The White Lady - Del 2 - En Naiv Snobb |
Behov, längtan och saknad övermannar mig. Det har snart gått två veckor och jag har inte fått en sil.
Märkligt nog börjar jag tycka om det här stället, att slippa stjäla och att få mat tre gånger om dagen är inte så dåligt. Och Rodriguez, mannen som ställde frågorna, börjar också bli vänligare. Kanske kan det här bli mitt liv. Pucko, klart det inte kan bli. Det är en avgiftningsanstalt och du kommer bara få stanna här så länge som krävs innan du är clean igen. Vilket är sorgligt, för jag är snart det. Jag vrider på mig i sängen, justerar drop-slangen så den inte ska tryckas in för långt och somnar om.
Faller genom ett mörker, lever och faller som en sten. Smäller i marken och känner smärtan bränna som en blixt genom nerverna. Man ska inte känna smärta i en dröm skriker mitt sinne. Ändå gör det förbannat ont. LÅngsamt reser jag mig upp, svarta prickar blinkar framför ögonen. Tystanden är total, sen sprängs den likt en glasruta. Ljudet av sirener skär in i mig som glödade järnspett. Adrenalinet rusar genom kroppen när jag springer. Springer snabbare än jag någonsin gjort. Sirenerna kommer närmare, smällandet av bildörrar när de kliver ur. Jag hoppar över en bom och slår in dörren till ett hus. Rusar in på en patio och klättrar upp för en brant trappa. Ut på taken, ner längs ett stuprör. Springer vidare längs en gata, sirener ekar genom tystnaden. En katt skriker och hoppar undan precis innan jag skulle ha trampat på den. Jag svänger in i en smal gränd och fortsätter springa. Hör skrik bakom mig men stannar inte. Plötsligt exploderar luften av färger och röster. La Plaza är täckt av festklädda människor, det är någon slags karneval. Jag tränger mig igenom alltihopa, välter en vagn. Känner någonting hugga tag om foten. Sparkar till och hör en hund gnälla. Men det är för sent, utan att ens se mig om känner jag kulan komma. Den myllrande folkmassan överöstar både smällen från pistolen och mitt skrik när jag faller och tar mig om benet. Allt blir svart.
Mitt i mörkret ser jag ett ansikte, det är kallt som is. Blicken hade kunnat spräcka sten. En silvergrå mustasch täcker över munnen och en ett ärr över ena kinden vittnar tyst om en olycka i det förflutna. Dragen påminner om mina, far. Han vänder bort blicken i skam.
Kallsvettig och skakande vaknar jag av att en försiktig hand skakar mig. Det är kvinnan som brukar komma ibland. Hon verkar vara någon slags specialist, för hennes handdator är tjusigare, och hon bär en labbrock istället för en uniform som Rodriguez brukar bära.
- Mardröm? frågar hon.
Jag kan bara nicka, tungan lyder inte.
- Berätta, uppmanar hon.
Fåordig, det är ett bra ord för att beskriva henne. Jag försöker få tungan att lyda, men den vägrar. Hon går bort till ett skåp och plockar ut ett litet piller. Om det var för att jag vaknat ordentligt nu, eller för skräcken för smärtan som deras piller orsakat mig vet jag inte, men plötsligt lossnar isen ur munnen och jag kan prata igen.
- Jag behöver inte den där skiten längre, jag är clean.
- Det är inte din medicin, det är lugnande, svarar hon.
- Jaså.
Jag tar pillret ur hennes hand och sväljer det. Hon räcker fram ett glas vatten som jag tömmer.
- Berätta, upprepar hon.
- Jag ska, ta're lugnt.
Hon ser på mig, bedömer, mäter.
- Det börjar med att jag ramlar, från en byggnad kanske. Jag landar på en gata, bryter ryggrade borde jag göra men allt jag känner är smärta.
- I en dröm?
- Ja, varför inte?
Blicken jag får tillbaka säger allt. Du din lilla skit ska inte komma och berätta för fru expert vad man kan känna i en dröm.
- Hursomhelst, jag faller och sen är allting tyst. Sen hör jag sirener och börjar springa. Vägen varierar lite, ibland är det över taken, ibland är det över La Plaza eller över Playa de Colemba. Men slutar alltid på sätt.
- Och det är?
- En hund hinner ikapp mig och hugger i benet, sen blir jag skjuten i det andra och svimmar. Efter det vaknar jag.
- Var det så när du blev fångad?
- Ja.
Min tur att spara med orden.
- Du kan få mer lugnande, i droppet. Det kommer hjälpa dig sova ordentligt.
- Nej, det vill jag inte ha. Jag tror inte på andar, men jag tror på vetenskapen när den säger att drömmar bara är hjärnans sätt att minnas. Om jag måste drömma, vad det nu är, så tänker jag drömma det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | jojohaanna - 8 jul 06 - 07:12- Betyg:  | | va bra skriv mer :) | | _m4ng0_ - 8 jul 06 - 07:11- Betyg: | | Skiiitbra, skriv mer!! =D |
|
|
|
