I hate (almost) everything about you- del 73 [m/m] |
nu är jag hemma igen efter några roliga dagar i örebro med min kusin, så här kommer nästa kapitel =)
______________________________________ __________________
- kapitel 73
Luften hade på något sätt blivit lättare att andas igen när det återigen var en självklarhet att somna bredvid Liam. När han inte behövde titta upp mot det där fönstret och undra hur han mådde. När dom kunde sitta och skratta åt töntiga videos på youtube och Andy försökte få Liam att erkänna att han egentligen tyckte att kattungar var jättesöta och bara försökte vara macho när han sa att han hellre hade velat ha en rottweiler. När blickar utbyttes under middagar som Cathy och Magda inte förstod någonting alls utav men som fick Andy att rodna och samtidigt vilja slita upp Liam till övervåningen helst på en gång.
Det där var sådant som skedde inom husets fyra väggar.
Men Andy märkte att Liam i alla fall försökte på sitt eget sätt. Det var stor skillnad mot tidigare. För dom hade gjort saker utanför dom där fyra väggarna. Det var Liam som hade kommit med idèen att dom skulle åka och shoppa – förvisso hade dom åkt till Kista istället för City och Andy förstod att det var för att det var mindre risk att träffa någon där, men han visste också att det inte berodde på att Liam skämdes över honom. Det kändes som ett bra steg i rätt riktning även om det borde vara en självklarhet att dom skulle kunna visa sig vart som helst tillsammans. Men det var så kort tid kvar i skolan.. och Andy hade fått bevisat för sig själv att han inte kunde vara utan Liam. Fördelarna vägde helt klart upp nackdelarna så att dom fick undvika varandra i skolan kändes inte längre som hela världen. Det var klart att det skulle ha känts ännu lite bättre om Liam faktiskt hade tagit risken ändå; att alla, särskilt kompisarna som isåfall inte var några riktiga kompisar i Andys tycke, kanske inte skulle reagera på det sättet som han ville om det kom ut att han var bisexuell och så vidare. Men.. snart var allt det där över och det skulle inte längre spela någon roll att Liam inte vågat visa det dom hade i skolan.
”Sexigt.”
Andy ryckte till och vände sig snabbt om när han hörde Liams röst. Vilken stod lutad mot dörrkarmen med ett retsamt leende över läpparna.
”Så knästrumpor är din hittills hemliga fetisch?” frågade han retsamt tillbaks innan han drog ner fotbollströjan över huvudet.
”Självklart, så skippa duschen efter matchen så kan jag ta av dom där sen. Jag gillar det svettigt.”
Andy skrattade och kastade ett utav benskydden mot honom. ”Du är sjuk.”
Liam ryckte oskyldigt på axlarna innan han satte sig i datorstolen och snurrade ett halvt varv. ”Är du taggad?”
”Jag tror det.. dom brukar vara asbra och vi har aldrig vunnit mot dom, men någon gång ska vara den första..?”
”Hey vad är det där för tveksam attityd? Klart ni kommer krossa dom idag, du är ju med i laget.”
”Dom har också bra spelare, men tack”, flinade han och lyfte sedan upp bagen på sängen för att lägga ner handduken och benskydden. ”Säkert att du vill med? Det tar nästan en timme dit och mamma kommer prata oavbrutet med dig.”
”Jag vill se dig så jag står nog ut med det”, sa han roat innan han reste sig upp. ”Men om någon försöker ge sig på dig kommer jag in på planen. Bara så du vet.”
”Gud vad bra att du ville med och titta och att du inte har körkort, annars hade ju jag aldrig fått följa med”, skämtade Magda. ”Enligt Andy är mammor portade från att titta på bortamatcher efter att spelarna fyllt tolv.”
”Ja jag kommer ju stå på behörigt avstånd ifall du skulle börja skrika sådär pinsamt”, flinade han tillbaks och blickade sedan ner på mobilen igen.
[13:50 nytt meddelande- Liam] Vad sägs om en kyss för varje mål du gör? Och den första kommer inte bli på dina läppar..
[13:51 nytt meddelande- Liam] Tänk magen – långt ner på magen. Precis där din shortslinning är – fast innanför.
[13:51 nytt meddelande- Liam] Alltså, om din morsa hade någon aning om vad jag sitter och skriver här bredvid.. :$
”Okej jag är för nyfiken för mitt eget bästa ibland men vad är det du sitter och skriver?”
Andy vände sig om mot Jonah som satt bredvid och nu hade ett litet flin över läpparna. Andy själv kände hur kinderna hettade till och ett något nervöst skratt lämnade hans egna läppar. Han hade varit så inne i det han och Liam skrivit att han nästan glömt bort att han satt där i lagbussen.
”Eh.. inget särskilt.”
”Okej”, svarade han utan någon som helst övertygelse i rösten och fortfarande med det roade uttrycket. ”Om det peppar dig till matchen så.”
”Ab-absolut. Jag kommer göra mål.” Han ignorerade mobilen när sms-signalen än en gång pep till och försökte förgäves släta ut det lite generade leendet.
”Flickvän?”
Det var lika bra att ge upp. Han behövde ju knappast visa dom allt annat än oskyldiga sms:en. ”Nästan – pojkvän. Han kommer och kollar på matchen.”
Han hann se det förvånade skymta förbi i blicken men lika snabbt var det borta. ”Aha, coolt. Eller alltså, det är ju lika normalt som att du skulle haft flickvän men du fattar vad jag menar. Vad heter han?”
Det gjorde inte Andy någonting att Jonah svamlade lite grann och kanske inte visste exakt vad han skulle svara på en gång; den reaktionen hade han inga som helst problem med i jämförelse med dom som fick det där ogillande i blicken eller svarade med ett ´Åh.. jaha.´ och sedan blev tysta.
”Liam, han var med och kollade på en träning för länge sen om du kommer ihåg.”
Jonah drog fundersamt ihop ögonbrynen en aning.
”Lång, blond.. eller vänta du kan ju få se”, avbröt han sig själv och låste upp skärmen på mobilen igen. Han hann dock inte mer än klicka fram fotoalbumen förrän skärmen slocknade. ”Eller inte, nu dog mitt batteri”, suckade han.
Magda körde in på parkeringen alldeles efter bussen som Andy och hans lag åkte i och trots att dom bara åkt i en timme kändes det otroligt skönt att få komma ut och sträcka på benen. När han vände sig om för att kolla efter Andy upptäckte han att en mörkblond kille, som tydligen hette Jonah att döma av namnet på hans brallor, stod och såg på honom och sedan vände sig om mot just Andy. Han hörde inte vad dom sa men det såg ut som att Jonah frågade någonting och när Andy därefter också såg mot honom och nickade förstod han ganska så tydligt ändå. Han brukade inte ha problem med uppmärksamhet men nu kändes det nästan nervöst. Fast samtidigt så.. han kände sig stolt över att förmodligen precis ha blivit presenterad som Andys kille.
”Jag såg några bänkar längre bort Liam, ska vi sätta oss där så att vi får bra platser?” avbröt Magda hans tankar och han nickade leende.
”Absolut.”
Han visste inte varför matchen hade börjat så dåligt för honom. Han hade inte varit i närheten av att göra mål och han kunde inte ens skylla på motståndsspelaren som skulle täcka honom – för helt ärligt hade den blonde killen knappt nuddat honom än. Han kände igenom honom sedan tidigare matcher just på grund av att han varit riktigt bra och då hade han inte verkat i närheten av lika försiktig.
”Andy!” skrek Jonah men bollen hade redan hunnit gå förbi Andy utan att han så mycket som nuddat den och han svor lågt till för sig själv. Han var bättre än såhär! Även om den där talangen var pinsamt frånvarande för tillfället.
Det var förmodligen många som höjde på ögonbrynen åt honom innan dom ens börjat spela. Medans killen som bara halvhjärtat täckte honom var blond, hade en snygg kropp, utan tvekan var populär hos tjejer, och förmodligen hos killar med för den delen, och faktiskt såg ut som en fotbollsspelare så var väl Andy själv motsatsen till allt det där. Han hade korpsvart hår med en lugg som oftast ramlade ner i ögonen, hade en kropp av tunnaste laget och såg kort(det också; kort) sagt ut som en Emo. Sådana kunde ju inte spela fotboll. Dom kunde på sin höjd sparka runt lite planlöst på en skateboard. Det kändes alltid skönt att få bevisa motsatsen till eventuella skeptiska personer på både sidan av planen och i motståndarlag, för även om han inte alltid räckte till i styrka för att knuffa undan någon med axeln så hade han snabbheten och smidigheten. Och han hade hårda skott.
Kanske var det bara extra nervöst att ha Liam där. Det hade varit annat då han upptäckt honom den där gången för så himla länge sedan, när han fått syn på Liam och Jake på läktaren på en av deras hemmamatcher och deras blickar hade mötts sådär snabbt. Då hade han bara velat bevisa för den där idioten att han var bra. Då hade ilskan pushat på honom. Nervositeten verkade dessvärre inte ha samma verkan.
När Jonah kastade in bollen från sidan av planen lyckades han tack och lov ta ner bollen och satte direkt av längs långsidan mot målet.
”Gå på Alex! Vad gör du på planen om du inte tänkt spela fotboll?!”
Han hade hört hemmalagets coach skrika ganska mycket under den första halvtimmen och nu verkade det som att orden var riktade mot den blonde spelaren. Andy tyckte nästan synd om honom – kanske hade han också nyligen varit med om jobbiga saker som inte ville lämna huvudet.
”Andy, passa Adam!” Hans tankar avbröts av att deras egen coach ropade åt honom och han försökte desperat leta på det där fokuset som han visste fanns där. Egentligen.
Liam hade nästan blivit orolig under första halvleken. Inte för att laget legat under med 0-1 utan för att Andy inte verkat helt okej. Han hade förvisso bara sett honom spela en riktig match och en träning, men han visste ju hur duktig Andy var, särskilt ifrån Jakes observationer, och det kändes helt enkelt inte som att han spelade fullt ut. Han ville veta om det var något fel, om han mådde dåligt eller om det var någon idiot på planen som sagt något elakt till honom.
När andra halvlek körde igång var det dock som att en helt ny Andy kommit ut på planen. Den där självsäkerheten lyste om honom som han första gången blivit så förvånad över att se, att emopojken fick ett helt annat självförtroende med fotbollsskorna på fötterna och ett beundransvärt fokus i dom blåa ögonen. Han var så stolt över honom. När sedan det första målet ifrån den svarthårige sattes i krysset var det inte Magda som var nära till att dra in på planen för att göra killarna sällskap i den hastiga gruppkramen utan Liam.
”Fan vad duktig han är”, sa han och drog fingrarna genom håret efter att domaren blåst i visselpipan för att sedan förklara Andys lag som vinnare.
”Det är han verkligen”, log Magda lika stort. ”Åh vad roligt att dom vann!”
Liam ville inget annat än att vänta utanför omklädningsrummen för att kunna prata med Andy på en gång, men samtidigt kändes det som att han inte borde tränga sig på. Han borde låta Andy få vara med sina lagkompisar och ha sin stund med dom. Dom skulle ses om en timme eller så – han kunde vänta.
[16:54 sänt meddelande- A] Grattis! Du var helt jävla magisk på planen, och sjukt sexig ;) Ses när du kommer hem. Puss. Och grattis igen!
”Du kan väl säga till Andy att komma över när han kommer hem? Om han vill” sa Liam när Magda kört in på gården. ”Och tack för skjutsen, eller ja att vi kunde åka dit överhuvudtaget”, tillade han och slog igen bildörren.
”Självklart, och tack själv! Det var roligt att få se honom spela igen.”
Det plingade på dörren tidigare än han väntat sig och när han öppnat var det en blöthårig och till synes rätt trött Andy som stod där.
”Sorry, jag duschade där borta så det blir inga fotbollsstrumpor”, flinade han efter att ha kramat Liam.
”Faktiskt så har jag bytt fetisch till..” Han blickade snabbt ner på Andy och kunde konstatera att han hade bytt om till ett par mörkgråa stuprör. Till dom hade han en vinröd t-shirt och en för stor svart munkjacka med dragkedjan neddragen. ”.. stuprör och hiphophoods så det fungerar alldeles utmärkt ändå.”
”Gud det låter som att du hyrt in mig!” utbrast Andy med ett skratt. ”Det saknas bara att du ska sticka åt mig några sedlar.”
Liam skrattade högt till han med innan han drog en hand över ansiktet. ”Sluta, fy vad hemskt.” Han tog några steg in i hallen för att släppa in Andy och skakade roat på huvudet igen innan han frågade om han var hungrig. ”Det tror jag åtminstone inte att man brukar fråga, så nu kan vi släppa det där.”
”Lite grann faktiskt.. Eller, egentligen jätte.”
”Då ska du ju säga det på en gång”, flinade Liam. ”Morsan jobbar natt så.. vill du typ vara lat och beställa pizza?”
”Det låter väldigt bekvämt”, nickade Andy och petade in skorna mot väggen med foten innan han stack ner händerna i dom djupa jackfickorna.
Liam strök honom hastigt över axeln. ”Du ser trött ut.. jag ska bara leta på pizzalistan, lägg dig i soffan eller något.”
Andy nickade men stannade efter några steg och lutade sig mot dörröppningen till vardagsrummet istället. Liam letade runt i byrålådorna i hallen och hade efter en stund lyckats få fram en vit pizzameny.
”Men.. du skulle ju lägga dig och vila”, flinade han när han såg upp och upptäckte Andy. ”Du var grym förresten, på planen alltså. När vi var små och spelade hade jag aldrig kunnat föreställa mig att du skulle bli sådär proffsig, då sköt du ju hur som helst. Kommer du ihåg när du sköt mig i huvudet?”
Andy log oskyldigt. ”Ja det kommer jag ihåg.” Han log sedan lite mer retsamt. ”Och jag kommer ihåg att du vägrade erkänna att det gjorde ont fastän du hade tårar i ögonen. Så sjukt envis.”
”Äh det hade jag inte.” Den blonde fnös till med blicken riktad mot häftet innan han sedan såg upp igen. ”Du var asbra.”
”Tack.” Det värmde nästan pinsamt mycket i bröstet på honom när Liam sa det, att han faktiskt fått se någonting som var väldigt viktigt för Andy och att han tyckte att det var bra. ”Det kändes bra att du var där. Åtminstone i andra halvleken, jag vet inte riktigt vad jag pysslade med i första.”
”Ändå var du bättre än många andra i den också”, försäkrade Liam och räckte honom listan. ”Vad vill du ha?”
På bordet låg två tomma pizzakartonger och i soffan två väldigt mätta pojkar. Andy hade ändå blivit att se piggare ut efter att ha fått i sig mat och det dröjde inte särskilt länge innan han krupit över till Liams sida och lagt sig intill med huvudet mot hans bröstkorg.
”Dom där kyssarna du utlovade..”
Liam såg hur ett litet snett leende lekte i mungipan på den svarthårige och det var så otroligt charmigt och tändande på samma gång.
”Dom har jag inte glömt nej. Hur många mål var det.. två?”
”Tio tror jag..” Det låga skrattet värmde mot hans hals och Liam drog försiktigt fingrarna genom det fuktiga håret medans han själv log. Därefter placerade han en hand på Andy högra axel för att få honom att vända upp ansiktet. Dom där läpparna var så otroligt lockande men han lyckades behärska sig tillräckligt för att kunna stryka en fingertopp över dom istället. Dom blåa ögonen sökte hans samtidigt som dom smala händerna strök över hans egna svarta t-shirt och den tidigare slappa stämningen hade helt plötsligt ändrats till en väldigt elektrisk.
Liam hade hasat sig ner en aning efter att ha dragit av Andys munkjackan och när han försiktigt började avlägsna även t-shirten märkte han hur emopojken skälvde till en aning.
”Du är fin”, sa han lågt och strök långsamt två fingrar över hans mage.
”Och du tycker det är väldigt kul att plågas va?” kom det till svar och Liam andades ut i ett lågt skratt.
”Självplågeri också isåfall.” Han ville ju inget hellre än att känna mer på den där huden; låta händerna röra sig över den platta magen och upp till bröstkorgen, ner till höfterna och upp igen, bara för att få känna hela hans kropp under handflatorna.
Andy drog häftigt in magen i samma stund som Liams läppar snuddade vid den och det dröjde inte länge förrän även hans tröja avlägsnats, förrän läppar hetsigt trycktes mot varandra, förrän ivriga händer försökte komma åt överallt på samma gång.
”Liam..” Andy andades tungt ut och tryckte händerna mot hans axlar som för att få honom att resa sig upp lite grann. ”Kan vi inte gå upp till ditt rum istället..?”
”Visst..” Andetagen ifrån honom var också tunga men han hävde sig relativt snabbt upp på fötter och fattade sedan tag om Andys hand för att dra upp honom också.
Han såg ner på Liam där han satt gränsle över honom och lät händerna söka sig fram över den nakna bröstkorgen, ned mot magen och sedan upp igen, ut längs med armarna. Tempot hade kanske sänkts något i jämförelse med när dom legat i soffan men det hade vägts upp dubbelt med desperationen som Andy kände och som han tyckte sig se lysa i den andres gröna ögon. Liams andetag blev ännu lite hesare när Andy sjönk ner över honom och trots att han säkerligen försökte hålla emot kunde han inte hindra ett lågt kvidande när Andy placerade läpparna mot hans känsliga hals. Allt det här kändes så rätt. Spännande, skönt och mysigt ja, men framför allt rätt. Han ville inte att det skulle vara någon annan som grep tag om hans hår på det där sättet, han ville inte att värmen från kroppen under honom skulle komma från någon annan och när ett hest ´Andy´ pressades fram kunde han inte ens föreställa sig någon annan röst säga det.
Dom starka händerna hade enkelt snurrat runt honom så att han plötsligt befann sig under Liam istället och dom tydliga höftbenen som han tidigare ritat små mönster på med fingrarna trycktes allt mer mot honom. Kyssarna blev häftigare igen och i takt med dom avlägsnades dom sista plaggen och gjorde det fluffiga täcket på golvet sällskap. Han lät Liam komma ännu lite närmare och greppade samtidigt tag om hans axlar på ett nästan krampaktigt sätt.
Snart..
”Vänta.. vänta..”, andades han fram och tryckte trots allt bort Liam lite ifrån sig.
”Vad är det?” viskade den andre och strök undan hans lugg så att dom blåa ögon återigen blev synliga.
”Jag och.. Jens, vi.. jag har fortfarande inte gjort det”, mumlade han med hettande kinder och kände sig bara så himla töntig och oerfaren och mesig. Allt som inte Liam var.
”Du..” Liam log mot honom och lät snabbt läpparna snudda vid hans kind innan han mötte hans blick igen. ”Vi tar det försiktigt, jag lovar.”
Han nickade men vek samtidigt undan med blicken. Han ville ju. Han ville inget hellre. Händerna smekte försiktigt över den blondes höfter innan han gav ifrån sig en olycklig suck.
”Du måste tycka att jag är hur barnslig som helst..”
”Det tycker jag inte alls.” Liam bet tag i piercingen innan han fortsatte. ”Tvärtom tycker jag det är sjukt mycket modigare att vänta än att.. bara göra det för sakens skull, för att få det gjort.”
”Hur gammal var du?”
Liams bröstkorg hävdes fortfarande inåt och utåt i snabb takt och han lät fingrarna stryka över hans lår lika lätt som en fjäder. ”Fjorton.”
”Åh gud!” Andy vred hastigt på sitt ben så att Liams hand föll av. ”Jag hade inte ens kysst någon när jag var fjorton!”
”Hey, ta det lugnt.” Liams hesa skratt gjorde det inte bättre och Andy vred lika hastigt bort ansiktet som han gjort med benet. ”Andy.. sluta. Tror du jag bryr mig om det? Det enda jag bryr mig om är att du är här, inte hur många du knu.. legat med. Eller när du kysste någon för första gången. Ärligt talat tycker jag det är mycket sexigare med någon som inte.. varit som mig”, sa han med en axelryckning och bet tag i ringen i läppen igen.
Andy såg tveksamt upp på honom. Pulsen slog fortfarande så himla hårt. Han ville ju känna Liam ännu närmare; få uppleva det där tillsammans med honom.
”Du är sexig, okej?” Liams sneda leende fick det att suga till i magen igen och ett leende lyckades faktiskt ta sig fram på hans egna läppar. Inte ett särskilt självsäkert men åtminstone ett leende.
”Kom då”, viskade han och drog honom intill sig innan han än en gång tryckte läpparna mot hans hals.
berätta gärna vad ni tyckte.
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 17 jul 14 - 09:36 | Först och främst, vad roligt att du haft det bra i Örebro! En underbar stad! Men alltså. Åh. Här borta sitter jag, alldeles tårögd. Du skrev om Alexander. Min Alexander. Du vet nog inte hur glad jag blev när jag satt här och läste och insåg att nu, nu kommer det. Där är han. Där är min pojke. Jag var ganska så stolt, måste jag säga, och det är ju hemskt men jag hade gärna läst mer om honom – bara för att se vad som händer när deras världar krockar. Du gjorde det underbart bra! Tack! Men i alla fall, till resten av den underbara delen! Jag tycker om hur du beskriver allt det nya men ändå gamla med Liam och Andy och deras relation – jag tycker om hur allting liksom har fallit på plats. Hur de jobbar på sitt förhållande och det här med att synas utanför hemmet. Att de ser töntiga videos på youtube och retas om kattungar och rottweilers. Det känns så dem! Och alltså, de barnförbjudna blickarna vid måltiderna, så underbart bra! Haha! Jag gillar att Liam får åka med och se honom spela – det känns lite som om de gör det officiellt nu. Att de är tillsammans. Och alltså, den här biten: ”Men om någon försöker ge sig på dig kommer jag in på planen. Bara så du vet.” Jag dog och dog igen. Det är någonting speciellt, med att läsa om en överbeskyddande Liam! Och deras sms! Jag rodnar nästan, bara jag läser dem – det känns så väldigt privat och självklart skrivet. Spot on! Sen tycker jag även om hur okej det ändå är, när Andy säger att han smsar med sin pojkvän och inte flickvän. Jag tycker om att det inte ändrar relationen med lagkompisen för liksom – fotbollen ska vara en trygg plats för honom, det hade bara varit jobbigt och för mycket om det skitit sig där också. Så bravo! Och fina, fina Liam som är stolt över att bli presenterad som Andys kille, trots att det helt plötsligt blev en del nerver! Och Andy som är sådär fint nervös, som liksom inte kan koncentrera sig tillräckligt eftersom en del av koncentrationen ligger vid Liam som står där. Liam som åkt en timme för att se honom spela. Liam som vill se. Älskade hur du beskrev hans och Alexanders möte på planen – jag tycker över lag om hur du beskriver fotbollen – det känns verkligen som om det är en sport du kan hantera och jag önskar att jag också kunde det, då kanske jag också kunde skriva om matcher och träningar, så som du gör. Det är bra! Och alltså! ”Gå på Alex! Vad gör du på planen om du inte tänkt spela fotboll?!”
Han hade hört hemmalagets coach skrika ganska mycket under den första halvtimmen och nu verkade det som att orden var riktade mot den blonde spelaren. Andy tyckte nästan synd om honom – kanske hade han också nyligen varit med om jobbiga saker som inte ville lämna huvudet. Vad ont det gjorde, att inse att Andy hade så rätt, så rätt i sina tankar. Om de bara pratat med varandra. Jag tror Alex hade behövt det. (HAHA alltså. Vi är inte alls emotionellt inblandade i det här, nejnej) Tycker om att Liam blir orolig, att han märker skillnad mellan hur Andy spelade första matchen jämfört med den här! Det visar att han är uppmärksam och att saker Andy gör liksom fastnar hos honom. Det är fint! Gillar också att liam ger honom tid med laget, att han låter honom få lite plats så att han kan andas. Jag förstår vad du menar med det fina i att beskriva folks klädsel. Det är fint, att få läsa om vad Andy har på sig, det är fint att få läsa om hur de studerar varandra och det är fint när kläder avlägsnas. Hur de beställer pizza, hur de ligger och myser i soffan. Alltså, du gör det så väldigt bra – när du skriver om de små stunderna, när de bara är och njuter av varandras sällskap! Det är så vackert, med deras ”kul att plågas va” och ”självplågeri också isåfall”. Det känns verkligen att det är saker de skulle säga. Klumpen i magen när Andy tvingas nämna Jens, när de ligger där och det är sådan stämning. Men det är underbart fint, att det ändå tas upp. Att Andy är orolig. Att han vill ta det lugnt. Att Liam förstår och försäkrar honom att det inte är något fel med att ha väntat, att det snarare gör allt det här så mycket mer speciellt. Jag tyckte verkligen om hela den biten! Hur Andy nästan får panik, hur han vänder sig bort från Liam – speciellt biten där han vrider bort benet och ansiktet. Jag dog. Och dör igen. Mycket bra del! Tack, igen, för att jag får ta del av det här! |
|
|
|
