[M/M] De sju dödssynderna. [Del 39] |
vi börjar närma oss slutet. slutet, som i om några delar är det här över. det känns tomt och läskigt. snälla stanna kvar tills dess. jag vill inte lämna dem helt ensam.
Allt som är spritt och delat
det längtar att bli helat
och ber om trohet än.
- Lättja, De sju dödssynderna, Karin Boye
Trötta ögon letade sig över den ljusa skärmen, klickade sig runt bland bilder som låg ute för allmänheten. Varv på varv, som om det skulle läggas upp en ny om han väntade länge nog. Det var en bild han alltid stannade vid, en från 2011 när Alexander stod lutad mot en bar med fåniga glasögon och ett brett leende. Han såg solbränd ut och i handen höll han sina fotbollsskor – leriga och välanvända. Det måste vara resan till Madrid, som han berättat om när de låg i Oscars säng sent en kväll och bara pratade. När vårregnet smattrade mot rutan och deras te kallnade i sina koppar. Han drog benen intill sig och lutade hakan mot knäna - fingrarna strök över det fåniga leendet, följde konturerna av de ännu fånigare glasögonen och önskade att de kunde leta sig genom det blonda håret. Han ville le, men läpparna gav upp och sjönk ihop. Det var inte värt det. Han stängde igen datorn och knuffade in den under sängen. Oscar önskade att han kunde göra samma sak med sitt trötta hjärta. Bara stänga av och gömma undan.
[07:23 nytt meddelande: Filip] Planer för idag?
[08:11 sänt meddelande] Skola till tre.
[08:15 nytt meddelande: Filip] Vill du att jag hämtar upp dig? Bjuder på middag.
[09:40 sänt meddelande] Visst.
[09:43 nytt meddelande: Filip] Kalasbra! Vi ses, snygging.
Hjärtat hade gett upp sin plats i bröstkorgen, nu hade det delat upp sig och provade att bo i öronen istället. Som för att se ifall blodet transporterades till hjärnan fortare då. Men blodet gick vilse i de nya gångarna och hjärnan höll på att torka ut. Alexanders pappa stod i hans rum med händerna på ryggen. Alexander stod med sportbagen i handen, alldeles i dörren, och såg hur hans pappa tog in det stökiga rummet. Kläderna han slängt på golvet tillsammans med disken. De skrynkliga affischerna och priserna på byrån som samlade damm. Kostymen som låg slängd i ett hörn, fläckig och med knappar som planterats i lekparkens sandlåda.
”Du vet hur man använder en dammsugare, va?” Alex svalde och tvingade sig själv att röra på fötterna. Att ta sig in i rummet, allt längre bort från den öppna dörren och allt närmre de orörliga händerna. Han placerade väskan på sängen och började långsamt packa ur den. Han vek tröjorna, trots att de var skitiga och skulle tvättas. ”Nå?”
”Jag har inte haft tid”, sade han, högt nog för att överrösta hjärtat. Det hördes mycket bättre, nu när det bodde där uppe i huvudet. "Men jag ska.”
En hand försvann från ryggen. Den plockade upp ett av priserna. Det var en av de tyngre, ett med många kanter. Alexander flyttade långsamt på sig, han nådde väskan bättre om han stod vid sängens kortsida. Priset låg i hans stora hand och hans pappa såg på det som om de pratade med varandra. Kanske gick de igenom fotbollsminnen. Trots att hans pappa bara varit på en match, den som landets viktigaste coacher samlats vid för att se utbudet. Några av dem hade jobbat med hans firma, efter det. Tystnaden kröp ihop i ett hörn. Samma hörn som kostymen låg i. Kanske tröstade de varandra.
Händerna slutade vika de smutsiga strumporna. Alexander slöt ögonlocken och andades långsamt in genom näsan. Långsamt, långsamt, som om han var rädd att luften skulle ta slut. Eller att den skulle kväva honom, om han hade för bråttom. Blodet gick fortfarande vilse och huvudet snurrade.
”Nästa gång kommer jag anmäla”, sade han och tvingade rösten att låta densamma, som om han berättade om någonting som hänt i skolan. ”Om det så är mig själv eller mamma.” Tystnaden såg upp från sitt hörn med stora ögon, som om den var redo att försvinna i en handvändning. ”Jag har bevis. Bilder. Ögonvittnen. Du kommer inte kunna prata dig ur det. Eller muta dem.” De såg båda två på priset i hans pappas hand. Det såg plastigt ut, under de bleka lågenergilamporna. Handen vände och vred på det, långsamt som för att se om det var någonting att ha. Alexander fortsatte att andas genom näsan och hjärtat kämpade för att få blodet att hitta rätt. Delar av det hade återvänt till bröstkorgen men ett trasigt hjärta jobbar inte lika bra som ett helt och händerna skakade.
”Städa upp här.” De iskalla ögonen såg på honom. Såg genom honom. Såg allt. De vändes bort och Alexanders knän vek sig under honom när dörren stängdes. Han brydde sig inte ens, när hans pappa tog med sig priset ut.
[19:25 meddelande ej sänt, sparat i utskick] Jag gjorde det, Oscar. Jag gjorde det.
[19:34 meddelande ej sänt, sparat i utskick] Jag gjorde det.
[19:37 meddelande ej sänt, sparat i utskick] Jag gjorde det.
[19:46 meddelande ej sänt, sparat i utskick] Jag gjorde det.
[19:51 meddelande ej sänt, sparat i utskick] Jag gjorde det.
Oscar skrattade, trots att Filip redan berättat historien för honom. Trots att han inte förstod det roliga, den här gången heller. Han skrattade för att de andra runt bordet skrattade. Klockan var inte mer än åtta, riset kokade fortfarande på spisen och Filips kurskamrater pratade om en tentamen de precis skrivit. Någonting som fortfarande kändes avlägset, trots att det snart var en del av Oscars liv. Det var bara några ynka månader. Inte ens ett halvår.
”Har du sökt något, Oscar?” Det var en rödhårig tjej som frågade, hon stod lutat mot köksbänken och Oscar öppnade munnen precis som Filip svarade åt honom. Han hade alltid så bråttom.
”Han ska läsa dans på folkis, det finns ett par skolor nere i Blekinge som är jävligt bra”, ropade han från sin ända av rummet, där han gick igenom en samling av vinylskivor med en lång, knubbig kille. ”De har antagningsprov om ett par veckor.” Oscar drog lite på munnen och nickade när den rödhåriga tjejen såg på honom, som för att fråga om det Filip sade stämde. Det var planen, i alla fall.
”Men åh, vad häftigt”, sade hon och det såg ut som om hon ville fråga något mer, men en av tjejerna började prata om riset som borde ha kokat färdigt nu och Oscar lämnade rummet. Han stängde in sig på toaletten och stirrade på ansiktet i spegeln. Det spelade ingen roll hur länge han försökte, leendet på hans läppar såg varken kultiverat eller intresserat ut. Leendet på hans läppar var synonymt med obefintligt och icke existerande. Om han övade en stund, så kanske det blev bättre. När riset var färdigt, då pratade de andra om kriget i Syrien och Oscar hade ingen anledning till att le. Trots att han nästan kunde.
[21:54 nytt meddelande: -] Jag gjorde det.
Oscar raderade meddelandet.
lämna gärna en kommentar. och snälla, hata inte Oscar. han är fin och har det svårt.
|
| Kommentarer | | ilenna - 17 jul 14 - 11:08 | jag vet att jag är orättvis som blir arg på Oscar, men okej jag hatar honom inte för ja han är fin och han är osäker på vad han borde göra och han vill egentligen inte vara med Filip och han är egentligen kär i Alexander fastän han tycker att det är jobbigt att ens tänka på honom och han vet inte vad han borde göra - vad som är rätt och vad som är fel.
Tror jag i alla fall ehe. Okej, från början var det:
Alltså första scenen! Under dom första raderna var jag helt säker på att det var Alex som satt och tittade på bilder utav Oscar, så när det visade sig att det var tvärtom blev jag så väldigt glad, och samtidigt var det en så sorgsen stämning som sänkte sig över en; bilden utav Oscar som sitter där med uppdragna knän, viljan att kunna stryka fingrarna genom håret, uppgivelsen när han stänger igen datorn och gömmer undan den. Så fint och så smärtsamt.
Och sms:en, argh! Märker inte Filip nånting? Till och med jag (okej kanske inte helt objektivt här heller då haha) märker ju bara genom svaren att han inte alls vill.
´Hjärtat hade gett upp sin plats i bröstkorgen, nu hade det delat upp sig och provade att bo i öronen istället. Som för att se ifall blodet transporterades till hjärnan fortare då.´ - !!! återigen; dina beskrivningar. Jag bara sitter och ler för att det är SÅ snyggt skrivet, jag älskar att du har så nya sätt att beskriva vanliga saker på; för man vet ju hur det där känns; när det låter som att hjärtat befinner sig i huvudet och öronen nästan blir bedövade - men det är sällan man beskriver det, och ännu mindre på det där sättet. Tyckte väldigt mycket om att du lät det återkomma senare också; om hjärtat, blodet, det som går vilse och det som inte kan jobba lika snabbt när det är trasigt. Mycket fint.
Scenen när Alex pappa kommer in i rummet är läskigt bra, från första sekunden känner man av den där stämningen och det blir nästan att jag inte vågar andas för en stund, i rädsla för att Jag ska ställa till nånting för Alexander, eller att hans pappa ska vända sig om och upptäcka Mig. Han behöver inte ens säga någonting för att man ska tycka att han är obehaglig, bara att han står där med händerna på ryggen ger en så väldigt bra bild utav honom, och ´du vet hur man använder en dammsugare va?´ blir så mycket mer laddat än vad det hade blivit om någon annan sagt det, och man sitter liksom på helspänn. Det är hemskt att se hur Alex flyttar sig längre bort, för jag tror inte alls att det beror på att han når väskan bättre utan bara att han är orolig över att vara för nära sin pappa.
´Tystnaden kröp ihop i ett hörn. Samma hörn som kostymen låg i. Kanske tröstade de varandra.´
´Alexander slöt ögonlocken och andades långsamt in genom näsan. Långsamt, långsamt, som om han var rädd att luften skulle ta slut. Eller att den skulle kväva honom, om han hade för bråttom.´ - gillade båda dessa meningar otroligt mycket! Kostym-delen är ännu en sån där speciell jennnyj-aktig mening, och när du beskriver andningen så får du ännu en gång mig att själv få lite svårt att andas - och det är så häftigt att du kan dra in en i deras värld på det där sättet! :D
Och att han äntligen, äntligen säger ifrån! Jag blir så stolt över honom! Jag vet ändå inte vad som är värst; ifall Alex pappa klippt till honom eller tystnaden och den kalla blicken. Jag vågar inte riktigt tro på att han faktiskt blir skrämd och fattar att det Alex säger är sant; han har vittnen och bevis och det är kört för honom nu om han så mycket som petar på Alexander eller hans mamma. Otroligt bra del i alla fall! Är imponerad över hur bra du lyckats skapa hans pappas karaktär - för det är inte alltid lätt att göra en elak karaktär (åtminstone inte om det är en viktig karaktär som gör annat än att bara dyka upp på någon fest och slåss ibland.)
Tyckte jättemycket om att få läsa om delen då Oscar är och äter med Filip och hans kurskamrater. Även om jag inte tycker om Filip är det spännande att få läsa om Oscar i dom sammanhangen, att se hur han fungerar med människor han inte känner, med Filip som han iofs känner man kanske inte så jättebra (om han verkligen är ärlig mot sig själv.) Det blir också så väldigt tydligt här att Filip verkligen inte passar honom (och jag försöker vara objektiv här också haha.) Han ska ju låta Oscar få den tiden han behöver för att faktiskt få lite utrymme själv, att låta honom berätta om dansen som betyder så mycket, att låta dom andra se vilken fin kille Oscar är. Han ska inte bara ta över på det där sättet och på något sätt liksom.. förminska honom :o Jag tycker inte alls om det!
Scenen när han stirrar in i spegeln och försöker träna på ett leende - åh vad bra! ´Leendet på hans läppar var synonymt med obefintligt och icke existerande.´
Men sms:et!! Jag blev så lycklig över att Alexander faktiskt skickade det och så bara raderar Oscar det D: Måste dom göra allt så svårt?? Oscar som säger att han inte kan göra Alex lycklig, Alex som säger åt honom att sluta sms:a, Alex som ändå skickar ett meddelande senare just för att det är Oscar som måste få veta - för att det är någonting viktigt och han kan inte bara låta bli att låta Oscar få veta - han vill ju att han ska veta. Och Oscar som inte vet vad han ska göra.. Åh. Nej jag hatar inte Oscar, jag älskar båda pojkarna och jag vill bara att dom ska inse att dom älskar varandra också :(
Låt det inte ta slut alltför snart!! Och jag tror inte ens att jag behöver försäkra dig om att jag kommer att stanna? <3 |
|
|
|
