[M/M] De sju dödssynderna. [Del 38] |
jag ber om ursäkt, för att delarna är så korta. jag skulle kunna skylla på sjukdom, på sega dagar och trött huvud. eller så kan jag erkänna att det är skönt. skönt att bara skriva ett par stycken. skönt att isolera sig från den sorg man skriver om. skönt att inte öppna upp gamla sår. jag hoppas ni gillar det, ändå.
Där är vårt liv. Där är vår själ.
Du som kommer straffande, vad gör du för att lossa oss?
Vet du vägen in, då är allting väl.
Men går vi bort från källorna, ska ökenstormen krossa oss.
- Lättja, De sju dödssynderna, Karin Boye
.
”Är du säker?” Frågan hängde i luften, tung och alldeles för ostadig. Oscar famlade efter lampknappen, som om mörkret skulle göra allting lättare igen. Hjärtat slog dovt, någonstans långt där inne. Fel-fel, fel-fel, fel-fel. Slog hjärtat. Ont-ont, ont-ont, ont-ont.
”När det kommer till dig, då är jag aldrig säker”, viskade han till mörkret och återvände till röran av täcken och kuddar. Han lät Alexander dra honom intill sig, lät sig själv formas efter den varma kroppen med en hand på hans höft och ett huvud lutat mot sitt eget. Han kände själv hur andningen blev tyngre, tröttare, och hjärtat slog ut ett svagt rätt-rätt, rätt-rätt, rätt-rätt. Läpparna som pressades mot hans panna kunde lika gärna vara någonting han inbillade sig. Men han log ändå.
Allting gick lite för långsamt, den morgonen, och tystnaden hade vuxit sig stor och tung under natten. Som om den inte brydde sig om hur dofterna blandat sig i lakanen, hur sömntunga kroppar lindat in sig i varandra innan hjärnor börjat arbeta och tvingat nervsignalerna att ångra rörelser. Ångra smekningar och trötta leenden. Ångra blickar som inte borde ha delats ut. Ångra allt.
Oscar satt med täcket lindat runt sig och stirrade på högen med disk han lämnat på skrivbordet. Disken brydde sig inte om att Alexander snubblade runt i rummet med bultande huvud och ögon som ville se men som inte vågade. Disken brydde sig inte, om Oscar ville be honom att stanna och äta frukost. Disken ville bara bli diskad och snart stod Alexander där, i skrynkliga kavajbyxor och en fläckig skjorta som saknade knappar.
”Tack”, den hesa rösten letade sig in bland all disk i Oscars huvud och de mörka ögonen letade sig till honom. Händerna drog i de vita skjortärmarna och käkarna arbetade, som om han förberedde sig. På vad Oscar skulle säga. Vad hans mamma och pappa skulle säga. Vad som skulle hända, nu när han hoppat. Och Oscar, ja Oscar ville bara att Alexander stannade och åt frukost. ”Du, Oscar, kan vi inte-”
”Lycka till”, rösten lät lite för pigg, den var lite för skarp för det trötta och långsamma. Och Alexander log. Han log och log och log, som om han inte slutat le sedan han höll tal. Och Oscar visste, att nu brister vi. Tystnaden lät Oscar stanna i sängen medan den följde Alexander till dörren och gav honom en kyss och en macka innan den såg honom gå med fötterna släpandes i gruset och ögon som letade sig tillbaka en, två, tre gånger. Sedan stannade tystnaden hos Oscar resten av dagen.
[13:42 sänt meddelande] Förlåt, för att jag var så kort mot dig. Nej, för att jag är så kort mot dig. Jag vill att du ska vara glad och lycklig, men jag kan inte hjälpa dig med det. Jag hoppas verkligen att allting ordnar sig för dig, Alexander.
[14:07 nytt meddelande: -] Jag överlever nog.
[15:16 sänt meddelande] Är du okej?
[15:52 nytt meddelande: -] Om du vill sluta göra mig olycklig så är det nog bäst om du slutar smsa.
Alexander stirrade på mobilen. Han stirrade på meddelandet som sändes, som tillslut togs emot och som snart lästes. Han stirrade och stirrade på skärmen men det kom inget svar. 2pac spelade på det högsta, bara för att resten av huset tassade på tå, och fötterna försökte följa den tunga basen. Han brydde sig inte längre. Han var redan så tom, så avskärmad. I sängen med Oscar hade han bestämt sig, när fingrarna letade sig över hans ärrade höft och mörka ögon såg på honom med oro. En oro som hängde över honom, tung och kvävande. Allvarlig. Då hade han bestämt sig. Om hans pappa rörde honom igen, då skulle han anmäla. Kanske var det därför 2pac fortfarande tilläts spela. Kanske var det därför ingen hade ryckt i hans dörr och skrikit på honom. Kanske var det därför hans mamma inte såg honom i ögonen, när han kom hem, trots att tårarna rann ner för hans kinder. Kanske var det därför han kände sig så jävla rädd.
[17:36 nytt meddelande: Colin] Vi drar ut ikväll, super bort helgen.
[17:38 sänt meddelande] Och träningen imorgon?
[17:43 nytt meddelande: Colin] Äh, de andra får jobba lite mer. Vi måste fan andas.
[18:11 sänt meddelande] Visst. Jag är på.
Den kvällen, när Alexander kräktes mot en husfasad, fanns ingen där för att stryka undan hans hår. Det fanns ingen som pratade mjukt och försökte få honom lugn, det var bara ljudet från staden som fyllde hans huvud. Blandades och blev till en enda sörja. Bilar tutade, ambulanser tjöt, människor skrattade och fötter gick förbi. Och Colin hade försvunnit med en lång brunett. Alexander torkade sig om munnen, rättade till den svarta skinnjackan och drog händerna genom sitt blonda hår. Leendet var tillbaka och han gick in genom dörrarna. In i rummet som doftade av svett och parfym. Förbi den stora, blinkande skylten till baren. Glasen var alldeles för små och det krävdes många, många för att kunna bygga ett torn. När tornet sedan rasade och bartendern svor över krossat glas, då hade Alexander redan rasat. På alla sätt man kan tänka sig.
lämna gärna en peppande rad eller två, jag behöver dem nu när livet känns som tyngst.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ilenna - 16 jul 14 - 21:29 | jag tycker inte att det gör någonting alls att delarna är korta, jag tycker om dina delar oavsett vilken längd dom är, och som jag sa i den förra kommentaren så händer det ändå så himla mycket på bara några stycken - så be inte om ursäkt för det!
Och ja jag älskade det här kapitlet också, fast det gjorde ont, så väldigt ont :( Att det för en kort stund kanske var precis som förr för dom, med kroppar som trasslat in sig i varandra och bekanta dofter och beröringar - åh vad jag ville att dom skulle få fortsätta glömma och bara vara.
Och Oscar.. jag tycker om honom för att han Vill att Alexander ska stanna och äta frukost, men jag blir arg på honom för att han inte vågar fråga ändå, för att han säger ´lycka till´ när det finns tusen andra saker han borde säga innan, jag blir arg när han skriver i sms:et att han inte kan göra alexander glad och lycklig (han är ju den enda som Kan göra det!!) och Alexanders svar är så bra och jag hoppas Oscar tar åt sig, och samtidigt gör det så himla ont att läsa för att man verkligen känner hur sant det är. Det är klart han blir olycklig av att får sms av den han är kär i men som fortsätter envisas med att dom inte kan vara sådär fina som alla vi andra Vet att dom var och kan vara igen :(
Jag gillade särskilt beskrivningen av hjärtslagen (fel-fel, fel-fel, ont-ont, ont-ont); genialiskt och så väldigt snyggt!!
Och tankarna han har om sin pappa, att han tänker anmäla nästa gång (så bra!) men att han är rädd, att hans mamma inte sa nånting när han kom hem när tårarna rann(!!! </3) längs hans kinder. Alltså om du bara visste vad du gör med mig! Fina, fina alexander.
Tycker att den sista delen var väldigt bra också, att han hänger med Colin, för det känns trovärdigt; att det är precis det Alex vill göra just då och att han blir för full, att han ändå fortsätter; det där desperata framgår så himla tydligt då, att Oscar är anledningen till att han tvingar på leendet igen, att han dricker alltfler glas, hur han börjar bygga tornet - självklart för att tänka på annat, för att han är så himla trött på att vara ledsen och besviken på hur allt är (eller inte är) med Oscar, rädslan över om hans farsa kommer göra något. Allt sånt där framgår så väldigt tydligt bara utav en kort fest-scen och du är så himla proffsig på sånt! Du beskriver allt så bra och flytande och man hör, ser och känner så väldigt, väldigt mycket. Det är både häftigt och jobbigt!
Jag hoppas att Alexander inte gör något alltför dumt men samtidigt kan jag inte låta bli att hoppas lite grann att han ska göra något så pass dumt att Oscar förstår att Alex behöver honom.
Och visstja! ´Den kvällen, när Alexander kräktes mot en husfasad, fanns ingen där för att stryka undan hans hår. Det fanns ingen som pratade mjukt och försökte få honom lugn, det var bara ljudet från staden som fyllde hans huvud.´ Så fint och sorgligt och aah, Oscar skärp dig nu!!
förlåt det här blev en jätteosammanhängande och dåligt skriven kommentar, jag ska bättra mig till nästa. Men du vet att jag älskar det här! Så väldigt mycket. | loversarelonley - 16 jul 14 - 02:07- Betyg:  | Åter igen! Så himla fin! Gillade frukosten, disken som förblev disk.
Jag har verkligen inte haft inspiration till att skriva så stora verk som noveller på hur länge som helst men att få läsa din berättelse har fått mig inspirerad igen. Jag har bara börjat men tror jag ska försöka mig på en novell igen. Vet inte ens om den kommer komma upp på dikta än men det är inte det som spelar roll. Ville bara säga att du verkligen inspirerar.
Jag förstår också känslan av att gömma sig bakom en text. Jag skriver mycket dikter och liknande. Det är en skön känsla att bara kunna få vara ledsen eller arg, genom dikter eller historier.
Jag hoppas att du mår bättre snart! Längtar redan efter nästa del. Önskar att dem får varandra till slut. På nått sätt vill jag att Oscar ska komma och rädda Alexander på ett sådär sorgligt fint sätt. |
|
|
|
