The Forbidden Kiss - 67- No Pain No Gain |
Nu kommer ytterligare en del och återigen tack <3
Del 67 - Raija - No Pain No Gain
-
Spike kom plötsligt in i rummet, drog upp mig och knuffade mig mot Jetro.
”Ut båda två!” Jetro drog tag i min arm och vi började springa. Så de hade hittat oss igen, de där jägarna. De var ovanligt aktiva vilket oroade mig lite. Spike kom strax efter oss och vi lämnade vårt gömställe, ett hotell.
”Raija, fördröj dem!” Jag snurrade runt och svepte med handen mot ett flertal jägare som hade kommit ifatt oss. Illusion; för dem så började marken att röra sig likt vågor och de hamnade på alla fyra. Avfyrade flertal skott mot oss men missade. Spike gav tecken till oss att fortsätta framåt. Han plockade upp sin telefon och kastade den till mig.
”Ring efter hjälp, de är för många!” Så det gjorde jag. Jag ringde hem och bad min pappa skicka ut några väktare för att hjälpa oss.
”De möter oss i utkanten av staden!” ropade jag tillbaka till Spike efter samtalet. Men resan dit skulle inte bli lätt.
Första stoppet vi fick göra var för att undvika skottsalvorna de skickade mot oss.
”Hur kan de ha blivit så många?” klagade jag då vi gömde oss bakom en betongmur.
”För det vet att kretsen är splitrad och utan kretsen som backup blir vi ett lättare byte”, förklarade Spike som sakta men säkert återvände till sin position som Skyddare. Skyddare är en högre grad av en väktare och mycket mer avancerad. Det klickade.
”Nu, spring.” Det tar bara kort stund att ladda om ett vapen, men tillräckligt för att vi skulle kunna förflytta oss. Men vi kom bara någon kilometer innan nästa problem kom och det var knivarna de kastade efter oss. Den gången använde vi husen och bilarna som skydd och ljudet av knivar som gör håll på plåt är obehagligt. Men vi kom förbi den också men det stora problemet var när de genomsköt oss och där med omringade oss. Jag ville inte visa dem mina rätta egenskaper men det såg ut som om vi inte hade något val. Jetro förberrede sig på att slåss. De tog första steget och hoppade på oss, men Spike visade sig varför han var en berömd person inom mina kretsar. Han var svår att besegra. Han hade en annan nivå när det kom till att slåss. Han använde manipulation och sin egen styrka i sin strategi vilket gjorde honom svår att förutspå. Han levde upp till sitt ryckte. Men även han kunde bli övermanad, speciellt om vi inte fick vår hjälp snart. Men de kom som överenskommet och gav Spike en hjälpande hand. Och när jägarna väl var undanröjda började dem eskortera mig hem.
Han var inte glad och jag bad grabbarna om ursäkt för att bevittna mitt bråk. Spike stod kvar så som han var lärd.
”Detta hade aldrig hänt om du lämnade skolan innan den där flickan började bli din vän!” Jag pekade på honom.
”Hur kan du säga så?! Hon var min närmaste vän, min enda vän jag hade på skolan!” Han skakade på huvudet.
”Hon skapade er problem och du …” började han och pekade på Spike. ”Varför lämnade du din position?!” Jag drog tag i pappas arm.
”Sluta pappa, han gjorde sitt jobb och smalt in i lögnerna. Du fick mig att ljuga för min närmaste vän och nu är hon död!” skrek jag. Jetro slog ner blicken och Spike satte sin hand på min axel.
”Lugna dig lite Rai”, bad han. Jag skakade av mig hans hand.
”Din girighet tog hennes liv!” Min pappa tog ett hotfullt steg framåt.
”Om du hade ignorerat henne hade hon varit vid livet.”
”Mr. Okada hur kan du säga så?” utbrast Spike och bröt mot flertal regler.
”Tystnad Skyddare!”
”Hon accepterade oss som vampyrer. Hon accepterade oss! Hon brydde sig inte att vi levde på blod, hon struntade i riskerna med att hjälpa oss! Hon till och med övergav sin mänsklighet för att kunna hjälpa oss. För hon accepterade oss!” grät jag. Jag pekade upp på min far. ”Hon accepterade mig …” Jag föll ner på mina knän och Spike följde efter.
”Andas lugnt”, instruerade han mig.
”Du bär på ett stort ansvar Raija och många är ute efter pengarna över våra huvuden, glöm inte det”, avslutade min far med och lämnade mig kvar på stenplattorna.
|
|
|
|
