
