I hate (almost) everything about you- del 76 [m/m] |
är ni fortfarande kvar? =) för här kommer nästa del.
_________________________________________ __________________
- kapitel 76
[17:10 nytt meddelande- A] Lyssnar du på för hög musik eller är du inte hemma? ;)
[17:12 sänt meddelande] Inte hemma ;) Jag har varit och köpt nya GTA:et, på väg hem (:
[17:13 nytt meddelande- A] Just ja, men bra för jag saknar dig (och din matlagning..)
[17:14 sänt meddelande] ha ha, vill du att jag ska köpa med något hem? Typ någon sallad? Wtf, jag gick precis förbi Cruella deville tror jag
[17:15 nytt meddelande- A] Det lät obehagligt haha. Sallad låter bra, kan jag inte möta dig på centralen? Jag älskar salladen dom har där men jag kan inte bestämma mig redan nu vad jag ska ha (a)
Liams fingrar rörde sig inte lika snabbt över bokstäverna längre utan blev snarare alldeles stilla medans blicken gled ut genom fönstret och mot det svarta utanför i tunneln. Vad skulle han säga? Påminna Andy om vilket as han var och att dom inte kunde ses offentligt? Det var inte romantiskt som med Romeo och Julia, det var bara så jävla fel.
[17:21 nytt meddelande- A] Glöm det förresten, vi kan köpa något från pizzerian hemma.
Kanske hade han bara ändrat sig och faktiskt tyckte att dom lika gärna kunde beställa pizza, men med tanke på att Liams svar hade uteblivit och vad Andys text sedan hade blivit kändes det tyvärr mer troligt att pojkvännen som han egentligen inte förtjänade hade insett vad problemet var och att Liam inte ens hade modet till att säga det.
[17:22 sänt meddelande] Nej men jag vill det, sallad alltså, och ja vi kan mötas på stationen (: Jag är där om 5 minuter – väntar på dig utanför mcdonalds.
”Tja”, log han när Andy dök upp tio minuter senare, klädd i svarta jeans och en grå huvtröja med Green day-tryck.
”Hej, det var världens kaos i spärren så det var därför det dröjde lite.”
Han visste att Andy la märke till att han inte lutade sig ner för att ge honom någon puss, men på samma sätt så tog inte Andy heller tag i hans hand. På något sätt funkade det ändå – kanske för att Andy visste att Liam egentligen ville och att Liam visste att Andy visste. Det kändes ändå inte bra.
”Hur gick det med det där du skulle hjälpa Lisettes kompis med då?” flinade han när dom tog rulltrappan ner.
”Bra, det gick snabbt, men jag råkade liksom bli kvar i den där teckningssalen till halv fem ändå.”
”Herregud, typ natt ju. Vi gick till halv fem på måndagar i ettan och jag skolkade seriöst varenda vecka, det finns ju ändå någon gräns för hur länge man kan vara där inne.”
”Varför blir jag inte förvånad.” Andy skakade roat på huvudet. ”Men jag var ju inte kvar och hade historialektion direkt, det var bara länge sen jag tecknade och det är mysigt där inne. Du måste väl ha stannat i musiksalen någon gång?”
Liam ryckte på axlarna. ”Dom har så dåliga gitarrer..” Han bet sig snabbt i läppen när han fick syn på några klasskompisar i ögonvrån. Därefter reagerade han blixtsnabbt.
”Liam?!” flämtade Andy till efter att helt plötsligt blivit indragen bland förvaringsskåpen till vänster om rulltrappan.
Hjärtat slog hårt och han ville egentligen bara ignorera den jävla paniken, men det gick inte. Blicken for över axeln igen och scannade hastigt av det närmaste området.
”Vad håller du på med?”
Liam vände sig snabbt tillbaks mot Andy med ett leende på läpparna. ”Jag ville bara..” Han lutade sig mot honom och gav honom en lika hastig puss.
Emopojken blinkade till och verkade inte riktigt ha förstått vad som precis hänt.
”Jag ville bara göra det där.. jag har saknat dina läppar”, sa han och försökte att hålla tillbaks det nervösa i tonfallet och istället bara le.
Leendet smittade av sig på Andy och han strök fingrarna över Liams hand. ”Jag ock..” Han tycktes titta över Liams axel innan blicken gled vidare till skåpen dom stod vid och leendet rann sakta av.. ”Men det var inte därför du gjorde det.”
”Va?”
”Jag fattar Liam, och jag vet att jag har sagt att det är okej men.. du behöver väl åtminstone inte ljuga? Du kan väl bara.. säg bara att du vill gömma dig, det gör åtminstone inte lika ont.”
”Andy..”, började han och svalde. ”Jag bara..”
”Jag vill ha en grekisk sallad, vi ses hemma.” Med en suck tog han ett steg förbi honom och i nästa stund hade Liam tappat bort honom i folkvimlet.
Fan! Fan, fan, fan. Han ställde till det hela jävla tiden, till och med nu när han försökt göra någonting bra, något som han skulle vilja kunna göra när som helst utan att behöva fundera på det; något så enkelt som att bestämma träff på centralen.
[17:52 sänt meddelande] Förlåt! Vänta på mig utanför vid pressbyrån, snälla?
”Jag behöver inget kvitto.” Han tog emot påsen och kollade på mobilen igen. Fortfarande inget svar. Han hade inte väntat sig det heller. Varför skulle det vara sådan jävla stor grej för honom? Varför kunde han inte bara ha varit öppen med det från början? Varför hade han inte bara sagt att han var bisexuell direkt när han fattat det själv? Varför fanns det folk som skulle behöva reagera på det överhuvudtaget? Varför skulle han ha svikit Andy från första början? Och varför skulle han ha blivit kär i just honom?!
Han svalde hårt och kramade om plastpåsens handtag i handen. Han hade inte menat det där sista. Det var inte så att han skulle ha velat blivit kär i någon annan. Det var komplicerat och han hatade sig själv för att han brydde sig så mycket i vad andra tyckte, men han skulle inte byta bort känslorna för Andy för någonting i världen.
Han var så inställd att gå mot busshållplatsen att han först inte märkte den smala killen som stod vid pressbyrån knappandes på mobilen.
”Jag trodde inte du skulle vänta..”
Andy såg snabbt upp och ryckte sedan på axlarna. ”Jag vill inte vara osams med dig..”, sa han och slöt upp bredvid Liam innan dom började gå mot hållplatsen.
”Förlåt. Jag förstår vad du menade..”
Andy nickade. ”Det är inte långt kvar i skolan och jag kan stå ut med det här för att jag vet att.. jag vet att du egentligen inte vill ha det såhär, och jag vill att vi ska vara tillsammans men.. behandla mig inte som att jag skulle vara någon lättlurad person, du behöver liksom inte..” Den blåa blicken hade fallit ner som Fritt fall på Gröna Lund. ”Du behöver inte låtsas att du vill kyssa mig bara för att du fått syn på några som du inte vill ska se oss. Säg det bara istället.”
Liam stannade till alldeles framför busskuren och skakade snabbt på huvudet. ”Jag låtsades inte det Andy, älsk.. du..” Han tog påsen i den andra handen istället. ”Jag vill alltid kyssa dig. Förlåt, jag borde ha sagt till istället för att bara göra sådär, men tro mig; jag pussade dig för att jag ville.”
”Förlåt jag också, jag är överkänslig..”, sa han och lutade ryggen mot glaset. ”Och hungrig.”
”Det är du inte, men jag lovar att det kommer bli bättre, okej? Jag..” Han tog stegen fram till honom och lät händerna leta upp båda hans.”Jag älskar dig Andy.. jag skulle vilja..” Han såg ner på deras händer och tog ett djupt, något frustrerat andetag ”.. jag skulle vilja våga skita i allt annat för att det är du som är viktigast, jag skulle vilja kunna göra det..”
”Jag vet.” Han visste också att han ibland var bra på att glömma hur olika dom faktiskt var. Liam hade svårt att visa känslor medans Andy alltid varit lite smått överkänslig, Andy kunde vara osäker ibland men på senare år hade han blivit mer bekväm med sig själv medans han visste att Liam hade en helt annan fasad framför sig. Andy hade sina rädslor och Liam hade sina. Och han älskade killen som stod framför honom, så mycket att det gjorde ont och han ville aldrig mer vara utan honom igen. ”Vi släpper det, okej?”
Liam nickade och det såg ut som att axlarna sjönk ner en aning. ”Jag visste inte vilken dressing du ville ha så..”
Andy höjde något på ögonbrynen och kikade sedan ner i påsen som Liam höll fram innan han började skratta. ”Du är sjuk i huvudet.”
”Hon i kassan kollade lite konstigt på mig. Men vi kan ju alltid spara några i kylen..”
”Åh.. det var gott”, Liam lutade sig bakåt i soffan efter att ha lagt ner besticken i den tomma salladslådan men rätade nästan genast på sig för att istället vrida sig om mot Andy.
”Gud, du smakar typ.. alldeles för många smaker samtidigt!”
”Det gör jag inte alls”, sa Liam och försökte pussa honom igen.
”Mango, vitlök, bea, ännu mera lök, chili..”
”Okej sluta.”
”.. dill, salsa..”
”Men din tönt, bara för att du inte vågar vara lite äventyrlig”, sa han och himlade med ögonen.
”Äventyrlig? Verkligen?” Andy drog upp benen i soffan innan han gränslade Liam. ”Äventyrlig genom att blanda typ tjugo olika såser? Det är korkat Liam, och sjukt äckligt.”
”Det var gott!” försvarade sig den andre och la armarna om hans hals. ”Erkänn att du snart kommer kyssa mig, jag kommer inte ens behöva försöka igen.”
Andy fnös till och skakade på huvudet. ”In your dreams grabben.”
”Oja, jag kommer drömma om dina kyssar och mer därtill hela natten, vill du göra mig sällskap?”
”Alltså.” Andy kunde inte hålla tillbaks längre utan började skratta. ”Det där var töntigt på riktigt. ´Vill du göra mig sällskap?´”
Liam flinade roat och mötte hans blick. ”Jag tycker om att vara töntig med dig.”
Den svarthårige log och lutade sig fram den sista lilla biten innan han mötte Liams läppar och samtidigt placerade händerna mot hans höfter. Den andres händer letade sig upp till hans nacke och det dröjde inte länge förrän kyssen djupnat och fingrarna trasslat in sig i hans hår.
”Sexig också va?” mumlade Andy och rös till när Liams läppar förflyttade sig till den tunna huden under örat och ner längs halsen.
”Är du nervös för imorgon?”
”Nej inte direkt”, sa han och strök långsamt fingrarna genom det svarta rufset. Klart som fan att han var.
”Men du vill fortfarande att jag ska följa med eller?”
Han drog den tunna kroppen närmare sig och placerade en puss alldeles i mungipan på honom. ”Självklart, du måste ju vara där och se till så att han gör din skiss rättvisa”, log han snett och såg sedan ner på sin arm. ”Det kommer bli ashäftigt.”
Andy log svagt för sig själv vid Liams sista kommentar. Ibland lät han precis som den Liam han varit när han var liten – det var charmigt.
”Kommer inte din mamma hem snart förresten?”
”Jo.. vi borde kanske ta undan det där. Det kändes så drygt bara.”
”Mm. Och det känns drygt att gå enda upp till din säng också, men jag vet ju att du kan bära mig nu så..”
Liam flinade till och satte sig upp i soffan. ”Det var en engångsgrej, grabben.”
*
”Har du berättat för Cathy att du ska tatuera dig?” frågade Andy när dom nästan var framme vid studion. ”Du är ju över arton men i all..”
”Jag berättade inte ens att jag skulle pierca mig, jag fejkade hennes underskrift och tog med till studion. Jag var fjorton.”
Andy log lite osäkert. ”Det gjorde du inte..?”
Han bet tag i läppen innan han fiskade upp tändaren och en cigg ur jeansfickan. ”Jag gjorde åtminstone inte om det igen”, sa han och hoppades att det skulle få Andy att ta lite lättare på det. Ändå borde det inte förvåna honom alltför mycket, även när dom inte hade varit kompisar hade dom fortfarande bott grannar och Andy hade förmodligen hört om det mesta som Liam gjort under åren. Han lät oftast bli att tänka på det men ibland var han otroligt tacksam över att han inte hört allt vad Magda och hans egen mamma pratat om; dom gånger hon varit ledsen, dom gånger hon förmodligen velat kasta ut Liam på riktigt; då när det känts så jobbigt att hon inte ens orkat med att skälla på honom, alla gånger hon förmodligen varit orolig för honom för att han inte kom hem om kvällarna. Han ville tro att hon efter ett tag blivit så van med allt han höll på med att hon inte behövde oroa sig längre; att det alltid löste sig ändå (förutom dom gångerna hon fått komma till skolan och pratat med rektorn eller fått samtal från polisen som undrade om hon visste vad hennes son höll på med), men han visste inte helt säkert och han ville inte heller veta.
”Jag har i alla fall ett väldigt fint motiv så jag tror hon kommer bli nöjd”, log han och la armarna om Andy.
”Den kommer passa dig jättebra”, log han tillbaks mot honom. ”Så jag tycker du ska strunta i den där och gå in och få den fixad på en gång istället”, tillade han retsamt och ryckte åt sig den fortfarande otända ciggen från Liams mungipa.
”Är det du som har designat den här också?” undrade Ash och såg på Andy efter att Liam lagt fram teckningen på disken.
”Japp.”
”Damn it, jag tror jag får ta och anställa dig som min tecknar-assistent snart, då skulle jag hinna med dubbelt så mycket jobb.”
”Tills att dina kunder försvinner och går över till Andy istället när han skaffat sig en egen sån där maskin.”
Ash drog handen över nacken och flinade. ”Och sånt där vågar du säga innan jag ens tagit fram nålarna?”
Andy bet tag i läppen och försökte med hjälp av sin obefintliga tankekraft förklara för Ash att Liam redan var nålrädd och att det där inte var någon bra idèe, men Liam såg förvisso rätt oberörd ut.
”Så, hur har du tänkt den här?”
”Jag ska ha den här”, sa han och visade med fingrarna över vänstra armen. ”Så att den går runt och ihop liksom.”
Ash nickade och la papperet runt Liams arm. ”Då ska jag ta och förstora upp den här lite bara så att det passar. Vill du lägga till någon skugga eller så? Det kan bli snyggt om vi förstärker lite här..”
”Jo kanske det.. uhm..”
Andy rörde mjukt vid Liams arm och lutade sig intill honom ”Jag sätter mig i soffan så länge.. stressa inte fram något, han är asbra med idèer”, sa han lågt med ett leende och lämnade dom sedan ifred.
”Okej känns det bra? Placeringen är som du tänkte dig? Du sitter bra?”
Liam nickade och lutade sig bakåt i den svarta vinylklädda stolen.
”Det är svårt att beskriva känslan för någon som inte tatuerat sig tidigare men 9 av 10 säger att det gör mindre ont än vad dom trodde, och tycker du att det känns för obehagligt så säger du till bara.”
”Absolut”, nickade Liam och såg ner på sin arm som vilade på det inplastade armstödet innan blicken gled vidare till dom två små burkarna med svart färg som Ash ställde på rull-bordet bredvid sig. Sedan tog killen upp maskinen som i Liams ögon såg ut som en jättespruta.
”Brukar du ha lätt för att bli yr?” frågade han medans han kopplade i någon sladd.
”Nejdå.”
”Härligt. Då ska vi se..”, sa han mest för sig själv innan han såg upp igen. ”Inte nålrädd?”
”Nej.”
I samma stund som han uttalade orden såg han hur Andy kastade en förvånad blick på honom och hur läpparna särats en aning. Liam var snabb med att ge honom en bestämd blick och hoppades att budskapet gick fram.
Killen hade haft rätt i att det inte gjorde vidare ont, mer en hård, skrapande känsla än direkt plågsam smärta, men det hade å andra sidan inte varit det som oroat Liam. Däremot var det själva synen av den där jävla nålen när han tog mer färg som fick honom att börja känna sig alldeles kallsvettig. Hur lång tid hade det gått? Tio minuter?
”Går det bra?” frågade Andy leende och Liam nickade.
”Hur bra som helst.”
”Du verkar ha hög smärttröskel, det är annars i början som folk brukar tycka det är värst, innan adrenalinet bedövat, så det är ju asbra”, log den svarthåriga killen snett. Det fanns knappt någon synlig hud på armen han höll maskinen i.. Där var den jävla nålen igen. Blicken letade sig ner till dom svarta skinnklädda benen istället, han tyckte sig se en tatuering under en av gliporna på knäet också. ”Att du tycker om musik förstår jag ju, men är det mer än så? Spelar du i band eller något?”
”Ne..” Han bet ihop när det plötsligt kändes exakt som när man fick en sprutnål inkörd under huden men tvingade sekunden senare fram ett leende. ”Nej, men jag spelar gitarr.”
”Och skriver låtar”, inflikade Andy innan han återigen gav Liam en orolig blick.
´Sluta´ mimade han mot honom innan han såg ner på armen igen som åtminstone började få sig en del konturer.
”Sweet, det gör jag med. Gjorde min första musikrelaterade tatuering här på halsen”, sa han och vred en aning på huvudet för att visa. ”Och dom här bokstävs-noterna.. vad står dom för?” log han nyfiket innan han lutade sig något nedåt igen för att göra ännu en linje.
”Mig och Andy. Alltså.. han är min pojkvän”, sa han och sneglade sedan mot Andy. Förhoppningsvis var killen inte någon homofob? Det var första gången han berättade för någon att Andy var hans pojkvän när pojkvännen ifråga var närvarande.
”Aha! Är ni ett par alltså? Fan vad trevligt. Och cool idèe att ta med det i tatueringen på det här sättet. Smartare också för den delen, jag tatuerade in min extjejs namn rakt över magen, lite mer tydligt än det här tyvärr..”
”Fast vi ska ju inte göra slut.”
Andy såg snabbt upp från armen mot Liam istället när hans tonfall blivit betydligt hårdare och mer defensivt. Varför skulle han reagera sådär för? Ash var ingen kaxig kille som ville reta upp honom..
”Liam..”
”Vad?” frågade han och vände blicken mot honom innan käkarna blev sådär sammanbitna igen som dom hunnit bli ett flertal gånger sedan Ash satte ner nålen mot hans hud. Han skulle vilja ta tag om hans andra hand och krama den och försöka få honom att tänka på annat än smärtan, eller om det var enbart nålen han tyckte var så obehaglig, men han förstod att det inte var ett alternativ. Han fattade inte varför han skulle vara så envis, trodde han verkligen att en kille som tatuerade människor hela dagarna skulle döma honom för att han tyckte det gjorde ont eller var rädd för nålar?
”Okej vi byter samtalsämne”, log Ash lite småroat men verkade inte alltför obekväm med hur situationen blivit. ”Vad gillar du för musik? Jag ska inte vara fördomsfull och gissa på rockgenren på en gång.”
Liam verkade slappna av något mer igen och drog på munnen. ”Du bör nog vara fördomsfull i det här fallet.”
Han hade nästan börjat vänja sig. Han hade intalat sig själv att det enbart var en tatueringsmaskin, att det inte var några nålar inblandade utan bara en vass pennudd, smärtan var fortfarande uthärdlig och killen var rätt schysst ändå - Och i nästa stund fick han syn på bloddroppen som trängt upp bland en av notlinjerna. Ash strök bort överflödet av färg och därmed också den röda droppen men nästan direkt efter trängde det upp mer blod och Liam började ofrivilligt vrida på sig.
”Behöver du ta en paus?”
Han skakade på huvudet och knöt den lediga handen medans blicken var envist fäst på golvet. Skärp dig för i helvete.
”Nu har vi alla linjerna färdiga så dags för noterna då.”
När Ash sagt så kände han sig självfallet tvungen att kolla på tatueringen och vid första anblicken såg det för Liam ut som att hela armen höll på att förblöda. Helvete. Han svalde gång på gång men kände förtvivlat hur svetten redan börjat bryta ut i pannan. Andas.
”Liam..”, började Andy och la handen på hans axel.
”Oj.. du är helt vit grabben”, sa Ash och hejdade sig med tatueringsmaskinen. ”Mår du dåligt?”
”Nej jag..” Dom små bloddropparna hade blandat ut sig med överflödet av färg och.. Spy inte. Du kan för i helvete inte spy här! ”Jag har ingen aning varför jag är det isåfall..”, sa han och fick fram ett hest skratt. ”Behöver du en paus eller?”
Ash flinade till och tog lite mer färg. ”Det är helt lugnt för min del. Då kör vi vidare då..”
Han visste att han inte lurat Andy och det kändes nästan ännu värre att han såg det här, att han såg hur fruktansvärt fånig Liam var och att han inte ens kunde behålla färgen i ansiktet. Han skämdes mindre över att han var rädd för spindlar.
”Titta inte, okej?” sa Andy lågt och log mot honom.
”Det är ingen fara, jag har kanske bara.. feber eller något”, sa han och tvingade fram ett leende – ett sista försök att upprätthålla sin egen stolthet.
”Du vet ju hur smörjningen ska skötas så du berättar för honom va?” Ash log snett mot honom och la fram tuben och det utskrivna instruktionspapperet. ”Och plasten på tills ikväll.”
”Yes. Och jag lovar att han är jättenöjd, han kommer säkert in om någon dag.”
”Ja men säg till honom det, att kika in senare, ha det bra så ses vi. Och du Andy.. jag kanske ringer om jag får någon kund som vill ha någon extra avancerad design.”
Andy flinade och vinkade till Ash innan han gick bort till soffan alldeles vid utgången där Liam låg mer eller mindre utslagen. Han var fortfarande vit som ett lakan i ansiktet och luggen låg alldeles klistrad i pannan på honom.
”Nu är det betalat och klart, kom”, log han och tog tag om hans otatuerade arm för att få upp honom på fötter.
”Du behöver inte.. jag menar, skratta om du vill, det är okej”, stönade han till och följde långsamt med ut från studion.
”Sluta, det är klart jag inte tänker göra. Det kom ju faktiskt tre hela droppa.. förlåt”, flinade han och la sedan armen om Liams midja efter att han stuckit ner kontokortet i hans bakficka. ”Det är inget att skämmas för, allvarligt. Jag tyckte du var sjukt duktig som fixade att göra klart den ändå.”
Liam såg skeptiskt på honom, åtminstone var det vad han trodde att han försökte med. ”Dom kommer säkert sitta och snacka om mig i deras personalrum.”
”Lägg av, om dom kommer att snacka om dig kommer det vara för att du fick en sjukt snygg tatuering, att du hade en ännu snyggare pojkvän och.. att du ser sexig ut även om du är vampyrblek i ansiktet och ser ut som att du ska ramla ihop när som helst.”
Liam började le och kanske att lite, lite färg hade börjat komma tillbaks på hans kinder. ”Väldigt kul. Men ja den blev jävligt snygg”, sa han och synade armen lite fastän det inte gick att se så mycket genom plasten och tejpen. ”Och du är världens snyggaste.”
”Jag vet”, sa han med en axelryckning innan han skrattade. ”Nu är det värsta över i alla fall. Och jag kan tvätta rent det där åt dig första gången så kommer det garanterat vara blodfritt när du ser på den.”
”Du är så söt..” Liam log igen och lutade sig ner för att ge honom en snabb puss. ”Är du okej med att ta en liten tupplur när vi kommer hem bara? Jag känner mig fan helt slut..”
snälla berätta vad ni tycker, det tar inte många minuter i jämförelse med vad det tar att skriva ett kapitel! :)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 01:39 | | Det är underbart hur jag nu, tusentals dagar senare, får läsa om hur Liam tatuerar sig och känner att det där har jag redan läst, innan jag själv tatuerade mig. Det har jag ju förståss inte - men jag har ju vetat att han ska göra det. jag har ju tänkt på det, sett det framför mig - så när jag själv satt där så var både Liam och Andy med mig. Och återigen, det känns så väldigt verkligt när du skriver om hur det är i tatuerarstudion och jag älskar hur dialogen går mellan Liam och Andy och hela biten med tatuera in exets namn och hur Liam goes all "men vi ska inte göra slut" är så underbart. det är så fint och känns så väldigt... ungdomligt. det är så underbart och jag har saknat dina pojkar så mycket! jag har en hel del att ta ikapp så jag måste nog avsluta här, men du ska veta att jag gillar detta. väldigt mycket. |
|
|
|
