I hate (almost) everything about you- del 71 [m/m] |
jag hoppas att ni inte tycker att det blivit tråkigt att läsa för att det ordnat upp sig lite för pojkarna,(-för jag har fler kapitel om ni vill ha dom), och dramatiken lugnat ner sig något. För mig är ju dom här killarna en så stor del av mig själv så jag kanske inte alltid ser det ur läsarens perspektiv, så jag hoppas helt enkelt att ni ändå vill stanna kvar! :)
____________________________________ _____________________
- kapitel 71
Han visste inte om det var solstrålarna genom fönstret eller Liams läppar mot sin mungipa som väckte honom men båda kändes väldigt okej för stunden. Allt kändes fortfarande ganska så förvirrande men samtidigt kändes det så väldigt rätt att han inte ville tänka alltför mycket på det.
”Hej”, sa den andre med den morgonhesa rösten som han mindes så väl.
”Godmorgon..”
Liam pussade honom mjukt på munnen men drog sig sedan undan innan han ens hunnit besvara den och tveksamheten lyste ur hans ögon – oron över ifall han gått för fort fram, gjort något som inte var helt okej än, kanske aldrig. Andy la dock upp armen om hans nacke för att dra honom intill sig och gav honom en lång puss. Han skulle inte kunna vara utan honom. Han hade testat. Det hade inte funkat.
”Tror du inte att din mamma är orolig..?”
Liam drog lite på munnen utan att det roade nådde ögonen. ”Hon är ganska van att jag.. inte kommer hem efter fester.”
”Du har varit på mycket sånt, eller hur?”
”Jaa.. det kändes inte som att det fanns så mycket mer meningsfullt att göra. Eller alltså; det har ju varit kul också men.. det har väl rätt ofta varit för att slippa tänka du vet. Men hur går det med fotbollen? Har ni gått om dom som låg tvåa?”
Det märktes att Liam ville komma ifrån ämnet och Andy hade inte direkt något emot det. Dom hade pratat om nog mycket jobbigt inatt. Och han var tvungen att erkänna att det värmde i bröstet att Liam fortfarande kom ihåg något så simpelt, åtminstone för dom som inte spelade själv, som hur tabellen hade sett ut i fotbollen efter så lång tid som det faktiskt gått.
”Vi ligger etta”, sa han utan att kunna dölja det stolta leendet.
”Gör ni?! Fan vad grymt”, log Liam minst lika stort och fick samtidigt Andy att inse hur fruktansvärt mycket han hade saknat det där riktiga leendet – dom svaga, snea och roade också – men särskilt det stora pojkaktiga leendet som påminde honom om den tioåriga Liam.
Timmarna flöt förbi som havets vågor utan att någon av dom gjorde minsta ansats att lämna sängen. Det var fortfarande så mycket att prata om, att röra vid, att le åt och sådant som fick dom båda att slå ner blicken och inte längre känna sig så väldigt bekväma. Men det senare var också sådant som behövdes – som inte kunde undvikas. Och även om Liam den mesta av stunden bara älskade att få ligga där bredvid Andy och försöka ta in att dom faktiskt pratade med varandra igen – att det mesta kändes okej och att han var inom räckhåll - så var det också väldigt oroliga känslor som rörde sig i hans mage. Det här kunde vara en bubbla dom bara hade hamnat i tillfälligt, som snart skulle kunna spricka och kasta ut dom båda åt olika håll ännu en gång. Han ville inte det. Bara tanken gav honom panik.
När den andres hand försiktigt strök över hans höft var det fler känslor som började vakna till liv igen och det dröjde inte alltför länge innan dom tryckt sig ännu närmare varandra. Liam letade sig in med händerna under Andys stora t-shirt där han långsamt lät dom smeka sin väg upp längs sidorna. Han hade inte glömt hur len hans hud var men det fick det ändå att snurra till i hans huvud och han krånglade in ett utav sina ben mellan Andys båda i ett försök att komma ännu lite närmare. För att göra det lite mer jämnlikt i klädväg började han dra av den andres tröja men stannade sedan till halvvägs med stora ögon.
”Vad.. har du tatuerat dig?” frågade han chockat och drog hastigt av tröjan den sista biten för att kunna studera stjärnorna över hans revben.
”Eh jaa”, flinade den svarthårige till. ”Gillar du dom inte?”
”Jo! Det är asssnyggt. Shiet jag bara.. fan vad snyggt. Är dom alldeles nygjorda?”
”Nej, eller några veckor”, svarade han och såg ner på honom efter att ha dragit luggen ur ögonen.
Liam strök långsamt fingret längs konturerna och såg sedan snabbt upp på honom igen. ”Vi hade idrott samma dag va? Det var därför du hade kompresser över revbenen?”
Andy såg förvånat på honom. ”Jaa.. såg du det?”
Han nickade. ”Jag trodde att.. någon hade gjort illa dig.”
Dom smala fingrarna strök genom hans hår istället för att något svar lämnades från dom rödaktiga läpparna.
Andy andades tungt ut under Liam och drog upp knäna ytterligare när han lutade sig ner och kysste honom hårt. Medans den blondes händer rörde sig längs hans sidor smekte Andy över den vältränade ryggen och ner längs armarna som var placerade på varsin sida om hans egen smala kropp. Förmodligen var hans egna ögon lika glansiga som dom gröna och både vetskapen om det och den intensiva blicken som såg på honom fick kinderna att börja hetta och ännu varmare blev dom när en hand försiktigt letade sig ner längs hans lår och snart slöt sig om hans heligaste.
Han drog fingrarna genom det lite trassliga håret och trots dom kittlande känslorna och häftiga andetagen lyckades han reflektera över hur ovanligt mjukt det var – inte alls det hårspraysstela. I samma stund som han, lite halvt omedvetet, grep tag hårdare om hårtesterna stönade Liam hest till och pressade läpparna mot hans hals.
”Du..”
Han strök Andys lugg åt sidan och kände hur det nervösa illamåendet började ta upp allt mer plats inuti honom. Samtidigt slog det där hjärtat så himla hårt när han såg in i dom isblåa ögonen. Han ville det här. Så himla, himla gärna.
”Vad är det?” frågade Andy och såg lite mer vaksam ut.
”Jag vet inte hur.. förlåt om jag säger något helt galet nu, jag fattar att det egentligen inte är okej men.. lyssna bara, snälla?”
”Vad är det Liam?” Det vaksamma hade ersatts av oro. ”Säg bara vad det är.”
Han nickade och fuktade läpparna. ”Vill du.. vill du kanske försöka med det här igen..? Jag menar oss.”
Den svarthårige var tyst en liten stund men nickade sedan.
Leendet fladdrade nervöst förbi över hans läppar innan han bet tag i piercingen. Andy log lite blygt tillbaks mot honom men Liams egna leende rann långsamt av.
Vill du kanske försöka med ´Det här.´. Det var inte okej att kalla det så.
Det var något dom behövde prata om.
Kanske var det inte rättvist. Kanske var det alldeles fel av honom.
Och kanske var det här Liam skulle hålla med om det Andy sagt för så länge sedan inne i det här rummet ´Vi borde inte ses.´ Fastän det skulle göra så obeskrivligt ont - Men för att han verkligen tyckte att Andy egentligen förtjänade bättre.
Han kunde inte lova att saker skulle bli bättre den här gången. Inte på en gång. Inte allting.
Det kändes inte rätt mot honom att göra det här..
Men ändå..
(Och egentligen; den största rädslan var att Andy skulle backa bak igen, att Jens skulle komma tillbaks i bilden, att Liams fråga skulle skrämma iväg honom, att det var fel och alldeles för riskabelt att ens fråga den. Men han ångrade så fruktansvärt att han inte sagt någonting tidigare, innan Andy brutit det dom hade, innan han tydde sig till Jens, han ville inte låta bli en gång till. Han ville att det skulle vara ännu mer på riktigt nu.)
Om det ens fanns en chans.
”Är vi kanske.. eller jag menar vill du.. jag tänkte..” Han drog frustrerat en hand genom det blonda rufset. Han hade inte gjort sådant här tidigare. Egentligen borde dom ha pratat om det för länge sedan, då när det mesta ändå hade känts väldigt bra. Eller så kanske det egentligen inte hade behövts pratas om alls för att man i vanliga fall visste ändå? Men det hade inte varit, och var inte, en helt vanlig situation. Andy var inte vem som helst. Han var så mycket mer.
”Vad försöker du säga?” Andy såg mest retsam ut nu och det fick även Liam att roat dra på munnen mitt i allt det nervösa. Hur svårt kunde det vara? När han kastade en blick omkring sig i rummet fick han syn på ritblocket som låg på golvet nedanför sängen.
”Får jag använda det här?” frågade han efter att ha sträckt sig efter det.
Den andre höjde något förvånat ögonbrynen efter vändningen men nickade sedan. ”Visst. Det ligger en penna bredvid dig på sängbordet.. ritar du?” sa han och såg nyfiket på honom.
”Streckgubbar som inte ens är raka – ja.”
”Titta inte.”
Andy rynkade pannan när Liam höll handen över det han tycktes skriva i blocket. Han kunde för allt i världen inte gissa på vad han höll på med för någonting. Dom hade nyss kommit överrens om att ge det dom haft en ny chans, för att ingen utav dom kunde vara ifrån varandra, Liam hade verkat velat säga något mer men sedan plötsligt ändrat sig och istället börja skriva i hans skissblock? Kanske hade han fått en idèe till en ny låttext bara sådär?
En kort stund senare räcktes blocket över till honom där lite spretiga bokstäver var nedskrivna. Liams kinder såg nästan ut att vara på väg att anta en rödaktig färg. Vilket fick hans panna att rynkas ännu mer. Liam rodnade aldrig.
”Vad är..” Han började läsa och kände hur leendet spred ut sig mer för varje liten stavelse. Åh.
Jag har aldrig varit kär på det här sättet. Inte kär alls har jag insett.
Jag är inte den ultimata killen, inte i närheten, men jag vet att jag är ännu sämre utan dig.
Du är på riktigt för mig, det bästa jag någonsin haft och jag hoppas att du vill vara min på riktigt.
Att du vill låta mig vara din.
Jag hatar allt som har med matte att göra förutom formeln 1+1=1.
Vill du vara min pojkvän..?
”Men Liam..”
Kinderna var definitivt röda nu. Det var sådan kontrast mot det annars så tuffa yttret. Och det var bland det sötaste han sett. Den senaste tidens händelser smärtade fortfarande i bröstet som glassplitter men det här plockade varsamt ut skärva efter skärva. Han och Liam hade ´bara varit´. Det kunde vara på riktigt nu – ännu mer.
”Du behöver inte.. vi kan vänta och se hur.. känna efter och sådär. Jag menade inte att..”
”Shh.” Han la ett finger över Liams läppar innan ett leende spred ut sig över hans egna. ”Pojkvänner låter bra.”
Lättnaden gick inte att ta miste på, det gick inte heller att undgå att se glittret i dom smaragdgröna oceanerna.
”Jag kommer kyssa dig nu. Typ aslänge, är du okej med det?”
Andy flinade till och nickade. ”Väldigt okej.”
Liam som på senaste tiden inte ätit frukost överhuvudtaget fann sig själv att plötsligt älska denna måltiden. Väldigt mycket tack vare sällskapet på andra sidan bordet.
”Kommer du ihåg vårat maskeradkalas?”
”Det är väl klart”, flinade Liam. ”Min Batmankärlek gick ju aldrig riktigt över efter det.”
”Du var nästan sötare i den där egengjorda dräkten”, sa Andy retsamt. ”Fick du leta lika länge den här gången eller?”
”Jättekul. Nej jag hittade den ganska snabbt, och jag tror att jag såg lite för överlycklig ut för att det skulle vara helt normalt.”
Andy skrattade till och sträckte sig efter mjölken. ”Herregud. Hur många gånger provade du den innan festen?”
”Två”, sa han med en axelryckning men kunde inte hålla tillbaks det generade flinet när Andy såg så ingående på honom, med ett litet, litet retsamt leende i mungipan. ”Okej några fler gånger! Men jag ville ju se så att den verkligen passade.”
”Pinsamt”, suckade Andy innan han skrattade igen.
Gud vad han älskade det där skrattet.
”Jag har i alla fall alltid shippat Batman och Spiderman. Okej sedan jag var typ femton åtminstone.”
”Bruce Wayne och Peter Parker också?”
Deras blickar möttes över bordet och Liam nickade med ett snett leende.
”Särskilt Bruce och Peter. Fast i det här fallet tycker jag inte att Parker är i närheten av nördig. Snarare den sexigaste som finns.. Särskilt när håret ser ut som ett skatbo.”
Andy sparkade till honom på benet innan han skakade på huvudet. ”Bra mycket snyggare än hår som ser ut att ha blivit slickat av katten.”
”Bra mycket kaxigare än han också..”
”Du ska bara se hur hårt jag lärt mig att slåss..”
Dom hade visst råkat hamna i sängen igen – men det var så mycket mindre ansträngande än att behöva byta om från sovkläder, duscha eller behöva röra på mer än en arm eller ett ben då och då.
”Det var ganska charmigt det där ändå..”, sa Andy och pekade mot skissblocket med foten.
”Vadå?” Liam såg sig omkring och stönade sedan till. ”Jag skriver bättre på nätterna. Jag menade verkligen innebörden men du får lova att kasta det där papperet sen.”
Andy log ondskefullt mot honom innan han lutade sig ner och löst bet tag i hans underläpp. ”Aldrig. Jag tänker rama in det och spara det för all framtid.”
”Jasså det tänker du?” Han höjde på ögonbrynen mot Andy innan han placerade händerna på hans höfter som bara precis täcktes av t-shirten. ”Det kan jag tyvärr inte gå med på.”
Andy tjöt till när han helt plötsligt snurrades runt och istället fann sig själv liggandes under Liam som han tidigare själv gränslat.
Deras läppar strök varsamt över varandras innan tungorna rörde sig som i en väl inövad dans.
När dom en stund senare drog sig ifrån varandra var Liams leende på plats igen. Mer seriöst nu.
”Du vet att jag menade det va? Jag har aldrig känt så mycket för någon som jag gör för dig, även om jag.. inte har visat det så bra som du förtjänar. Jag har aldrig älskat någon såhär.”
Andy log mot honom och kände än en gång hur värmen pulserade i bröstet. Allt hade inte varit en dans på rosor direkt, men han hade egentligen aldrig tvivlat på att Liam verkligen, verkligen tyckte om honom.
”Jag vet. Jag har inte heller känt lika starkt för någon. Jag har varit kär förut, två gånger tror jag. Men jag har aldrig älskat en kille. Det är nästan läskigt att göra det..” Han mumlade fram det sista och strök försiktigt några fingrar längs Liams arm.
”Mm.”
Dom låg tysta en stund innan Liam reste sig upp på armbågen bredvid honom. ”Du vet det där jag sa förut? Att jag ville att du skulle rita motivet till min tatuering om jag någonsin skulle våga göra en?”
”Du sa mer eller mindre att jag inte hade något val ja”, svarade han retsamt.
”Jag vill göra en. På riktigt. Vill du rita den?”
”Vadå? På riktigt?” upprepade Andy förvånat och Liam nickade igen.
”Helt seriöst. Jag fick bara en idèe. Om du vill alltså..?”
Andy satte sig upp och sträckte sig efter skissblocket. ”Ibland är det impulsiva bäst”, sa han något roat. ”Jag kan försöka, men jag är verkligen ingen expert Liam..”
”Jag har sett din pärm om du minns? Du ritar helt stört.”
Han skrattade lågt till. ”Sluta.. så bra är jag inte. Men okej vad har du för idèer? Jag kan rita en slarvskiss och göra det bättre sen.”
”Blöder det mycket..?”
”Har du redan fegat ur?” flinade Andy och såg upp från blocket där en skiss började framträda.
”Aldrig. Undrade bara.”
Säkert. Ibland undrade han om Liam själv var medveten om hur lite han hade förändrats sedan han var liten när det gällde vissa saker. Inte för att det inte var charmigt och rätt underhållande.
”Skulle du inte kunna.. jag vill ha en not som ser ut som ett A. Om det går att fixa på något sätt.”
Andy lyfte på pennan igen och blickade upp på Liam som satt mitt emot honom i sängen. ”Vill du?”
Liams leende blev lite mer osäkert. ”Tror du inte det skulle se bra ut? Jag tänkte att det borde smälta in rätt bra om man bara gör om A:et lite mer notaktigt du vet.”
Han nickade snabbt. ”Jo alltså jag tror det skulle se jättebra ut, jag bara.. vill du ha med mig i din tatuering?”
”Det är väl klart. Det skulle kännas jättebra”, sa han och bet tag i piercingen med ett leende. ”Jag kan tänka mig några hjärtan på notlinjerna också, om dom får vara lite kantiga och sådär, inte gulligt runda.”
”Vill du vara ännu lite mer cheesy och kanske göra en not i form av ett L också..?” Han försökte hålla tillbaks det fåniga leendet men lyckades inte riktigt. Det var fint och gulligt och.. det var ju dom två det skulle vara. Det hade alltid varit meningen att det skulle vara dom. Trots allt som hade hänt på vägen.
”Lätt!” flinade han och lutade sig fram för att ge honom en snabb puss på munnen. ”Åh det här kommer bli grymt, vilken studio har du gjort dina på? Jag tänker fan boka tid redan idag.”
Andy skrattade till. ”Du är sjuk. Alltså på riktigt Liam. Men det brukar vara rätt lång väntetid så du kommer kanske hinna ångra dig ändå.”
”Ska vi slå vad?”
Och med ens visste Andy att det inte fanns någon som helst risk att han skulle fega ur.
jag vill väldigt gärna veta vad ni tycker.
|
| Kommentarer | | loversarelonley - 9 okt 14 - 01:23 | Jag hade ju tänkt att jag skulle vänta några delar till med att kommentera men jag måste bara säga att idén med att skriva ner vad han tänkte säga för att han inte vågade säga dem var ju hur gullig som helst!
Tänker lätt sno den grejen och köra själv när jag väl hittat en tjej att bli kär i! haha | | JennnyJ - 11 jul 14 - 01:09 | | Det är så underbart bra att Liam och Andy är tillsammans igen. Att de får ligga där i sängen med Liam som väcker Andy med kyssar. Alltså, de är ju så galet fina, dina pojkar! Kan inte de och mina killar hänga lite? Bra. Jag älskar hur du skriver om deras känslor, hur du liksom blottlägger dem med dina ord. Att vi verkligen får se vad de gör, hur de tänker, svart på vitt. Jag kan verkligen se dem framför mig, jag skulle kunna beskriva Andys rum (med blåa väggar?) med dess inredning och allt. Jag har en så otroligt bra bild i huvudet av hela det här universumet – det är så underbart uppbyggt alltihop! Och när Andy tänker på Liams olika leenden och hur han älskar det där stora. Det äkta. Alltså. Åh. Och hur du använder dig av orden och liknelser, som det där med timmarna och vågorna. Underbart. Alltså, bara det att det är så mycket de kan göra, när de ligger där. Det är så mycket som ska tas igen. Ikh. Det känns som om jag kommer här och liksom tjuvkikar i deras privatliv – men alltså ååååh vad bra skrivet det är! Jag är så kär i dessa killar och den här historien! Jag tycker om Liams reaktion på tatueringen men jag fullkomligt älskar Andys ”Jaa.. såg du det?” Och att samtalet liksom dör ut, att Andy stryker hans hår. Och alltså – det där att Liam inte fixar sig lika mycket längre! Han kändes helt plötsligt så stor och mogen och åh. Så fin! OCH AHHHH! Hela biten med det kursiva fåt mig att le som ett fån. Le som ett fån som vet att han inte behöver oroa sig, som känner medlidande med hans oro. Och sättet han frågar på. Hur han väljer att skriva ner det, för att säga det högt och få ett negativt svar hade gjort alldeles för ont. Han ville inte ha det hängandes i luften. Så GALET bra. Såklart att Liam gör så! Och Pojkvänner. Jag trodde inte att det skulle betyda så mycket för mig, men det är så skönt att få se det där, i skrift. Att de nu är pojkvänner. Tillsammans. Ett par. Och Liams ”Jag kommer kyssa dig nu. Typ aslänge, är du okej med det?” Så han. Så otroligt mycket Liam. Och så väldigt, väldigt vackert! Och jag gillar hur de kan skämta om det där med dräkterna, hur de liksom faller tillbaka i det där fina och mysiga som de hade förut. Det liksom känns att de känner varandra, att de har ett förflutet, och det är så skönt! Jag gillar när de skämtar med varandra på det viset :) Och hur han har shippat Batman och Peter Parker. Alltså. Det kan ha varit en av mina favoritdelar i hela den här delen. Återigen. Älskar hur du skriver när de bara ligger och myser med varandra, jag gillar hur du lägger fokus – hur du formulerar dig. Allting är så väldigt tydligt. Och Liam och tatueringen! Återigen, ett genidrag! Så klart han ska göra en! Och alltså ”A”. Han vill ha ett A intatuerat. SÅ BRA! Och så är de tillbaka till att retas med varandra i slutet och det är så underbart att det är dem. Att de kan ligga där och bra njuta och må bra, efter så lång tid då de mått dåligt. De förtjänar verkligen det här, båda två! Du är så galet bra, du vet det va? Jag älskar att läsa den här och du förtjänar så mycket bättre kommentarer, egentligen, som verkligen fångar hur underbart det är! |
|
|
|
