I hate (almost) everything about you- del 75 [m/m] |
nytt kapitel men samtidigt fortsättning på det förra, hoppas att jag inte gör er alltför besvikna ni som hellre vill ha drama och bråk
______________________________________ _________________
- kapitel 75
”Du är bra på att grilla”, intygade Andy efter att ha lagt på ett till grillspett på sin papptallrik. ”Kanske lite för bra, jag kommer inte kunna sluta äta.”
”Det skulle bara vara bra isåfall”, flinade Liam och tog upp sitt colaglas. ”Du behöver äta upp dig lite.”
”Och mina armar skulle behöva växa till sig lite, kan du skicka potatissalladen Liam?” sa Jake.
Fastän det var en ovan situation om man såg till sällskapet så hade det inte kunnat bli en mycket bättre kväll. Solen värmde fortfarande och vattnet skvalpade sådär lugnande i bakgrunden. Liam hade väl aldrig varit en lugn person och han hade inte haft någonting emot att dra ut på en jetski i vattnet istället, men för tillfället kändes det alldeles lagomt att ha det just lugnt. Särskilt när Andys hand strök över hans lite i förbigående.
”Vi skulle kanske haft någon efterrätt”, sa Jake en stund senare när maten var så gott som slut. ”Alltså inte för att jag inte är mätt men efterrätt är alltid gott?”
Simon skrattade till lite. ”Faktiskt. Men visst är det så, att hur mätt man än är så orkar man typ glass och sånt.”
”Men Simon, var det inte här vi hittade vildhallon förut? Där i närheten av bäcken?” frågade Andy och släppte greppet om Liams hand. Hans kompis nickade när även han verkade komma ihåg och reste sig sedan upp.
”Jo just ja. Ska vi gå och kolla? Det kanske finns någon glass kvar i frysen till och med. Sånt håller väl jättelänge?”
Innan Andy hunnit svara något hade Liam öppnat munnen. ”Jag och Andy kan kolla.”
Simon såg först lite förvånad ut men nickade sedan igen med ett leende. ”Okej gör det, vi tar bort det här så länge.”
”Jag vet inte riktigt om jag hittar.. jag har för mig att det var ganska långt in. Håller du koll på vilket håll vi ska tillbaks mot nu i alla fall?”
”Nej.”
Han vände sig om vid Liams svar och flinade lite. ”Nej just ja, det är ju du som är värdelös på orientering.”
”Väldigt lustigt”, svarade den blonde men drog samtidigt på munnen. ”Men jag struntar faktiskt i dom där hallonen.”
”Varför då? Dom är jättegoda och Simon skulle kolla om det fanns gla..”
”Dom enda hallonen jag vill smaka på är dom där hallonröda läpparna du har där.”
Andy kom av sig lite och kände hur kinderna var på väg att börja hetta på det där sättet som dom alltid tycktes vilja göra. Ännu värre blev det när han påmindes om den generande konversationen han och Liam tidigare haft.
”Jag kanske bara låter dig göra det efter att du hittat dom riktiga hallonen”, svarade han retsamt och fortsatte gå längs den halvt igenvuxna stigen.
”Det låter som en muta.”
”En muta som jag kanske tar tillbaks..”
Liams sneda leende spred sig över läpparna igen innan han roat skakade på huvudet. ”Det kan jag tyvärr inte gå med på.” Han kom ikapp honom och fångade enkelt upp hans hand i sin. När han lutade sig närmare drog sig dock Andy undan en bit och den här gången var det han som roat skakade på huvudet.
”Hallonen först.”
”Du menade det på riktigt alltså?” Liam suckade och strök långsamt tummen över hans handrygg medans dom fortsatte gå. ”Rätt sexigt ändå. Du skulle förmodligen kunna få mig att göra en hel del mer än att bara leta på några hallon.”
Andy vände blicken mot honom igen och dom fladdrande fjärilarna väcktes återigen i Liams mage. Inte bara i magen förresten, dom tillät sig tydligen att röra sig runt i hela kroppen.
”Som att.. klättra upp för hela det där trädet?” skämtade han och pekade.
”Med en hand om du så krävde.”
Den svarthårige fnissade lågt till innan han släppte Liams fingrar som varit ihopflätade med hans egna och stack istället ner handen i bakfickan på Liams jeans.
”Som att låta mig.. röra dig utan att du fick kyssa mig?”
Den gröna blicken fångade upp hans och trots att hela skogen var full av olika gröna nyanser så var det ändå dom där ögonen som var den mest intensiva.
”Om jag visste att jag skulle få göra det senare så..”
”Säkert?” Hans egen blåa blick mötte Liams ögon och det var som att det sprakade i hela skogen för en stund.
”Säkert”, svarade den blonde till sist med ett självsäkert höjt ögonbryn.
Andy stannade till och lät handen som inte befann sig i jeansfickan leta sig upp till den släta nacken där han försiktigt smekte fingrarna över huden och lutade sig sedan alldeles nära så att han kunde dra in den där underbara doften. Han hörde hur Liam tungt andades ut och i samma stund som han kände armen leta sig runt hans midja tillade han lågt ”Till och med om du inte fick röra mig heller..?” Han lät fingrarna stryka genom det sträva håret samtidigt som den andra handen långsamt letat sig upp till den fasta bröstkorgen.
”Andy..”
”Inte alltså?” flinade han och lyfte på handen.
Det dröjde inte länge innan det sammanbitna svaret kom. ”Jo det skulle jag.” Följt ut av att han långsamt lossade på greppet om hans midja och lät armen falla ner längs sidan. ”Jag har väl.. någon slags självkontroll.”
Han drog roat på munnen och kunde inte låta bli att känna sig nöjd över att han fått Liam enda hit. För en gångs skull brydde han sig inte om i att han var mycket mindre erfaren än den andre; uppenbarligen så kunde han påverka honom ändå.
”Självklart har du det.” Den smala handen fortsatte ner till magen och fastän det var en tröja emellan så tyckte han sig kunna känna värmen som kroppen gav ifrån sig och för att vara ärlig så hade han själv svårt för att inte greppa Liams ansikte mellan sina händer och hårt kyssa honom. Istället lät han läpparna snudda alldeles nedanför örsnibben.
Rysningen spred sig längs ryggradens fulla längd och han började redan tvivla på det han nyss intygat. Att han hade självkontroll och att han skulle kunna göra vad som helst om det betydde att han senare fick kyssa Andy. Handen var retsamt nära tröjkanten och vetskapen om hur hans fingrar brukade kännas mot hans bara mage var svindlande. När läpparna lämnade den tunna huden nedanför hans öra blev det åtminstone något enkl-
”Vad gör..” Orden kom ut alldeles hesa och han skälvde till i hela kroppen när en väldigt lätt puss, likt en fjäderstrykning, placerades på hans hals. Emopojken var ond. Han var inte sexig och rolig som hade kommit med den här idèen, han var på fullaste allvar ond. Han va-har..
”And-hy.”
”Hur går det med självkontrollen?” viskade han retsamt och strök än en gång läpparna mot hans överkänsliga hals.
Om han bara kunde få.. komma lite närmare.. om han bara kunde få dra händerna genom det där svarta rufset, om han kunde få leta sig in med ett ben mellan dom där låren eller om han bara kunde få snudda vid dom där läpparna lite snabbt..
Liams ögon var fortfarande slutna när Andy pussade i gropen mellan axeln och halsen och efter att han låtit handen glida nedför hans jeansrumpa drog han sig undan.
”Jag är imponerad”, flinade han, fortfarande med det retsamma uttrycket i både ögon och på läpparna.
”Kul för dig. Ska vi leta på dom himla hallonen eller?” Han strök undan luggen och bet sedan hårt tag i ringen i läppen.
”Är du sur..?” frågade Andy utan att kunna, eller kanske ens vilja, hålla tillbaks det roade tonfallet och kramade om hans hand.
”Nej jag är..” Han såg ner på honom och nu kunde inte han heller hålla tillbaks det sneda leendet. ”Vad fan tror du? Jag är tänd på dig. Plågsamt tänd.”
”Okej vi får..” Liam petade runt hallonen i plastlådan. ”.. tre var. Kanske fyra om vi delar på det här största.”
Dom skrattade båda två innan Andy svarade. ”Det var jättemycket hallon här för något år sen ju!”
”Inte längre. Uppenbarligen”, flinade han tillbaks och ställde sedan ner lådan bland mossan. ”Men du sa inte ett visst antal, du sa bara hallon.”
”Det gjorde jag”, nickade Andy och försökte hålla tillbaks leendet när Liam började gå mot honom. Sekunderna senare befann han sig med ryggen tryckt mot ett närliggande träd och armarna lindade runt den andres hals. Dom häftiga kyssarna fick honom att bli alldeles svag i benen och han försökte dra Liam ännu närmare sig. Det här hade helt klart varit värt att vänta på.
”Dom klarar sig själva där borta, eller hur?” mumlade han och bet försiktigt tag i den piercade underläppen.
”Helt klart.” Liams händer borrade sig in i hans hår innan ett lågt stön lämnade hans läppar.
”Med tanke på mängden hallon..” började Jake och inspekterade skämtsamt dom få bären ”.. så tog det lite för lång tid. Och era leenden är lite för stora.”
”Äh håll käften”, sa Liam och knuffade till honom innan han sjönk ner på filten dom andra två lagt ut på gräset tillsammans med nya tallrikar och ett oöppnat glasspaket.
”Ska du inte lira lite gitarr då? Den har ju stått helt oanvänd där hela dagen nu”, sa Jake som låg på rygg med plastskeden i mungipan.
”Nej alltså.. det var inte ens min idèe att ta med den”, svarade Liam med en axelryckning och drog åt skosnörena en aning på sina converse.
”Jo men spela, snälla”, höll Andy leende med.
Efter att även Simon sagt att han borde spela någon låt himlade han med ögonen och reste på sig för att hämta gitarren.. ”Det här blir ju jättefjolligt, vi är fyra stycken liksom”, flinade han men kunde inte helt låtsas som att han inte kände den där vanliga glädjen när fingrarna strök över det svarta träet.
”Vad vill ni höra då?”
”Något med guns ´n´ roses”, föreslog Jake.
Han drog fundersamt fingrarna över strängarna och började sedan spela på melodin.
”Mama, take this badge for me.. hallå varför är det bara jag som sjunger?” avbröt Simon sig själv och började skratta.
Till en början kändes det precis så; fjolligt, men han glömde liksom bort det ju fler låtar han spelade och ju mer mörkret föll. Det kändes nästan normalt; som att det här var någonting dom hade gjort tidigare – dom fyra, att det inte alls hade funnits en tid då han och Andy hatat varandra, att ´jag tycker inte att vi ska ses något mer..´ aldrig inträffat, att det här inte alls var något han behövde dölja för sina andra kompisar, att han inte alls behövde vara en straight Liam imorgon i skolan igen..
Det började egentligen bli för kallt för att sitta ute men det var ingen som sa någonting och därför satt dom fortfarande kvar på gräset. Det långsamma klinkandet på gitarren fick sällskap av en gällare signal från Andys mobil och efter att ha dragit upp dom lite för långa ärmarna på huvtröjan han tidigare tagit på sig fick han fram telefonen ur fickan.
”Det var från Nicholas. Kan jag inte få skicka en bild på er? Sätt er närmare varandra”, sa han leende och tog sig upp på fötter.
Liam stönade till lite men hasade sedan över åt Simons och Jakes håll och lät Andy knäppa kortet på dom. Han hade inga problem att vara med på bild när han var full, då var han snarare killen som våldgästade andras kort, och självklart hade även han tagit ett antal egokort genom åren, men han kände sig aldrig särskilt bekväm när andra verkligen skulle ta kort på honom, då var det bättre att dom gjorde det utan att han visste om det så att han åtminstone såg lite mer naturlig ut.
”Sådär, tack”, flinade Andy och satte sig ner igen.
”Ska vi inte skicka en bild till dina kompisar också Liam?” frågade plötsligt Simon medans Andy knappade på mobilen och Jake gjorde något på sin egen. Bådas uppmärksamhet verkade dock skifta vid kommentaren för att istället riktas mot dom två andra.
”Va, nej det ska vi inte”, sa han och blev genast mer vaksam. Varför skulle han säga något sådant för? ”Dom vet inte ens att du är här va?” Den vitblonderade behöll sitt lugna tonfall men sättet han höll kvar blicken på fick Liam att hårt bita ihop.
”Det behöver väl fan inte du bry dig om..”
”Liam, ta det lug..”, började Jake men blev direkt avbruten av den andre som hetsigt drog handen genom håret.
”Nej jag tänker inte ta det lugnt, vad fan ska han veta något sånt för?!”
Andy kände sig alltmer stressad över vart det hela verkade vara på väg och visste knappt på vem han skulle titta.
”Vi behöver väl in..” Innan han hunnit avsluta meningen hade Liam farit upp från filten och var redan på väg mot stugans ytterdörr.
”Det var ju smart, du tyckte inte att vi bara kunde ha det lite trevligt?” Det var Jake som tagit till orda och såg irriterat på Simon innan han försvann iväg efter Liam.
Dörren drogs än en gång igen och sedan var det alldeles tyst.
”Jag menade inte..”
”Varför skulle du säga sådär?” suckade Andy tyst. ”Du vet ju att..”
Simon ryckte på axlarna och såg nästan skamset upp mot stugan innan blicken var tillbaks på Andy. ”Jag tycker bara.. jag ser ju att han tycker om dig så jag skulle bara vilja veta hur han tänker när han gör på det här sättet när du liksom.. gett er en andra chans. Borde han inte vilja göra det bättre den här gången?”
Andy förstod att han ville väl. Att han bara brydde sig om honom och tyckte att han förtjänade det bästa. Men det hade inte varit rätt sätt att handskas med Liam, inte i närheten.
”Men han gör det Simon. Jag vet att det kanske är svårt för dig att se men.. för några veckor sedan skulle det här aldrig ha hänt, han skulle aldrig ha följt med hit för att umgås med någon av mina kompisar och öppna sig på det sättet. Att ta med sig Jake, att låta dig få se den här sidan av honom, för du har väl sett en annan sida än den i skolan?”
Simon nickade långsamt. ”Jo.. det är klart. Han har inte varit så jävla kaxig här som i skolan.”
”Exakt. För honom är det en stor grej att visa den här andra sidan, han har jättesvårt för det och han vet det, han mår asdåligt för hur en del saker är men han jobbar på det.. och det här är ett steg i rätt riktning och för mig betyder det mycket..”
Allt var inte perfekt, det kändes fortfarande inte helt okej att dom skulle behöva ignorera varandra i skolan, att Liam inte kunde sätta det dom hade framför sina kompisar, men det hade blivit förändringar från hur det varit innan dom brutit upp med varandra. Dom höll sig inte bara längre hemma hos varandra och nu hade dom dessutom tillbringat tid med varandras kompisar en hel dag och en bra bit in på kvällen. Det var något som Andy tidigare aldrig hade trott skulle inträffa. Liam hade tillåtit sig att visa en mer sårbar sida för honom och det kändes verkligen som att det här var något att satsa på. Han ville ju inte vara utan honom – inte en endaste gång igen.
”Nu känner jag mig asdum”, suckade Simon efter att Andy tystnat. ”Ska jag.. försöka gå och prata med honom?”
Han skakade på huvudet och sneglade mot Liams gitarr. ”Nej jag tror inte det är någon bra idèe, han behöver få vara ifred. Och du..” Han vände blicken mot sin kompis igen. ”Det gör inget, jag vet att du inte menade något dumt. Jag tyckte också han var jävligt irriterande innan jag blev kär i honom”, log han snett.
”Gå.”
”Lägg av, är du sju år eller?”
”Nej.” Han suckade tungt och sparkade av sig ena skon där han satt på golvet lutad mot soffan. ”Men jag tänker inte ta det lugnt, så du kan väl gå ut till den där idioten igen om du vill.”
Jake tog stegen fram till soffan innan han sjönk ner bredvid honom. ”Jag har redan gett honom en liten utskällning..”
”Gjorde du?”
”Förmodligen inte på din skala men jag sa att det var jävligt onödigt. Han hade inte behövt dra upp det där ikväll.. vi hade ändå ganska trevligt, eller hur?”
Han ryckte på axlarna och började dra upp skosnörena till den andra skon. ”Jag antar det.”
”Kom igen, han sa det förmodligen utan att tänka.”
Liam bet sig i läppen och satt tyst en bra stund innan han återigen öppnade munnen. ”Det kommer aldrig att funka. Mellan mig och Andy hoppas jag, för jag kommer inte palla något annat, men jag menar med.. jag funkar inte med hans kompisar Jake, Simon hatar mig och jag kan ju bara föreställa mig vad hans andra polare skulle tycka om mig.”
”Det kommer visst funka, om du själv vill det. Dom behöver bara ge dig en chans, precis som att du behöver ge dom en. Vi trodde ju att han, Simon, var världens drygaste emo men han var ju rätt cool ändå.”
Liam såg upp på honom med ett höjt ögonbryn och Jake drog lite på munnen. ”Okej han kanske var jävligt dryg nyss men vi har haft kul tidigare idag, det vet jag att du också haft.”
Det hade varit kul. Men det var inte vad han kunde tänka på för tillfället, det som tog upp hans tankar just nu ovissheten om vad dom andra två pratade om där ute nu, om Simon försökte övertala Andy att han gjort fel som blivit tillsammans med Liam, att han var värd bättre och borde bryta kontakten med honom helt och hållet. Han var förbannad på den vitblonderade som hade förstört när allt känns rätt bra (och för att han påmint honom om vad som inte var bra utanför den här bubblan), och mest av allt var han rädd över att ha gjort Andy besviken.
”Är du okej?”
Han såg upp från mattan där blicken råkat fastna en bra stund och ryckte på axlarna – kom sedan på sig själv och nickade. ”Det är klart.”
”Du har inte förstört allt, sluta fundera.”
”Jag har inte sagt att jag har förstört något”, svarade han snabbt och drog handen genom håret.
”Inte högt nej.” Jake skakade lite på huvudet innan han lätt boxade till Liams axel. ”Om du inte insett det än så känner jag dig rätt bra. Så sluta oroa dig och gå ut istället.”
Han hade gått ut igen en stund senare, efter att han hade samlat sig och litat på att han hade kontroll igen, däremot hade Simon och Jake satt sig inne i stugan efter att hans brunhårige kompis strategiskt frågat om det fanns något yatzy dom kunde spela.
”Du får gå in och spela med dom om du vill. Eller alltså, jag menar ju inte att du behöver min tillåtelse till det..”, började han lite svamlande efter att ha satt sig ner på trappen bredvid den svarthårige.
”Jag har upptäckt att jag är en ganska dålig förlorare så jag undviker nog det.”
Liam nickade tyst och sträckte ut benen framför sig, sneglade mot Andy och vände till sist blicken mot skona som återigen satt på fötterna.
”Jag tycker att det har varit en bra dag.”
”Va?” Han hade suttit och förberett sig på att det skulle komma en suck ifrån Andy följt utav ´måste du alltid bli så dramatisk?´ och kom av sig lite grann när det var något helt annat som lämnade hans läppar.
”För att vara första gången vi umgicks alla fyra så har det flutit på väldigt bra, tycker inte du det?”
”Jag.. jo, det har varit kul”, höll han med innan han än en gång bet sig i läppen. ”Andy jag fattar om du är sur på mig.. det var väl inte mer än rätt att han frågade, precis som du borde göra varenda jävla dag.. och jag borde inte ha blivit så upprörd. Men det är inte alltid så lätt, jag kan inte bara ändra mig helt och hållet och bli världens lugnaste person, jag har alltid haft svårt att hålla tillbaks när man kanske borde det, och ja jag vet att det är en jättedålig egenskap och.. ”
”Liam”, avbröt Andy honom och han såg tyst på honom. ”Jag är inte sur. Jag fattar att du inte var beredd på det där och det var onödigt av Simon att dra upp det på det där sättet. Tvärtom så betyder det här jättemycket för mig, att vi.. kan göra sådant här.”
Liam svalde och nickade sedan. ”För mig med.”
Andy log svagt innan han fortsatte. ”Och jag vill inte att du ska ändra på dig helt och hållet, det är ju din personlighet som gör dig till.. dig liksom. Du skulle inte vara Liam om du inte var.. lite hetsig.”
”Lite..?” frågade han med ett höjt ögonbryn innan dom båda flinade till en aning; försiktigt men ändå så pass att det visade att dom var okej. Att det inte var någon större skada skedd.
”Det är ingen dålig egenskap så länge du kan kontrollera det när det behövs. Den enda dåliga egenskapen du har är när du håller för mycket inom dig och döljer dina känslor.”
”Jag tycker att jag visade dom ganska så mycket alldeles nyss..”, mumlade han. Han tvivlade på att Simon inte hade uppfattat att han blivit jäkligt förbannad.
”Jag menar andra känslor än ilska Liam..”, sa Andy försiktigt. ”Hur många gånger har du visat eller sagt att du.. blivit ledsen för något?”
”Vad menar du?”
Som väntat reagerade Liam med att dra sig undan – både fysiskt och psykiskt. Visst, han hade öppnat sig mer för Andy, till den graden att han till och med skymtat tårar i dom där vackra ögonen vid tidigare tillfälle, men det tog oftast lite tid att nå dit.
”Jag menar att.. när du blir ledsen eller osäker över något så visar du det genom ilska eller genom att bara.. vara den tuffa, kaxiga lite roade Liam, som att det inte är någon större fara.”
”Och det skulle vara något dåligt? Istället ska jag gråta helt öppet? Jag är inte sån Andy..” Han såg redan det stressade som började ta plats i Liam och la därför snabbt handen över hans.
”Jag vet, förlåt. Jag säger inte att du behöver gråta men jag tror att du gör det jobbigare för dig själv ibland när du bara alltid visar den där starka sidan. Det är inget dåligt att ha en stark sida men.. ibland kan det vara bra för den där muren att rivas och istället byggas om, låta det där bakom skymta fram lite.” Han såg försiktigt upp på den blonde igen. ”Förstår du vad jag menar..?”
Liam ryckte på axlarna men sättet han låtit den tidigare knutna handen slappna av visade att han visst lyssnat, att han reflekterade över vad Andy sagt och att han skulle bearbeta det hela på sitt eget sätt.
”Du vet att jag tycker om dig för den du är eller hur? Jag försöker bara få dig att visa ännu mer av den personen”, sa han tyst och lutade sig mot honom.
”Jag vet”, svarade Liam och la armen om honom. ”Och du vet att jag älskar dig eller hur? Så mycket så att det inte ens borde vara möjligt.”
Leendet spred sig långsamt över hans läppar och han borrade in ansiktet mot hans hals och den mjuka tröjan.
”Kan du inte spela min låt?”
”Vadå, nu?”
Andy nickade leende. ”Jag vill höra den igen.”
”Okej.. vänta då”, sa han med ett eget litet leende och gav honom en snabb puss innan han reste sig upp och hämtade gitarren som låg kvar på filten.
Det var en så annorlunda känsla att få sjunga låten för honom den här gången. Orden betydde fortfarande lika mycket men han kunde slappna av på ett annat sätt nu, han kände inte som att en pistol var riktad mot hans huvud och att allt kunde försvinna efter att det sista ordet var sjunget – där och då hade han inte ens varit säker på att han skulle ha hunnit till det sista. Andy stod inte längre på ett avstånd som kändes oändligt – där han inte kunnat nå honom ens om han sträckt ut handen, nu var deras lår tätt intill varandra och emopojkens fingrar vilade på hans knä. Förtvivlan, desperationen och känslan av att allt skulle rasa var istället utbytt mot enbart kärlek, och inte den panikfyllda den här gången. Ändå var den så stark att det nästan gjorde ont i bröstet.
”.. I want you to know, with everything I wont let this go.. I am nothing without you.. I don’t want this moment to ever end where everything´s nothing without you..”
“Jag älskar den”, viskade Andy och flätade ihop sina fingrar med hans efter att han slutat röra vid strängarna. ”På ett sätt vill jag behålla den alldeles för mig själv men egentligen borde hela världen få höra den.”
”Jag är glad att du gillar den”, log han snett tillbaks ”Men den är inte i klass att kunna spelas på det sättet..”
”Det är den visst det. Musiken är det, texten, och inte minst din sångröst.”
”Äh sluta”, flinade han och la ifrån sig gitarren. ”Jag skulle aldrig kunna sjunga för andra, jag är fortfarande nervös att sjunga inför dig ju..”, erkände han och drog fingrarna genom håret. ”Du tycker att jag är bra för att du är kär i mig Andy.”
”Ja det är jag men jag hade tyckt att det var hur bra som helst annars också, eller jag hade förmodligen inte medgett det om jag fortfarande försökt hata dig men..”, flinade han tillbaks och kröp sedan ihop lite mer intill honom.
”Tack. Det betyder mycket, på riktigt.”
Andy nickade leende innan han andades ut i en lång och låg suck.
”Är du trött?” undrade han.
”Mm.”
Liam själv hade inte riktigt hunnit med att känna efter men det hade trots allt varit en lång dag. Senast han kollat på mobilen hade klockan varit efter halv elva så den var säkerligen närmare tolv nu.
”Jag går in och hör med dom andra om dom vill börja åka hemåt, väntar du här?” Han reste försiktigt på sig och Andy lutade sig mot trappräcket samtidigt som han nickade igen.
”Kan du ta med min väska? Den ligger på hallgolvet.”
”Du, Liam..” sa Simon
”Ja?” Han stannade till medans Jake fortsatte fram till bilen där han öppnade bagageluckan. Andy satt redan i baksätet.
”Det var dumt av mig att säga det där om.. dina kompisar. Jag borde inte lägga mig i det. Du och Andy verkar ha det bra nu så.. förlåt, det är eran sak.”
Han andades tungt ut och nickade sedan. ”Det är lugnt, jag hade förmodligen kastat ur mig något sånt där med om det var ombytta roller. Men jag tar det här seriöst, jag vill inget hellre än att vara med Andy.” Sådär, han hade svarat på ett moget sätt utan att tillägga något om att Simon skulle sköta sig själv och sluta snacka om saker han inte hade med att göra. ”Det var schysst att jag fick komma med hit.” Guldstjärna till och med!
”Du kanske ska sluta nu innan du får rykte om att ha blivit trevlig..” Simon log snett och fortsatte sedan mot bilen innan Liam något roat följde efter.
”Han har redan somnat där bak”, flinade Jake från framsätet, fortfarande med dörren öppen.
”Ser ut som han kommer få nackspärr också..”, konstaterade Liam efter att ha öppnat dörren. ”Sitter du fram eller?” tillade han sedan med en blick åt Simon.
Efter att noggrant ha kontrollerat att gitarren låg bra på sätet hoppade han in och satte sig bredvid Andy och rätade upp honom en aning så att säkerhetsbältet inte skulle skava honom i halsen.
Det svarthåriga huvudet hade tippat åt sidan efter bara några minuter och sedan dess hade Andy haft det lutat mot Liams axel. Han skulle aldrig erkänna det för någon men bilresan hem var bland den mysigaste han gjort och det var nästan besvikelse som sköljde över honom när Jake bromsade in på deras gata. Han tyckte om att sitta där i mörkret, åkande längs dom tomma vägarna med den andres huvud lutat mot sig och lyssna till dom djupa andetagen.
”Sover han fortfarande?” frågade Simon och vände sig om i sätet.
”Japp. Han verkar vara helt slut, har någon lust att ta med min gitarr och väskorna bara? Så slipper jag väcka honom.”
Efter att ha krånglat sig ur sätet öppnade han dörren på andra sidan och lyfte försiktigt upp Andy i famnen. Killen vägde ju knappt någonting – fastän han sov.
”Du har fan blivit en gentleman”, retades Jake innan han öppnade ytterdörren till Liams hus och ställde in gitarren innanför.
”Äh jag bär ju in honom bara, det är inte så att jag tänker bädda ner honom också”, flinade han.
”Är du säker på det?”
”Väldigt säker. Vi ses.”
”Det gör vi.” Jake såg fortfarande road ut när han klev ut på trappen igen. ”Ha det.”
Liam stönade frustrerat till men lyckades få undan täcket en aning med foten innan han äntligen kunde lägga ner Andy i sängen. Den svarthårige gav ifrån sig ett litet ljud men andades sedan tungt ut igen och verkade inte vara i närheten av att vakna. Så försiktigt han kunde tog han av honom huvtröjan och jeansen men lät t-shirten vara kvar innan han la täcket över honom.
"Inte ett ord om det här, okej?"
lite nördig(och onödig) fakta; mitt absoluta favoritband är black veil brides och japp deras sångare heter Andy, men jag insåg faktiskt inte förrän i senaste kapitlet jag skrev att jag ju faktiskt har med en Jake och Ash precis som i bandet också haha, det var inte ens medvetet -.- och uppenbarligen har jag också en förkärlek för namn på 4 bokstäver (Andy, Jake, Jens, Liam..) Inte lätt haha!
Vill gärna höra vad ni tyckte om delen, det är jättekul att få höra om det är något specifikt som tilltalat någon lite extra på något sätt =)
textraderna kommer ifrån Sum 41´s ´with me´
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 2 aug 14 - 12:42 | | Först och främst: jag gillar att Liam faktiskt är bra på att grilla – att det inte bara grundas i fylloupplevelser. Jag håller även med föregående talare, det är så väldigt fint med de där småstunderna som Andy och Liam delar. Och alltså, källarscenen. Hur vi får ta del av de mer personliga och intima delarna, hur vi får se den där sidan hos dem också – hur man känner att de verkligen vill ha varandra. Så sjukt bra skrivet! Jag tror det är en av de scener ur den här historien som liksom kommer följa med, det var väldigt bra skrivet! Och ”Hallonen först.” Åh. Hur de retas med varandra, provar gränser, ser vad den andra gillar. Fint, fint, fint! Och: ”And-hy.” DOG. Gillar också att gitarren faktiskt används, att det han öppnar upp så pass att han kan spela och sjunga för dem – med Simon som börjar sjunga och undrar varför ingen hakar på. Vackert värre! Och någonting så litet som bilden som ska skickas till Liams kompisar också – trots att Simon vet hur känsligt det ämnet är. Jag tror inte du kunnat göra vändningen bättre än så – klockrent! För självklart kan man inte göra det så enkelt som att allt bara skulle vara… bra. Återigen påminns man om hur osäker Liam är, hur jobbigt han tycker att det här är. Hur Jake och Andy försvarar honom. Alltså, åh. (jag märker mer och mer hur mina kommentarer består av korta ”alltså åh”, men det är mycket jag inte kan sätta ord på) Tycker också om att de faktiskt pratar om Liam och hans känslor, vad han tillåter sig själv att visa och inte visa – jag tror Andy är bra för honom på så vis, vi märker ju redan nu hur mycket han försöker, hur mycket han ändå har öppnat upp. Vad bra de är för varandra, ändå! Och Liam som spelar Andys låt, trots att de andra kan höra. Där ute, i mörkret med mer kärlek än desperation. Och Simon som är duktig och ber om ursäkt, det tycker jag om! Pluspoäng där! Och Liam och guldstjärnorna! Så klockren bit! Tycker verkligen om hur du leker med orden nu! Och Andy som sover lutad mot Liams axel hela vägen hem, det är bara så fint! Och så naket, på sätt och vis, med de andra där! Och Liam som självklart bäddar ner Andy, trots vad han sagt till de andra, för varför skulle han inte göra det? Mina fina pojkar. Jag ska försöka hinna läsa och kommentera nästa del idag, men annars kommer den så snart som möjligt! Bravo! | mizzkitty - 22 jul 14 - 03:41- Betyg:  | Verkligen älskar Liams & Andys stunder när det bara är dem.
Även om det bara kan vara småsaker som t.ex. när Andys hand
snuddar vid Liams. Och när Andy retar Liam tills han inte står
ut mer. Gillar också när Andy ber Liam att ta fram gitarren
och spela hans låt. Det visar ju bara på hur mycket Andy
tycker om och älskar honom. Och att han vågar visa det, medans
Liam är lite mer reserverad än så länge. Men det verkar
släppa mer och mer. Hojta till när fortsättningen ligger ute. |
|
|
|
