[M/M] De sju dödssynderna. [Del 37] |
ytterligare en snabb del innan jobbet drar igång. jag vaknade i morse och kom på att det var ju såhär den här delen skulle skrivas. vi får se om jag är lika nöjd med den spontana ändringen efter jobbet. tack, för att ni läser.
Skänk ännu en kort frist
åt världens hjul till att vända sig!
Så mörk som natten står
kanske ett ny kan tända sig.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Sorlet av gälla, förställda röster. Kragen satt för tight och Alexander knäppte upp en knapp när hans mamma inte såg. Som om han var fem år och vägrade vara fin på kalas. Hans pappas avdelning hade precis avslutat ett stort samarbete med något utländskt företag och det firades på stadshotellet, i matsalen med de överdimensionerade kristallkronorna. Skulle man äta middag i ett sådant rum, då skulle kragen sitta jävligt tight. Det klingade i glaset för fjärde gången på en timme och Alexander hörde hur hans pappa började sitt inövade tal, hur hans röst liksom fyllde rummet och fick de små kristallerna i lamporna att darra.
”Kära kollegor, det har inte varit lätt – det har varit många, långa arbetstimmar med hårda förhandlingar och det har varit oräkneliga möten och konferenser”, snart skulle kristallerna spricka och regna ner över dem. Kanske skulle de kasta regnbågsfärgat ljus på väggarna, medan de föll. En tyst protest mot homofobin. ”Men jag är stolt. Vi har kämpat hårt och –”
Alexander mötte Troys blick där han satt på andra sidan bordet, några stolar längre ner. Han hade också knäppt upp några knappar och låtsades gäspa när Alex pappa gjorde ytterligare en konstpaus innan det äckliga, inställsamma berömmet fortsatte rinna från hans mun. Alexander log och himlade med ögonen. Och bara sådär, så kom det någonting som fick luften i rummet att stanna. Kristallerna hängde alldeles stilla och Alexanders ljusa blick vändes mot hans pappa. ”… min son Alexander vet efter oändliga träningspass; om man vill komma någonstans i livet så måste man kämpa. Och vi, mina vänner, vi har kämpat.”
Glasen klingade när folk skålade för sig själva och sin insats och ljudet ekade i Alexanders huvud. Det fortsatte, långt efter att de flesta ställt ner sina glas och han insåg att det kanske skulle sluta, om han slutade slå kniven mot glasets kant. Han kunde känna sin mammas hand på armen men struntade i den, han kunde känna sin pappas blick men struntade i den också. Han log. Han såg dem alla i ögonen och log.
”Hejsan, mitt namn är Alexander”, sade han och vinkade med handen som fortfarande höll i glaset. Han spillde lite av den dyra champagnen men brydde sig inte. Han såg hur Troy vilade hakan i handen och lyssnade på honom med hopdragna ögonbryn - han måste sluta oroa sig. Hjärtat slog hårt mot revbenen, om och om igen som om det försökte bedöva sig och händerna darrade.
”Mitt liv har varit en kamp.” Han talade inte med samma tryck som hans pappa, men orden tycktes färdas över bordet ändå. De flesta såg nyfikna ut. Han kollade inte på sin pappa. ”Det finns mycket jag har fått kämpa för; att få nya fotbollsskor när mina gamla blivit för små, att få gå på middagar som dessa utan att strypas av omöjliga flugor och kragar. Att få bjuda upp tjejer på rummet-” det kom ett par spridda skratt och Alexander log fortfarande. Han log och log och log. Han drog ett skakigt andetag.
”Men jag har också fått kämpa för min plats vid matbordet. Jag har fått kämpa för att få ordet, för att få leva under mitt eget tak. Min far är en man med många regler och få undantag, men det är väl det som utmärker gott ledarskap – är det inte?” Nu var tystnaden kring bordet av en annan sort. De flesta skruvade på sig och blickar slogs undan. Troys ögonbryn nuddade nästan vid varandra. Men Alexander bara log. ”Många regler, få undantag. Men när slutar min kamp? När får jag min jävla middag?” Han lät orden hänga i luften, lät dem sätta kristallerna i rörelse innan han svepte sitt glas och satte sig ner igen. I tystnaden knäppte han upp två knappar till.
[00:46 nytt meddelande: Troy] Alex mår inte bra, Oscar – kan du hjälpa till?
[00:48 nytt meddelande: Troy] Oscar, sover du?
[00: 51 missade samtal: 2]
[00:54 nytt meddelande: Troy] Han höll tal för hela jävla företaget.
[01:05 sänt meddelande] Vart ska jag gå?
[01:07 nytt meddelande: Troy] Vi är ett kvarter från stadshotellet, vid lekplatsen.
Oscar joggade de sista kvarteren, trots att skorna var oknutna. Han hade dragit en stickad tröja över t-shirten han vanligtvis sov i och mjukisbyxorna fladdrade kring anklarna. I handen kramade han mobilen och pulsen slog hårt – som för att visa vilken takt han borde springa i.
Lekplatsen var stor med många gamla, lummiga träd och det tog ett tag innan han hittade dem. Alexander satt på marken i svarta, nypressade kostymbyxor med en vit skjorta som var alldeles nerfläckad. Oscar hoppades att det bara var vin. Troy stod bredvid med en hand på hans axel och det såg ut som om han pratade med honom, kanske för att hålla honom lugn.
”Okej, jag är här”, andades han, trots att båda hört hans steg i gruset. Trots att Alexander redan höjt blicken och stirrade på honom. Det var någonting i hans ansiktsuttryck, linjer som inte borde få finnas, som fick Oscar att le. En lätt rörelse som för att säga att han var där nu. Alexander blinkade bara innan han vände sig om och kräktes i gräset. Oscar brydde sig inte om att han alltid haft svårt för spyor, snart stod han där och strök långsamt undan det svettiga, blonda håret och han märkte inte ens hur Troy drog sig undan.
”Du höll tal?” Viskade han där han satt på knä bakom Alexander. Den andre torkade sig om munnen med baksidan av handen och lät huvudet falla tillbaka, lutat mot Oscars axel med ögonen slutna. Oscar fortsatte att stryka fingrarna genom hans hår och lukten var inte så illa, trots allt.
”De jävlarna applåderade inte ens”, viskade han tillbaka och Oscar skrattade.
snälla lämna en kommentar och säg vad ni tycker.
|
| Kommentarer | | loversarelonley - 12 jul 14 - 02:51 | Ååh! Gaah! Blir helt galen över att inte få reda på mer! Åter igen så grymt fint skrivet, vackra meningar lixom. Det där med kristallkronan, super fint!
Du borde sluta med ditt jobb och bara skriva så att jag får reda på vad som händer haha ;)
En grej som jag faktiskt tänkte på, men som jag inte vet blir kritik eller inte. Det hade kanske vart kul om du skrev lite längre delar. Ibland känns det lite som att man precis har kommit in i det igen och så slutar delen.
Sedan är det förstås snyggt rent konstnärligt att ha dem så korta. Så jag vet inte riktigt om jag vill du ska ändra på nått,. Du skulle ju kunna skriva oftare, men då tappar man ju kanske inspirationen och det roliga med det hela.
Haha, du får göra som du känner, jag läser vidare i vilket fall som helst :) | | ilenna - 10 jul 14 - 19:22 | Jag vet knappt hur jag ska börja, jag älskade verkligen varenda del av det här kapitlet!
Jag är så imponerad över hur du kan få in så mycket i en relativt kort text – det händer så mycket, men inte För mycket, det är inte bara en scen, det är så mycket känslor och det känns varken långtråkigt eller för framhastat. Jag behöver minst 8 wordsidor för att få ihop något som ens kan klassas som någorlunda – så det är verkligen någonting som jag tyckt du gjort hur bra som helst enda från det första kapitlet!
Till delen då: Älskar inledningen, med kragen som sitter för tight och hur han knäpper upp några knappar när hans mamma inte ser (klockren liknelse med kalaset). Det här var så väldigt Alex också, och jag kan verkligen höra hans röst i huvudet! ´Skulle man äta middag i ett sådant rum, då skulle kragen sitta jävligt tight.´
(och ´ snart skulle kristallerna spricka och regna ner över dem. Kanske skulle de kasta regnbågsfärgat ljus på väggarna, medan de föll. En tyst protest mot homofobin´ - så himla bra!!)
´Glasen klingade när folk skålade för sig själva och sin insats och ljudet ekade i Alexanders huvud. Det fortsatte, långt efter att de flesta ställt ner sina glas och han insåg att det kanske skulle sluta, om han slutade slå kniven mot glasets kant.´ - alltså så perfekt! Du skriver så himla snyggt, du skriver inte bara rakt ut att alex tar upp kniven och slår den mot glaset utan man får veta det genom vad han tänker och ah, jag har svårt att formulera mig men du förstår säkert hur jag menar!
Jag gillar hur du fortsätter låta Troy synas, att du nämner hur han börjar se lite orolig ut för vad Alexander ska tänkas göra, det gör det liksom ännu lite mer levande – att vi som läsare får se fler utav dom vi ´känner´ så att säga.
Och talet!!! Omg (för att låta som en riktig fangirl.) Jag hade definitivt Inte varit en utav dom där som skruvat på mig och tittar ner, jag hade ställt mig upp och gjort något pinsamt som att ropa ´Go Alex!´ och Sedan tyst satt mig ner – men fortfarande med ett alldeles för nöjt flin på läpparna. Jag älskar hur han tar plats och att hans pappa där och då inte kan tysta ner honom, det är redan försent. Alla andra i den där salen (förutom möjligtvis Troy då) tror med största säkerhet att den där mannen är perfekt; perfekt i sin ledarroll i jobbet, att han har den perfekta familjen med den perfekta sonen som är stjärna i fotbollslaget och att han självklart är den perfekta pappan och att allt det där tidigare nämnda är hans och ingen annans förtjänst. Så jag älskar (ja jag märker att jag överanvänder det ordet i den här kommentaren men det är för att din del förtjänar det) att den bilden kanske, förhoppningsvis, går i lite kras nu. Jag glömmer nästan bort att det är du som skrivit orden, att det är du som gett Alex dom där replikerna (´Att få bjuda upp tjejer på rummet-”´’ men det är väl det som utmärker gott ledarskap – är det inte?”’, ´När får jag min jävla middag?´) för det är så himla klockrent, det är så mycket Alex att det känns som att det såklart är han själv som kommit på det han säger. Du är sjukt bra kort sagt.
Underbart med den slutgiltiga tysta protesten när han knäpper upp två knappar till.
Och Troy! Härmed älskar jag även honom (okej inte lika mycket som Oscar och Alexander men). Tack för att du lät honom säga åt Oscar att komma och hjälpa till! Jag förstod först nu hur mycket jag saknat att få höra dom där två Prata med varandra, Röra vid varandra. Inte bara titta snabbt på varandra i en buss.
Jag gillade särskilt den här meningen: I handen kramade han mobilen och pulsen slog hårt – som för att visa vilken takt han borde springa i.´ Du beskriver allt så himla levande och snyggt och på helt nya sätt som jag inte sett någon annan skriva på.
Och än en gång; gillar den hastiga beskrivningen av hur Alex är klädd. Det gav en jätteklar och liksom uppgiven bild; Alex som sitter på marken i lekparken med nypressade kostymbyxor som han säkert inte ens velat ta på sig från början, och en fläckig skjorta som jag ser framför mig har ännu fler knappar uppknäppta nu, och han måste se så sliten och uppgiven och liten ut just där. Och jag ä så väldigt glad att det är Oscar som får komma dit och ´rädda honom.´
Och Oscar, han måste ha sett så söt ut där han sprang allt vad han orkade med stickad tröja och fladdrande mjukisbyxor för att till sist andas fram ´okej, jag är här.´ Oscar <3
Jag har svårt att välja vad som är min favoritdel, antingen Alexanders tal eller när Oscar stryker undan hans hår (ååååhh) fastän han egentligen har svårt för spyor och fastän han och Alex egentligen inte pratat på så himla länge.. Jag väljer båda delarna! Jag har också sjukt svårt för spyor, till och med att läsa om det, men jag reflekterar inte ens över det när jag ser den här scenen framför mig, hur Oscar sätter sig bakom Alexander, hur han lutar huvudet mot Oscars axel och hur han viskar och fortsätter stryka fingrarna genoms hans hår.. allt är bara så väldigt, väldigt fint.
Och sista repliken.. jag vet inte ens vad jag ska säga XD Jag tycker bara att du fångade Alex så fruktansvärt bra i varenda litet ord i den här delen.
Det finns absolut ingenting att klaga på utan precis allt flyter på och hänger ihop så himla fint och proffsigt, karaktärerna är perfekta, beskrivningarna av både känslor och utseenden och miljöer – det här var nog en av dom delarna som jag sett allra bäst framför mig – det var som en liten film från början till slut.
Det enda jag oroar mig för nu är hur det kommer bli när Alex kommer hem :( Jag tror ju tyvärr inte att hans pappa tog så lätt på det där talet. Jag hoppas också att Alex och Oscar inte behöver skiljas åt igen nu på en gång, eller att dom åtminstone inte återgår till det som var innan redan nästa dag. Filip är en tönt så han behöver inte räknas med och dom vet båda två om att dom älskar varandra så dom behöver inte komplicera till saker nu – okej killar?
Hoppas du fick ut något utav det här och att det inte bara kändes som ett referat av ditt kapitel haha. | | ilenna - 10 jul 14 - 15:28 | älskar. älskar. älskar
det kommer en kommentar senare i eftermiddag när jag inte sitter i solen ;D |
|
|
|
